Alla inlägg av Rikard

The Bonn Legacy – med fokus på takt och innehåll

I utvärderingarna av förra veckans förhandlingar i Bonn finns två fokus; takten på förhandlingar och hur innehållet i avtalet kommer se ut.

Förhandlare meddelade att man lyckats klargöra ett flertal punkter i texten, men lämnat de tuffaste besluten till Paris. Miljöorganisationerna pekade i sin tur på att länderna på ett flertal kritiska områden fortfarande står långt ifrån varandra och att processen är för långsam. Man har inte lyckats enas gällande finansiering eller frågan om differentiering, det vill säga hur ansvarsbördan ska falla mellan de olika länderna. Även framtiden för fossila bränslen är en fortsatt skiljelinje.

Till grund för förhandlingarna låg en 83 sidor lång text uppdelade i tre delar. Den första delen var ett utkast på det rättsligt bindande dokumentet tänkt att antas i Paris. Den andra delen är ett ej rättsligt bindande instrument med beslut. Den tredje och mest omfattande delen av texten innehöll diverse delar parterna hade svårt att enas om. Under veckans gång stod det klart att uppdelningen inte direkt bidrog till att föra förhandlingarna framåt. En stor del av veckans första del gick åt till att försöka förstå hur de tre delarna skulle användas, och varför vissa textstycken återfanns i del tre. En hel del tid ägnades också åt att diskutera i vilka grupper olika frågor skulle diskuteras.

Den långsamma takten är inget ovanligt i klimatförhandlingar, men beskrevs ändå som oroande av delegater på plats. Även EUs klimatkommissionär Miguel Arias Canete uttryckte frustration över de långsamma framstegen. Har vi tillräckligt mycket tid kvar för att nå en global överenskommelse på klimatmötet i Paris, undrade FN:s generalsekreterare Ban-Ki Moon?

Oron delades inte (utåt) av ordförande Djoghlaf, generalsekreterare Christina Figueres och Laurence Tubiana, som var försiktigt positiva i sina utvärderingar av veckan. De framhöll att de framsteg som gjorts var av större vikt än den takt med vilken de tagits. Veckan bjöd exempelvis på framsteg gällande frågan om förlustkompensation (loss and damage). Figueres påpekade att förhandlingarna rörde sig i rätt riktning då samtliga delegater står enade mot samma mål, och är därför övertygad om att Paris kommer kunna leverera.

Veckan slutade med att parterna gav ett brett mandat ordförande Djoghlaf (Algeriet) och Reifsnyder (USA) att ta fram en ny nedbantad text, utan den tredje delen, inför nästa förhandlingsrunda i Bonn den 19-23 oktober. Givet hur ovilliga länder varit att ge sådant mandat åt ordförandena får det ses som ett framsteg, åtminstone för ordförandena. Troligen också för processen. Att ordförandena får ett relativt fritt mandat, ger dem möjlighet att känna in den politiska processen som i något skede måste kugga i den tekniska förhandlingsprocessen. En rad planerade samtal på regeringschefs- och ministernivå under september månad, bland annat ett informellt ministermöte som hölls i Paris i helgen, och de möten som kommer ske i samband med att FN:s generalförsamling öppnar i slutet av september, kommer eventuellt ge ordförandena den vägledning de behöver för att ta fram en text som i oktober kan bli ett så konkret utkast, att när ministrarna kommer till Paris, finns det i de viktiga frågorna tydliga alternativ att ta ställning till.

Frågan är inte om man kommer lyckas nå ett avtal, utan snarare vad avtalet kommer innehålla, säger professor Michael Jacobs, före detta rådgivare åt Gordon Brown. Då den politiska viljan är på plats kommer Figueres kunna leverera sin utlovade kaka i Paris; men frågan är fortsatt hur den kommer se ut.

Inte heller den här veckans förhandlingar i Bonn gav några tydliga genombrott. Likväl kom ett avtal i Paris något närmare.

/Kajsa Sterner

IPCC-rapporten: Anpassning och utsläppsminskning behövs – nu!

IPCC:s andra arbetsgrupps underlagsrapport, med fokus på anpassningsåtgärder, slår fast att tempot i omställningsarbetet måste öka – och att klimatförändringarna påverkar oss alla redan nu. I stora delar av världen är anpassning till ett förändrat klimat en ren överlevnadsfråga.

IPCC:s nya rapport är på ungefär 2600 sidor, men den drygt 40-sidiga sammanfattningen räcker långt. I punkt efter punkt slår de över 2000 klimatforskarna fast att läget är värre än vi tidigare trott, att det är mer bråttom än vad många anar, att graden av säkerhet i analyserna är högre än någonsin och att man redan nu ser långtgående effekter av klimatförändringarna som blir svåra att vända tillbaks. För första gången är 4 graders temperaturhöjning inom detta århundrade en ständigt återkommande siffra – en högst reell risk som vi skyndsamt måste hantera.

