Regelboken inom räckhåll, men fortsatt svår att nå

Dag fem. Förhandlingarna i Katowice har fått upp farten och tågar nu på i ovanligt hög takt. Sena kvällssessioner har bidragit till extra tid att förhandla. Nu ser Parisavtalets regelbok ut att vara inom räckhåll. Men den är fortsatt väldigt svår att nå, samsyn saknas fortfarande i många viktiga frågor.

Flera av punkterna på dagordningarna för de sex parallella mötena (COP24, CMP14, CMA1-3, SBI49, SBSTA49 och APA1-7) rör sig framåt. Nya versioner av text lanseras på daglig basis, i ett tempo som vanligtvis innebär att länderna skulle dra i handbromsen. Det tar helt enkelt tid att sätta sig in i texterna och koordinera inom koalitionerna, går det för fort är det svårt att hinna med.

Högt tempo kommer med risker. Nya upplagor av dokument är inte alltid förankrade och textsegment kan av misstag ha fallit bort. Det skapar ofta slitningar. Hittills har detta hanterats väldigt bra i Katowice. I många grupper har förhandlarna helt enkelt önskat att skrivelser förs tillbaka in i texterna eller begärt att få återkomma. Att detta höga tempo tillåts visar på ländernas flexibilitet, tillit och kompromissvilja. Och att ambitionen att anta en regelbok i Katowice genomsyrar alla länder. Stämningen är kort och gott hektisk men god

Äntligen, efter år av positionering, förhandlas det aktivt för att hitta kompromisser. Texterna har börjat strömlinjeformas för att identifiera överlapp och radera upprepningar. Lika viktigt är att oenigheterna blir tydligare. På ministernivå är det viktigt att skogen inte döljs för alla träd. Om tjänstemännen, inom ramen för sina instruktioner, kan reducera antalet mer lätthanterliga konflikter framträder de större, mer politiska och svårlösta frågorna, tydligare. Om de dessutom kan lista vilka ländernas alternativ är i dessa frågor, då är mycket vunnet. Denna process är nu i full gång. Med ett bra underlag och tydlighet i vilka konflikter som behöver hanteras på politisk nivå ökar möjligheterna för ministrarna att komma fram till lösningar.

Utmaningarna är fortfarande stora. Ett exempel kan ges i förhandlingarna om marknadsbaserade mekanismer och handel med utsläppsreduceringar. En stor majoritet av utvecklingsländerna vill lägga en avgift både på den nya kreditmekanismen (artikel 6.4 i Parisavtalet) och på internationellt överförbara utsläppsreduceringar, så kallade ITMOs (artikel 6.2). Avgiften ska framförallt finansiera anpassningsåtgärder i fattiga länder, finansiering som är tänkt att kanaliseras genom Anpassningsfonden.

Flera argument förs fram till försvar för utvecklingsländernas position, exempelvis för att:

  1. Skapa likvärdiga spelregler för de två mekanismerna och på så vis undvika kryphål och strategisk planering,
  2. Öka kostnaden på internationella utsläppsenheter vilket ökar engagemanget att delta som säljare och projektutvecklare i fattiga länder,
  3. Likt en Tobin-skatt på finansiella transaktioner, minska spekulationsdrivna transaktionsvolymer i system för handel med utsläppsrätter och på så vis minska prisvolatiliteten och ge företagen en mer förutsägbar planeringshorisont för sin klimatomställning.

De utvecklade länderna är dock oerhört tydliga på denna punkt: Parisavtalet ger inget mandat till att diskutera en avgift på ITMOs. Avgiften ska bara beläggas på Artikel 6.2, en ny handelsmekanism som liknar mekanismen för ren utveckling (CDM) som etablerats under Kyotoprotokollet. Dessa länder vill att diskussionen ska handla om hur hög avgiften ska vara, inte om den ska tillämpas på ITMOs eller ej. Under Kyotoprotokollet är avgiften 2% och genererade intäkter till Anpassningsfonden, men också intäkter för att täcka administrativa kostnader. De utvecklade länderna vill fokusera diskussionen till frågor som hur stor andel som ska täcka administration respektive anpassningsåtgärder, vad den rätta balansen är mellan en högre avgift som genererar mer än välbehövliga intäkter till anpassning och en lägre avgift som ökar incitamenten för eventuella köpare att engagera sig i mekanismen. Både en för hög och för låg avgift skulle riskera, menar de, att urholkar intäkterna till Anpassningsfonden.

USA har varit väldigt aktiva i denna diskussion. Det ledde Tuvalu att begära ordet:

”En förhandlingspart i detta rum hyllar funktionen av en mekanism i ett protokoll i vilket de inte ingår och vill föra över dessa regler till ett avtal vilket de annonserat att de tänker lämna. Det övergår mitt förstånd varför vi överhuvudtaget skulle ta hänsyn till denna förhandlingsparts åsikter”

Tuvalus uttalande är en indikation på de stora svårigheter som fortfarande kvarstår innan en regelbok kan beslutas. Men parterna talar nu till varandra, de reagerar på varandras förslag och de söker kompromisser. Även om förhandlarna inte når hela vägen fram och levererar en färdig regelbok börjar det bli allt tydligare: Katowice tar stora steg i rätt riktning.