Vad får Fiji? Loss&Damage, havskonferens…

När Fiji fick ordförandeskapet för COP23 var det första gången i klimatförhandlingarnas 23-åriga historia som en SIDS – Small Island Developing State – fick denna roll. För att kunna hantera detta, och för att inte alla delegater skulle behöva flyga ända till Fiji, klev Tyskland in för att bistå som lokalvärd; som bekant hålls mötet i Bonn. På klimatmötet hörs många röster för att Fiji och andra ö-stater måste få något mer substantiellt än att under ha fått hålla i ordförandeklubban. Men vad? Fiji själva, tillsammans med flertalet av SIDS, lyfter att Loss&Damage måste in i Parisavtalet och få finansiering, att havsfrågor måste in i förhandlingarna och att 1.5-gradersmålet måste göras trovärdigt. Låt oss reda ut begreppen!

1.5-gradersmålet ingår i Parisavtalet som den högre ambitionsnivån man siktar på; basmålet är att klara väl under två graders temperaturhöjning jämfört med förindustriell tid. UNEP:s årliga Emissions Gap report visar att löftena om utsläppsminskningar måste ungefär tredubblas för att tvågradersmålet ska klaras – och löftena måste förstås hållas. September 2018 kommer IPCC:s 1.5-gradersrapport, som delvis arbetats fram i Malmö. Den kommer troligen att visa att målet kräver att utsläppsminskningarna börjar nu och att de kombineras med teknik för att fånga upp och lagra koldioxid, CCS. Inom Parisavtalet hänvisas till paragraf 4.11, som ger varje förhandlande part ( i vårt fall EU) möjligheten att till envar tid höja sina åtaganden, men aldrig sänka dem – vilket bland annat vi på Fores uppmanar länder att göra (hittills har det inte skett).

Sammantaget betyder det att COP inte har någon särskild aptit på att nu skärpa åtagandena för 1.5 grader. Det märktes också efter Fijis inledningsanförande,  som lockade fram en tår i ögat på många delegater men inte särskilt mycket mer i detta avseende.

Loss&Damage är en gammal konflikthärd på klimatförhandlingarna. Argumentet för en sådan mekanism är att det finns klimatförändringar som inte går att anpassa sig till. Öar som sjunker är den vanligaste illustrationen, men också skador av allt kraftigare orkaner eller våldsammare regn brukar tas upp. Skulden är huvudsakligen någon annans – den som historiskt orsakat stora utsläpp – men utan en mekanism landar räkningen i knät på den som drabbats.

Motargumenten är numera också väl kända: Exakt vem var skyldig till destruktionen? Vilka orkaner eller skyfall är historiskt sett naturliga och vilka är drivna av klimatförändringar? Och vilken del av förstörelsen ska skyllas på ovädret, respektive på dålig planering av städer, byggnader, avloppssystem etc? Vilka delar ska täckas av normala försäkringar, som ju är så man normalt hanterar skador på egendom?

Därtill finns ju redan nu FN-organ, nationella aktörer och frivilligorganisationer som bistår vid katastrofer. Ibland är då svaret; ja, för de som är snabba och plötsliga men inte för de som kommer mer långsamt och smygande, som de sjunkande öarna. Men här ser vi att biståndet tar en allt större roll i fattigare länder – och de rikare länderna tänks hur som helst själva ta ansvar eftersom man enligt Loss&Damage-logiken är medskyldiga.

Sverige har haft en nyckelroll inom Loss&Damage; Lena Ek förhandlade under COP19 fram Warsaw International Mechanism (WIM) som skulle hantera loss & damage och Åsa Romson var på COP21 särskild rapportör i frågan. På COP19 slås också fast att WIM ska stärka eller mobilisera klimatfinansiering och

Parisavtalets artiikel 8 slår fast att finansiering för loss & damage ska stärkas, på en samverkande och faciliterande grund.

WIM har nu funnits i fyra år, utan att särskilt mycket finansiering mobiliserats – arbetet har fokuserats på försäkringar och att sammanställa vilken finansiering som redan finns. Miljörörelsen, i form av CAN och andra, har ett enkelt svar på hur finansieringen ska mobiliseras; genom en Climate Damages Tax på fossila bränslen, på flygresor eller liknande. Men det lika enkla svaret är: Det Kommer Inte Att Hända. Lika lite som det finns någon gemensam ambition att skapa den globala CO2-skatt som ekonomerna pekar på som det mest kostnadseffektiva för att minska klimatpåverkan, finns någon aptit eller något mandat för att förhandla fram en klimatskadeskatt. Inte heller vill man ha in Loss&Damage i själva klimatavtalet – att det nämns och har fått en separat mekanism är vad som var möjligt 2013 och är vad som är möjligt nu.

Återstår havsfrågan. För de små örikena är haven förstås centrala, och klimatdrivna förändringar av haven kan snabbt förändra livsbetingelserna. Det gäller stigande havsnivåer, uppvärmning som får fisket att flytta sig, försurning som dödar korallerna och mycket annat. Men haven är centrala för hela klimatfrågan också; de har absorberat 30-50% av den koldioxid som mänskligheten orsakat de senaste 200 åren men det har också lett till en försurning som hotar livet i havet.

Att i FN-sammanhang hantera havsfrågor är inget nytt, bl.a. hölls World Ocean Conference i Manado Indonesien 2009, vars deklaration slog fast att haven måste finnas med på klimatmötena. På klimatmötet i Paris hölls Oceans Day med fokus på sambandet mellan klimat och hav och framtagande av en femårig handlingsplan. På COP22 i Marrakech hölls Ocean Day för första gången i den officiella förhandlingsdelen och kopplades till de nyligen antagna globala hållbara utvecklingsmålen, SDGs, där nummer 14 handlar om liv under vattenytan. I juni 2017 hölls FN:s högnivåkonferens på FN:s högkvarter i New York, med Fiji och Sverige som värdpar. 4 000 personer deltog, inklusive 16 statschefer och 1328 frivilliga åtaganden registrerades.

Denna historik är viktig för att förstå Fijis och andras ambitioner att få in samarbeten kring hav och oceaner i förhandlingarna ett förhandlingsspår. Förutom Fiji önskar bl.a. Indonesien att oceanerna tas in i förhandlingarna, och håller en Our Ocean Conference under 2018. Sveriges statssekreterare för klimat, Eva Svedling, lyfte vikten av att havsfrågorna finns med alltmer i klimatdiskussionerna.

Mot detta står en oro att alltfler frågor lyfts in i förhandlingar där många – inte minst u-länderna redan klagar på att det är för många områden och förhandlingsspår för att kunna hanteras väl. Det finns också en oro att om haven kommer med, så öppnar det för andra geologiska områden; ska öknar, stäpp och skog också in separat i förhandlingarna – och vad innebär det för möjligheterna att ha en hanterbar process? Därtill; ska man för att man åtagit sig att ha ordförandeskapet närmast ha rätt till särskilda satsningar?

Min gissning är att det kommer stärkta skrivningar på alla dessa tre områden, och att någon form av ocean-satsning blir av med ”Fiji” som en del av namnet. Om det är bra ellr dåligt för klimatet, får framtiden utvisa.