Förhandlingarna drar ut på tiden över åsiktsskillnader om finansiering

Trots att klimatförhandlingarna är schemalagda att avslutas i dag så är flera frågor fortfarande olösta. Den gemensamma nämnaren är i de flesta fall finansiering.

Två grupper har visserligen kunnat stänga sina förhandlingar – de rådgivande organen för implementering (SBI) och för vetenskap och teknik (SBSTA) – som lyckades anta beslut eller slutsatser i de flesta frågor. Men även om SBI tvingades skicka några olösta frågor vidare till COP (bl.a. om rollen för den s.k. Finansieringskommittén) så har båda grupperna också lyckats samla åsikter i s.k. icke-papper för de flesta av sina dagordningspunkter. Det hade varit bra om texterna varit betydligt mer kondenserade och innehållit tydligare alternativ i frågor där förhandlarna inte är överens, men dessa icke-papper har i vart fall förts vidare till nästa session i maj. Det är bra, då slipper förhandlarna att börja om på blankt papper.

Nu pågår också slutförhandlingar (får vi hoppas) under den rådgivande arbetsgruppen för Parisavtalet (APA) och COP. Att dessa ännu inte är klara innebär att det förmodligen kommer bli rejält med övertid för förhandlarna. Samtidigt som SBI och SBSTA stängt och ytterligare förhandlingar pågår bakom lyckta dörrar så håller de olika beslutsfattande organen – inklusive Partskonferenserna till Klimatkonventionen (COP) och Kyotoprotokollet (CMP) – plenumsessioner för att anta de beslut som redan förberetts. Precis innan lunch antogs till exempel beslut om en plattform för ursprungsbefolkningar, om skador och förluster och om en handlingsplan för jämställdhet.

Det går alltså skapligt i delar av förhandlingarna. Svårigheterna ligger som sagt framförallt i frågor relaterade till finansiering.

Anpassningsfonden (AF): Denna fråga handlar bl.a. om när ett beslut ska fattas om att AF ska tjäna Parisavtalet (eller inte). Här vill utvecklade länder reda ut frågetecken t.ex. rörande hur överlappningar mellan AF och den Gröna klimatfonden ska undvikas innan beslutet fattas. Dessutom är beslutet inte förväntat förrän 2018. Utvecklingsländerna vill tidigarelägga beslutet redan till COP23 i Bonn, och reda ut detaljerna i efterhand. De menar att det är viktigt för att upprätthålla en balans i förhandlingarna om å ena sidan utsläppsminskningar och å andra sidan anpassningsåtgärder.

Gröna klimatfonden (GCF) och den Globala miljöfaciliteten (GEF): Här klagar många av världens fattigaste länder på att det är för svårt att få tillgång till de pengar som avsatts i fonderna. De lyfter Anpassningsfonden som ett föredöme och påpekar att även om det finns stöd att söka från GCF och GEF så är ansökningsprocessen ofta snårig och tar lång tid. Fattiga länder vill därför ha skrivelser om att förenkla för dem att få tillgång till hela utbudet av fondernas finansiella instrument.

Att mäta och rapportera klimatfinansiering: En av de snårigaste frågorna tycks vara ett beslut kring COP:s dagordningspunkt 10(f) om hur klimatfinansiella flöden ska mätas och rapporteras. Frågan relaterar till Parisavtalets artikel 9.5 som lyder:

Developed country Parties shall biennially communicate indicative quantitative and qualitative information related to paragraphs 1 and 3 of this Article, as applicable, including, as available, projected levels of public financial resources to be provided to developing country Parties. Other Parties providing resources are encouraged to communicate biennially such information on a voluntary basis. 

Afrikagruppen trycker på för maximal transparens och förutsägbarhet. Det är inte så lustigt med tanke på att det, som vi tidigare rapporterat, saknas en samsyn i hur begreppet klimatfinansiering ska definieras. Den frågan är svår att enas om. Genom att jobba bakvägen – genom ett detaljerat regelverk för hur klimatfinansiering ska mätas – så går det också att komma åt frågan om hur begreppet definieras. Många utvecklade länder motsätter sig denna strävan, vilket gör frågan mycket komplicerad. Dessutom vill många utvecklingsländer ha ökad förutsägbarhet i klimatfinansiella flöden, men det försvåras bl.a. av att nationella budgetprocesser endast sträcker sig över ett år och att löften på längre sikt endast kan bli indikativa. Å andra sidan har Sveriges nuvarande regering visat att förutsägbarhet är möjligt; Sveriges löfte om 4 miljarder SEK till Gröna klimatfonden som annonserades 2014 har nu levererats över en fyraårsperiod. Behovet av ökad transparens kopplar också till frågan om att skala upp den långsiktiga mobiliseringen av klimatfinansiering bortom de tidigare utlovade 100 miljarder US$ per år från 2020 och framåt.

Med ökande krav på utvecklingsländernas arbete med utsläppsminskningar utan att samtidigt veta vad klimatfinsniering betyder – och med en fortsatt närvarande besvikelse över att utvecklade länder inte menade offentligt finansierade ”bidrag” då de 2009 lovade att ”mobilisera” klimatfinansiering – så är det svårt att bygga den tillit i förhandlingarna som krävs för att våga fatta långtgående kompromissbeslut.