Alla inlägg av Agnes Bondelid

Inför Pre-COP 25 i Costa Rica – det lilla landet med de stora klimatambitionerna

Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsnation, enligt regeringsförklaringen. En av konkurrenterna är Costa Rica, värdland för 2019 års pre-COP. Costa Rica ska nå 100% förnybar el år 2021 och vara helt klimatneutralt till år 2050.

För att Costa Rica ska nå sitt mål om koldioxidneutralitet måste utsläppen av växthusgaser reduceras med drygt 170 000 ton per år till år 2030, enligt de beräkningar det tidigare presidentskapet lade fram när målet presenterades. Målet ingår nu i landets åtagande till FN:s Parisavtal, Nationally Determined Contributions (NDC); år 2021 ska de nå 100 % förnybar elektricitet, och år 2030 ska nettoutsläppen av CO2-ekvivalenter vara max 9 473 000 ton/år, med mål på max 1.19 till år 2050 och 0.27 år 2100. Därtill ska Costa Rica minska sina utsläpp av växthusgaser med 44 % i jämförelse med “business as usual” och en minskning med 25 % år 2030 jämfört med 2012.

Costa Ricas regering beslutade år 2007 att anpassa sina nationella prioriteringar efter globala klimatåtgärder och har därmed utarbetat en långtgående klimatstrategi. Därtill har även en övergripande plan som inkluderar alla ekonomiska sektorer, relevanta myndigheter och akademiska institutioner tagits fram.

I en granskning framtagen av Fores redogörs för de främsta av Costa Ricas klimatsatsningar och hur Costa Ricas klimatarbete ska leda till målet om klimatneutralitet 2050.

Läs hela granskningen här.

Ett ord betyder så mycket: Välkomna IPCC:s rapport eller inte?

COP21 beställde IPCC:s specialrapport om vad 1.5 graders uppvärmning innebär, hur stor skillnaden är gentemot två grader och vad som krävs för att klara att begränsa uppvärmningen till 1.5°C. IPCC har lämnat över rapporten, och nu bråkar COP om hur den ska tas emot.

Medan nästan alla länder vill ”välkomna den”, insisterar USA, Ryssland, Saudiarabien och Kuwait att enbart ”notera den”. Skillnaden må verka försumbar, och kan säkert förstärka bilden av att klimatförhandlingarna bråkar om detaljer medan de stora frågorna förblir olösta, men den har stor betydelse.

USA anger att de är beredda att uttrycka sin tacksamhet till de forskare som tagit fram rapporten, men inte att välkomna den, eftersom det skulle betyda att de ställer sig bakom rapporten och dess slutsatser. Inget av de fyra länderna uttrycker konkret vad de inte vill välkomna eller ställa sig bakom, men troligen är det IPCC:s tydliga markering att 1.5 gradersmålet kräver att fossila bränslen är utfasade till 2050 som gör att dessa stora fossilbränsleproducerande länder räds konsekvenserna av att välkomna IPCC-rapporten. En av IPCC:s co-chairs, Valerie Masson-Delmotte, var också i sina kommentarer mycket tydlig med att det är mycket stor skillnad i vilka utsläppsminskningar som krävs för att nå 2 respektive 1.5 grader. Mer övergripande har USA – som i nuläget är kvar i Parisavtalet – och Saudiarabien under denna COPs första vecka inte varit konsekvent konstruktiva, för att uttrycka sig försiktigt.

I slutändan kunde förhandlingsspåret SBSTA  inte enas om ordvalet, utan politiken får lösa om COP välkomnar, noterar eller på något annat sätt hanterar IPCC:s rapport – ett ordval som betyder mycket mer än vad som omedelbart framgår.

Utsläppen inom EU ETS ökar: varför och vad kan vi göra?

I början på april släppte EU-kommissionen preliminär data om utsläppen inom EU:s system för utsläppshandel (EU ETS). I samband med att datan offentliggjordes publicerade tankesmedjan Sandbag, som bevakar klimatpolitiken i EU, en läsvärd analys.

Analysen tar avstamp i att utsläppen inom EU ETS ser ut att ha ökat för första gången på sju år. Det är anmärkningsvärt. Innan dess, från år 2005 till 2016, hade utsläppen inom de sektorer som omfattas av handelssystemet minskat i en genomsnittlig takt av 2,7 procent per år.

