Alla inlägg av Agnes Bondelid

Bonn – Slutrapport

Världens klimatförhandlare borde lämna Bonn med blandade känslor. Trots en rad framgångar, så kvarstår fortfarande många av de stora frågorna från klimattoppmötet i Katowice i december 2018. Mot bakgrund av mötets inledande ambition – bland annat att komma närmare en färdigställd text om artikel 6 och framsteg i förhandlingarna kring någonting som kallas gemensamma tidsramar – så är resultaten från förhandlingarna i Bonn till viss del en besvikelse. Frustrationen av det eviga ifrågasättandet av vetenskapens roll i förhandlingarna är också stor.

Artikel 6: en (förlorad) kamp mot klockan

Inför mötet i Bonn var det önskvärt att ett utkast för artikel 6 – det vill säga ramverken för internationellt samarbete under Parisavtalet – ansågs vara nödvändigt. Ett färdigt utkast klar för Parisavtalets parter att skriva under på klimattoppmötet i Santiago, Chile, senare i år uteblev dock. Detta är ett problem eftersom Parisavtalets regelbok måste vara komplett och artikel 6 redo att sjösättas innan 2019:s slut – i enlighet med den deadline som satts upp under klimattoppmötet i Katowice i december 2018.

Förhandlingarna av artikel 6 försenades av att en rad procedurella frågor prioriteras av vissa parter. Detta gjorde att mötet i Bonn blev en kamp mot klockan – en kamp som, i alla fall delvis, förlorades. Istället för att, som ambitionen var, färdigställa en text, redo att underskrivas, inför mötet i Santiago, så lyckades förhandlarna endast producera en text där olika alternativ för formuleringar presenteras.

Förutsättningarna för att lyckas färdigställa artikel 6 under förhandlingarna i Santiago är dock goda. Till skillnad från förhandlingarna i Bonn – där två texter från Katowice parallellt använts som underlag för förhandlingarna – så kommer alltså mötet i Santiago endast utgå ifrån en text. Förhandlingarna blir därigenom tydligare, vilket är en stor fördel. Det är också viktigt att understryka att en ineffektiv operationalisering av artikel 6 skulle ha förödande konsekvenser för Parisavtalets effektivitet. Ett försenat ramverk är alltså att föredra framför ett bristfälligt sådant.

(Inte så) gemensamma tidsramar

Tillsammans med artikel 6, så var frågan kring gemensamma tidsramar den största snackisen innan förhandlingarna i Bonn. Under det förra klimattoppmötet i Katowice, bestämdes det att gemensamma tidsramar ska användas för hur ofta ett land måste rapportera om resultatet av deras nationella klimatpolitik. I dagsläget så sträcker sig vissa klimatplaner över fem år, andra över tioårcykler. Därför enades man om att anta gemensamma tidsramar för alla klimatplaner från och med 2031 i Katowice. Exakta tidsramar återstod dock att besluta.

Dessa förhandlingar har, precis som för artikel 6, förutspåtts vara problematiska då det efter Katowice kvarstår att bestämma alla praktiska detaljer gällande utformandet av dessa tidsramar. Svårigheter att nå enighet i Katowice resulterade i en text med fyra alternativa tillvägagångssätt för dessa gemensamma tidsramar. Istället för att enas kring en väg framåt, lämnade ländernas förhandlare Bonn med totalt sex alternativ. Inte heller lyckades förhandlarna enas om en deadline för att fatta ett beslut i denna fråga. Denna fråga är avgörande för en ambitiös internationell klimatpolitik och kommer diskuteras vidare i Santiago.

”Science is not negotiable”

Frågan gällande hur IPCC:s 1,5-gradersrapport – det vill säga den rapport som beställts av FN för att undersöka skillnaderna mellan 1,5 och 2 graders uppvärmning – bör hanteras, har väckt mycket uppmärksamhet. Denna fråga hamnade i hetluften efter att Saudiarabien, Kuwait, Ryssland och USA vägrade att officiellt välkomna rapporten i Katowice, vilket i praktiken begränsar möjligheterna att använda rapporten för att vägleda det internationella klimatarbetet. Efter att ha diskuterats ytterligare i Bonn, så har rapporten nu, till mångas förfäran, exkluderats från förhandlingarna. Detta eftersom att samma grupp länder, med Saudiarabien i spetsen, bland annat har ifrågasatt rapportens vetenskapliga legitimitet. Detta återspeglas i en avslutande text som endast uttryckte sin tacksamhet till IPCC och det vetenskapliga samfundet. Detta utfall provocerade fram en rad reaktioner i polemik. Exempelvis så bar förhandlarna i The Environmental Integrity Group (till vilken Schweiz, Sydkorea, Mexiko, Lichtenstein, Monaco och Georgia räknas) tröjor med texten Science is not negotiable på. Eftersom att IPCC kommer släppa två ytterligare rapporter i år, lär dock frågan gällande vetenskapens relevans för klimatförhandlingarna fortsätta.

Vad kom parterna fram till?

Utöver de frågor som beskrivits ovan och som även är de som väckt mest intresse i media, så har parterna kommit överens om en rad frågor. Bland annat, så bestämdes att en workshop om hållbar land- och vattenanvändning kommer äga rum i Nya Zeeland, där fokus ligger på strategier och tillvägagångssätt för att öka dess motståndskraft mot klimatförändringar. Dessa förhandlingar har gått under namnet Koroniva Joint Work on Agriculture (och härstammar från ett beslut taget under klimattoppmötet 2017) som officiellt erkänner den centrala roll som jordbrukssektorn spelar för vår förmåga att anpassa oss efter, och motarbeta, klimatförändringar.

Ett ytterligare steg framåt var att parterna lyckades enas kring en Terms of Reference för en utvärdering av the Warsaw International Mechanism. Denna mekanism avser hantera oreparerbara förluster och skador av klimatförändringar i sårbara utvecklingsländer. Oreparerbara avser här situationer där anpassningsåtgärder är otillräckliga – som exempelvis skador efter ett extremväder. Motsättningar i förhandlingarna har kretsat kring frågor om finansiering då utvecklingsländer argumenterat för att mobilisera stöd för framtida loss and damage – och inte bara förluster som redan skett, vilket de utvecklade länderna i regel vill. Även om mycket står på spel i Santiago, så har parterna alltså lyckats enas om de Terms of Reference som ska gälla för utvärderingen av mekanismen. Mer specifikt, så handlar detta om saker som mekanismens omfattning och förväntade resultat.

