Trippelt tankefel vilja slänga ut industrin från förhandlingarna

På klimatförhandlingarna har ordförandelandet Fiji introducerat nya metoder för att förbättra diskussionen och samtalet. Det har i sin tur lett till att vissa miljöorganisationer och några av de gröna partierna vill utesluta delar av näringslivet, som anges ha ”conflict of interest”. Några vill gå längre och helt utesluta företagen från klimatsamtalen. Jag delar tvärtom Isabella Lövins och Laurence Tubianas inriktning (se tidigare blogginlägg) att klimatbesluten blir mer framgångsrika och bättre förankrade om alla relevanta parter är med, och ser det som ett trippelt tankefel att slänga ut industrin från förhandlingarna:
För det första: Inga bolag sitter vid förhandlingsbordet. På FN:s klimatmöte förhandlar enbart FN:s medlemsstater. Ingen annan har rösträtt eller får lägga beslutsförslag. Näringslivet representeras av Bingo, Business and Industry, som på klimatmötena får yttra sig i ett par minuter men aldrig lägga förslag – samma villkor som lantbruket, ursprungsbefolkningar, ungdomar (Youngo) och forskning (Ringo). Enskilda företag får inte tillträde, utan får hålla till i den yttre zonen med utställningar och montrar, där inga klimatavtal förhandlas och där man sällan ser centrala förhandlare.
För det andra: De värsta fossillobbyisterna är enskilda stater. Kritiken mot konservativa fossilbränsleaktörer är relevant och viktig, men den ensidiga inriktningen på bolag är inte rimlig. Ett allvarligare problem är de olje- och kolaktörer som faktiskt sitter vid förhandlingsbordet; länder som Saudiarabien och Polen. Agerande från kol- och oljeländerna har gång på gång försenat och urvattnat klimatöverenskommelser, såväl i FN som i EU, just för att varje land – men inget företag – har veto mot FN:s beslut.
För det tredje: Dialogen med näringslivet måste fördjupas. Det har tagit mycket möda och lång tid att få näringslivet att bry sig om klimatförhandlingarna, men nu ser vi hur allt fler företag ställer om utifrån Parisavtalets klimatåtaganden. På förra klimat-toppmötet COP22 i Marrakech, som genomfördes samtidigt med att Donald Trump valdes till USA:s president, var det tydligt att näringslivet bidrog till att avtalet överlevde, och på årets COP är näringslivet en helt central avsändare av budskapet att Trump är isolerad i sin klimatskepticism.
Att vilja utesluta företagen vore dumt, och flera av de kompletterande förslagen handlar om sådant som redan sker. Att kritisera UNFCCC för bristande information är orättvist; under pågående förhandlingar kan inte alla positioner vara offentliga och de är hur som helst inte UNFCCC:s material utan de förhandlande ländernas. Att registrera vem som är vem görs redan och framgår på den obligatoriska namnlappen, som måste bäras väl synlig alltid och som är färgkodad utifrån vilken typ av organisation man representerar. Ökad transparens i hur organisationer finansieras vore välkommet, och här ligger Sverige och EU långt efter t.ex. USA – vilket visar att det inte är UNFCCC:s beslut.Ibland föreslås, för att få en mer jämlik spelplan, att ”öka finansieringen för organisationer som arbetar för att uppfylla FN:s klimatmål” (formuleringen är EU-parlamentarikern Max Anderssons). Men avgränsningen blir svår – vill man t.ex. verkligen ge pengar till McDonald’s, vars klimatmål är tuffare än FN:s? Därtill är det förstås inte FN:s klimatförhandlingar som har sådana medel, utan medlemsstaterna; vill man att exempelvis Sverige ska utöka en sådan finansiering så får man föreslå det nationellt.