Alla inlägg av Daniel Engström Stenson

Vår slutrapport från Marrakesh

Nu har det gått en dryg månad sedan förhandlingarna i Marrakesh avslutades. Förhandlarna har efteråt berättat, att ett uttalat mål med mötet var att det skulle bli medialt trist. Det lyckades förhandlarna med, på så vis att från just själva förhandlingarna fanns inte mycket att rapportera. Ingen risk för sammanbrott, men inte heller stora framsteg.

Dramatiken var istället kopplad till amerikanska presidentvalet, och de framsteg som gjordes handlade istället om politiska deklarationer som återigen underströk stödet för Parisavtalet, eller olika typer av samarbeten som ska bidra till att genomföra Parisavtalets olika delar.

Om detta och lite till, finns att läsa i Fores slutrapport från Cop22 i Marrakesh.

Slutrapport Marrakesh – vi kommer alltid ha Paris(avtalet)

Kommissionens vinterpaket – tre nyckelpunkter

Den 30:e november presenterade EU-kommissionen sitt förslag om ett nytt “Energipaket”. Paketet består av 1000 sidor uppdelade på en rad områden, inklusive förslag på nya direktiv för förnybar energi, energieffektivitet och EUs interna energimarknad.

Paketet kallas: “Clean Energy for All Europeans” och innehåller förslag som ska leda till en mer modern och flexibel energimarknad, rättvisa villkor för konsumenter, en mer modern och flexibel energimarknad, rättvisa villkor för konsumenter, smarta städer, ökad energieffektivisering, fungerande Energiunion och mycket mer.

Läs alla tilhörande dokument här.

Stor uppmärksamhet har fästs vid de procentmål som paketet innehåller. Förslaget håller fast vid det mål om 27% förnybar energi 2030 som EU:s regeringschefer tog vid Europeiska rådets möte hösten 2014. Energieffektiviseringsmålet föreslås emellertid uppdateras till 30% till 2030, från rådets tidigare 27%. Såväl förnybarhetsmålet som energieffektivitetsmålet har kritiserats för att inte vara tillräckligt ambitiösa – samtidigt som det har ifrågasatts i vilken mån dessa mål kopplar samman med utsläppsmålet om minst 40% minskade utsläpp till 2030.

Kommissionens vice-president Maroš Šefčovič beskriver Vinterpaketet med orden:

The measures proposed “will bring a fundamental change” and move the continent away from “centralised fossil-fuel-based systems, which were built some 100 years ago.”

Här gör vi en ansats att lyfta fram tre nyckelpunkter från Vinterpaketet:

  1. ”Energimedborgare – energy citizens” En viktig del i EU kommissionens förslag är att underlätta för medborgarna att delta aktivt på energimarknaden. Marknaden och dess omställning ska vara “rättvis” med avseende på olika konsumenter, sektorer och regioner. Enligt Kommissionen saknas det – trots tekniska framsteg vad gäller smarta nät, smarta hem, egenproduktion av el samt energilagring – incitament för att konsumenterna verkligen ska engagera sig.
  2. Utveckling av EU:s interna energimarknad. Kommissionen ger i dokumentet “Regulation on Energy Union Governance” förslag på hur Energiunionen ska styras. Enligt dokumentet ska Energiunionen ha en bindande grundstyrning, och därtill kompletteras med icke-bindande åtgärder, t.ex. förslag om investeringsbidrag. Alla medlemsländer förväntas göra och följa upp (transparenta)nationella energi- och klimatplaner i tioårsperioder.
  3. Vinterpaketet och EU ETS. Parallellt med att Kommissionen lanserade sitt vinterpaket, pågår förhandlingar i Parlamentet om utsläppshandelns framtid, där det stora överskottet av utsläppsrätter och det låga priset är en central fråga. Kommissionen väljer då att skärpa målet för energieffektivisering, trots att detta enligt analyser kommer bidra ytterligare till att öka överskottet av utsläppsrätter, och EU ETS kommer längre ifrån att bli det verktyg som styr den europeiska klimatpolitiken.

