Väga framsteg mot framsteg på guldvåg eller våga visa vägen

Medan jag så sakteliga letar mig fram till Bonn på europeiska järnvägar närmar det sig halvtid i klimatförhandlingarna. Innan jag är framme har jag spenderat 16 behagliga arbetstimmar på sammanlagt tre tåg. Min kommande arbetsvecka lär skapa viss obalans mellan arbete och privatliv. Men det balanserar jag så småningom genom att förlänga sommaren med extra ledighet. Balans behövs. Men inte alltid i det korta perspektivet. För stunden behövs obalans för att föra förhandlingarna framåt.

Förhandlingarna i Bonn är i full gång och punkterna på dagordningarna är otaliga. Det genererar många parallella förhandlingsgrupper. Som vanligt skär frågan om ansvarsfördelning rakt genom dagordningarna. Och som vanligt är frågan om klimatfinansiering extra känslig, inte minst gällande dess volymen samt hur den bör mätas och rapporteras. Andra frågor är mer tekniskt komplicerade, exempelvis utformningen av marknadsmekanismer. De kräver därmed mer förhandlingstid. Med många pågående parallella förhandlingsspår är det också svårt att få en överblick. I detta läge är risken överhängande att vissa delegationer därför känner sig obekväma. Guldvågen åker fram. Framgång i en fråga vägs mot framgång i andra frågor. Är det några frågor som hamnar på efterkälken riskerar de att bromsa hela processen. Dessutom vägs avsatt tid till att förhandla en fråga mot tid till andra frågor. Tyvärr lutar det åt att Bonn-förhandlingarna glider in i denna balansakt. Det gamla Köpenhamns-mantrat från åren innan 2009 gör sig påmint: ingenting är beslutat förrän allt är beslutat. Ska Parisavtalets regelbok bli klar till deadline, i Katowice i december i år, finns inte tid att leka katt och råtta.

Nu måste förhandlarna släppa på kontrollbehovet. Framgångssagorna måste få leda vägen. Beta av de något lättare frågorna först. Använd tiden som blir över till att fokusera på de mer tekniskt och politiskt mindre komplicerade frågorna. Lämna de politiska konflikterna till sist, tills ministrarna är på plats i Katowice. Och lätta på misstänksamheten. Ta steget från att lufta åsikter om informella texter som saknar glöd till formella förhandlingstexter med mer hetta. Om de enkla bitarna i pusslet sätts på plats kan de skapa viss stabilitet. Korsreferenserna mellan de olika textfragmenten blir mer stabila. Helheten framträder med större tydlighet. De svåra konflikterna får tydligare konturer. Kompromisser kan mejslas fram.

Det förhandlarna vinner i tid i Bonn, genom att låta enkla frågor gå före istället för att sitta av tid i väntan på andra förhandlingsgrupper, det kan balanseras mot mer tid till svåra frågor inför och under Katowice. Balans kommer att krävas. Men vågen behöver inte dra jämt under hela processen. Alla frågor behöver inte behandlas med minutiös rättvisa. Just nu är det värt att pröva lite obalans mellan olika frågors tidsallokering och förhandlingsstatus. Ska Parisavtalets regelbok bli klar i Katowice bör täten få dra ifrån eftersläntrarna. Täten kan sedan vänta vid målsnöret och på så vis vara ur vägen när eftersläntrarna till slut måste spurta för att hinna ikapp. Under andra halvan av förhandlingarna i Katowice kan de förhoppningsvis, i samlad tropp, korsa målsnöret som en balanserad helhet. En regelbok som kan ta Parisavtalet från ord till handling.

Om tidslinjen dras ut ända fram till Katowice är det möjligt att både väga framsteg mot framsteg och våga släppa fram mindre kontroversiella frågor för att visa vägen. Jag vet att det är lättare sagt än gjort; lättare att skriva om (o)balans än att faktiskt, som förhandlare, tillåta den. Jag önskar att det vore annorlunda. Men när världen skenar mot varmare tider krävs politisk kyla, att våga ta klivet ut på obeprövad förhandlingsmark.

Med start imorgon kommer jag vara på plats i Bonn för att rapportera om detaljerna i olika förhandlingsfrågor.

Mathias Fridahl
mathias.fridahl@fore.se, +46 76 517 5997