Pre-Cop i Bonn: Vad kan vi förvänta oss

Under de kommande två veckorna träffas förhandlare och experter från 185 länder i FNs klimatkonvention i Bonn, Tyskland, för att avsluta arbetet med regelboken för Parisavtalet som tänks kunna klubbas på COP25 i december i Santiago, Chile.

Förhandlingarnas första dag var lyckosam såtillvida att FNs klimatkonventions två aktiva underorgan – SBI och SBSTA – framgångsrikt introducerat sitt arbete, men samarbetets bräcklighet gör sig redan påmint. Som väl känt så kräver alla beslut enhälligt stöd, vilket förstås används som förhandlingsstrategi av avtalets parter.

Vad diskuteras?

I klimatförhandlingarna COP24 i Katowice i december 2018 konkretiserades Parisavtalets visioner, och större delen av avtalets regelbok kunde antas. Det får ses som en stor framgång, inte minst mot bakgrund av att initierade bedömare som UNFCCCs tidigare generalsekreterare Christiana Figueres bedömt att “Parisavtalet var den lätta delen”. Dock kvarstår två områden som nu istället fått COP25 i Santiago, Chile i december som deadline. Dessa är artikel 6 & gemensamma tidsramar. Dessa förhandlas nu i Bonn och är absolut avgörande för att klimattoppmötet i Chile ska bli framgångsrikt och Parisavtalet få en komplett regelbok.

Parisavtalets artikel 6, som reglerar frågor om finansiering, men också samverkan mellan olika parter för att minska utsläpp, diskuteras här i Bonn. Bland annat så handlar detta om hur risken kring dubbelräkningar ska hanteras. Det är absolut avgörande att en utsläppsminskning inte räknas av både landet där den faktiska minskningen sker, och av landet som står för dess finansiering.

Tanken bakom dessa så kallade internationally transferrable mitigation outcomes (ITMOs) är att via marknadsmekanismer reducera utsläpp i de sektorer och länder där det sker lättast och snabbast. En liknande strategi, kallad för Clean Development Mechanism, används redan inom Kyotoprotokollet och känns igen av många som klimatkompenserat med CDM-projekt. Denna typ av åtgärder kommer öka i betydelse och vara avgörande för att, på lång sikt, möjliggöra negativa utsläpp i många länder. Detta är bland annat aktuellt i Sverige – vars potential för negativa utsläpp nu undersöks i en statlig utredning på uppdrag av miljödepartementet som ska publiceras i slutet av januari 2020.

Från förhandlingarna i Katowice kvarstår också frågan kring gemensamma tidsramar. Det handlar här om att, i så stor utsträckning som möjligt, synkronisera alla parters nationella åtaganden för att förenkla jämförelser länder emellan. Här finns dock en intressekonflikt mellan de länder som föredrar mindre, respektive större, tidsramar. Mindre tidsramar förordas generellt av expertisen då mer tätt återkommande utvärderingar förväntas öka ambitionen kring ländernas nationella åtaganden.

I Bonn diskuteras också en rad tekniska aspekter av hur flera av Parisavtalets stora frågor – mitigation, adaptation, transparency och loss and damage – kan implementeras. Bland annat rör detta hur ett gemensamt format för rapportering av arbetet med parternas nationella åtaganden kan användas för att främja ökad transparens. Men också hur konventionens parter kan bistå de länder som redan nu tvingats utstå oreparerbara skador och förluster som en konsekvens av klimatförändringar.

Varför ska vi bry oss om vad som sägs i Bonn?

Även om klimatfrågan nu är högre på den politiska dagordningen än på länge, så kommer klimatförhandlingarnas infrastruktur potentiellt till ett högt pris. Förhandlingarnas alla parter har vetorätt. Länder med helt andra politiska prioriteringar kan alltså i viss mån diktera villkoren.

En tydlig konflikt rör principen om differentierat ansvar, som ingår i Parisavtalet och som alla parter alltså officiellt accepterat – men man är inte överens om vad det konkret innebär i termer av ansvar för t.ex. utsläppsminskningar eller finansiering. Det senare – pengarna – kan som så ofta förr bli en stötesten för hela förhandlingarna, där man i FN:s regi enats om att nå 100 miljarder dollar i årlig klimatfinansiering, men inte enats om hur man räknar till 100. Industrialiserade länder vill t.ex. räkna in finansiering från pensionsfonder som u-länder tycker ska exkluderas. Det har exempelvis varit svårt att få in pengar till Gröna Klimatfondens påfyllnadsfas, till Anpassningsfonden och till LDC-fonden, alla tre med Sverige som en ledande finansiär men med många länder som inte anser att de har något ansvar att bidra till finansieringen.

De skilda tolkningarna av vad differentieringen i praktiken innebär genomsyrar även en rad andra frågor. Exempelvis gjordes plenum redan första dagen uppmärksam på att det differentierade ansvaret också måste täcka frågan kring de gemensamma tidsramarna.

Simon Källman
Praktikant, Fores Klimatprogram