Avslut

Som redan nämnt, så kvarstår alltså en rad tekniska, men också politiska, frågor från förhandlingarna i Katowice 2018, som kommer behöva återupptas under mötet i Santiago senare i år. Huruvida mötet i Chile blir en framgång kommer, som alltid, delvis vara en fråga om hur väl ordförandeskapet förvaltas. Det råder för närvarande vitt skilda meningar om utsikterna för hur väl Chile kommer axla detta ansvar. En rad välgörenhetsorganisationer har nämligen nyligen kritiserat Chiles bristande stöd för det så kallade Escazú Avtalet som ämnar stödja grupper som arbetar med miljöskydd. Detta skickar tvetydiga signaler och kan potentiellt ha negativa konsekvenser på synen av ordförandeskapets legitimitet. Vi väntar därför med spänning på klimatförhandlingarna i Santiago.

Simon Källman,
Praktikant, Klimatprogrammet, Fores

Artikel 6: veckans höjdpunkt

En av snackisarna inför mötet i Bonn har varit förhandlingarna kring möjligheten för länder att samarbeta för att sänka utsläpp på snabbast möjliga sätt. Detta regleras under artikel 6 av Parisavtalet och var redan 2015 (då Parisavtalet förhandlades fram) en känslig fråga. Inför Bonn har arbetet som kvarstår inom detta område ofta framställts som svårgenomförbart – för att inte säga omöjligt. Förhandlingarna kring artikel 6 beskrivs ofta som väldigt tekniska. Dock så gömmer sig däri en rad politiska frågor som tydligt avslöjar parternas olika ambitionsnivå.

Vikten av artikel 6 i Bonn syntes redan i parternas inledningsanföranden, där merparten av representanter för de olika förhandlingsgrupperna uttryckte sina ambitioner i frågan. 

Förhandlingarna försenades också tidigt då sekretariatets förslag om det fortsatta tillvägagångssätt kritiserades kraftigt av en rad parter. Ibland används procedurella frågor säkert för att förhala processen, men hur en fråga behandlas har stor betydelse för vad resultatet blir, vilket gör formalia-delen av förhandlingarna viktig. 

Vad är artikel 6?

Artikel 6 avser att skapa ett ramverk för internationellt samarbete för att minska utsläpp. Det är framförallt tre delar av artikeln som Parisavtalets förhandlingsparter inte kunde enas om på COP24 i Katowice 2018 – 6.2, 6.4 & 6.8 – som nu förbereds i Bonn, innan de ska införas i Parisavtalets regelbok vid klimattoppmötet COP25 i Chile i december. Tanken bakom artikel 6 är att den ska etablera ett ambitionshöjande ramverk som ska möjliggöra att man kan genomföra utsläppsminskningar där de är billigast. 

Artikel 6.2 och 6.4 rör två olika marknadsmekanismer som ämnar förenkla samarbete mellan länder för att minska utsläpp. Även om orden carbon market uttryckligen inte nämns i Parisavtalet eller dess regelbok, så är det de facto en marknad för utsläppsrätter som artikel 6.2 och 6.4 refererar till. 

Artikel 6.8, å andra sidan, reglerar icke-marknadsbaserade mekanismer för samarbete. Det är trots allt inte bara genom marknader som länder samarbetar bilateralt. Som om inte detta var nog komplicerat, så är också förhandlingarna kring artikel 6 kopplade till en rad andra frågor – såsom den om Anpassningsfondens roll inom Parisavtalet.

Artikel 6.2: ”What is an ITMO?Really…?”

Artikel 6.2 reglerar ramverket för internationellt samarbete som rör Internationally Transferred Mitigation Outcomes – eller en ”ITMO” som de kallas bland förhandlare.  Förenklat kan en ITMO sägas uppstå om ett land överträffar sina åtaganden och väljer att sälja dessa utsläppsrätter till ett annat land. Mer specifikt så är det ett lands utsläppsinventeringar eller budgetar som justeras uppåt eller nedåt beroende på om länderna förvärvar eller säljer utsläppsrätter.

Förhandlingarna av denna artikel har i stor utsträckning kretsat kring hur en ITMO bör definieras och bokföras. Det råder stora meningsskillnader kring dessa frågor. Ofta hävdas det dock att en ITMO måste kunna mätas och uttryckas i koldioxidekvivalenter, med målet att göra överföringar mellan parterna så smidiga som möjligt. För detta, så måste också ett och samma bokföringssystem användas konsekvent av alla. Detta är dock lättare sagt än gjort, och utgör en polariserande fråga i förhandlingarna; varje precisering av hur detta ska ske innebär med nödvändighet också en begränsning i ländernas möjligheter att själva utforma delar av sin klimatpolitik. Utsläppsminskningarna som bokförs av båda parter måste korrigeras, så kallade corresponding adjustements, så att en ITMO inte kan användas flera gånger, och av båda parter – ett problem som brukar kallas för double counting.

Artikel 6.4: När offsets inte längre räcker…

Artikel 6.4 etablerar en mekanism som ska bidra till att begränsa utsläpp av växthusgaser och stötta hållbar utveckling under uppsikt av FNs klimatramverk. FN har under Kyotoprotokollet etablerat en liknande mekanism, Clean Development Mechanism, för att i-länder ska kunna investera i utsläppsminskande projekt i u-länder. En avgörande skillnad från Kyotoprotokollet är dock att alla länder i och med Parisavtalet nu ska minska sin klimatpåverkan, vilket försvårar bokföringen av utsläppsminskningar som ett land gör i ett annat. En annan skillnad är att CDM var till för enskilda projekt, såsom en vindkraftpark, medan ITMOs tänks fungera mer övergripande. En ytterligare skillnad är att man vill ha med hela hållbarhetstanken, och även inkludera t.ex. mänskliga rättigheter, och alltså inte så ensidigt fokusera på klimatnyttan. 

För att kunna garantera att den föreslagna mekanismen inom Parisavtalet ska leda till faktiska utsläppsminskningar – så kallade Overall Mitigation in Global Emissions (OMGE) – uppställs strikta kriterier. Bland annat att utsläppsminskningen som uppnåtts inte får användas för en offset av samma utsläppsmängd någon annanstans. Detta är en fråga där EU har starka åsikter. Enligt EU är det absolut avgörande för hela Parisavtalets legitimitet att nå faktiska utsläppsminskningar. I artikel 6 kallas detta för Environmental integrity. Som i många andra frågor, så arbetar EU här nära med the Independent Association of LAtin America and the Caribbean (AILAC) som företräds av Costa Rica.