Läs ett mer utförligt inlägg som en pdf här: EU Vinterpaket Fores kommentar

/Emilia Ingemarsdotter & Daniel Engström Stenson

Stillestånd på marknaden

Parisavtalet öppnar för möjligheten till utvidgad och frivillig utsläppshandel mellan länder. Men några stora steg mot regler för hur det ska se ut har vi inte sett i Marrakesh – kanske måste utvecklingen ha annan hemvist än UNFCCC.

In till slutet av Parismötet var det oklart om det alls skulle finnas några möjligheter för marknadsmekanismer i Parismötet. Men till slut tillkom artikel 6, där 6.2 och 6.4 är de centrala artiklarna för den som är intresserad av utvecklingen av utsläppsmarknader.

I artikel 6.2 öppnas för möjligheten länder att samarbeta för att uppnå målen i sina nationellt bestämda bidrag, NDC, genom ITMO:s (internationally transferable mitigation outcomes), så länge dubbelräkning undviks. Exempelvis kan det innebära att Japan och Nya Zealand slår ihop sina NDC, och når ett kombinerat mål, vilket möjliggörs om aktörer i de båda länderna kan handla utsläppsrätter med varandra.

Frågan förhandlades under första veckan i Marrakesh, och slutsatser kan sammanfattas med: fortsättning följer. Förhandlingarna gick långsamt framåt, det finns fortsatt några länder, t.ex. Venezuela, som motsätter sig utsläppsmarknader som koncept och då blir det svårt att ta utvecklingen framåt.

För att detta ska fungera, krävs framförallt förvissning om att de utsläppsrätter som används är tillförlitliga, så att en utsläppsminskning i Japan verkligen är en utsläppsminskning även när Nya Zealand använder den. Därför hänger frågan när samman med frågorna om mätning och rapportering av utsläpp. Det kopplar också till vilken information som behöver tillhandahållas i länders NDC.

I Kyotoprotokollet fanns särskilda utsläppsenheter, AAU, som användes för handel med länders utsläpp. ITMO:s kommer förmodligen inte vara en av FN beslutad enhet, utan kan vara flera av FN godkända enheter.

Givet att det är långt från alla länder som har lust och möjlighet att använda sig av artikel 6.2 (läs slutsatser här  )så går det att fråga sig hur mycket av diskussionerna som behöver föras i UNFCCC-sammanhang. Det pågår också flera initiativ där man förbereder för en ”klubbansats” där länder som önskar utveckla arbetet, gör så i en mindre krets. Ministerial Declaration on Carbon Markets är ett sådant exempel.

Environmental Defense Fund, som Fores arbetat med i olika workshops inför Paris och Marrakesh, föreslår något liknande. En klubb för utsläppsmarknader, där länder kan utarbeta system, som sedan kan godkännas för användning inom Parisavtalet.

I artikel 6.4 diskuteras Sustainable Development Mechanism , en forma av efterföljare till Clean Development Mechanism, som finns kvar men som har låg efterfrågan på sina projekt. Det bästa där ur, plus en del nyheter, kan utgöra grunden för SDM. Här kan även REDD-krediter, det vill säga skogskrediter räknas in.

Inom två år ska reglerna vara klara. Det får vi innerligen hoppas att det blir. Inte minst i ljuset av Världsbankens beräkningar som visar att samarbete kring utsläppshandel fram till 2030 kan sänka kostnader för utsläppsminskningar med 32%.

Mellanstatliga förhandlingar?

Det sägs att undantag bekräftar regler. Så då får EU bekräfta regeln som säger att FN:s klimatförhandlingar är en mellanstatlig förhandling.

Men den globala klimatstyrningen blir allt mer transnationell – det vill säga den innefattar aktörer på flera olika nivåer. I C40 samlas 40 av världens största städer, det finns en rad företagsinitiativ, i allt fler initiativ samarbetar länder med civilsamhället (NDC partnership är ett exempel).

Det är en naturlig följd av att klimatfrågans komplexitet uppmärksammas. Borta är tiden då någon tror att ett FN-möte ”löser klimatfrågan”. Det finns en ömsesidig påverkan mellan länder och icke-statliga aktörer; utan de icke-statliga aktörer kommer statens mål aldrig uppfyllas, och utan godkännande från en tillräckligt stor andel av icke-statliga aktörerna blir det inga ambitiösa mål. Inom ämnet Internationella Relationer kallas det för two-level game, ett uttryck myntat av amerikanske statsvetaren Robert Putnam.