Denna rapport fokuserar egentligen ensidigt på anpassningsåtgärder för att tackla klimatförändringarna, men genom att man så tydligt slår fast att det finns starka synergieffekter mellan att minska utsläppen och att minska riskerna, så går de båda områdena ”adaptation” och ”mitigation” tydligt ihop – mer så än tidigare, och mer så än i klimatförhandlingarna där det är två separata spår som ofta ställs mot varann. Dessutom behövs det förstås mer anpassning ju längre det dröjer med substantiella utsläppsminskningar.

Därför blir det rimligt även för oss att med avstamp i anpassningskraven som IPCC nu lyfter fram fundera på var vi gör störst nytta som litet land. Vad vi gör har ju nästan ingen praktisk betydelse för det globala klimatet – förrän någon annan tar efter. Med det som utgångspunkt har vi på Fores startat 2030-sekretariatet, med aktörer som bestämt sig för att vi ska nå en fossilbränsleoberoende fordonsflotta till år 2030, i linje med regeringens mål som den rödgröna oppositionen också ställt sig bakom. På samma sätt som Norge är världsbäst på elbilar och Danmark är globalt ledande inom vindkraft, kan Sverige bli det i omställningen till förnybart, resurseffektivt och mobilitetssmart inom hela transportsektorn. Det är en väldigt bra grund för att bli av global relevans, eftersom allt fler länder vill minska sitt allt dyrare oljeberoende och då måste ta krafttag inom transportsektorn.

Hela IPCC-rapporten hittar du på www.ipcc.ch, eller så läser du sammanfattningen direkt här http://ipcc-wg2.gov/AR5/images/uploads/IPCC_WG2AR5_SPM_Approved.pdf. Fores seminarium om IPCC-rapporten hittar du på Fores Youtube-kanal.

Ett orättvist och otillräckligt avtal – men inte hopplöst

Förra veckan samlades världens klimatförhandlare i Bonn för årets första möte inom FN:s klimatförhandlingar. De har ett tydligt uppdrag: fram till att ni möts i Paris 2015 ska ni göra det ni inte gjorde inför Köpenhamn – förbereda en text som era regeringschefer begriper och efter några justeringar kan anta.

Mötet i Bonn visade med tydlighet att det inte blir någon enkel uppgift. Efter några år där målet varit att rädda processen och skapa en färdplan framåt är förhandlarna nu i ett läge då de faktiskt ska förhandla fram ett avtal. Det innebär att alla de stora frågorna om vem som ska göra vad när måste diskuteras. Och det som göms i en luddig skrivning i december kommer upp för diskussion framåt våren.

Två tydliga exempel är ”applicable to all” från Durbanplattformen från 2011 och ”nationally determined contributions” från Warszawa i december. Två begrepp som är centrala för ett nytt avtal men vars innebörd är omstridda. EU och USA anser att ”Applicable to all” innebär en överenskommelse där alla länder har samma typ av åtaganden. Kina och flera utvecklingsländer håller med om att alla ska länder omfattas av ett avtal men formen för deltagande bör skilja sig åt mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.

Efter Durban såg det ut som att den digitala uppdelningen av länder i olika Annex, som skulle bli avgörande för länders typ av åtaganden, var bruten. I Bonn var diskussionen om Annexen högst påtaglig, inte minst i relation till ”nationally determined contributions”. Enligt Kina och flera utvecklingsländer innebär termen bindande åtaganden om utsläppsminskningar, finansiering, tekniköverföring med mera för Annex-I-länder och icke-bindande åtgärder för icke-Annex-länder. USA menar att det handlar om utsläppsmål som länder själva beslutar om och meddelar FN.

Diskussionen om dessa två begrepp illustrerar att frågorna om historiskt ansvar och bördefördelning i högsta grad lever. Fram till Paris kommer ni alla läsa otaliga formler för vad som är en rättvis fördelning. De bidrar till en principiell diskussion som är viktig. Men den sista natten i Paris kommer USA, Kina, EU, Indien och några till att försöka hitta en överenskommelse de finner acceptabel (vilket även det är någon form av rättvisa). Huruvida den är rättvis utslagen på 195 parter kommer spela liten roll för de stora spelarnas företrädare. Till råga på allt kommer de åtaganden som görs med största sannolikhet vara otillräckliga. Ett orättvist och otillräckligt avtal – hopplöst.

