USA:s engagemang i förhandlingarna ökar

Sedan Donald Trump tog över i Vita huset och Jonathan Pershing lämnade stolen som USA:s chefsförhandlare har den amerikanska förhandlingsdelegationen hållit ovanligt låg profil. Länge saknade USA en ny chefsförhandlare, men strax innan COP23 i november 2017 utsågs Trigg Talley att leda delegationens arbete. Då, under COP23, gav det inget märkbart avtryck.  USA fortsatte att hålla låg profil. Nu märks en omsvängning.

USA intar åter en mer aktiv roll. Delegationen håller både fler och längre interventioner. Dessutom begär de ordet flera gånger under samma kontaktgrupp, inte bara för att föra fram sina egna positioner utan också för att kommentera på andras och för att förtydliga oklarheter.

Med tanke på Trumps klimatskeptiska uttalanden skapar det en viss oro bland mer progressiva länder. Sveriges biträdande förhandlingschef, Roger Sedin, tycker ändå att det är för tidigt att säga om USA:s ökade engagemang är positivt eller negativt. Än så länge är instruktionerna bakom den amerikanska delegationens ökade engagemang otydliga. Men att interventionerna hittills varit relativt konstruktiva kan tolkas som en försiktigt positiv signal. Värt att noter är också att den nya förhandlingschefen, Trigg Talley, inte är ny i den amerikanska delegationen; Talley ingick i delegationen även under Obama-eran och är ingen uttalad klimatskeptiker.

Samtidigt är det svårt att blunda för att USA:s ökade engagemang sker mot bakgrund av Trumps uttalade ambition att omförhandla Parisavtalet. Att tro att det skulle finna stöd för att öppna Parisavtalet för ändringar vore naivt. Avtalet är avtalat. Det är förmodligen även Trump medveten om. Men Parisavtalet är samtidigt väldigt vagt formulerat. Just nu pågår förhandlingar om hur det ska översättas i ett regelverk som gör avtalet praktiskt genomförbart. I sådana förhandlingar finns stort utrymme att välja olika inriktningar som kan öka likväl som minska avtalets klimatnytta.

Det finns indikationer på att USA förhalar processen. Ett dagsaktuellt exempel kan nämnas, från förhandlingarna om hur anpassningsåtgärder ska kommuniceras. Förhandlarna spenderade nästan två timmar till att försöka omstrukturera det informella underlaget till kommande förhandlingstext. Detta för att göra det mer logiskt och lättläst. Förslagen gick ut på att ompaketera text utan att ta bort något innehåll. Två timmar är väldigt mycket förhandlingstid. När kompromisser var nära förestående begärde USA ordet och lät meddela att de, efter att ha lyssnat till åsikterna, inte var beredda att gå vidare med en  förenklad textstruktur. Mötet ajournerades. Att anpassning är en hjärtefråga bland utvecklingsländer förbättrade inte stämningen. Väger helheten över till att förhandlingarna om utsläppsbegränsningar går före finns risk att vissa länder drar i handbromsen.

Men den röda tråden är fortfarande otydlig. Om den amerikanska delegationens instruktioner innehåller en uppmaning till allmän förhalning så har det ännu inte blivit tydligt i förhandlingarna som helhet. I stort kan sägas att förhandlingarna långsamt rör sig framåt. Den svenska delegationen rapporterar dessutom, med glädje, att det nu rör på sig i de flesta frågor. Det går numera att diskutera innehåll snarare än mestadels processfrågor. Det är en markant skillnad från förra förhandlingsrundan då flera delegationer bromsade förhandlingar om substans. En viss tendens märks också till ökad interaktion; att förhandlarna reagerar på varandras förslag om innehåll.

Det tar tid att vända en så stor skuta som UNFCCC från att lufta åsikter och diskutera process till att förhandla kompromisser i sakfrågor, men mer och mer tyder på att det håller på att ske. Det kommer bli svårt, men det är samtidigt helt nödvändigt, att snarast rota runt bland konflikter i detaljer om regelbokens innehåll. I bästa fall hjälper USA:s ökade engagemang. I värsta fall stjälper det.