Förhandlingarna kring artikel 6.4 innefattar, bland annat, frågan om huruvida liknande mekanismer från Kyotoprotokollet, framför allt Clean Development Mechanism, bör överföras till Parisavtalet. Att inkludera projekt under Kyotoprotokollet kan innebära att artikel 6 ambitionsnivå sänks. Avtalets mer ambitiösa parter – som EU, gruppen för små ö-stater och Afrikagruppen – stöttar istället att alla minskningar från Kyotoprotokollet bör strykas eller i alla fall åter utvärderas. Arabgruppen, Indien och Brasilien förespråkar istället att alla utsläppsrätter som producerats under CDM ska överföras till Parisavtalet. 

Det är nämligen så att en stor andel av dessa utsläppsrätter endast producerats på grund av att många länder haft låga utsläppsmål under Kyotoprotokollet. Mycket pekar på att en stor del av dessa utsläppsminskningar skulle skett ändå. Utsläppsrätter har alltså inte nödvändigtvis tilldelats Kyotoprotokollets mest ambitiösa länder, utan istället de vars ursprungliga åtaganden varit lägst. Ett illustrativt exempel är Brasilien som för närvarande har störst mängd utsläppsrätter – något som (kanske…) förklarar varför de så gärna hade sett utsläppsrätterna under Kyotoprotokollet överföras till Parisavtalet. Detta är en polariserad fråga som, delvis, avslöjar parternas ambitionsnivå.

För att i praktiken kunna övervaka att alla parter följer de regler som så småningom bestäms, så diskuteras nu huruvida denna mekanism kräver ett eget institutionellt ramverk och hur det i sådana fall skulle se ut. Diskussionerna har kretsat kring allt från dess storlek och funktion, till vilka kriterier dess medlemmar ska väljas ut efter och hur denna institution ska förhålla sig till avtalets medlemsländer. En återkommande fråga gäller huruvida mänskliga rättigheter ska inkluderas som en av principerna som bör genomsyra mekanismen. Detta är, föga förvånande, en djupt polariserande fråga där vissa medlemsstater – såsom Saudiarabien, Egypten och Iran – hävdar att mänskliga rättigheter är en nationell angelägenhet, alternativt att frågor om mänskliga rättigheter hanteras inom andra FN-konventioner än Parisavtalet. 

Artikel 6.8: Vikten av icke-marknadsbaserade mekanismen

Artikel 6.8 skiljer sig från 6.2 och 6.4 i och med att den föreslår ett ramverk för icke-marknadsbaserade tillvägagångssätt för att nå utsläppsminskningar genom internationellt samarbete. Parter har understrukit att denna artikel är viktig eftersom att de anser att FNs klimatkonvention har sin grund i icke-marknadsbaserade verktyg. Eftersom att artikel 6.2 och 6.4 ständigt ges mer utrymme i både förhandlingar och media, så har många parter understrukit att denna del av artikeln är minst lika viktig och avgörande för att artikel 6 så småningom ska kunna integreras i Parisavtalets regelbok. De menar därför att även artikel 6.8 måste tillägnas den tid den förtjänar. 

Mer konkret, så handlar artikel 6.8, exempelvis, om hur parter inom detta ramverk ska kunna dela med sig av teknologi och erfarenheter till varandra. Parallellt pågår också en diskussion om ramverket eventuellt ska kunna tjäna till att hjälpa utvecklingsländer med finansiering och kapacitetsbyggande för att kunna implementera dessa icke-marknadsbaserade verktyg till utsläppsminskningar. 

Det är i nuläget svårt att veta vad dessa icke-marknadsbaserade verktyg mer exakt innefattar. Exempelvis så skulle ramverket kunna tjäna till att dela information och best practice för att öka produktionen av förnyelsebar energi, fasa ut ineffektiv och utsläppsintensiv teknologi, få vägledning i att introducera nationella eller regionala koldioxidskatter, implementering av olika former av kompetensutveckling och utbildning.  

Hittills så har förhandlingarna här annars kretsat mycket om behovet att fokusera på det att hitta ett regeringsarrangemang för artikeln. Precis som vad gäller artikel 6.4 har vissa parter uttryckt behovet av ett permanent institutionellt arrangemang, medan andra hävdar att liknande funktioner redan existerar under FNs klimatkonvention.

Artikel 6 och CORSIA: hur får vi flyget att bära sina kostnader? 

Som redan nämnt, så rör artikel 6 i Parisavtalet en rad politiserade frågor. En sådan rör hur den Internationella Civila Luftfartsorganisationens (ICAO) utsläppsmarknad bör regleras under Parisavtalet. Denna marknad, the Carbon Offsetting and Reduction Scheme for International Aviation (CORSIA), är helt offset-baserad, det vill säga att det endast handlar om att möjliggöra för flygindustrin att neutralisera sina egna utsläpp genom att köpa utsläppsrätter från andra aktörer. 

Det diskuteras nu huruvida flygindustrin ska kunna få köpa utsläppsrätter från länder via de mekanismer som förhandlas under Parisavtalets artikel 6. För att uppmuntra det internationella flyget att minska sina utsläpp så mycket som möjligt, så måste CORSIA tas i beaktande under förhandlingarna av artikel 6. Detta är också viktigt för att undvika att en utsläppsminskning eller offset räknas inom både ett lands nationella klimatmål och av ett flygbolag. I praktiken innebär detta att ett givet lands utsläppsinventarier måste korrigeras, eftersom att utsläppet, som rent fysiskt minskat eller undvikits inom ett lands gränser, i detta fall är resultatet av en offset finansierad av ett flygbolag. 

I förhandlingarna i Bonn, så har parterna framförallt kommenterat CORSIA gällande huruvida marknaden bör täckas av bokföringssystemen för ITMO:s som förhandlas fram under artikel 6 – något som exempelvis Costa Rica förespråkar. Andra parter, såsom Saudiarabien, har tydliggjort sitt motstånd till att kopplingen till ICAO och CORSIA diskuteras inom ramen för UNFCCC. Återigen, så återspeglar dessa ställningstaganden parternas olika ambitionsgrad. Att inte ta CORSIA i beaktande när infrastrukturen byggs för artikel 6 olika samarbetsformer, skulle exempelvis kunna resultera i att utsläppsminskningar räknas dubbelt – något som skulle kunna få potentiellt katastrofala konsekvenser för både CORSIA:s och artikel 6 environmental integrity.

