Mellanstatliga förhandlingar?

Det sägs att undantag bekräftar regler. Så då får EU bekräfta regeln som säger att FN:s klimatförhandlingar är en mellanstatlig förhandling.

Men den globala klimatstyrningen blir allt mer transnationell – det vill säga den innefattar aktörer på flera olika nivåer. I C40 samlas 40 av världens största städer, det finns en rad företagsinitiativ, i allt fler initiativ samarbetar länder med civilsamhället (NDC partnership är ett exempel).

Det är en naturlig följd av att klimatfrågans komplexitet uppmärksammas. Borta är tiden då någon tror att ett FN-möte ”löser klimatfrågan”. Det finns en ömsesidig påverkan mellan länder och icke-statliga aktörer; utan de icke-statliga aktörer kommer statens mål aldrig uppfyllas, och utan godkännande från en tillräckligt stor andel av icke-statliga aktörerna blir det inga ambitiösa mål. Inom ämnet Internationella Relationer kallas det för two-level game, ett uttryck myntat av amerikanske statsvetaren Robert Putnam.

Men ibland behöver man också sätta gränser.

Det som började i Lima som Lima-Paris Action Agenda, och nu fortsätter under namnet ”Marrekesh partnership for global climate action”, har fått en allt större roll runt förhandlingarna. Vi har skrivit mycket om detta initiativ, och anser att det är viktigt att fortsätta arbetet med det.

Det har emellertid i Marrakesh pågått en maktkamp mellan de båda ”High level champions” Laurence Tubiana och Hakima El Haite, och de klassiska förhandlarna. Tubiana och El Haite söker stöd för att deras arbete ska formaliseras i beslutstext och att de ska få tillgång till ett större sekretariat. De traditionella förhandlingsdelegationerna känner en oro för att arbetet med företag och städer tar resurser från det som anses vara sekretariatets huvudsakliga uppgift – att stödja förhandlingarna.

UNFCCC:s sekretariat är redan under tryck ekonomiskt (inte blir det bättre när USA förmodligen stryper pengakranen) och jämfört med stora internationella sekretariat är de 500 anställda hos UNFCCC ett litet antal.

Nu ser det ut, som att UNFCCC något år till kommer avsätta en del resurser för att arbeta med Marrakesh partnership for global climate action, men på sikt behövs alternativ finansiering. Och i den beslutstext som nu ligger som förslag, nämns ”High level Champions” i positiva ordalag men inte mer än så.

Anknutet till fråga om de städer och företag, finns också en diskussion om delstater.

I den allmänna förvirringen och oron efter Trump, har det nu höjts röster för att amerikanska delstater, typ Kalifornien, ska beredas plats som observatörer, något representanter för delstater enligt en artikel i Climate Home överväger som alternativ.

Om vi bortser från att det förmodligen blir svårt att få församlingens stöd för låta delstater vara med (länder som Spanien [Katalonien], Kina [Taiwan] m.fl. är förmodligen måttligt intresserade av att öppna upp för delstater att delta vid en FN-förhandling) är det sannolikt ingen god idé. För även om det låter bra att ersätta USA med de progressiva delstaterna, öppnar man en pandoras ask, även om det så bara gäller en observatör. Var dras gränsen för vilka som får vara med och inte. Ska Region Skåne också vara med? Det riskerar att snabbt bli fullt kring förhandlingsbordet.

Samtidigt skulle det kunna vara en viktig signal, att det finns ett fortsatt amerikanskt intresse för FN:s klimatkonvention, även om en federala regeringen inte vill vara med.

Det är naturligt att förhandlarna anser sig vara i centrum, och de skadas inte av att påminnas om att det som sker vid sidan om förhandlingarna är minst lika viktigt.

Men jag tror, att det finns en poäng att hålla de mellanstatliga förhandlingarna för sig. Det gäller såväl inblandning av delstater som transnationella initiativ.

/Daniel Engström Stenson