Varför har utsläppen inom EU ETS ökat första gången på sju år? Tankesmedjan Sandbag diskuterar flera faktorer. En faktor är att efterfrågan på elektricitet ökat inom EU. Den ökade efterfrågan kan delvis förklaras av ekonomisk tillväxt. Relevant är att utsläppen inom EU ETS föll drastiskt, med 11 procent, år 2009, det vill säga när den ekonomiska krisen slog mot Europa. Att utsläppen ökar för 2017 kan alltså delvis förklaras med återhämtning och tillväxt i de sektorer som omfattas av handelssystemet.

År 2017 ökade utsläppen från industrisektorn med två procent. Till  industrisektorn hör tillverkning av järn, stål och cement. Det är där utsläppen ökat mest. Enligt tankesmedjan är utsläppen från industrisektorn som helhet en utmaning EU måste ta tag i. Utmaningen är särskilt tydlig om utsläppen i industrisektorn ställs mot utsläppen i energisektorn. Skälet är att energisektorn inom EU ETS som helhet uppvisar bra resultat vad gäller utsläppsminskningar, detta medan industrisektorn släpar efter. Därför efterfrågar Sandbag en EU-strategi för att åstadkomma radikala förändringar i de industriella processer som orsakar störst utsläpp. Det gäller alltså förändringar i hur järn, stål och cement tillverkas. Därtill uppmärksammar tankesmedjan frågan om koldioxidavskiljning och -lagring (“carbon capture and storage” eller i förkortning CCS) i samband med ovan nämnda industriprocesser. På Fores har vi länge jobbat med frågan om CCS och uppmärksammat att det förmodligen inte räcker med infångning av koldioxid från fossil energi. Det krävs med största sannolikhet att även koldioxid av biogent ursprung fångas in och lagras för att vi ska ha en möjlighet att uppfylla Parisavtalets temperaturmål. Genom bioenergi med CCS, så kallad BECCS, kan energi- och industrisektorn bidra med negativa utsläpp till det globala klimatarbetet. Den strategi Sandbag efterfrågar, och som EU delvis jobbar med att ta fram bland annat genom strategiska energiplaner och CCS-subventioner till industrin, bör alltså breddas till att också omfatta bioenergi.

Ett annat skäl bakom de ökade utsläppen inom ETS-området är en ökad användning av brunkol. Enligt analysen hänger detta ihop med att ett antal kärnkraftverk har stängts ner i Europa, speciellt i Tyskland, under de senaste åren. Ett vedertaget skäl bakom avvecklingen av kärnkraft i Tyskland är olyckan i  Fukushima i Japan år 2011. Olyckan skakade om världen och ledde till att de negativa uppfattningarna om kärnkraften ökade globalt, vilket syns i dagens politik, inte minst i Tyskland. Samtidigt har alternativ till kärnkraften byggts ut i Tyskland men också i EU-området som helhet. Däremot är utbyggnaden av alternativen, i huvudsak vind och solkraft, inte tillräcklig för att kompensera bortfallet i elproduktion som avvecklingen av kärnkraften medfört och för att kompensera för variabilitet i förnybar elproduktion (till exempel att det är vindstilla och mulet vilket temporärt minskar el och solkraft), särskilt eftersom efterfrågan på elektricitet ökat. När kärnkraften avvecklas har kolkraften delvis trätt in som ersättare jämte sol och vind. Därtill har kolkraften, som Sandbag beskriver det, “fått fylla i luckorna” efter lägre produktion i vattenkraften.

Som helhet kommer 38 procent av utsläppen inom EU ETS från just kolkraftverk. Enligt Sandbag kommer nu för första gången mer än hälften av dessa utsläpp från förbränning av brunkol, även kallad lignite. Till saken hör att brunkol (eller lignite) är särskilt problematisk ut klimatsynpunkt. Detta eftersom brunkol är bland de allra mest koldioxidintensiva fossila bränslena. EU:s största enskilda utsläppare av koldioxid är nio av tio kolkraftverk som bryter och förbränner brunkol. Sju av dessa finns i Tyskland. I länder som Polen, Tjeckien, Grekland, Bulgarien, Rumänien och Spanien har utsläppen från brunkol ökat. Eftersom brunkolen och kolkraften i allmänhet har så stor klimatpåverkan är en nyckelfråga för EU:s klimatpolitik hur denna kraftkälla fasas ut på bästa sätt. Även inom elsektorn kan CCS (och BECCS) utgöra ett komplement till andra klimatåtgärder.