Frågan om formalia: del av en politisk strategi?

Flera delegationer har i korridorerna uttryckt oro över mängden arbete som kvarstår inför Santiago-deadlinen. Trots att ”ingen tid får gå förlorad”, så fastnade förhandlarna med artikel 6 och procedurella frågor redan på första mötet. Nästkommande dags två möten ställdes också in – utan någon officiell förklaring från sekretariatets sida. Milt uttryckt: förhandlingarna ligger dåligt till tidsmässigt.

Sekretariatet föreslog på första mötet att spin-offs skulle användas för att reda ut potentiella meningsskillnader. Spin-offs är möten där mindre grupper tillåts diskutera friare, utan sekretariatets vägledning, och utan observatörers närvaro. Precis som sades av Costa-Ricas förhandlare: ”formen på samtalet i plenum gör förhandlingarna ineffektiva. Varje kommentar besvaras först 20 minuter senare, och flera parallella replikskiften pågår samtidigt. Vi behöver spin-offs.” 

Även om det låter okontroversiellt, så är välkomnades inte förslaget om spin-offs av alla. Saudiarabien protesterade högljutt och hävdade att de har svårt att medverka på många håll samtidigt i och med sitt lilla antal delegater. I linje med denna argumentation, så yttrades djupt missnöje över att detta första möte hade dragit över tiden – vilket till deras försvar stämde: men bara med en timma… Hädanefter, sa Saudiarabiens delegation, anses allt som sägs efter att det inplanerade mötet tagit slut vara irrelevant; ett sätt att hantera att deras förhandlingsdelegation är relativt liten och alltså inte kan medverka överallt hela tiden.

Varje land eller förhandlande part bestämmer själv – inom vissa gränser – storleken på sin delegation, som därmed i mycket är en kostnads- och prioriteringsfråga. Saudiarabien är inte ett av de länder som har minst delegation, eller sämst ekonomiska möjligheter över att ha en rimligt stor delegation.I korridorerna så hävdar många att det är en välkänd strategi för länder som Saudiarabien att haka upp sig på procedurella frågor. Genom att fördröja förhandlingarna på ett ämne som är av stor vikt för konventionen och Parisavtalets parter, så förbättras deras utsikter att eventuellt få igenom sina positioner i andra frågor som är av större vikt för Saudiarabien. Sanningen är nämligen att deras delegation inte är liten: utan hela 29 personer sammanlagt. Detta kan jämföras med Sverige eller Costa Rica, vars delegationer är på 18 personer respektive. Costa Rica, som är en av de mer tongivande parterna i förhandlingarna kring artikel 6 och dessutom pre-COP25 arrangör, har återkommande uttryckt att de är redo att ”kavla upp ärmarna” och ”göra det som krävs” för att se till att mötet blir en framgång. Något som andra förhandlare hävdat att Saudiarabien gladeligen gör, och gjort, i andra förhandlingsrum. 

Slutspurt i Bonn: Brist på tid – eller politisk vilja?

Utifrån tidigare förhandlingar om artikel 6 annonserade sekretariatet under första veckan 14 olösta frågor där meningsskillnader råder. Dessa skulle vardera tillägnas en timmas förhandling, för att ge parterna tillfälle att tydligt uttrycka sina positioner. Baserat på vad som sägs under dessa förhandlingar så kommer sekretariatet ta fram en ny arbetstext. Förra veckans arbete har utgått parallellt från de två texter som blev resultatet av förhandlingarna av artikel 6 under klimattoppmötet i Katowice. Den första, en text från åttonde december, är en text som togs fram av ett av förhandlingarnas underorgan – SBSTA – och den andra, en text från 14 december, är en del av den slutgiltiga regelbok som togs fram av ordförandeskapets sekretariat i Katowice. 

I texten som ska tas fram för kommande dagars förhandlingar så kommer olika alternativ – vad gäller definitioner och språk om både stora och små frågor – stå listade. De sista dagarnas förhandling kretsar kring att få ned antalet alternativa formuleringar så lågt som möjligt (gärna till noll), för att under COP25-förhandlingarna i Chile officiellt inkluderas i Parisavtalets regelbok. Förhandlingarna kring artikel 6 har pågått sedan 2015. Således är medlemsländernas positioner väl kända för både sekretariatet och avtalets andra parter. Även om en rad meningsskillnader självklart råder, så är det tydligt att den största utmaningen i Bonn är kampen mot klockan – vilket regelbundet understryks av både avtalets parter och sekretariatet. 

Det i nuläget oklart vad de sista dagarna i Bonn för med sig. Som alltid i dessa oändligt komplexa förhandlingar, så lär en rad oannonserade frågor och problem uppstå under mötets slutspurt. Eftersom detta har varit fallet för artikel 6 förut, lär ingen bli förvånad om så sker igen. Det finns som sagt en tydlig deadline för att få in artikel 6 i regelboken: innan slutet på 2019. Bakom frågan om tid, så gömmer sig också en fråga om politisk vilja. För att klara denna deadline, så måste förhandlingarnas parter prioritera artikel 6. Om vissa parter fortsätter att, exempelvis, vägra förhandla i spin-offs, så kommer det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att få tiden att räcka till.

Simon Källman,
Praktikant, Klimatprogrammet, Fores

Pre-Cop i Bonn: Vad kan vi förvänta oss

Under de kommande två veckorna träffas förhandlare och experter från 185 länder i FNs klimatkonvention i Bonn, Tyskland, för att avsluta arbetet med regelboken för Parisavtalet som tänks kunna klubbas på COP25 i december i Santiago, Chile.

Förhandlingarnas första dag var lyckosam såtillvida att FNs klimatkonventions två aktiva underorgan – SBI och SBSTA – framgångsrikt introducerat sitt arbete, men samarbetets bräcklighet gör sig redan påmint. Som väl känt så kräver alla beslut enhälligt stöd, vilket förstås används som förhandlingsstrategi av avtalets parter.

Vad diskuteras?

