Vad handlar sista veckan om?

Söndag kväll i Paris. Ute vid konferenscentret i le Bourget har ministrarna dragit i gång sitt arbete utifrån den arbetsform som Laruent Fabius igår presenterade. Den påminner till sitt upplägg om det som användes i Durban, med så kallade ”Indabas”, en form av by-råd, kring särskilt viktiga frågor.

I Paris innebär det att man upprättat  fyra arbetsgrupper, som vardera leds av två ministrar. I fokus ligger de frågor som det franska ordförandeskapet identifieras som extra viktiga. Dessa är i korthet; stöd till genomförande (finansiering), differentiering, ambition och pre-2020-åtgärder. Här kan vara värt att notera att frågan om anpassning och loss&damage inte finns med. Möjligen kommer det att diskuteras i gruppen för stöd till genomförande.

*Uppdatering måndag morgon:
Sveriges klimat- och miljöminister Åsa Romson har fått i uppdrag att tillsammans med Bolivias miljöminister leda informella konsultationer kring anpassning. 

Nedan finns några korta sammanfattande reflektioner, innan en längre genomgång av de olika områdena med referenser till var de återfinns i texten.

  • Gruppen för stöd till genomförande kommer framför allt behöva frågan om ett långsiktigt mål för finansiering, men även hur utvecklade länder ska rapportera sina bidrag
  • Den grupp som ska diskutera differentiering har en diger uppgift i att försöka lösa frågan om annex-indelningen har en plats i ett nytt avtal, hur man ska se på utvecklingsländers klimatfinansiering, och hur skillnaderna i krav på mätning och rapportering ska se ut.
  • Vad blir det för långsiktigt mål? Går det att finna stöd för ett procentmål till 2050, eller får man nöja sig med ett luddigare och svårtolkat ”decarbonization” eller ”klimatneutralt”?
  • Höjda ambitioner fram till 2020 är viktigt men bortglömt. Inget land kommer skärpa sina ambitioner, och det handlar mest om hur man ska beskriva icke-statliga aktörers åtgärder.

Dessa ämnena har under lång tid varit i förhandlingarnas centrum,  och under året har länderna inte gjort några stora framsteg. Man har försökt att renodla alternativen, men fortfarande finns det många alternativ kvar i dessa nyckelfrågor.

Eftersom frågorna är överlappande ska det bli intressant att följa om det är möjligt att göra framsteg i en grupp, utan att ha med sig de andra. Det är troligt  att grupperna måste marschera i takt mot den paketlösning som kommer krävas mot slutet av veckan.

Alla vet vilka frågorna är. I några fall vet också delegationerna att deras önskade utfall är omöjligt. Nu kommer de behöva släppa på en del av de frågor som i själva verket inte är fullt så viktiga som man antytt under veckan.

När medieintresset ökar och förhandlingarna stängs för observatörer ökar också delegationernas försök att själva sprida information om vilka länder som blockerar och inte. Få vill framstå som syndabockar.

/Daniel Engström Stenson

***********

Stöd till genomförande (finansiering, teknologi, kapacitetsbyggande). Gruppen leds av ministrar från Gabon och Tyskland.

Finansieringen är som alltid en central fråga och kanske den viktigaste frågan för G77 – därför är det också en fråga som kräver en lösning för att det ska bli ett avtal. Teknologiöverföring och kapacitetsbyggande är också viktigt, men hamnar i skymundan i debatten jämfört finansiering.

I huvudsak finns det tre frågor som behöver lösas ut i Artikel 6 där finansiering återfinns. En gäller differentiering, som gås igenom under nästa rubrik

Långsiktiga målet – paragraf 10
Målet för 2020 är att klimatfinansieringen ska uppgå till 100mdr dollar årligen. Nu är frågan om 100mdr även ska gälla för åren efter 2020, eller om summan ska öka. Och i så fall, med hur mycket? I texten finns den lite luddiga formuleringen: skalas upp, med förutsägbarhet. Men det finns även förslag om kvantifierade mål efter 2020. Några siffror nämns emellertid inte. Kommer utvecklade länder, liksom i Köpenhamn, slänga in en siffra mot slutet?

Rapportering av finansiering – paragraf 16
Ska det finnas krav på utvecklade länder att återkommande rapportera sina finansieringsåtaganden, eller ska de få göra så när de önskar? När det kommer till minskningsåtgärder anser utvecklade länder att periodicitet och rapportering är viktigt. De är inte lika pigga på sådant när det handlar om deras finansieringsåtaganden.

Differentiering (särskilt avseende minskningsåtgärder, transparens och finansiering). Leds av Brasilien och Singapore

Differentiering är det mest klassiska trätoämnet vid klimatförhandlingarna och kan vara den fråga som väcker mest känslor. Även om begreppet används allt mer sällan ses det som en bördefördelningsfråga. Och att rättvist fördela saker är som alla vet inte enkelt.

Frågan spänner över flera områden.

Minskningsåtgärder – artikel 3
I någon mån har differentiering avseende minskningsåtgärder lösts genom så kallad själv-differentiering. Länderna har genom sina INDC själva fått bestämma hur stora utsläppsminskningar de ska bidra med.

