Regelbokens utmaningar: exemplet klimatfinansiering

Att navigera i förhandlingarna är inte alltid lätt. Det är många dagordningar, många punkter på varje dagordning, många referenser till artiklar i avtal liksom paragrafer i beslut och många versioner av utkast till text. Det krävs ett litet lexikon och en nypa envishet för att hitta rätt.

Komplexiteten gör att det kan vara svårt att överblicka i vilken riktning förhandlingarna går och varför regelboken, i rent konkreta termer, är svår att nå. Det är lättare att överblicka de mer principiella åsiktsskillnaderna, de som handlar om synen på begrepp som rättvisa eller kostnadseffektivitet.

Frågan om finansiellt stöd kan tjäna som exempel för att konkretisera hur de stora konflikterna tar sig uttryck i förhandlingsrummen. Två dagordningspunkter har extra stor relevans för finansiering:

  1. Fråga 15 på dagordningen till underorganet för implementeringsfrågor (SBI), en punkt som handlar om Parisavtalets Artikel 9.5; att identifiera den information som utvecklade länder ska tillhandahålla om stöd till finansiellt stöd utvecklingsländer.
  2. Fråga 12 på dagordningen till underorganet för vetenskaplig och teknisk rådgivning (SBSTA), en punkt som handlar om Parisavtalets Artikel 9.7; att utveckla metoder för bokföring av finansiella resurser som levererats av eller mobiliserats genom offentliga interventioner.

Det är tydligt att frågorna hänger samman. Under SBI:s punkt 15 diskuteras exempelvis om det behövs information om vilka finansiella instrument som används och om belopp skall anges. Under SBSTA:s punkt 12 diskuteras exempelvis kategorier av instrument (villkorade lån, försäkran, mm) och metoder för omräkning till enhetlig valuta i vilken beloppen skall bokföras.

Varför är detta känsligt? Frågan om vilken information som ska lämnas ut och hur denna ska bokföras i centrala register, eller på exempelvis en hemsida, hänger ihop med frågor om ansvarsfördelning; vem ska agera och vem ska bära kostnaden. Redan 2009 lovade de rika länderna att, från och med 2020, mobilisera 100 miljarder USD årligen i stöd till fattiga länders klimatarbete. Dessutom skulle det vara ”nya och additionella” medel. I Paris utlovades att detta stöd ska öka från och med 2025, även om exakta volymer inte spikades.

Ett löfte, alltså, om 100 miljarder i klimatfinansiering. Det är inte småpotatis, även om behovet är betydligt större. Sedan överenskommelsen slöts 2009 har det diskuterats en hel del om vad orden ”mobilisera”, ”nya och additionella” samt ”klimatfinansiering” faktiskt betyder. Andra liknande frågor har också rönt uppmärksamhet, exempelvis hur pengarna ska administreras; ska det vara nationellt beslutat och på så vis i händerna på rika länder eller ska de kanaliseras exempelvis genom Gröna klimatfonden, där rika och fattiga länder mer likvärdigt inflytande över vilka aktiviteter som pengarna ska stödja.

Att förhandla under SBI punkt 12 och SBSTA punkt 15, om vilken information som ska lämnas och hur den ska bokföras, handlar i hög grad just om hur begrepp som ”klimatfinansiering” ska definieras. Det är alltså dags att närma sig frågan hur mycket 100 miljarder USD är, i praktiken.

I hur stor grad skiljer sig synen på detta belopp? OECD rapporterar årligen om sin syn på klimatfinansiering och dess volym. Inför Katowice rapporterade OECD att nya rekord slagits, med 57 miljarder USD från offentliga källor under 2017. Det är en ökning med 17 procent jämfört med samma siffror för 2016. Under 2016 reagerade avdelningen för klimatfinansiering vid det Indiska finansministeriet på denna rapport. Det beräknade volymen på klimatfinansiering med utgångspunkt i sin definition av klimatfinansiering med slutsatsen: OECD har dramatiskt blåst upp siffrorna, i själva verket levererades cirka 2 miljarder USD i klimatfinansiering 2016. Det, menade de, är väldigt långt från löftet och väldigt långt från att närma sig en rättvis ansvarsfördelning.

I SBI:s och SBSTA:s tekniska förhandlingarna om klimatfinansiering ryms alltså, indirekt, en politisk dragkamp om synen på rättvisa och ansvarsfördelning. Andra frågor, även de på pappret till synes tekniska, härbärgerar liknande politiska dimensioner. Detta faktum utgör en viktig delförklaring till varför förhandlingarna om regelboken är svåra att slutföra.