I klimatförhandlingarna COP24 i Katowice i december 2018 konkretiserades Parisavtalets visioner, och större delen av avtalets regelbok kunde antas. Det får ses som en stor framgång, inte minst mot bakgrund av att initierade bedömare som UNFCCCs tidigare generalsekreterare Christiana Figueres bedömt att “Parisavtalet var den lätta delen”. Dock kvarstår två områden som nu istället fått COP25 i Santiago, Chile i december som deadline. Dessa är artikel 6 & gemensamma tidsramar. Dessa förhandlas nu i Bonn och är absolut avgörande för att klimattoppmötet i Chile ska bli framgångsrikt och Parisavtalet få en komplett regelbok.

Parisavtalets artikel 6, som reglerar frågor om finansiering, men också samverkan mellan olika parter för att minska utsläpp, diskuteras här i Bonn. Bland annat så handlar detta om hur risken kring dubbelräkningar ska hanteras. Det är absolut avgörande att en utsläppsminskning inte räknas av både landet där den faktiska minskningen sker, och av landet som står för dess finansiering.

Tanken bakom dessa så kallade internationally transferrable mitigation outcomes (ITMOs) är att via marknadsmekanismer reducera utsläpp i de sektorer och länder där det sker lättast och snabbast. En liknande strategi, kallad för Clean Development Mechanism, används redan inom Kyotoprotokollet och känns igen av många som klimatkompenserat med CDM-projekt. Denna typ av åtgärder kommer öka i betydelse och vara avgörande för att, på lång sikt, möjliggöra negativa utsläpp i många länder. Detta är bland annat aktuellt i Sverige – vars potential för negativa utsläpp nu undersöks i en statlig utredning på uppdrag av miljödepartementet som ska publiceras i slutet av januari 2020.

Från förhandlingarna i Katowice kvarstår också frågan kring gemensamma tidsramar. Det handlar här om att, i så stor utsträckning som möjligt, synkronisera alla parters nationella åtaganden för att förenkla jämförelser länder emellan. Här finns dock en intressekonflikt mellan de länder som föredrar mindre, respektive större, tidsramar. Mindre tidsramar förordas generellt av expertisen då mer tätt återkommande utvärderingar förväntas öka ambitionen kring ländernas nationella åtaganden.

I Bonn diskuteras också en rad tekniska aspekter av hur flera av Parisavtalets stora frågor – mitigation, adaptation, transparency och loss and damage – kan implementeras. Bland annat rör detta hur ett gemensamt format för rapportering av arbetet med parternas nationella åtaganden kan användas för att främja ökad transparens. Men också hur konventionens parter kan bistå de länder som redan nu tvingats utstå oreparerbara skador och förluster som en konsekvens av klimatförändringar.

Varför ska vi bry oss om vad som sägs i Bonn?

Även om klimatfrågan nu är högre på den politiska dagordningen än på länge, så kommer klimatförhandlingarnas infrastruktur potentiellt till ett högt pris. Förhandlingarnas alla parter har vetorätt. Länder med helt andra politiska prioriteringar kan alltså i viss mån diktera villkoren.

En tydlig konflikt rör principen om differentierat ansvar, som ingår i Parisavtalet och som alla parter alltså officiellt accepterat – men man är inte överens om vad det konkret innebär i termer av ansvar för t.ex. utsläppsminskningar eller finansiering. Det senare – pengarna – kan som så ofta förr bli en stötesten för hela förhandlingarna, där man i FN:s regi enats om att nå 100 miljarder dollar i årlig klimatfinansiering, men inte enats om hur man räknar till 100. Industrialiserade länder vill t.ex. räkna in finansiering från pensionsfonder som u-länder tycker ska exkluderas. Det har exempelvis varit svårt att få in pengar till Gröna Klimatfondens påfyllnadsfas, till Anpassningsfonden och till LDC-fonden, alla tre med Sverige som en ledande finansiär men med många länder som inte anser att de har något ansvar att bidra till finansieringen.

De skilda tolkningarna av vad differentieringen i praktiken innebär genomsyrar även en rad andra frågor. Exempelvis gjordes plenum redan första dagen uppmärksam på att det differentierade ansvaret också måste täcka frågan kring de gemensamma tidsramarna.

Simon Källman
Praktikant, Fores Klimatprogram

Inför Pre-COP 25 i Costa Rica – det lilla landet med de stora klimatambitionerna

Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsnation, enligt regeringsförklaringen. En av konkurrenterna är Costa Rica, värdland för 2019 års pre-COP. Costa Rica ska nå 100% förnybar el år 2021 och vara helt klimatneutralt till år 2050.

För att Costa Rica ska nå sitt mål om koldioxidneutralitet måste utsläppen av växthusgaser reduceras med drygt 170 000 ton per år till år 2030, enligt de beräkningar det tidigare presidentskapet lade fram när målet presenterades. Målet ingår nu i landets åtagande till FN:s Parisavtal, Nationally Determined Contributions (NDC); år 2021 ska de nå 100 % förnybar elektricitet, och år 2030 ska nettoutsläppen av CO2-ekvivalenter vara max 9 473 000 ton/år, med mål på max 1.19 till år 2050 och 0.27 år 2100. Därtill ska Costa Rica minska sina utsläpp av växthusgaser med 44 % i jämförelse med “business as usual” och en minskning med 25 % år 2030 jämfört med 2012.

Costa Ricas regering beslutade år 2007 att anpassa sina nationella prioriteringar efter globala klimatåtgärder och har därmed utarbetat en långtgående klimatstrategi. Därtill har även en övergripande plan som inkluderar alla ekonomiska sektorer, relevanta myndigheter och akademiska institutioner tagits fram.

I en granskning framtagen av Fores redogörs för de främsta av Costa Ricas klimatsatsningar och hur Costa Ricas klimatarbete ska leda till målet om klimatneutralitet 2050.

Läs hela granskningen här.

Ett ord betyder så mycket: Välkomna IPCC:s rapport eller inte?

COP21 beställde IPCC:s specialrapport om vad 1.5 graders uppvärmning innebär, hur stor skillnaden är gentemot två grader och vad som krävs för att klara att begränsa uppvärmningen till 1.5°C. IPCC har lämnat över rapporten, och nu bråkar COP om hur den ska tas emot.

Medan nästan alla länder vill ”välkomna den”, insisterar USA, Ryssland, Saudiarabien och Kuwait att enbart ”notera den”. Skillnaden må verka försumbar, och kan säkert förstärka bilden av att klimatförhandlingarna bråkar om detaljer medan de stora frågorna förblir olösta, men den har stor betydelse.