Analysen från Sandbag tar också upp utsläppen från flygsektorn i Europa (flyg inom EU). Utsläppen från flyg fortsätter öka. Jämte ökade utsläpp inom EU ETS har även EU:s utsläpp i övrigt, alltså de utsläpp som inte täcks av handelssystemet,troligen ökat under 2017. 

Salvador Perez och Jonas Schuman, Fores

Katowice: en industristad i förändring

Nästa runda av FN:s klimatförhandlingar (2018) kommer att hållas i Katowice, en sydlig stad i hjärtat av Polens kolgruveindustri. Två kilometer från kongresscentret har EU:s största kolföretag, Polska Grupa Górnicza (PGG), sitt huvudkvarter. Trots den tunga kolindustrin håller Katowice på flera sätt på att förändras till en mer hållbar stad.

Mer grönyta än någonsin: I dagsläget är Katowice betydligt mer täckt av grönytor än tidigare. Mer än 40 procent av stadens yta har restaurerats till skogsområde eller parker. Till exempel ligger Polens största kommunala park i mitten av Katowice. Dessutom har nya cykelvägar installerats och i närområdet finns flera sjöar att besöka.

GPP – ett flaggskepp i Katowice: Utanför centrala Katowice ligger ”The GPP Business Park”. GPP är ett 15 hektar stort område med flera energieffektiva kontorsbyggnader. I området finns framförallt en byggnad, ”Goeppert-Mayer” som har blivit titulerad som “enastående” av Europas miljöcertifieringssystem för hållbara byggnader (BREEAM). GPP är först i kontinentaleuropa med att bli miljöcertifierad av BREEAM. Byggnaden var även först i Polen med att använda ett så kallat ”trigeneration system”, en teknologi som samtidigt effektivt producerar el, värme och kyla, dock i detta fall med naturgas som bränsle.

Stor skada på ekologin: Katowice omvandling till en mer grön stad står i stor kontrast till åren mellan 1945–1989 då Katowice var Polens huvudsakliga nav för att utvinna kol. Dessa år ledde till stor ekologiska skador i Katowiceområdet. Till exempel förlorades betydelsefulla vattenkällor, matjord och viktiga näringsämnen i marken.

Fortsatt mycket arbete kvar: Trots att Katowice håller på att förändras är det en fortsatt mycket tung industristad. Ilona Jedrasik, talesperson för miljögruppen ClientEarth, säger att COP24 förhoppningsvis kan signalera för Polen, och andra länder med höga koldioxidutsläpp, att ländernas ekonomier behöver baseras mer på lågutsäpps-teknologier och grön energi.

I samband med att Polen utropades som värdland för Klimatförhandlingarna 2018 sa UNFCCC:s Executive Secretary, Patricia Espinosa, i ett uttalande att regeringarna förväntas nå ”viktiga milstolpar” vid klimatmötet:

Countries will come together to take stock of their progress towards the targets they agreed three years before in Paris. Those targets are too weak to avert dangerous climate change and the Polish conference will be an opportunity for them to be upgraded.

Källor:

https://www.breeam.com/index.jsp?id=665

http://www.climatechangenews.com/2017/06/01/un-climate-conference-2018-heads-heartland-polish-coal/

http://www.dw.com/en/a-former-polish-mining-town-reinvents-itself/a-16306379

http://www.thenews.pl/1/9/Artykul/309851,2018-COP24-to-be-held-in-southern-Poland

https://www.usnews.com/news/news/articles/2017-06-01/polish-city-katowice-to-host-2018-un-climate-change-meeting

Marknadsförhandlingarna (artikel 6): ett halvt steg framåt men de tuffa förhandlingarna kvarstår

Parisavtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader eller handla med utsläppskrediter att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål (artikel 6). Sedan Parisavtalet antogs har dessa förhandlingar gått trögt.

Under årets klimatförhandlingar skulle fokus ligga på innehåll, men det har istället hamnat på struktur. Förhandlingarna fick ett dramatiskt slut på tisdagen efter att Arabgruppen under två dagar kidnappat beslutstexten i syfte att få ut mer av processen i den förhandlingsgrupp som hanterar skador och förluster. Det hela slutade med en kompromiss som för vidare de små framsteg som gjorts i Bonn, men i betydligt mindre avancerade än vad de mer ambitiösa länderna önskat. Det ökar tidspressen att slutföra förhandlingarna till nästa år eftersom artikel 6 utgör en viktig del av regelboken som då ska antas.