Men ibland behöver man också sätta gränser.

Det som började i Lima som Lima-Paris Action Agenda, och nu fortsätter under namnet ”Marrekesh partnership for global climate action”, har fått en allt större roll runt förhandlingarna. Vi har skrivit mycket om detta initiativ, och anser att det är viktigt att fortsätta arbetet med det.

Det har emellertid i Marrakesh pågått en maktkamp mellan de båda ”High level champions” Laurence Tubiana och Hakima El Haite, och de klassiska förhandlarna. Tubiana och El Haite söker stöd för att deras arbete ska formaliseras i beslutstext och att de ska få tillgång till ett större sekretariat. De traditionella förhandlingsdelegationerna känner en oro för att arbetet med företag och städer tar resurser från det som anses vara sekretariatets huvudsakliga uppgift – att stödja förhandlingarna.

UNFCCC:s sekretariat är redan under tryck ekonomiskt (inte blir det bättre när USA förmodligen stryper pengakranen) och jämfört med stora internationella sekretariat är de 500 anställda hos UNFCCC ett litet antal.

Nu ser det ut, som att UNFCCC något år till kommer avsätta en del resurser för att arbeta med Marrakesh partnership for global climate action, men på sikt behövs alternativ finansiering. Och i den beslutstext som nu ligger som förslag, nämns ”High level Champions” i positiva ordalag men inte mer än så.

Anknutet till fråga om de städer och företag, finns också en diskussion om delstater.

I den allmänna förvirringen och oron efter Trump, har det nu höjts röster för att amerikanska delstater, typ Kalifornien, ska beredas plats som observatörer, något representanter för delstater enligt en artikel i Climate Home överväger som alternativ.

Om vi bortser från att det förmodligen blir svårt att få församlingens stöd för låta delstater vara med (länder som Spanien [Katalonien], Kina [Taiwan] m.fl. är förmodligen måttligt intresserade av att öppna upp för delstater att delta vid en FN-förhandling) är det sannolikt ingen god idé. För även om det låter bra att ersätta USA med de progressiva delstaterna, öppnar man en pandoras ask, även om det så bara gäller en observatör. Var dras gränsen för vilka som får vara med och inte. Ska Region Skåne också vara med? Det riskerar att snabbt bli fullt kring förhandlingsbordet.

Samtidigt skulle det kunna vara en viktig signal, att det finns ett fortsatt amerikanskt intresse för FN:s klimatkonvention, även om en federala regeringen inte vill vara med.

Det är naturligt att förhandlarna anser sig vara i centrum, och de skadas inte av att påminnas om att det som sker vid sidan om förhandlingarna är minst lika viktigt.

Men jag tror, att det finns en poäng att hålla de mellanstatliga förhandlingarna för sig. Det gäller såväl inblandning av delstater som transnationella initiativ.

/Daniel Engström Stenson

Klimat och säkerhet

Att klimatförändringarna får säkerhetspolitiska konsekvenser är egentligen ingen nyhet. Pentagon har vetat det länge. Men i breda folklager har insikten inte slagit igenom. Därför är det skönt att det pågår arbete för att utarbetat strageter för en varmare värld.

Jag minns när jag läste grundkurserna i internationella relationer. En kurs handlade om de nya säkerhetshoten: terrorism, HIV, migration, och klimat.

Jag minns när FN:s säkerhetsråd 2007 höll sin första debatt om klimatförändringar. Storbritannien var ordförande och deras val att föra inte klimatfrågan i säkerhetsrådet togs inte emot väl av alla.

2016 nämns kopplingen mellan klimat och säkerhet fortfarande, men i förbifarten och som ett av många argument för varför såväl minskning- som anpassningsåtgärder är viktiga. Vid det seminarium ordnat av tyska Adelphi visades prov på varför klimat är ett säkerhetshot, men också att det finns en rad initiativ som identifierat säkerhetsproblemen som kan följa på klimatförändringar.

Peter Fischer från tyska UD inledde med att säga att vi länge haft en migrationspolitik som bygger på att människor ska stanna där de är födda, annat än i undantagsfall. Med temperaturökninger på 2,3 eller 4 grader kommer följa migrationsströmmar som vi tidigare inte skådat, och ännu finns ingen strategi för att hantera det.

