Marknadsförhandlingarna (artikel 6): ett halvt steg framåt men de tuffa förhandlingarna kvarstår

Parisavtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader eller handla med utsläppskrediter att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål (artikel 6). Sedan Parisavtalet antogs har dessa förhandlingar gått trögt.

Under årets klimatförhandlingar skulle fokus ligga på innehåll, men det har istället hamnat på struktur. Förhandlingarna fick ett dramatiskt slut på tisdagen efter att Arabgruppen under två dagar kidnappat beslutstexten i syfte att få ut mer av processen i den förhandlingsgrupp som hanterar skador och förluster. Det hela slutade med en kompromiss som för vidare de små framsteg som gjorts i Bonn, men i betydligt mindre avancerade än vad de mer ambitiösa länderna önskat. Det ökar tidspressen att slutföra förhandlingarna till nästa år eftersom artikel 6 utgör en viktig del av regelboken som då ska antas.

Idag har omkring 40 länder och över 20 regioner satt ett pris på koldioxid. Tillsammans täcker dessa nästan 12% av de globala koldioxidutsläppen. Hälften av alla ländernas klimatlöften (NDC) innehåller prissättning på koldioxid, som exempelvis koldioxidskatt eller utsläppshandelssystem, som ett verktyg att uppnå sina klimatmål. Hur artikel 6 operationaliseras får konsekvenser för hur handel med utsläppsenheter mellan olika länders och regioners handelssystem kan bedrivas, samt för hur en form av marknad för utsläppskrediter, likt CDM som enligt Kyotoprotokollet gör det möjligt för länder att finansiera och tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som görs i andra länder.

Tre paragrafer under artikel 6 ligger på dagordningen och har diskuterats under klimatförhandlingarna i Bonn. De är ”internationellt överförbara utsläppsminskningar” (artikel 6.2) och en ”mekanism för att bidra till utsläppsminskningar och stöd till hållbar utveckling” (artikel 6.4) som upprättats av Parisavtalet. Därutöver är ”icke-marknadslösningar” (artikel 6.8) en del av diskussionen. Den är mer marginell då den var ett krav från Bolivia för att få till de andra delarna av artikel 6, men ingen (inte ens Boliva) har klart för sig vad den egentligen innebär.

Istället för innehåll har fokus i Bonn legat på struktur. Varje dagordningspunkt har fyllts med långa listor på rubriker och element som anses höra hemma under de olika delarna. Listorna är upp till 26 sidor långa, så de kommer behöva rensas upp. När det i måndags blev dags för beslutstexten gällde den största stridsfrågan huruvida ett mandat skulle ges till undergruppens ordförande att göra ett förslag på innehåll att fylla dessa rubriker och underrubriker med, som ska utgöra basen för när innehållsdiskussionen börjar i maj nästa år.

Arabgruppen, som består av 22 oljeproducerande länder, inledde med att sätta sig på tvären, vilket ledde till att förhandlingarna drog över tiden med mer än ett dygn. Det Arabgruppen egentligen var ute efter var att få till en överenskommelse i den parallella förhandlingsgrupp som hanterar skador och förluster, där Arabgruppen driver att de ska få kompensation för uteblivna inkomster på grund av att Parisavtalet kan leda till att de säljer mindre olja. EU kunde tillslut presentera en kompromiss som hamrats fram tillsammans med Arabgruppen, de minst utvecklade länderna (LDC), Brasilien och USA. Kompromissen innebär att de små framsteg som gjorts under dessa dagar förs vidare till nästa förhandling och att ett mandat ges till undergruppens ordförande att lägga fram ett förslag på innehåll för det skelett till struktur som diskuterats i Bonn. Mandatet är dock svagare än vad exempelvis EU, Kanada, och andra ambitiösa länder önskade och backar ett par steg i processen vilket kommer att öka trycket på att komma längre i de få förhandlingar som är planerade under kommande år fram till COP24 i Katowice, där förhandlingarna ska avslutas.

För innehållsförhandlingarna som börjar under mellanmötet i Bonn i maj är det viktigt att regelboken slår fast ett antal principer, exempelvis:

  • Vad respektive paragraf ska innehålla och hur de ska fungera.
  • Hur miljöintegriteten säkerställs. Detta är en viktig fråga för EU. Här gäller det att ha robusta bokföringsregler för att garantera att ingen dubbelräkning sker, och att åtgärderna leder till verkliga utsläppsminskningar.
  • Hur klimatlöftena (NDC:erna) ska kvantifieras. Parisavtalet introducerar en ny värld där alla länder, inte enbart de utvecklade länderna, har skyldigheter att bidra till att uppfylla klimatmålet. Men alla NDC:er har inte samma form.
  • Hur styrningsstrukturen ska se ut och vilken detaljnivå den ska ha. I vilken utsträckning ska processen vara FN-styrd, och hur mycket är upp till de inblandade länderna att kontrollera själva.
  •  Vilka inträdesregler det ska vara, och huruvida de ska vara samma för alla eller inte.
  • I vilken utsträckning begreppet hållbar utveckling ska tas hänsyn till och hur.
  • Hur det instrument som ska efterträda off-settingmekanismen CDM, som kan användas för länder att uppfylla sina utsläppsmål genom investeringar i andra länder, ska se ut och fungera.

Erfarenheten från slutförhandlingen visar att denna fråga hänger ihop med andra parallella förhandlingsfrågor, som skador och förluster. Länder som vill komma framåt enligt Parisavtalets tidtabell har stor press på sig att förhandlingarna leder till resultat. När det finns länder som tvärtom inte har något att förlora på om förhandlingarna misslyckas är en paketöverenskommelse att vänta nästa år i Katowice. Den stora frågan blir i vilken utsträckning länder som är intresserade av att så småningom länka sina utsläppsmarknader får igenom sina prioriteringar, och hur mycket det kommer att kosta för att få med sig de ointresserade länderna på en överenskommelse.