Likväl återfinns differentiering på ett eller annat sätt i de flesta av Artikel 3 paragrafer. När INDC ska omvandlas till NDC (eller vilken förkortning det nu blir i avtalet, NDC; NDMC eller NMC). Ska det då ställas krav på att de länder som tidigare haft s.k. Economy Wide mål att fortsätta ha det? Ska utvecklade länder enligt Annex I ha sådana krav? Och hur ska kraven för skärpning av målen se ut? Och ska det i den Mekanism för Hållbar Utveckling som ser ut att bli en form av fortsättning av CDM finnas en uppdelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer (vilket Brasilien vill, men inte EU).

Transparens – artikel 9
När det handlar om transparens, det som tidigare alltid kallades MRV alltså mätning, rapportering och verifiering av utsläpp, är frågan om differentiering kanske som allra känsligast. Förmodligen lyckas man under veckan enas om hur systemet ska se ut. Men att enas om i vilken omfattning systemet ska gälla olika länder är en svårt nöt att knäcka. I paragraf 1 finns för närvarande fyra alternativ, som sträcker sig från att det ska vara ett system som är tydligt differentierat mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, gälla alla men med flexibilitet, att det ska vara ett system med flera lager, eller om självdifferentiering ska gälla.

I paragraferna 6,7 och 8 finns alternativ för hur omfattande rapporteringen ska vara för utvecklingsländer, och om översynen av utvecklingsländers rapportering ska skilja sig mellan de minsta utvecklade länder och övriga utvecklingsländer (vilket EU vill), och om den enbart ska behandla de tekniska delarna av rapportering, eller alla delar. Här finns en i FN-sammanhang ofta återkommande fråga om länders suveränitet. Hur mycket är man beredd att låta FN-sekretariat ha synpunkter på vad länder gör.

Finansiering artikel 6 – paragraf 2
Det råder enighet om att utvecklade länder ska bidra med finansiering till utvecklingsländer, men det råder oenighet om enbart är utvecklade länders bidrag som ska räknas, och hur det ska återspeglas i text. Ska utvecklade länder definieras utifrån Annex-indelningen (vilket G77, och därinom kanske främst Indien, just nu förespråkar)? Och ska det finnas skrivningar om att även länder ”in a position to do so” ska bidra till finansiering, vilket Kina inte vill, men Mexiko verkar ok med. Då blir frågan om  Kinas och Mexikos pengar ska räknas som klimatfinansiering inom FN:s klimatkonvention eller är det syd-syd-samarbete?

Ambition –långsiktigt mål och periodisk översyn leds av ministrar från Norge och St Lucia.
För att konkretisera konventionens mål om att stabilisera utsläppen på en hållbar nivå, och målet från Köpenhamn och Cancun om att begränsa uppvärmningen till två grader, föreslås ett långsiktigt mål avseende utsläpp.

Ett sådant mål kan se ut på en mängd olika sätt. I artikel 3 paragraf 1 finns förslag på allt från ett konkret global utsläppsmål till 2050, ett luftigt ”peaking as soon as possible”, olika varianter av nollutsläpp till olika år, samt slutligen det i teorin vackra men i praktiken omöjliga – göra en rättvis global utsläppsbudget.

Här är det svårt att sia om utfallet, men en gissning är att det luddiga kommer slå det konkreta. Någon form av ”decarbonization” långt fram i tiden kanske går att få stöd för. Men vart och ett av förslagen har motståndare och inte minst inom G77 skiljer sig ståndpunkterna åt. Såväl oljeproducerande länder som länder som tänker sig att med öka kolanvändning ska säkra energitillförsel har problem med att önska decarbonization ens på lång sikt.

Det står redan klart att det vart femte år blir en översyn av vad ländernas bidrag innebär i förhållande till de långsiktiga målen för avtalet och konventionen. Sannolikt kommer också bidragen uppdateras vart femte år. Men frågan är hur detaljerad den ska vara och vad för krav det ska finnas på att kommande bidrag innebär en skärpning jämfört tidigare målsättningar.

Åtgärder för perioden innan 2020 (exklusive finansiering), leds av ministrar från Gambia och Storbritannien.

Frågan om pre-2020-åtgärder hamnar i skymundan. Trots att utsläppsminskningare före 2020 är lika, till och med mer, värda som de som kommer efter.

I den så kallade work stream 2 har man sedan Durbanplattformen diskuterat hur man ska kunna skärpa ambitionen fram till 2020. Men det är få eller inga länder som utlovar mer, snarare har Danmarks exempel om att sänka ambitionerna, varit vanligare.

Work stream två återfinns inte i avtalstexten, som ju gäller för perioden efter 2020, utan i beslutstexterna (sid 36 och framåt).

Det är utifrån svårt att se vilka de stora framstegen här kan bli. Det kommer delvis handla om hur man vill benämna åtgärder från icke-statliga aktörer och hur man ska kunna arbeta med informationsutbyte genom så kallade tekniska expertmöten.