Rapport från möte med den svenska delegationen

Idag höll den svenska delegationen sitt första möte med svenska civilsamhället. De höll med om att det är svårt att se skogen för alla träden och att det är svårt att bedöma vart förhandlingarna kommer att landa. Hittills har det varit mycket processfrågor. Förhandlingarna är igång utan några större bråk om dagordningar men det den låga takten i förhandlingarna är oroande. Det gäller särskilt Parisavtalets regelbok och då framförallt transparensfrågor (både gällande utsläppsminskningar och NDC:ernas utformning). På önskelistan finns ett skal till en förhandlingstext men där är vi inte idag. Texterna sväller och rymmer dessutom väldigt stora konflikter, inte minst i frågor rörande differentiering. Detta är oroande.

Trögheterna, ambitionskrampen och svårigheterna får säkert kraft av USA:s nuvarande inställning till klimatpolitik. I förhandlingarna är USA relativt oproblematiska; som vi tidigare rapporterat så har de förmodligen små instruktioner och är aktiva men inte obstruktiva. Samtidigt agerade USA en tung medlare inför Paris, en roll som nu saknas. Vi får se om någon kan kliva fram och ta den positionen inför mini-Paris i Katowice.

Den svenska delegationen uppfattar att spänningen i frågan om ansvarsfördelning är väldigt närvarande. Även frågan om en balans mellan anpassning, finansiering och utsläppsminskningar skapar spänningar längs den traditionella konfliktslinjen mellan Nord och Syd.

Finansiering är självklart viktigt (även det har vi rapporterat om tidigare). Den politiskt mest känsliga frågan rör anpassningsfondens framtida funktion; om den ska tjäna Parisavtalet eller ej. G77 vill fatta beslut redan här medan EU och Sverige är överrens om att det vore bra men att detaljerna behöver redas ut. T.ex. vill de skapa en rollfördelning som garanterar att det inte blir dubbelarbete mellan Gröna klimatfonden (som också finansierar anpassningsåtgärder) och Anpassningsfonden. Förhandlingsmandatet säger att beslutet om Anpassningsfonden ska fattas först nästa år, och fler och fler utvecklingsländer börjar också mjukna i frågan om att tidigarelägga beslutet till COP23 i takt med att fler och fler frågor, som kräver tid att reda ut, läggs på förhandlingsbordet.

Ambitionsnivån i klimatarbetet för perioden före 2020 är också en viktig fråga. Utvecklingsländerna kräver ratificeringen av Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod samt att övriga åtaganden uppfylls. Åtgärdsagendan (icke-statliga aktörers klimatlöften) växer dock för varje år. Det är positivt eftersom det handlar om ökad ambition i en pre-2020-kontext. Många utvecklingsländer vill ha en ny dagordningspunkt om pre-2020. Men att öppna upp för nya dagordningspunkter följer alltid med en risk att andra stater vill lyfta in andra dagordningspunkter. Ju fler dagordningspunkter som läggs till desto mer svårmanövrerade blir förhandlingarna och desto svårare blir det också att visa på framgångar (att arbeta klart en fråga i taget). Det är också en förhandlingsteknisk fråga, där vissa delegationer jobbar för att få in så många punkter som möjligt på dagordningarna för att förhala processen, urholka tiden till förhandlingar i viktiga frågor och klaga på att deras ofta små delegationer inte hinner täcka alla parallella sessioner. Det finns alltså stor anledning att undvika nya punkter dagordningarna.

Förluster och skador är också närvarande i förhandlingarna, inte minst i ljuset av de senaste årens väderrelaterade katastrofer. Den svenska delegationen nämner att det också blir en fråga om ”förflyttning”. Även på detta tema har vi ett längre blogginlägg från COP23. Diskussionen handlar om att hitta lösningar kring att få mekanismen att fungera. Många fattiga länder vill även här ha en separat dagordningspunkt. EU vill inte att det ska vara en egen dagordningspunkt men är för att hålla vidare diskussioner.