Katowicetåget är i rullning

Luften i Katowice är kall och sticker av föroreningar från koleldning i kraftverk och hushåll. Här, mitt i Polens kolmecka, är öppningsceremonin för årets upplaga av COP avslutad och ländernas öppningsanföranden är nyligen levererade. COP startade utan grus i maskineriet; tåget har satts i rullning. Vi har nu två veckor av klimatförhandlingar har att se fram emot.

Här följer ett avkoka från några av nyckelaktörernas öppningsanföranden:

EU: Det huvudsakliga målet för EU är att anta robusta regler för hur Parisavtalet ska implementeras. EU, i sitt anförande, mantlar också en självpåtagen ledartröja med referenser till att överprestera gällande utsläppsmålet för 2020, på god väg att möta 2030-målet, snabbstartat diskussioner om skärpta mål för 2050, och slagit världsrekord i klimatfinansiering 2017. Unionen understryker vikten av ambitionshöjning bland alla parter, transparens i rapportering av finansiering och utsläppsminskningar och behovet om att styra om finansiering i klimatvänlig riktning.

De små önationernas allians, AOSIS: ”Det saknas ord för att beskriva den frustration och rädsla som små önationer känner idag.” AOSIS öppnade konferensen med bedömningen att firandet av Parisavtalet var brådmoget. De påpekade att den nationalism som sedan 2015 spridit sig över världen ackompanjerats av en dagordning som går stick i stäv med Parisavtalets multilaterala anda och höga klimatambitioner. Alliansen underströk att dagens globala uppvärmning på cirka +1°C ger upphov till effekter till vilka AOSIS-länderna inte klarar av att anpassa sig till. Lika viktigt som en ambitiös regelbok anser AOSIS att det är med ett beslut om att Talanoa-dialogen ska leda till ambitionshöjningar. Likt EU understryker de också behovet av transparens, för att kunna utvärdera ”individuella länders uppfyllande av NDC:er och kollektiv progression för att begränsa uppvärmningen till 1,5°C”. AOSIS vill gå långt, med regler som gäller för alla länder och som möjliggör jämförande och aggregering, inte minst på utsläppssidan. Dessutom vill AOSIS föra in frågan om skador och förluster i Parisavtalets regelbok snarare än att behandla det som en separat spår.

G77 och Kina: ”En regelbok i obalans är inte hållbar.” G77 varnar för att de inte kan acceptera förhandlingar som rör sig framåt på vissa områden men inte på andra. De understryker att frågan om finansiellt stöd mognat för långsamt jämfört med övriga områden. De vill nu öka fokus på finansiering. Samtidigt som de inte ser med blida ögon på Gröna klimatfondens ”finansiella underskott” (det vill säga USA:s skuld till GCF) är de ändå glada över fondens nya påfyllnadsfas. Gruppen kan dessutom ”inte nog understryka att principen om gemensamt men differentierat ansvar måste upprätthållas” för att ett beslut om regelbok ska kunna nås i Katowice.

Afrikagruppen: Gruppen lade väldigt stort fokus på finansiering i sitt öppningsanförande. De uttryckte oro över obetalda skulder till GCF liksom onödigt tekniska förhandlingar i Klimatkonventionens finansieringskommitté, SCF. De vill se ett större och mer förutsägbart finansiellt stöd till fattiga länder. Afrikagruppen länkar frågan om finansiering till sin andra hjärtefråga, anpassning. Behovet av att klimatanpassa den afrikanska kontinenten är enormt och resurserna väldigt begränsade. I denna kontext nämns särskilt Klimatkonventionens nystartade förhandlingar om jordbruksfrågor som något positivt. Jordbrukssektorn kännetecknas av stora potential till integrerade anpassnings och utsläppsbegränsande projekt, en sektor som är av särskild betydelse för många afrikanska länder där jordbruket utgör drivkraften i ekonomin.

Några reflektioner från öppningsanförandena

Inga uttalanden är särskilt överraskande. EU fortsätter att understryka behovet av transparens. AOSIS trycker på 1,5°C, utsläppsreducering och skador och förluster. G77 värnar om differentierat ansvar och finansiellt stöd. Afrikagruppen är en röst för anpassningsfrågan, och att anpassning kräver finansiellt och lättillgängligt stöd.

Hur internt Klimatkonventionens arbete än kan tyckas vara sker det inte i isolation från geopolitiska kontexten. På detta finns både negativa och positiva exempel. Ukrainas och Rysslands uttalanden var av det giftigare slaget, en tydlig påminnelse om pågående geopolitiska dispyter. Ukraina ifrågasätter Rysslands rapportering av utsläpp från Sevastopol och Krimhalvön. Ryssland, å sin sida, gav en tydlig känga till Ukraina för att störa processen. Också USA fick sin beskärda del av kritiken. Ryssland, om än i förtäckta ordalag,  framställde USA som hycklare då de  involverade sig i förhandlingarna till försvar för Ukraina samtidigt som de vägrar betala sina skulder till GCF och hotar att dra sig ur Parisavtalet.

Men det finns också goda möjligheter att påverka Klimatkonventionen i en positiv anda genom ett aktivt engagemang i andra mellanstatliga organisationer och multilaterala forum. Sverige bör få en extra eloge för att täcka underskott i finansieringen för FN:s Klimatpanel och stå värd för författarmötet i Malmö, för att stödja FN:s generalsekreterare i ambitionen att genomföra ett bra högnivåmöte nästa år, för att som ordförande i styrelsen för Gröna klimatfonden lyckas initiera en ny påfyllnadsfas och för att trycka på EU att öka ambitionen i unionens klimatarbete. Det är varit viktiga pusselbitar för att smörja förhandlingarna under Klimatkonventionen.

Ett försiktigt stöd till de olika ordförandens gemensamma text har getts. Det är en text som försöker sammanfatta läget i förhandlingarna och föreslå text. De textförslag som getts är tydligt utformade som förhandlingstext. Även om det finns en paraplytext som säger att alla texter ska förstås som helhet har de, vilket är smart, delats upp i flertalet bilagor till paraplyet. På så vis finns åtminstone en teoretisk chans att en majoritet av texterna kan förhandlas, även om inte alla text accepteras som utgångspunkt till förhandlingar. Om strategin levererar återstår att se.

Slutligen: Icke-statliga aktörer har med framgång använt sig av Talano-dialogen och öka sitt inflytande över förhandlingarna. Det kommer bli svårt att lämna Katowice utan ett beslut som hänvisar till att det finns goda grunder för hur ambitionsnivån i ländernas klimatplaner kan höjas. Intressant att denna möjlighet getts och bra att den förvaltats av civilsamhället; ännu ett bevis på att ickestatliga aktörer är viktiga för den mellanstatliga processen och att det inte bara är fossillobbyn som kan mobilisera.