The Doha Gateway – ungefär vad man kunde förvänta sig

Innovativt namn. En effektiv insats av mötets ordf. när texterna klubbades igenom. Men annars måste man ha ett intresse för process, låga förväntningar och en stor förståelse för vikten av små framsteg i en större process för att hitta ljuspunkterna med sista dagen i Doha och mötets utfall.

Och ska jag försöka mig på just detta så framhålls följande som de positiva delarna:

–  Kyotoprotokollet förlängdes med åtta år och LCA stängdes. Det innebär att nästa års förhandlingar kan fokuseras på att nå ett avtal 2015.

– I Kyotoprotokollet finns nu en skrivning om att man 2014 ska diskutera möjligheterna till att öka ambitionerna till 2020. Diskussionerna ska bl.a. föras i ett möte mellan regeringschefer, som också blir ett möte inför 2015-avtalet.

– EU lyckades hitta en lösning på AAU-överskottet. I praktiken innebär det att det fram till 2020 inte finns någon marknad för AAU:er.

I relationen till problemets magnitud är mötet naturligtvis ett misslyckande. Men något annat var inte att vänta. Ser man istället till de realistiska förväntningarna blev utfallet ungefär det man kunde förvänta sig.

Och därmed avslutar jag min rapportering med att citera mig själv från veckans första inlägg:

“Det verkar ingå i dessa förhandlingars dramaturgi att de med start i slutet av första veckan kommer allt närmare en kollaps, men mot slutet hittar länderna ändå en lösning som räddar processen och mötet ses som ett första steg mot någonting bättre.

Just kring detta tycker jag Michael Levi på Council on Foreign Relations skriver bra. Ofta bli utfallet precis det man förväntar sig. Det är bara att under veckans gång är det lätt att glömma just det. “