Kyotoprotokollet ratificerat av Sverige, vad betyder det?

Som vi har skrivit om tidigare så har Sverige nu ratificerat Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, utan att längre vänta på EU. Men vad betyder det – för utsläppen och för klimatförhandlingarna?

Själva Kyotoprotokollet antogs 1997 och trädde i kraft 2005, med målet att de årliga globala klimatpåverkande utsläppen av skulle minska med minst 5,2 procent från 1990 till perioden 2008-2012. Utsläppsminskningarna fördelades mellan i-länder, där exempelvis EU skulle minska sina utsläpp med 8 procent medan u-länder inte fick några kvantifierade krav på minskade utsläpp. Länder med åtaganden kunde göra en del av sina utsläppsminskningar i länder utan åtaganden, genom CDM- och JI-mekanismerna.

Klimatmötet i Köpenhamn 2009 skulle enas om vad som skulle komma efter Kyotoprotokollet efter att det löpt ut 2012, men det dröjde till klimatmötet i Doha 2012 innan något beslut kunde fattas. Då förlängdes Kyotoprotokollet till år 2020, men Japan, Nya Zeeland och Ryssland ville inte åta sig nya bindande utsläppsmål för en andra åtagandeperiod. Det innebar att det främst var EU, några andra europeiska stater som Vitryssland och Schweiz, Kazakstan och Australien som enades om nya utsläppsmål. Totalt omfattas därmed knappt 15% av världens samlade utsläpp.

EU fick målet att minska utsläppen med 20% till år 2020, jämfört med 1990 – samma klimatmål som EU redan hade.

För att träda i kraft måste 144 länder ratificera avtalet. Det har i nuläget inte hänt, men Kyotoprotokollet har 192 länder som enats om Doha-tilläggen och eftersom endast utvecklade länder har konkreta utsläppsåtaganden trodde många att antagandet skulle gå relativt smärtfritt. Men på COP23 är en ratificering långt borta; 88 länder har i dagsläget ratificerat, inklusive de EU-länder som de senaste dagarna ratificerat; Sverige Frankrike, Belgien, Luxemburg och Spanien. Se den aktuella listan här.

Varför tar det då så lång tid? Svaret stavas Polen. EU angav kort efter Doha att ”Enabling the entry into force of Europe’s commitments as legally-binding commitments in international law sends a strong signal about the commitment of the EU and its Member States to a rules-based multilateral regime for addressing climate change at international level, both now and in the future with the new international climate agreement that should be completed by 2015.” Läs detta fascinerande tidsdokument här.

Och vartenda EU-land ratificerade relativt snabbt protokollet nationellt, vilket behöver ske innan EU kan göra det, men sedan stretade Polen emot när EU skulle slutföra processen och nu har polska regeringen skickat tillbaks ratificeringen till sitt eget parlament.

Att enskilda EU-medlemsländer går före på detta sätt är verkligen inte okontroversiellt; vi tänks göra detta gemensamt. Därför sade Sverige så sent som på förra klimatmötet att det var otänkbart och meningslöst att en enskild EU-medlem skulle göra detta. Men nu är läget ett annat; det behövs en väg framåt när det blir alltför uppenbart att nästan alla vill och någon enstaka blockerar. Det bör inte heller vara alltför kontroversiellt, eftersom åtagandena ju inte är tuffare än vad EU ändå internt enats om i sitt klimatmål för 2020. Det betyder också att nyttan främst är symbolisk, men det ska – precis som klimatminister Lövin säger – inte underskattas i förhandlingar där misstänksamheten är stor mellan parterna. Nu blir det spännande hur många som hakar på, och om vi i närtid trots allt kan få ett officiellt och regelenligt ratificerande från EU:s gemensamma sida.

Läs mer här