Idag har omkring 40 länder och över 20 regioner satt ett pris på koldioxid. Tillsammans täcker dessa nästan 12% av de globala koldioxidutsläppen. Hälften av alla ländernas klimatlöften (NDC) innehåller prissättning på koldioxid, som exempelvis koldioxidskatt eller utsläppshandelssystem, som ett verktyg att uppnå sina klimatmål. Hur artikel 6 operationaliseras får konsekvenser för hur handel med utsläppsenheter mellan olika länders och regioners handelssystem kan bedrivas, samt för hur en form av marknad för utsläppskrediter, likt CDM som enligt Kyotoprotokollet gör det möjligt för länder att finansiera och tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som görs i andra länder.

Tre paragrafer under artikel 6 ligger på dagordningen och har diskuterats under klimatförhandlingarna i Bonn. De är ”internationellt överförbara utsläppsminskningar” (artikel 6.2) och en ”mekanism för att bidra till utsläppsminskningar och stöd till hållbar utveckling” (artikel 6.4) som upprättats av Parisavtalet. Därutöver är ”icke-marknadslösningar” (artikel 6.8) en del av diskussionen. Den är mer marginell då den var ett krav från Bolivia för att få till de andra delarna av artikel 6, men ingen (inte ens Boliva) har klart för sig vad den egentligen innebär.

Istället för innehåll har fokus i Bonn legat på struktur. Varje dagordningspunkt har fyllts med långa listor på rubriker och element som anses höra hemma under de olika delarna. Listorna är upp till 26 sidor långa, så de kommer behöva rensas upp. När det i måndags blev dags för beslutstexten gällde den största stridsfrågan huruvida ett mandat skulle ges till undergruppens ordförande att göra ett förslag på innehåll att fylla dessa rubriker och underrubriker med, som ska utgöra basen för när innehållsdiskussionen börjar i maj nästa år.

Arabgruppen, som består av 22 oljeproducerande länder, inledde med att sätta sig på tvären, vilket ledde till att förhandlingarna drog över tiden med mer än ett dygn. Det Arabgruppen egentligen var ute efter var att få till en överenskommelse i den parallella förhandlingsgrupp som hanterar skador och förluster, där Arabgruppen driver att de ska få kompensation för uteblivna inkomster på grund av att Parisavtalet kan leda till att de säljer mindre olja. EU kunde tillslut presentera en kompromiss som hamrats fram tillsammans med Arabgruppen, de minst utvecklade länderna (LDC), Brasilien och USA. Kompromissen innebär att de små framsteg som gjorts under dessa dagar förs vidare till nästa förhandling och att ett mandat ges till undergruppens ordförande att lägga fram ett förslag på innehåll för det skelett till struktur som diskuterats i Bonn. Mandatet är dock svagare än vad exempelvis EU, Kanada, och andra ambitiösa länder önskade och backar ett par steg i processen vilket kommer att öka trycket på att komma längre i de få förhandlingar som är planerade under kommande år fram till COP24 i Katowice, där förhandlingarna ska avslutas.

För innehållsförhandlingarna som börjar under mellanmötet i Bonn i maj är det viktigt att regelboken slår fast ett antal principer, exempelvis:

  • Vad respektive paragraf ska innehålla och hur de ska fungera.
  • Hur miljöintegriteten säkerställs. Detta är en viktig fråga för EU. Här gäller det att ha robusta bokföringsregler för att garantera att ingen dubbelräkning sker, och att åtgärderna leder till verkliga utsläppsminskningar.
  • Hur klimatlöftena (NDC:erna) ska kvantifieras. Parisavtalet introducerar en ny värld där alla länder, inte enbart de utvecklade länderna, har skyldigheter att bidra till att uppfylla klimatmålet. Men alla NDC:er har inte samma form.
  • Hur styrningsstrukturen ska se ut och vilken detaljnivå den ska ha. I vilken utsträckning ska processen vara FN-styrd, och hur mycket är upp till de inblandade länderna att kontrollera själva.
  •  Vilka inträdesregler det ska vara, och huruvida de ska vara samma för alla eller inte.
  • I vilken utsträckning begreppet hållbar utveckling ska tas hänsyn till och hur.
  • Hur det instrument som ska efterträda off-settingmekanismen CDM, som kan användas för länder att uppfylla sina utsläppsmål genom investeringar i andra länder, ska se ut och fungera.