Inte alls. Även de till synes ambitionslösa avtalen fyller en funktion. Kyoto är bespottat men var centralt för att EU skulle få sin gemensamma klimatpolitik på plats. Köpenhamnsackordet innebar att stora utsläppare som USA och Kina satte sina mål på papper. Utfästelserna i en Parisöverenskommelse kommer att vara långt ifrån de önskvärda. Men de kommer fungera som en bas på vilken ytterligare minskningar kan byggas. Det fina med klimatmål är nämligen att de till övervägande del överträffas.

Men det gäller också att skapa förutsättningar för målen att överträffas så mycket som möjligt.

Lika viktigt som målen är därför att en mängd tekniska detaljer och mekanismer kommer på plats. Det är viktigt att den gröna klimatfonden som ska kanalisera klimatfinansiering visar sig fungera. Det är viktigt att det finns ett ramverk för hur utsläppsminskningar ska mätas och rapporteras. Det är viktigt att det finns marknadsmekanismer som skapar flexibilitet, kostnadseffektivitet och som sprider utsläppsminskningar över klotet.

Men det absolut viktigaste sker utanför FN-processen. Huruvida utsläppen faktiskt minskar beror på vad som sker inrikespolitiskt hos nyckelspelarna. EU ska under våren besluta om sin framtida klimatpolitik. I USA kommer naturvårdsverket under våren presentera utsläppskrav på existerande kraftverk. I Kina tar miljöfrågorna en allt större plats. Och även om det inte lät så i Bonn så närmar sig USA och Kina sig varandra. De för bilaterala samtal, de vill båda bli av med kolet och de har båda provat på att reglera utsläppen genom handel med utsläppsrätter.

Det är den utvecklingen som är avgörande för vilka utfästelser som förs i Paris. Det är den utvecklingen som avgör med hur mycket målen sedan överträffas.

Daniel Engström
Programchef Miljö
Tankesmedjan FORES

EU:s fördröjning får liten effekt på förhandlingarna

Skrev en analys om hur de internationella klimatförhandlingarna påverkas av att EU inte kunde komma till beslut om sina 2030-mål. Den publicerades hos miljöaktuellt. Läs den gärna.

Beslutet om EU:s nya klimatmål sköts på framtiden. För FN:s klimatförhandlingar får det inga stora konsekvenser. Däremot kommer generalsekreterare Ban Ki-Moons toppmöte i september inte bli mer än en samtalsklubb.

Köpa och skrota CDM-krediter

Idag ordnades en briefing om Voluntary cancellation of CERs – möjligheten att köpa krediter från CDM-systemet och sedan skrota dem. På så sätt skulle CDM inte bara bli ett system för kompensation eller offsetting av utsläpp på hemmaplan, utan skulle kunna bli ett sätt att finansiera utsläppsminskningar. Det här är en idé som lyftes i Fores rapport om framtiden för marknadsmekanismer, skriven av Ulrika Raab.

Under dagens seminarium lyftes frågan främst som en möjlighet att minska gapet mellan länders löften om utsläppsminskningar fram till 2020 och vad som behövs. Resonemanget gick enligt följande: länder har inte lovat tillräckligtl Men genom att köpa CDM-krediter som inte används för att kompensera för utsläpp utan skrotas kan olika aktörer (länder, företag) bidra till att minska gapet.

Det framgick inte tydligt vad incitamenten för olika aktörer att köpa och skrota CDM-krediter, annat än att det är bra för klimatet och att det kan ge goodwill.

Jag tycker det låter som en rimlig lösning att den gröna klimatfonden, när den faktiskt blir operationell, använder sina resurser till att köpa CDM-krediter och skrota dem. Det fyller flera bra funktioner. Man använder (och bevarar) en struktur som redan finns på plats och som fungerar bra (om än inte perfekt, men den har förbättrats). CDM-krediterna kan användas som ett kvitto för att en utsläppsminskning faktiskt ägt rum, vilket kan öka viljan att bidra till den gröna klimatfonden.

Där verkar vi ännu inte vara. Men jag tycker det är en idé som är värd att fundera vidare över.

/Daniel

När en kontaktgrupp är en framgång

Jag måste inledningsvis meddela att detta inlägg framför allt kommer att handla om process (utan explicita referenser till Kafka). Jag hoppas kunna återkomma till substans imorgon. Men det är ju så, att process är en central del i dessa förhandlingar. Dessutom rymmer de också diskussioner som visar på vilka typer av rädslor olika delegationer bär på under förhandlingarna och vilka skiljelinjer som finns.

