Bonn – Slutrapport

Världens klimatförhandlare borde lämna Bonn med blandade känslor. Trots en rad framgångar, så kvarstår fortfarande många av de stora frågorna från klimattoppmötet i Katowice i december 2018. Mot bakgrund av mötets inledande ambition – bland annat att komma närmare en färdigställd text om artikel 6 och framsteg i förhandlingarna kring någonting som kallas gemensamma tidsramar – så är resultaten från förhandlingarna i Bonn till viss del en besvikelse. Frustrationen av det eviga ifrågasättandet av vetenskapens roll i förhandlingarna är också stor.

Artikel 6: en (förlorad) kamp mot klockan

Inför mötet i Bonn var det önskvärt att ett utkast för artikel 6 – det vill säga ramverken för internationellt samarbete under Parisavtalet – ansågs vara nödvändigt. Ett färdigt utkast klar för Parisavtalets parter att skriva under på klimattoppmötet i Santiago, Chile, senare i år uteblev dock. Detta är ett problem eftersom Parisavtalets regelbok måste vara komplett och artikel 6 redo att sjösättas innan 2019:s slut – i enlighet med den deadline som satts upp under klimattoppmötet i Katowice i december 2018.

Förhandlingarna av artikel 6 försenades av att en rad procedurella frågor prioriteras av vissa parter. Detta gjorde att mötet i Bonn blev en kamp mot klockan – en kamp som, i alla fall delvis, förlorades. Istället för att, som ambitionen var, färdigställa en text, redo att underskrivas, inför mötet i Santiago, så lyckades förhandlarna endast producera en text där olika alternativ för formuleringar presenteras.

Förutsättningarna för att lyckas färdigställa artikel 6 under förhandlingarna i Santiago är dock goda. Till skillnad från förhandlingarna i Bonn – där två texter från Katowice parallellt använts som underlag för förhandlingarna – så kommer alltså mötet i Santiago endast utgå ifrån en text. Förhandlingarna blir därigenom tydligare, vilket är en stor fördel. Det är också viktigt att understryka att en ineffektiv operationalisering av artikel 6 skulle ha förödande konsekvenser för Parisavtalets effektivitet. Ett försenat ramverk är alltså att föredra framför ett bristfälligt sådant.

(Inte så) gemensamma tidsramar

Tillsammans med artikel 6, så var frågan kring gemensamma tidsramar den största snackisen innan förhandlingarna i Bonn. Under det förra klimattoppmötet i Katowice, bestämdes det att gemensamma tidsramar ska användas för hur ofta ett land måste rapportera om resultatet av deras nationella klimatpolitik. I dagsläget så sträcker sig vissa klimatplaner över fem år, andra över tioårcykler. Därför enades man om att anta gemensamma tidsramar för alla klimatplaner från och med 2031 i Katowice. Exakta tidsramar återstod dock att besluta.

Dessa förhandlingar har, precis som för artikel 6, förutspåtts vara problematiska då det efter Katowice kvarstår att bestämma alla praktiska detaljer gällande utformandet av dessa tidsramar. Svårigheter att nå enighet i Katowice resulterade i en text med fyra alternativa tillvägagångssätt för dessa gemensamma tidsramar. Istället för att enas kring en väg framåt, lämnade ländernas förhandlare Bonn med totalt sex alternativ. Inte heller lyckades förhandlarna enas om en deadline för att fatta ett beslut i denna fråga. Denna fråga är avgörande för en ambitiös internationell klimatpolitik och kommer diskuteras vidare i Santiago.

”Science is not negotiable”

Frågan gällande hur IPCC:s 1,5-gradersrapport – det vill säga den rapport som beställts av FN för att undersöka skillnaderna mellan 1,5 och 2 graders uppvärmning – bör hanteras, har väckt mycket uppmärksamhet. Denna fråga hamnade i hetluften efter att Saudiarabien, Kuwait, Ryssland och USA vägrade att officiellt välkomna rapporten i Katowice, vilket i praktiken begränsar möjligheterna att använda rapporten för att vägleda det internationella klimatarbetet. Efter att ha diskuterats ytterligare i Bonn, så har rapporten nu, till mångas förfäran, exkluderats från förhandlingarna. Detta eftersom att samma grupp länder, med Saudiarabien i spetsen, bland annat har ifrågasatt rapportens vetenskapliga legitimitet. Detta återspeglas i en avslutande text som endast uttryckte sin tacksamhet till IPCC och det vetenskapliga samfundet. Detta utfall provocerade fram en rad reaktioner i polemik. Exempelvis så bar förhandlarna i The Environmental Integrity Group (till vilken Schweiz, Sydkorea, Mexiko, Lichtenstein, Monaco och Georgia räknas) tröjor med texten Science is not negotiable på. Eftersom att IPCC kommer släppa två ytterligare rapporter i år, lär dock frågan gällande vetenskapens relevans för klimatförhandlingarna fortsätta.

Vad kom parterna fram till?

Utöver de frågor som beskrivits ovan och som även är de som väckt mest intresse i media, så har parterna kommit överens om en rad frågor. Bland annat, så bestämdes att en workshop om hållbar land- och vattenanvändning kommer äga rum i Nya Zeeland, där fokus ligger på strategier och tillvägagångssätt för att öka dess motståndskraft mot klimatförändringar. Dessa förhandlingar har gått under namnet Koroniva Joint Work on Agriculture (och härstammar från ett beslut taget under klimattoppmötet 2017) som officiellt erkänner den centrala roll som jordbrukssektorn spelar för vår förmåga att anpassa oss efter, och motarbeta, klimatförändringar.

Ett ytterligare steg framåt var att parterna lyckades enas kring en Terms of Reference för en utvärdering av the Warsaw International Mechanism. Denna mekanism avser hantera oreparerbara förluster och skador av klimatförändringar i sårbara utvecklingsländer. Oreparerbara avser här situationer där anpassningsåtgärder är otillräckliga – som exempelvis skador efter ett extremväder. Motsättningar i förhandlingarna har kretsat kring frågor om finansiering då utvecklingsländer argumenterat för att mobilisera stöd för framtida loss and damage – och inte bara förluster som redan skett, vilket de utvecklade länderna i regel vill. Även om mycket står på spel i Santiago, så har parterna alltså lyckats enas om de Terms of Reference som ska gälla för utvärderingen av mekanismen. Mer specifikt, så handlar detta om saker som mekanismens omfattning och förväntade resultat.

Avslut

Som redan nämnt, så kvarstår alltså en rad tekniska, men också politiska, frågor från förhandlingarna i Katowice 2018, som kommer behöva återupptas under mötet i Santiago senare i år. Huruvida mötet i Chile blir en framgång kommer, som alltid, delvis vara en fråga om hur väl ordförandeskapet förvaltas. Det råder för närvarande vitt skilda meningar om utsikterna för hur väl Chile kommer axla detta ansvar. En rad välgörenhetsorganisationer har nämligen nyligen kritiserat Chiles bristande stöd för det så kallade Escazú Avtalet som ämnar stödja grupper som arbetar med miljöskydd. Detta skickar tvetydiga signaler och kan potentiellt ha negativa konsekvenser på synen av ordförandeskapets legitimitet. Vi väntar därför med spänning på klimatförhandlingarna i Santiago.

Simon Källman,
Praktikant, Klimatprogrammet, Fores