Erfarenheten från slutförhandlingen visar att denna fråga hänger ihop med andra parallella förhandlingsfrågor, som skador och förluster. Länder som vill komma framåt enligt Parisavtalets tidtabell har stor press på sig att förhandlingarna leder till resultat. När det finns länder som tvärtom inte har något att förlora på om förhandlingarna misslyckas är en paketöverenskommelse att vänta nästa år i Katowice. Den stora frågan blir i vilken utsträckning länder som är intresserade av att så småningom länka sina utsläppsmarknader får igenom sina prioriteringar, och hur mycket det kommer att kosta för att få med sig de ointresserade länderna på en överenskommelse.

Bloomberg: klimatinvesteringarna minskade under 2015–2016

Åtta år efter de rikare ländernas utfästelse i Köpenhamn – att mobilisera 100 miljarder dollar årligen till klimatåtgärder från och med 2020 – verkar ett förverkligande av detta åtagande alltmer avlägset. Under klimatförhandlingarnas första dag släpptes en ny rapport av Bloomberg New Energy Finance (BNEF) som avslöjade att mellan 2015 och 2016 skedde den största minskningen av investeringar i ren energi (förnybar energi och kärnkraft) som uppmäts.

Medan 2015-års ökande offentliga investeringar förväntades att skala upp den privata sektorns investeringar – vilket fick de rika länderna att inför Marrakeshmötet förra året att deklarera att de var på banan att uppfylla 2020-målet – ser läget för närvarande något dystrare ut. BNEF varnar nu för att om inte investeringarna i förnybara energi axar ikapp eller övrig klimatfinansiering överkompenserar kommer 2020-målet vara i fara, vilket i sin tur kan underminera tilliten till hela den internationella klimatförändringsprocessen.

De minskade privata kapitalflödena, som också bekräftas i Climate Policy Initiatives årliga rapport Global Landscape of Climate Finance publicerad i oktober, ligger kanske bakom den ovilja till kompromisser som flera utvecklingsländer uppvisade under klimatförhandlingarnas första vecka. Under finansmötena uttryckte koalitioner och enskilda utvecklingsländer återkommande önskemål om att ta ett steg tillbaka och börja med att enas om vad klimatfinansiering är. Bernarditas Muller från Filipinerna, som talesperson för G77 och Kina, uttryckte det ungefär såhär under ett av de informella förhandlingsmötena:

Vi för avancerade förhandlingar om finansiella volymer och hur dessa ska mätas och rapporteras, men vi vet i grunden inte vad vi pratar om; vi saknar samsyn i vad klimatfinansiering betyder.

Dessutom förs kärva diskussioner om hur klimatkapitalflödet från rikare till fattigare länder ska kunna säkerställas på längre sikt. Såväl rika som fattiga länder uppvisade frustration över bristen på framsteg i diskussionerna och många möten saknade i slutet av veckan en tydlig väg framåt. Totalt är det åtta dagordningspunkter som uttryckligen relaterar till finansiering, sex direkt under partskonferensen till Klimatkonventionen (COP) och två under det rådgivande organet för implementering (SBI). Finansiering kopplas också till många andra frågor på dagordningarna. Det gör att förhandlarna måste vara extra vaksamma på att inte kliver utanför mandatet för just deras grupp, vilket bidragit till bristen på framsteg.

Debattinlägg om klimatförhandlingarna i Sydsvenskan

”Klimatkonfrontation hotar Sveriges möjlighet att agera föregångsland.

Sverige har något som ingen annan har; de mest radikala klimatmålen i världen och en demokratisk förankring som saknar motstycke, skriver Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores.

Det pågående klimatmötet COP23 i Bonn är en unik chans för Sverige att visa ledarskap i klimatfrågan. Tar klimatminister Isabella Lövin (MP) chansen – eller är inhemska partipolitiska poäng viktigare?”

Idag skriver Mattias Goldmann om klimatförhandlingarna i Sydsvenskan, läs hela artikeln här.

