Vive la France: 5 avgörande punkter för fransk klimatdiplomati

Vive la France!

Att ro världens första långsiktiga, globala klimatavtal i hamn är en arbetsseger för alla inblandade, och många förtjänar att nämnas – men alldeles särskilt det franska värd- och ordförandeskapet. Frankrike är världens främsta diplomatination och det har märkts under dessa dagar. Här är deras arbete i fem punkter!

1. Bygga från grunden
Till skillnad från både Kyotoprotokollet och försöket att nå ett avtal i Köpenhamn, så bygger detta avtal på åtaganden från de 196 parterna, INDC (Intended Nationally Determined Contributions). Detta har knappast undgått någon som följt förhandlingarna, även om vi kanske inte stannat upp vid språkbruket ”nationellt beslutade” som för många länder är väldigt viktigt och hanterar motviljan – eller de rent legala problemen – många har med ett avtal som uppfattas som bindande.

INDC:erna som sådana är ju inte Frankrikes påfund, men alla har nog inte uppmärksammat hur oerhört pådrivande Frankrike in i det sista varit med att få in dem, med alltifrån diplomatiska påtryckningar till teknisk assistans.

Till den första deadlinen sista mars (”for those in a position to do so”) hade långt under hälften av världens länder lämnat in, när förmötet hölls några veckor innan COP såg det fortfarande inte lysande ut, men under konferensen låg 185 INDC:s av 196 möjliga på bordet. De som saknas är failed states utan riktig regering (Libyen, Somalia) och Nicaragua och Venezuela som ville markera mot kapitalismen genom att inte lämna in – och i slutplenaren angav Venezuela att också de skulle lämna in sin INDC. Dessa INDC gav förhandlarna ett slags lugn; misslyckas allt annat så häftar man ihop INDC:erna och kallar det avtal.

2. Långsiktig diplomati
Frankrike är världens främsta diplomatination och det har märkts under året. Alla ambassader har prioriterat klimatfrågan och arbetat brett med näringsliv, tankesmedjor, miljöorganisationer, fackförbund… ofta med förhandlingsledaren Laurence Tubianas personliga engagemang. I Sverige har vi varit särskilt gynnade genom att Frankrikes förre förhandlingsledare Jacques Lapouge nu är ambassadör (och en större del i ett framgångsrikt avtal än vad många inser och han själv skulle erkänna), men alla vi talar med vittnar om ett starkt engagemang runt hela jordklotet. På stat-till-stat-nivå har utrikesminister Faibus mött nästan all världens ledare under året.

3. Ledarskap
Att förhandlingarna leddes av utrikesminister Fabius snarare än miljöminister Royal var en uppgradering av frågan som inte passerat obemärkt, och som betydde mer pondus och manöverutrymme när svåra frågor måste lösas – både för Frankrike själva och när Fabius kan kontakta sin motsvarighet i andra länder.

Att ha statscheferna med från början och få deras starka signal om vikten av ett avtal betydde också att det politiska ledarskapet fanns med från början, i motsats till Köpenhamn där det kom in då det närmast var för sent. President Hollande har också själv varit mycket involverad, med en sakkunskap vida överstigande statschefer som mer ceremoniellt invigt eller avslutat andra COP (jämför t.ex. med president Zuma i Durban).

4. Symbolbruk
”Vi fortsätter nu i indaba-form”, sade COP-ordförande Fabius flera gånger. Det betyder bara mer informella grupper och hade utmärkt kunnat kallas ”réunions informelles”, men att plocka upp zulu-uttrycket från klimatmötet i Durban är en passning till afrikanska delegater som uppskattas. Samma sak gäller den framträdande roll förre COP-ordförande från Lima Manuel Perez Vidal fick; inte bara en avlastning och tillförande av kompetens utan en viktig symbol att det inte är i-världens konferens utan att alla är med på lika villkor.

5. Lugnt & bekvämt
När förhandlingarna redan gått en bra bit in på övertid och texten som skulle läggas fram uppenbart fortfarande skulle innehålla flera svårsmälta skrivningar – då kallade fransmännen till lunch. Mellan det att ordförandeskapet klubbade av mötet och att texten gjordes tillgänglig, var det en dryg timmas paus för att äta i lugn och ro. Ett annat ordförandeskap hade släppt texten direkt och så hade folk skyndat att läsa och kommentera på bekostnad av lunch, och kanske hade resultatet blivit sämre.

Journalister kommenterar hur välstädade toaletterna är, miljöorganisationer gläds åt att man kan få en fyllig crêpe för fyra euro, tankesmedjor njuter av att hitta en soffhörna där man kan analysera texter i lugn och ro. Uppkoppling funkar nästan jämt – vilket är oerhört svårt när tusentals vill lägga upp bloggar och filmsnuttar samtidigt – och det finns uttag nog för alla. Ingen kö är längre än en kvart, säkerhetskontrollen går på minuter trots terrordåden några veckor tidigare – jämför med Köpenhamn där många köade i fem timmar eller mer, utomhus i snöglop.

Inget av detta är slump, Laurence Tubiana berättar hur hon själv engagerat sig i förhandlarnas bekvämlighet ner på detaljnivå. Bland annat ersatte hon den typiskt hårda kongressbelysningen med mildare, varmare belysning.

Det är lätt att avfärda mycket av detta som petitesser – ett fint franskt ord – som inte ska påverka förhandlingarna. Men i slutändan är vi bara människor och det har fransmännen förstått.

/Mattias