Stillestånd på marknaden

Parisavtalet öppnar för möjligheten till utvidgad och frivillig utsläppshandel mellan länder. Men några stora steg mot regler för hur det ska se ut har vi inte sett i Marrakesh – kanske måste utvecklingen ha annan hemvist än UNFCCC.

In till slutet av Parismötet var det oklart om det alls skulle finnas några möjligheter för marknadsmekanismer i Parismötet. Men till slut tillkom artikel 6, där 6.2 och 6.4 är de centrala artiklarna för den som är intresserad av utvecklingen av utsläppsmarknader.

I artikel 6.2 öppnas för möjligheten länder att samarbeta för att uppnå målen i sina nationellt bestämda bidrag, NDC, genom ITMO:s (internationally transferable mitigation outcomes), så länge dubbelräkning undviks. Exempelvis kan det innebära att Japan och Nya Zealand slår ihop sina NDC, och når ett kombinerat mål, vilket möjliggörs om aktörer i de båda länderna kan handla utsläppsrätter med varandra.

Frågan förhandlades under första veckan i Marrakesh, och slutsatser kan sammanfattas med: fortsättning följer. Förhandlingarna gick långsamt framåt, det finns fortsatt några länder, t.ex. Venezuela, som motsätter sig utsläppsmarknader som koncept och då blir det svårt att ta utvecklingen framåt.

För att detta ska fungera, krävs framförallt förvissning om att de utsläppsrätter som används är tillförlitliga, så att en utsläppsminskning i Japan verkligen är en utsläppsminskning även när Nya Zealand använder den. Därför hänger frågan när samman med frågorna om mätning och rapportering av utsläpp. Det kopplar också till vilken information som behöver tillhandahållas i länders NDC.

I Kyotoprotokollet fanns särskilda utsläppsenheter, AAU, som användes för handel med länders utsläpp. ITMO:s kommer förmodligen inte vara en av FN beslutad enhet, utan kan vara flera av FN godkända enheter.

Givet att det är långt från alla länder som har lust och möjlighet att använda sig av artikel 6.2 (läs slutsatser här  )så går det att fråga sig hur mycket av diskussionerna som behöver föras i UNFCCC-sammanhang. Det pågår också flera initiativ där man förbereder för en ”klubbansats” där länder som önskar utveckla arbetet, gör så i en mindre krets. Ministerial Declaration on Carbon Markets är ett sådant exempel.

Environmental Defense Fund, som Fores arbetat med i olika workshops inför Paris och Marrakesh, föreslår något liknande. En klubb för utsläppsmarknader, där länder kan utarbeta system, som sedan kan godkännas för användning inom Parisavtalet.

I artikel 6.4 diskuteras Sustainable Development Mechanism , en forma av efterföljare till Clean Development Mechanism, som finns kvar men som har låg efterfrågan på sina projekt. Det bästa där ur, plus en del nyheter, kan utgöra grunden för SDM. Här kan även REDD-krediter, det vill säga skogskrediter räknas in.

Inom två år ska reglerna vara klara. Det får vi innerligen hoppas att det blir. Inte minst i ljuset av Världsbankens beräkningar som visar att samarbete kring utsläppshandel fram till 2030 kan sänka kostnader för utsläppsminskningar med 32%.