Kick-off på Ekocentrum

Fores vd Mattias Goldmann är på väg med tåg till COP23 och medverkar i flera miljöevenemang längst vägen. Igår passade Mattias på att besöka vår partner Ekocentrum i Göteborg för att prata om förväntningarna på klimatmötet. I videon summerar Mattias tre stora förändringar som han har märkt nu jämfört med när han började åka till klimatmöten.

Vår slutrapport från Marrakesh

Nu har det gått en dryg månad sedan förhandlingarna i Marrakesh avslutades. Förhandlarna har efteråt berättat, att ett uttalat mål med mötet var att det skulle bli medialt trist. Det lyckades förhandlarna med, på så vis att från just själva förhandlingarna fanns inte mycket att rapportera. Ingen risk för sammanbrott, men inte heller stora framsteg.

Dramatiken var istället kopplad till amerikanska presidentvalet, och de framsteg som gjordes handlade istället om politiska deklarationer som återigen underströk stödet för Parisavtalet, eller olika typer av samarbeten som ska bidra till att genomföra Parisavtalets olika delar.

Om detta och lite till, finns att läsa i Fores slutrapport från Cop22 i Marrakesh.

Slutrapport Marrakesh – vi kommer alltid ha Paris(avtalet)

Kommissionens vinterpaket – tre nyckelpunkter

Den 30:e november presenterade EU-kommissionen sitt förslag om ett nytt “Energipaket”. Paketet består av 1000 sidor uppdelade på en rad områden, inklusive förslag på nya direktiv för förnybar energi, energieffektivitet och EUs interna energimarknad.

Paketet kallas: “Clean Energy for All Europeans” och innehåller förslag som ska leda till en mer modern och flexibel energimarknad, rättvisa villkor för konsumenter, en mer modern och flexibel energimarknad, rättvisa villkor för konsumenter, smarta städer, ökad energieffektivisering, fungerande Energiunion och mycket mer.

Läs alla tilhörande dokument här.

Stor uppmärksamhet har fästs vid de procentmål som paketet innehåller. Förslaget håller fast vid det mål om 27% förnybar energi 2030 som EU:s regeringschefer tog vid Europeiska rådets möte hösten 2014. Energieffektiviseringsmålet föreslås emellertid uppdateras till 30% till 2030, från rådets tidigare 27%. Såväl förnybarhetsmålet som energieffektivitetsmålet har kritiserats för att inte vara tillräckligt ambitiösa – samtidigt som det har ifrågasatts i vilken mån dessa mål kopplar samman med utsläppsmålet om minst 40% minskade utsläpp till 2030.

Kommissionens vice-president Maroš Šefčovič beskriver Vinterpaketet med orden:

The measures proposed “will bring a fundamental change” and move the continent away from “centralised fossil-fuel-based systems, which were built some 100 years ago.”

Här gör vi en ansats att lyfta fram tre nyckelpunkter från Vinterpaketet:

  1. ”Energimedborgare – energy citizens” En viktig del i EU kommissionens förslag är att underlätta för medborgarna att delta aktivt på energimarknaden. Marknaden och dess omställning ska vara “rättvis” med avseende på olika konsumenter, sektorer och regioner. Enligt Kommissionen saknas det – trots tekniska framsteg vad gäller smarta nät, smarta hem, egenproduktion av el samt energilagring – incitament för att konsumenterna verkligen ska engagera sig.
  2. Utveckling av EU:s interna energimarknad. Kommissionen ger i dokumentet “Regulation on Energy Union Governance” förslag på hur Energiunionen ska styras. Enligt dokumentet ska Energiunionen ha en bindande grundstyrning, och därtill kompletteras med icke-bindande åtgärder, t.ex. förslag om investeringsbidrag. Alla medlemsländer förväntas göra och följa upp (transparenta)nationella energi- och klimatplaner i tioårsperioder.
  3. Vinterpaketet och EU ETS. Parallellt med att Kommissionen lanserade sitt vinterpaket, pågår förhandlingar i Parlamentet om utsläppshandelns framtid, där det stora överskottet av utsläppsrätter och det låga priset är en central fråga. Kommissionen väljer då att skärpa målet för energieffektivisering, trots att detta enligt analyser kommer bidra ytterligare till att öka överskottet av utsläppsrätter, och EU ETS kommer längre ifrån att bli det verktyg som styr den europeiska klimatpolitiken.

Läs ett mer utförligt inlägg som en pdf här: EU Vinterpaket Fores kommentar

/Emilia Ingemarsdotter & Daniel Engström Stenson