Oklarheter om Sveriges ordförandeskap i Gröna klimatfonden

Det drar ihop sig till det Gröna klimatfondens nittonde styrelsemöte. Om knappt en vecka, 27 februari, kommer ordföranden att förklara mötet öppnat. Planen var att Sveriges mångårigt erfarna diplomat Lennart Båge skulle ha suttit bakom klubban. Men så blir det förmodligen inte.

Den Gröna klimatfondens styrelse består av 24 ledamöter varav hälften från utvecklade och hälften från utvecklingsländer. Bland dessa tillsätts två ”medordföranden”, en från vardera valkretsen, som leder styrelsens arbete under en period av ett år.

Sverige har med framgång kandiderat för att fylla ordförandestolen för de utvecklade ländernas räkning under 2018. Tanken var att Lennart Båge, en erfaren diplomat som bland annat var med och utformade Världsbankens Globala miljöfacilitet i början på 1990-talet, skulle tackla uppgiften. Bland utvecklingsländerna kandiderade Nicaragua, även de med framgång. Det såg ut som om Båge skulle få sällskap bakom ordförandeklubban av Nicaraguas chefsförhandlare under Ramkonventionen, Paul Oquist.

Inför förra styrelsemötet hade båda valkretsarna alltså enats om sina kandidater. Men geopolitisk satte käppar i hjulet. Inom styrelsen finns en medlem som, på grund av en bilateral konflikt med Nicaragua, motsatte sig att landet fick agera medordförande. Om utvecklingsländernas kandidat inte väljs, ja då är det inte direkt bäddat för att de utvecklade ländernas kandidat ska väljas. Detta faktum hänger ihop med ett stort problem för fondens arbete: reglerna för hur styrelsen fattar beslut.

Styrelsen har länge haft i uppgift att anta beslutsregler som ska gälla i händelse av att alla försök att uppnå konsensus i en fråga misslyckats. Dessa beslutsregler måste dock antas i konsensus. Det har lett till en knepig situation, inte helt olik den som gäller för Ramkonventionens arbete: styrelsen har misslyckats att nå konsensus om vad som ska gälla då konsensus inte kan nås. Därmed gäller att alla beslut måste fattas i konsensus. Eftersom styrelsen inte nått konsensus om att välja utvecklingsländernas kandidat (Nicaragua) så är manegen definitivt inte krattad för att utvecklingsländerna ska stödja valet av de utvecklade ländernas kandidat (Sverige).

Sverige, som förberett att leda styrelsen arbete under hela 2018, har helt klart hamnat i kläm. En vecka innan nästa styrelsemöte meddelar Lennart Båge att det fortfarande är oklart om Sverige kommer att väljas som medordförande under mötet.

Gröna klimatfondens styrelse: ineffektiv och nyckfull

För svensk räkning är denna konflikt naturligtvis direkt olycklig. Sverige har investerat mycket kraft i att förbereda ordförandeskapet. Men i ett större perspektiv är det endast ett bland många exempel på ett mer omfattande problemkomplex: styrelsens arbete är ökänt för att vara ineffektivt, infekterat och politiserat. Sedan fonden etablerades har konfliktlinjer mellan givarländer och mottagarländer växt fram och politiska konflikter spiller ofta över in i styrelserummet. I kombination med vetorätt skapar det en nyckfull och ineffektiv arbetsmiljö. Även om styrelsen har antagit en rad policy, exempelvis för prioritering av projekt, så kan och har enskilda styrelsemedlemmar utnyttjat sin vetorätt och frångått fondens egna riktlinjer.

Sveriges prioriteringar som medordförande

I ljuset av detta prioriterar Sverige att under sitt ordförandeskap jobba för att professionalisera, rationalisera och effektivisera fondens arbete. Sverige vill:

  1. Öka sekretariatets inflytande över fonden: Idag råder en obalans mellan, å ena sidan, medordföranden i synnerhet och styrelsen i allmänhet och, å andra sidan, sekretariatet som spelar en ganska undanskymd roll. Genom att arbeta för att öka sekretariatets inflytande över fondens arbete kan politiseringen minska och effektiviteten öka.
  2. Verka för en ambitiös påfyllnadsfas: En ny påfyllnadsfas triggas när 60 % av fondens innevarande medel allokerats. Baslinjen har varit tio miljarder USD, det vill säga när sex miljarder allokerats så triggas en ny påfyllnadsfas. Eftersom Donald Trump förmodligen inte betalar ut USA:s löfte om två miljarder är baslinjen nu snarare åtta miljarder. Om denna nya baslinje används och om fonden lyckas allokera medel i nuvarande tempo triggas påfyllnadsfasen runt årsskiftet. Sverige vill, bland annat genom att effektivisera fonden (punkt ett ovan), öka dess förtroende och på så vis bidra till en ambitiös påfyllnad.
  3. Värna om fonden som central aktör i det klimatfinansiella landskapet: Denna målsättning hänger ihop med prioriteringarna ovan. En effektivare fond med stora tillgångar ger ett mervärde gentemot övriga klimatfonder, både genom att kunna allokera medel relativt snabbt och genom att prioritera storskaliga projekt med en tydlig hävstång till att mobilisera även privata medel.

Sverige har, i egenskap av att vara en av fondens största bidragsgivare, varit representerade i styrelsen under flera år. Därmed finns en lång svensk erfarenhet fondens arbete, både av dess problem och möjligheter. Lars Roth, kansliråd på Utrikesdepartementet och ledamot i fondens styrelse, menar att läget är ovanligt gynnsamt för att slå an en ny ton i styrelsens arbete. Fler länder har fått upp ögonen för att vetorätten inte bara är en tillgång utan också ett hot som kan vändas mot dem själva. Alla kan drabbas av fondens nyckfullhet. Dessutom har det externa trycket på att effektivisera styrelsen ökat över tid.

Förutom fördelarna för fondens egna arbete finns åtminstone ett till skäl till varför Sveriges prioriteringar ligger helt rätt i tiden: om problemen med fonden fortgår kommer det förmodligen inte dröja länge innan det påverkar förhandlingarna under Ramkonventionen negativt. Det finns mindre progressiva länder som gärna skulle använda en ineffektiv och dåligt fungerande fond som ett exempel på att rika länder inte tar sitt klimatfinansiella ansvar på allvar. Det kan då användas för att minska sina egna klimatåtaganden.

För att lyckas realisera prioriteringarna krävs dock att Sverige först väljs som medordförande. Facit till denna fråga väntas levereras inom en vecka, då styrelsen träffas i Sydkorea. Endast därefter kan Sverige effektivt verka för att samla stöd för en ny arbetspraxis. Det svenska ordförandeskapet vill bland annat att framtida konflikter – åtminstone i de fall då ett enskilt land blockerar konsensus bland 23 andra länder – hanteras genom att invändningarna tydligt deklareras och protokollförs utan att blockera beslut. Om Sverige lyckas etablera denna arbetspraxis vore mycket vunnet.

– – –
Denna text är baserad på UD:s muntliga presentation av arbetet med Gröna klimatfonden 21 februari.