USA anger att de är beredda att uttrycka sin tacksamhet till de forskare som tagit fram rapporten, men inte att välkomna den, eftersom det skulle betyda att de ställer sig bakom rapporten och dess slutsatser. Inget av de fyra länderna uttrycker konkret vad de inte vill välkomna eller ställa sig bakom, men troligen är det IPCC:s tydliga markering att 1.5 gradersmålet kräver att fossila bränslen är utfasade till 2050 som gör att dessa stora fossilbränsleproducerande länder räds konsekvenserna av att välkomna IPCC-rapporten. En av IPCC:s co-chairs, Valerie Masson-Delmotte, var också i sina kommentarer mycket tydlig med att det är mycket stor skillnad i vilka utsläppsminskningar som krävs för att nå 2 respektive 1.5 grader. Mer övergripande har USA – som i nuläget är kvar i Parisavtalet – och Saudiarabien under denna COPs första vecka inte varit konsekvent konstruktiva, för att uttrycka sig försiktigt.

I slutändan kunde förhandlingsspåret SBSTA  inte enas om ordvalet, utan politiken får lösa om COP välkomnar, noterar eller på något annat sätt hanterar IPCC:s rapport – ett ordval som betyder mycket mer än vad som omedelbart framgår.

Utsläppen inom EU ETS ökar: varför och vad kan vi göra?

I början på april släppte EU-kommissionen preliminär data om utsläppen inom EU:s system för utsläppshandel (EU ETS). I samband med att datan offentliggjordes publicerade tankesmedjan Sandbag, som bevakar klimatpolitiken i EU, en läsvärd analys.

Analysen tar avstamp i att utsläppen inom EU ETS ser ut att ha ökat för första gången på sju år. Det är anmärkningsvärt. Innan dess, från år 2005 till 2016, hade utsläppen inom de sektorer som omfattas av handelssystemet minskat i en genomsnittlig takt av 2,7 procent per år.

Varför har utsläppen inom EU ETS ökat första gången på sju år? Tankesmedjan Sandbag diskuterar flera faktorer. En faktor är att efterfrågan på elektricitet ökat inom EU. Den ökade efterfrågan kan delvis förklaras av ekonomisk tillväxt. Relevant är att utsläppen inom EU ETS föll drastiskt, med 11 procent, år 2009, det vill säga när den ekonomiska krisen slog mot Europa. Att utsläppen ökar för 2017 kan alltså delvis förklaras med återhämtning och tillväxt i de sektorer som omfattas av handelssystemet.

År 2017 ökade utsläppen från industrisektorn med två procent. Till  industrisektorn hör tillverkning av järn, stål och cement. Det är där utsläppen ökat mest. Enligt tankesmedjan är utsläppen från industrisektorn som helhet en utmaning EU måste ta tag i. Utmaningen är särskilt tydlig om utsläppen i industrisektorn ställs mot utsläppen i energisektorn. Skälet är att energisektorn inom EU ETS som helhet uppvisar bra resultat vad gäller utsläppsminskningar, detta medan industrisektorn släpar efter. Därför efterfrågar Sandbag en EU-strategi för att åstadkomma radikala förändringar i de industriella processer som orsakar störst utsläpp. Det gäller alltså förändringar i hur järn, stål och cement tillverkas. Därtill uppmärksammar tankesmedjan frågan om koldioxidavskiljning och -lagring (“carbon capture and storage” eller i förkortning CCS) i samband med ovan nämnda industriprocesser. På Fores har vi länge jobbat med frågan om CCS och uppmärksammat att det förmodligen inte räcker med infångning av koldioxid från fossil energi. Det krävs med största sannolikhet att även koldioxid av biogent ursprung fångas in och lagras för att vi ska ha en möjlighet att uppfylla Parisavtalets temperaturmål. Genom bioenergi med CCS, så kallad BECCS, kan energi- och industrisektorn bidra med negativa utsläpp till det globala klimatarbetet. Den strategi Sandbag efterfrågar, och som EU delvis jobbar med att ta fram bland annat genom strategiska energiplaner och CCS-subventioner till industrin, bör alltså breddas till att också omfatta bioenergi.

Ett annat skäl bakom de ökade utsläppen inom ETS-området är en ökad användning av brunkol. Enligt analysen hänger detta ihop med att ett antal kärnkraftverk har stängts ner i Europa, speciellt i Tyskland, under de senaste åren. Ett vedertaget skäl bakom avvecklingen av kärnkraft i Tyskland är olyckan i  Fukushima i Japan år 2011. Olyckan skakade om världen och ledde till att de negativa uppfattningarna om kärnkraften ökade globalt, vilket syns i dagens politik, inte minst i Tyskland. Samtidigt har alternativ till kärnkraften byggts ut i Tyskland men också i EU-området som helhet. Däremot är utbyggnaden av alternativen, i huvudsak vind och solkraft, inte tillräcklig för att kompensera bortfallet i elproduktion som avvecklingen av kärnkraften medfört och för att kompensera för variabilitet i förnybar elproduktion (till exempel att det är vindstilla och mulet vilket temporärt minskar el och solkraft), särskilt eftersom efterfrågan på elektricitet ökat. När kärnkraften avvecklas har kolkraften delvis trätt in som ersättare jämte sol och vind. Därtill har kolkraften, som Sandbag beskriver det, “fått fylla i luckorna” efter lägre produktion i vattenkraften.

Som helhet kommer 38 procent av utsläppen inom EU ETS från just kolkraftverk. Enligt Sandbag kommer nu för första gången mer än hälften av dessa utsläpp från förbränning av brunkol, även kallad lignite. Till saken hör att brunkol (eller lignite) är särskilt problematisk ut klimatsynpunkt. Detta eftersom brunkol är bland de allra mest koldioxidintensiva fossila bränslena. EU:s största enskilda utsläppare av koldioxid är nio av tio kolkraftverk som bryter och förbränner brunkol. Sju av dessa finns i Tyskland. I länder som Polen, Tjeckien, Grekland, Bulgarien, Rumänien och Spanien har utsläppen från brunkol ökat. Eftersom brunkolen och kolkraften i allmänhet har så stor klimatpåverkan är en nyckelfråga för EU:s klimatpolitik hur denna kraftkälla fasas ut på bästa sätt. Även inom elsektorn kan CCS (och BECCS) utgöra ett komplement till andra klimatåtgärder.