Dagens stora händelse här i Bonn är nämligen att det ska upprättas en kontaktgrupp. Om ni undrar vad det är för något är ni inte ensamma. Under slutet av dagens stock-taking undrade nämligen Kanadas förhandlare detsamma. Han läste högt från UNFCCC:s hemsida och fann följande:

”An open-ended meeting that may be established by the COP, a subsidiary body or a Committee of the Whole wherein Parties may negotiate before forwarding agreed text to a plenary for formal adoption. Observers generally may attend contact group sessions.”

Mötets ordförande bekräftade att jo, det är en sådan grupp som avses.

Att ersätta nuvarande “open-ended consultations” med en kontaktgrupp är något som utvecklingsländerna i G77 har strävat efter under veckan. Kontaktgruppen innebär i FN-sammanhang att förhandlingarna blir något mer formella. Det finns därför en förhoppning om att en kontaktgrupp kan bidra till att driva förhandlingarna framåt och att länderna börja förhandla den text som ska läggas på bordet.

Inför eftermiddagen pratade jag med en förhandlare som var rädd att diskussionen om kontaktgrupp skulle medföra en lång diskussion om procedur och dagordning som riskerade att förhala förhandlingarna. Vid förra årets första möte i Bonn kunde inte något egentligt arbete genomföras med anledning av stora bråk kring procedur- och dagordningsfrågor.

Och viss dramatik bjöd dagens avslutande möte på. När alla trodde att mötet var avslutat med enighet om att vid fredagens avslutning besluta om att upprätta en kontaktgrupp, ansåg Saudiarabien det nödvändigt att ordföranden skulle förklara tydligare exakt hur och när en text skulle presenteras.

Det som skulle kunna vara ett resultat av iver över att göra framsteg skulle också kunna förstås som ett försök att så split i diskussionen om hur och när en text bör tas fram.

Utan att gå in i detaljer anser somliga (Filippinerna är ett sådant land) att det är viktigt att ett utkast på text innehåller alla bidrag som inkommit från länder, medan andra tydligt förklarar att de inte vill ha texter över flera hundra sidor (EU till exempel). Filippinernas ståndpunkt bygger på en oro för en upprepning av Köpenhamn där en text förhandlades i mindre grupp och sedan presenterades för det stora flertalet som inte hade något annat än att anta texten. De anför delaktighet och öppenhet som centralt för förhandlingarna.

EU:s oro bygger på att ett långt dokument inte nödvändigt tar diskussionerna framåt. När det väl finns en text på plats kan det bli ytterligare något enklare för motsträviga parter att förhala processen (jag säger inte att Saudi skulle göra något sådant, men…). Argumentet skulle kunna sammanfattas med effektivitet.

Filippinernas förhandlare förklarade idag att delaktighet och öppenhet inte kunde offras på effektivitetens altare. Andra skulle mena att det är viktigt att hitta en balans mellan dessa delar.

Efter en knapp timmes frustrerad (och frustrerande) diskussison avslutades så ändå mötet. Ordförande Kishan Kumarsingh (Trinidad och Tobago) frågade om det fanns någon som inte hade förtroende för honom och hans kollega Artur Runge-Metzger. Tystnad infann sig och Kumarsingh förklarade då att han ämnade lägga fram texter som var baserade på bidrag från länder, men inte innehålla allt från alla bidrag.

Om en kontaktgrupp tar utvecklingen framåt återstår att se. Förhoppningen är att utan vidare bekymmer på fredag besluta att kontaktgruppen upprättas och att den  när länderna möts här igen i juni ska kunna ta vid ungefär där veckans diskussioner slutar. Och sker det är det ändå någon form av framgång.

/Daniel

Möter våren och klimatförhandlarna i Bonn

Bonn tillhör kanske inte de vackraste av ställen på denna jord. Men en dag i mars när påskliljorna är på väg att slå ut, gräset är nyklipp och solen värmer är det inte så tokigt. Men kanske också en aning om att det är klimatförändringar vi ska diskutera. Folk här menar åtminstone att det inte är en vanlig tisdag i mars utanför fönstret.

Anledningen att förhandlingarna äger rum just här är att UNFCCC har sitt kontor här. Ett resultat av den tyska återföreningen kan en tänka.

Om våren känns ung och oanvänd så känns det mesta av diskussioner inne på konferenscentret bekant.

En del runtomkring skiljer sig dock. Det är jämfört med Cop-mötena betydligt mindre folk. Den svenska delegation består av en handfull personer. Bland observatörerna syns en del bekanta ansikten. Men inte heller vi är särskilt många. En annan stor skillnad är att det inte pågår mer än två möten i taget. Vilket gör det betydligt enklare att snabbt bilda sig en uppfattning om vad som sker.

