Gästkrönika av Petter Lydén, Diakonia: Ett rättvist klimatavtal – beroende på vem man frågar

Det talas mycket om att ett nytt klimatavtal måste vara rättvist, inte minst framför de fattigare länderna ofta den ståndpunkten i förhandlingarna. I texterna används de engelska orden fair och equity, men vad de betyder beror helt på vem man frågar.

Under tisdagsnatten kom det ut en ny version av förhandlingstexten, med resultatet av två dagars förhandlande inskrivet. Man kan bland annat läsa ett förslag om att ländernas utsläppsminskningar ska baseras på ”a fair and equitable distribution of the remaining global emission budget”, det vill säga en rättvis fördelning av den kvarvarande globala kolbudgeten. Det bygger på att det bara finns en viss mängd kol och olja som kan förbrännas om vi ska undvika katastrofala klimatförändringar – och vem som ska få använda de fossila bränslena blir då en nyckelfråga.

Enkelt uttryckt har Australien och Zambia, för att ta två exempel, inte samma åsikt om hur en rättvis fördelning av kolbudgeten ser ut. Zambia har hittills knappt använt någonting av den globala kolbudgeten, medan Australien i mer än hundra år har eldat kol, olja och bensin i stora mängder. Ska ett klimatavtal ta hänsyn till denna historiska skillnad? Eller ska den kvarvarande kolbudgeten fördelas utan hänsyn till vem som hittills använt den?

En annan aspekt av rättvisefrågan är den ekonomiska, den som brukar kallas klimatfinansiering. Den kan dels ses som en ren kompensationsfråga – de rika ländernas höga utsläpp drabbar de fattiga länderna, som därför kräver/bör få kompensation (se även Mattias inlägg om Loss&Damage). Dels kan den ses som ett sätt att utjämna skillnader mellan ländernas förmåga att välja och bygga samhällen med låga eller minskande utsläpp, där fattiga länder behöver stöd – både med pengar, kunskap och teknik. Hittills är de rika länderna väldigt långt ifrån att leva upp till löftena om ”ny och additionell” klimatfinansiering, det vill säga pengar som inte tas från ordinarie bistånd, vilket gör de fattiga länderna mindre villiga att utlova utsläppsminskningar.

I Lima behöver inte länderna enas fullt ut om dessa frågor, det får COP21 i Paris nästa år ta hand om – vilket kanske är lyckosamt, eftersom många diskussioner kvarstår med bara några få dagar kvar av dessa klimatförhandlingar.

Petter Lydén, policyrådgivare i klimatfrågor på Diakonia

image