Analysen från Sandbag tar också upp utsläppen från flygsektorn i Europa (flyg inom EU). Utsläppen från flyg fortsätter öka. Jämte ökade utsläpp inom EU ETS har även EU:s utsläpp i övrigt, alltså de utsläpp som inte täcks av handelssystemet,troligen ökat under 2017. 

Salvador Perez och Jonas Schuman, Fores

Katowice: en industristad i förändring

Nästa runda av FN:s klimatförhandlingar (2018) kommer att hållas i Katowice, en sydlig stad i hjärtat av Polens kolgruveindustri. Två kilometer från kongresscentret har EU:s största kolföretag, Polska Grupa Górnicza (PGG), sitt huvudkvarter. Trots den tunga kolindustrin håller Katowice på flera sätt på att förändras till en mer hållbar stad.

Mer grönyta än någonsin: I dagsläget är Katowice betydligt mer täckt av grönytor än tidigare. Mer än 40 procent av stadens yta har restaurerats till skogsområde eller parker. Till exempel ligger Polens största kommunala park i mitten av Katowice. Dessutom har nya cykelvägar installerats och i närområdet finns flera sjöar att besöka.

GPP – ett flaggskepp i Katowice: Utanför centrala Katowice ligger ”The GPP Business Park”. GPP är ett 15 hektar stort område med flera energieffektiva kontorsbyggnader. I området finns framförallt en byggnad, ”Goeppert-Mayer” som har blivit titulerad som “enastående” av Europas miljöcertifieringssystem för hållbara byggnader (BREEAM). GPP är först i kontinentaleuropa med att bli miljöcertifierad av BREEAM. Byggnaden var även först i Polen med att använda ett så kallat ”trigeneration system”, en teknologi som samtidigt effektivt producerar el, värme och kyla, dock i detta fall med naturgas som bränsle.

Stor skada på ekologin: Katowice omvandling till en mer grön stad står i stor kontrast till åren mellan 1945–1989 då Katowice var Polens huvudsakliga nav för att utvinna kol. Dessa år ledde till stor ekologiska skador i Katowiceområdet. Till exempel förlorades betydelsefulla vattenkällor, matjord och viktiga näringsämnen i marken.

Fortsatt mycket arbete kvar: Trots att Katowice håller på att förändras är det en fortsatt mycket tung industristad. Ilona Jedrasik, talesperson för miljögruppen ClientEarth, säger att COP24 förhoppningsvis kan signalera för Polen, och andra länder med höga koldioxidutsläpp, att ländernas ekonomier behöver baseras mer på lågutsäpps-teknologier och grön energi.

I samband med att Polen utropades som värdland för Klimatförhandlingarna 2018 sa UNFCCC:s Executive Secretary, Patricia Espinosa, i ett uttalande att regeringarna förväntas nå ”viktiga milstolpar” vid klimatmötet:

Countries will come together to take stock of their progress towards the targets they agreed three years before in Paris. Those targets are too weak to avert dangerous climate change and the Polish conference will be an opportunity for them to be upgraded.

Källor:

https://www.breeam.com/index.jsp?id=665

http://www.climatechangenews.com/2017/06/01/un-climate-conference-2018-heads-heartland-polish-coal/

http://www.dw.com/en/a-former-polish-mining-town-reinvents-itself/a-16306379

http://www.thenews.pl/1/9/Artykul/309851,2018-COP24-to-be-held-in-southern-Poland

https://www.usnews.com/news/news/articles/2017-06-01/polish-city-katowice-to-host-2018-un-climate-change-meeting

Marknadsförhandlingarna (artikel 6): ett halvt steg framåt men de tuffa förhandlingarna kvarstår

Parisavtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader eller handla med utsläppskrediter att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål (artikel 6). Sedan Parisavtalet antogs har dessa förhandlingar gått trögt.

Under årets klimatförhandlingar skulle fokus ligga på innehåll, men det har istället hamnat på struktur. Förhandlingarna fick ett dramatiskt slut på tisdagen efter att Arabgruppen under två dagar kidnappat beslutstexten i syfte att få ut mer av processen i den förhandlingsgrupp som hanterar skador och förluster. Det hela slutade med en kompromiss som för vidare de små framsteg som gjorts i Bonn, men i betydligt mindre avancerade än vad de mer ambitiösa länderna önskat. Det ökar tidspressen att slutföra förhandlingarna till nästa år eftersom artikel 6 utgör en viktig del av regelboken som då ska antas.

Idag har omkring 40 länder och över 20 regioner satt ett pris på koldioxid. Tillsammans täcker dessa nästan 12% av de globala koldioxidutsläppen. Hälften av alla ländernas klimatlöften (NDC) innehåller prissättning på koldioxid, som exempelvis koldioxidskatt eller utsläppshandelssystem, som ett verktyg att uppnå sina klimatmål. Hur artikel 6 operationaliseras får konsekvenser för hur handel med utsläppsenheter mellan olika länders och regioners handelssystem kan bedrivas, samt för hur en form av marknad för utsläppskrediter, likt CDM som enligt Kyotoprotokollet gör det möjligt för länder att finansiera och tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som görs i andra länder.

Tre paragrafer under artikel 6 ligger på dagordningen och har diskuterats under klimatförhandlingarna i Bonn. De är ”internationellt överförbara utsläppsminskningar” (artikel 6.2) och en ”mekanism för att bidra till utsläppsminskningar och stöd till hållbar utveckling” (artikel 6.4) som upprättats av Parisavtalet. Därutöver är ”icke-marknadslösningar” (artikel 6.8) en del av diskussionen. Den är mer marginell då den var ett krav från Bolivia för att få till de andra delarna av artikel 6, men ingen (inte ens Boliva) har klart för sig vad den egentligen innebär.

Istället för innehåll har fokus i Bonn legat på struktur. Varje dagordningspunkt har fyllts med långa listor på rubriker och element som anses höra hemma under de olika delarna. Listorna är upp till 26 sidor långa, så de kommer behöva rensas upp. När det i måndags blev dags för beslutstexten gällde den största stridsfrågan huruvida ett mandat skulle ges till undergruppens ordförande att göra ett förslag på innehåll att fylla dessa rubriker och underrubriker med, som ska utgöra basen för när innehållsdiskussionen börjar i maj nästa år.