Mötets huvudfokus är att göra framsteg avseende några nyckelfrågor så att ordförande för arbetsgruppen ADP så småningom ska kunna arbeta fram den text som i Paris ska bli ett avtal. Fokus idag har legat på vad som menas med “nationally determined contributions” vilket är kompromissen från Warszawa som förhandlarna har att definiera innebörden av.

Förmiddagen ägnades åt en workshop där några länder under seminarieliknande former fick presentera sina tankar kring vad de menar med begreppet. De flesta representanter argumenterade enligt känt maner, skulle det kunna sammanfattas.

EU berättade om vad Komissionen föreslagit, men den europeiska beslutsprocessen är inte heller den alldeles enkel och därför var det just inte mer än ett förslag som EU kunde presentera.

Kina förklarade att de ansåg det finns en skillnad i betydelsen av nationally determined contributions mellan utvecklade länder – som ska göra åtaganden (commitments)  – och utvecklingsländer  – som ska vidta åtgärder (actions). Sammantaget kan sägas att Kina ansåg att utvecklade länder ska ha kvantiferbara mål som ska gälla hela ekonomin, de ska bidra ekonomiskt till utvecklingsländers utveckling, bidra med tekniköverföring, ge stöd till kapacitetsbyggaden. Utvecklingsländerna (dit Kina uppenbart räknar sig själva) ska bidra efter förmåga.

USA bedyrade att de jobbar hårt att på hemmaplan göra sitt för att världens utsläpp ska hamna på en bana som innebär substantiella utsläppsminskningar. Om det ska tolkas in något i att de säger substantiella utsläppsminskningar istället för tvågradersmålet vet jag inte. Innan den 31 mars 2015 ska USA presentera sina mål för post 2020.

Saudiarabien (som inledde med att utropa stöd åt Kinas anförande vilket möjligen visar att den även 2014 verkar det finns någon form av lös allians mellan Saudi och Kina i gruppen Like minded developing countries) bedyrade å sin sida att Saudiarabien är angelägna om att främja utvecklingen av förnybar energi (eller, kompletterande energi, som Saudi själva vill kalla det). Den saudiske representanten förkunnade också att flera utsläppsminskade åtgärder som skatter genomförs av utvecklade länder kan få effekter på utvecklingsländer, i form av minskad export och turism.

Efter lunch sågs ungefär samma personer i ett lite mindre rum för att diskutera ungefär samma saker. Där påtalade Norge att det är nödvändigt att alla länder tar sitt ansvar nu. OECD står för mindre än 25% av de globala utsläppen och räknar man sedan 1971 står OECD ändå bara för en tredjedel av utsläppen.

Just diskussionerna om vad nationally determined contributions innebär fångar mycket av de centrala spänningarna i klimatförhandlingarna. Det handlar om vem som ska göra vad när.

En viktigt aspekt av diskussionerna är att se till att de bidrag som lämnas är jämförbara. Även om de inte behöver se exakt likadana ut måste det finnas en formel för att jämföra dem.

Eller hur ska man annars veta vem av EU (minus 20 jmf med 1990), USA (minus 17 jmf 2005) och Mexico (minus 30 jämfört business as usual) som gör mest? Och ska det vara tillåtet med intensitetsmål?

Mycket handlar här om att via transparens bygga förtroende mellan staterna. Att de faktiskt ska göra sin del. Förhandlingarna kan fortfarande till stor del liknas vid fångens dilemma. Då behövs förtroende.

/Daniel

Klimatklubbar kan spela en viktig roll

Igår presenterade vi studien “Climate Clubs and the UNFCCC” där jag tillsammans med Oscar Widerberg går igenom 17 olika klubbar och deras relation till UNFCCC. Vi finner inget stöd för tanken att dessa klubbar skulle underminera FN-förhandlingar. Istället kan de underlätta för möjligheten att faktiskt nå ett avtal i Paris 2015.

Vi skriver om rapporten i Aftonbladet

”För att få avtalet så starkt som möjligt och för att kompensera för avtalets tillkortakommanden är det nödvändigt att använda alla tänkbara möjligheter och samarbeten för att få ner utsläppen.

Vi tror inte att länder kommer till Warszawa eller Paris för att ändra ståndpunkt. De kommer dit för att försvara sitt intresse – för att förlora så lite som möjligt enligt logiken att utsläppsminskningar kostar pengar. Endast när länders kostnader för utsläppsminskningar sjunker och ledare inser att omställningen inte skadar ekonomin kommer de vilja förbinda sig till internationella åtaganden.”

Rapporten finns att ladda ner här. Så småningom kommer också en film från seminariet upp.

/Daniel