IPCC storsatsar på kommunikation om 1,5°C i Katowice

Den stora överraskningen i Paris var helt klart beslutet att sträva efter att begränsa uppvärmningen till 1,5°C. Efter IPCC:s nyligen lanserade specialrapport är det väldigt tydligt hur otroligt ambitiöst denna strävan måste vara för att nå målet. Och att alternativet, en ännu varmare värld, förskräcker. Nu storsatsar IPCC på klimatkommunikation i Katowice för att förklara vad denna gigantiska utmaning innebär.

Aldrig någonsin tidigare har IPCC satsats så helhjärtat på att vara närvarande vid en COP. Förutom den sedvanliga representationen har organisationen i år satsat på en egen paviljong. Programmet, som innehåller över 20 punkter, täcker samtliga kapitel från specialrapporten och mer därtill.

Det är bra. Klimatpanelen lutar sig alltjämt i väldigt hög grad mot så kallade integrated assessment models. Dessa modeller används inte minst för att producera klimatscenarier, en slags utvärdering av teoretiskt möjliga utvecklingsbanor för att nå olika klimatmål. Scenarierna ska förstås som analytiska konstruktioner tydligt åtskilda från prognoser, det är klimatmodellerarna ofta noggranna att påpeka. Samtidigt mottages scenarierna ofta med bristande förförståelse för modellernas begränsningar. Risken för att scenarier misstolkas är därför stor, i värsta fall tas scenarierna som intäkt för att klimatomställningen kan genomföras i relativt behagligt tempo. IPCC:s storsatsning på att kommunicera om den senaste klimatforskningen på COP24 är därför väldigt välkommen.


Figur: Scenarion för koldioxid (miljoner ton CO2) från IPCC:s specialrapport om 1,5°C. Alla scenarion baseras på framtida, nettonegativa utsläppsnivåer (minusutsläpp). 

Varför misstolkas scenarion? Det beror inte minst på att modellerna optimerar teknik- och kostnad över väldigt långa tidshorisonter, upp till 80 år framåt i tiden. Dels kräver det väldigt grova antaganden om den framtida ekonomins utveckling och hur prissättningen på koldioxid kommer att se ut, dels vilken teknik som kommer finnas tillgänglig och vad den kommer att kosta. Som exempel kan tas antaganden om diskonteringsränta, det vill säga i vilken omfattning kommande betalningar räknas om till ett nuvärde. Att diskontera ett framtida belopp med en tidshorisont på 80 år är otroligt svårt. I klimatscenariorna används ofta ett schablonvärde på 5% vilket innebär att 50 kronor år 2100 motsvarar 1 kr år 2020. För att illustrera hur viktigt detta antagande är kan det jämförs med medelvärdet på diskonteringsräntan i Lord Sterns inflytelserika rapport från 2007: 1,4%. Med Sterns diskontering motsvaras tre kronor år 2100 av en krona år 2020. På tio års sikt är skillnaden mellan 1,4 och 5,0 procent inte särskilt stor (1,2 respektive 1,6 kronor), men med en tidshorisont på 80 år är det helt avgörande (3,0 respektive 49,6 kronor). Klimatmodellerna gör alltså antagandet att framtida generationer är betydligt rikare än nuvarande och att det därför är billigare för dem, relativt sett, att investera i klimatomställningen.

Kopplat till detta antas att priset på koldioxid är globalt, homogent och kraftigt ökande över tid. Framtida tekniker för att fånga in koldioxid, som i dagsläget inte är konkurrenskraftiga, kommer, med dessa modellantaganden att, att konkurrera ut nästan all fossil energi.

Om dessa, och liknande, antaganden inte förstås av mottagaren av klimatscenarierna kan de te sig mer tilltalande än vad de faktiskt är. Vi har aldrig någonsin haft ett globalt och homogent pris på koldioxid. En diskonteringsränta på 5% ter sig också som hög. Men det är naturligtvis svårt att sia 80 år framåt i tiden, ingen vet vad framtiden har i beredskap. Därför är modellerarna alltid noga med att påpeka att scenarion inte är prognoser.

Vi vet dock ett: uppvärmningen är i full swing. Koldioxidbudgeten för 1,5°C är, med dagens nivå på utsläpp, slut om knappt 10 år. Att blicka tio år in i framtiden är betydligt enklare än 80 år; globala nollutsläpp år 2028 är inget annat än en fantasi. Även om vi gör allt vi kan för att minska dagens utsläpp är det därför omöjligt att begränsa uppvärmningen 1,5°C utan framtida negativa utsläpp, åtminstone om vi idag baserar våra beräkningar på att vi vill nå målen med åtminstone 66 procents säkerhet. Vi kan alltså, med detta mål i sikte, inte längre välja mellan att använda eller inte använda tekniker för negativa utsläpp. Vad vi kan välja är i hur stor grad vi ska tillåta oss att låna utsläppsutrymme från framtida generationer. Ju mer vi satsar på klimatinvesteringar i dag, desto mindre är behovet av att framtida generationer städar upp efter röran vi orsakat.

Med detta i åtanke bör strategin vara: satsa stort på omedelbara utsläppsbegräsningar och satsa på att utveckla morgondagens lösningar för att återta koldioxid från atmosfären. Den globala trenden är att satsningarna på omedelbara utsläppsbegränsningar går för långsamt. I ljuset av detta behövs att vi återtar än mer koldioxid i framtiden. Ett för lågt dagstempo bör alltså gå hand i hand med storsatsningar på att utveckla koldioxidinfångning. Eftersom det inte ser ekvationen för 1,5°C, i dagsläget, svårlöst ut.

IPCC:s satsning på klimatkommunikation handlar också om att förklara andra delar av specialrapporten: vilka effekter av klimatförändringar kan vi vänta oss om världen värms upp med 1,5°C, vad är skillnaden i effekter i en 1,5 respektive 2 grader varmare värld, vilka målkonflikter kan uppstå mellan klimat och andra utvecklingsmål, med mera.

Förutom att gå igenom kapitel för kapitel i IPCC:s 1,5°-rapport är de också på plats för att introducera ytterligare ett viktigt bidrag: revidera riktlinjer för nationella utsläppsinventarier.