Arabgruppen, som består av 22 oljeproducerande länder, inledde med att sätta sig på tvären, vilket ledde till att förhandlingarna drog över tiden med mer än ett dygn. Det Arabgruppen egentligen var ute efter var att få till en överenskommelse i den parallella förhandlingsgrupp som hanterar skador och förluster, där Arabgruppen driver att de ska få kompensation för uteblivna inkomster på grund av att Parisavtalet kan leda till att de säljer mindre olja. EU kunde tillslut presentera en kompromiss som hamrats fram tillsammans med Arabgruppen, de minst utvecklade länderna (LDC), Brasilien och USA. Kompromissen innebär att de små framsteg som gjorts under dessa dagar förs vidare till nästa förhandling och att ett mandat ges till undergruppens ordförande att lägga fram ett förslag på innehåll för det skelett till struktur som diskuterats i Bonn. Mandatet är dock svagare än vad exempelvis EU, Kanada, och andra ambitiösa länder önskade och backar ett par steg i processen vilket kommer att öka trycket på att komma längre i de få förhandlingar som är planerade under kommande år fram till COP24 i Katowice, där förhandlingarna ska avslutas.

För innehållsförhandlingarna som börjar under mellanmötet i Bonn i maj är det viktigt att regelboken slår fast ett antal principer, exempelvis:

  • Vad respektive paragraf ska innehålla och hur de ska fungera.
  • Hur miljöintegriteten säkerställs. Detta är en viktig fråga för EU. Här gäller det att ha robusta bokföringsregler för att garantera att ingen dubbelräkning sker, och att åtgärderna leder till verkliga utsläppsminskningar.
  • Hur klimatlöftena (NDC:erna) ska kvantifieras. Parisavtalet introducerar en ny värld där alla länder, inte enbart de utvecklade länderna, har skyldigheter att bidra till att uppfylla klimatmålet. Men alla NDC:er har inte samma form.
  • Hur styrningsstrukturen ska se ut och vilken detaljnivå den ska ha. I vilken utsträckning ska processen vara FN-styrd, och hur mycket är upp till de inblandade länderna att kontrollera själva.
  •  Vilka inträdesregler det ska vara, och huruvida de ska vara samma för alla eller inte.
  • I vilken utsträckning begreppet hållbar utveckling ska tas hänsyn till och hur.
  • Hur det instrument som ska efterträda off-settingmekanismen CDM, som kan användas för länder att uppfylla sina utsläppsmål genom investeringar i andra länder, ska se ut och fungera.

Erfarenheten från slutförhandlingen visar att denna fråga hänger ihop med andra parallella förhandlingsfrågor, som skador och förluster. Länder som vill komma framåt enligt Parisavtalets tidtabell har stor press på sig att förhandlingarna leder till resultat. När det finns länder som tvärtom inte har något att förlora på om förhandlingarna misslyckas är en paketöverenskommelse att vänta nästa år i Katowice. Den stora frågan blir i vilken utsträckning länder som är intresserade av att så småningom länka sina utsläppsmarknader får igenom sina prioriteringar, och hur mycket det kommer att kosta för att få med sig de ointresserade länderna på en överenskommelse.

Bloomberg: klimatinvesteringarna minskade under 2015–2016

Åtta år efter de rikare ländernas utfästelse i Köpenhamn – att mobilisera 100 miljarder dollar årligen till klimatåtgärder från och med 2020 – verkar ett förverkligande av detta åtagande alltmer avlägset. Under klimatförhandlingarnas första dag släpptes en ny rapport av Bloomberg New Energy Finance (BNEF) som avslöjade att mellan 2015 och 2016 skedde den största minskningen av investeringar i ren energi (förnybar energi och kärnkraft) som uppmäts.

Medan 2015-års ökande offentliga investeringar förväntades att skala upp den privata sektorns investeringar – vilket fick de rika länderna att inför Marrakeshmötet förra året att deklarera att de var på banan att uppfylla 2020-målet – ser läget för närvarande något dystrare ut. BNEF varnar nu för att om inte investeringarna i förnybara energi axar ikapp eller övrig klimatfinansiering överkompenserar kommer 2020-målet vara i fara, vilket i sin tur kan underminera tilliten till hela den internationella klimatförändringsprocessen.

De minskade privata kapitalflödena, som också bekräftas i Climate Policy Initiatives årliga rapport Global Landscape of Climate Finance publicerad i oktober, ligger kanske bakom den ovilja till kompromisser som flera utvecklingsländer uppvisade under klimatförhandlingarnas första vecka. Under finansmötena uttryckte koalitioner och enskilda utvecklingsländer återkommande önskemål om att ta ett steg tillbaka och börja med att enas om vad klimatfinansiering är. Bernarditas Muller från Filipinerna, som talesperson för G77 och Kina, uttryckte det ungefär såhär under ett av de informella förhandlingsmötena:

Vi för avancerade förhandlingar om finansiella volymer och hur dessa ska mätas och rapporteras, men vi vet i grunden inte vad vi pratar om; vi saknar samsyn i vad klimatfinansiering betyder.

Dessutom förs kärva diskussioner om hur klimatkapitalflödet från rikare till fattigare länder ska kunna säkerställas på längre sikt. Såväl rika som fattiga länder uppvisade frustration över bristen på framsteg i diskussionerna och många möten saknade i slutet av veckan en tydlig väg framåt. Totalt är det åtta dagordningspunkter som uttryckligen relaterar till finansiering, sex direkt under partskonferensen till Klimatkonventionen (COP) och två under det rådgivande organet för implementering (SBI). Finansiering kopplas också till många andra frågor på dagordningarna. Det gör att förhandlarna måste vara extra vaksamma på att inte kliver utanför mandatet för just deras grupp, vilket bidragit till bristen på framsteg.

Debattinlägg om klimatförhandlingarna i Sydsvenskan

”Klimatkonfrontation hotar Sveriges möjlighet att agera föregångsland.

Sverige har något som ingen annan har; de mest radikala klimatmålen i världen och en demokratisk förankring som saknar motstycke, skriver Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores.

Det pågående klimatmötet COP23 i Bonn är en unik chans för Sverige att visa ledarskap i klimatfrågan. Tar klimatminister Isabella Lövin (MP) chansen – eller är inhemska partipolitiska poäng viktigare?”

Idag skriver Mattias Goldmann om klimatförhandlingarna i Sydsvenskan, läs hela artikeln här.