Han framhöll också att Tyskland genom G7 inrättat olika initiativ för att hantera frågan. Han menade också att USA är det land som kommit längst när det gäller att koppla samman klimat- och säkerhetspolitik, och att den amerikansk försvarsmaktens rapporter hade varit viktiga för att få ökad förståelse med riskerna av klimatförändringar, och han kostade på sig en förhoppning att även den inkommande administrationen skulle uppfatta detta.

Mamadou Diakhité från NEPAD – ett utvecklingsinstitut som arbetar under Afrikanska Unionen – framhöll att anpassningsfrågor är centralt även ur ett säkerhetsperspektiv. Redan nu är effekterna av klimatförändringarna tydliga, och det försämrar människors levnadsstandard. Brist på vatten är en såda tydlig fråga, som skapar såväl frustration, tvingar människor på flykt och skapar konflikt om markyta. Därför fokuserade NEPAD på bland annat trädplantering

Alexander Verbeek från holländska UD konstaterade att precis som generaler planerar för nästa kring utifrån det senaste, tolkar diplomater stora händelseutvecklingar utifrån de senaste liknande. Han menade exempelvis att många var benägna att tolka Arabiska våren i ljuset av Berlinmurens fall. Han befarade att det skulle bli liknande när det gällde klimatfrågan – strateger skulle se på klimatförändring som tidigare säkerhetshot och därmed missa viktiga aspekter.

Under den efterföljande frågestunden diskuterade panelister bland annat om klimatförändringens effekter som grogrund för rekrytering till våldsbejakande extremistorganisationer, som Boko Haram. Det möjligen banala exemplet var en ung man boendes vid Tchadsjön som på grund av klimatförändringar inte längre kunde få sina kort att överleva och därmed inte hade den sociala status som krävdes för att kunna gifta sig. En sådan man är troligen mer mottaglig för rekryteringsförsök som följd av klimatförändringar.

De diskuterade också det faktum att 8 av världens 10 största städer ligger i direkt anslutning till kustlinjer.

Frågan om klimat och säkerhet angränsar såväl behovet av minskningsåtgärder som anpassningsåtgärder, och visar på att en temperaturökning får omvälvande konsekvenser inte bara miljömässigt utan även säkerhetspolitiskt. Det krävs att såväl klimat- som militärstrateger har detta i åtanke

APA-förhandlingarna klara för i år

Ikväll avslutades de tekniska tjänstemannaförhandlingarna i APA. Den korta sammanfattningen av resultatet: innan de ses i Bonn i maj 2017 ska förhandlarna skriftligen ha skickat inte synpunkter som sedan diskuteras i workshops och sedan i informella förhandlingar.

Det är svårt att undvika kvällsförhandlingar. Så även denna måndag då tjänstemannaförhandlingarna om Parisavtalets genomförande avslutades när klockan närmade sig midnatt, efter att först informella förhandlingar, sedan kontaktgrupp och slutligen plenar dragit ut på tiden. Här finns de slutsatser som antogs i plenaren.

Att tjänstemannaförhandlingarna idag har avslutats har irriterat en del delegationer, bland annat Schweiz, som i sitt avslutningsanförande menade att det är slöseri med såväl tid som pengar att inte låta experterna fortsätta förhandlingarna under resten av veckan. EU och Australien höll med.

Förhandlarna har under veckan diskuterat:

  • Minskningsåtgärder i NDC,
  • Anpassning i NDC,
  • Transparans/MRV
  • Den globala lägesanalys (stocktake) 2023 som ska leda till skärpta åtaganden
  • Mekanismen som ska underlätta Parisavtalets genomförande och främja efterlevnad

Efter detta har man enats om en plan för hur de olika frågorna ska diskuteras framöver, och i allt väsentligt handlar det om att länder ska lämna skriftliga synpunkter under våren för att i maj fortsätta diskussionerna i Bonn.

Notervärt från veckans förhandlingar är att fråga om differentiering, framför allt gällande transparens, varit känslig. LMDC-länderna har allt tydligare talat i termer av en tudelad uppdelning av länder, den som de flesta var överens om att den försvann i och med Paris. Om det är ett resultat av länderna anser att detta var en överdriven tolkning av Parisavtalet, eller om det hade med det amerikanska presidentvalet och en vilja att testa den amerikanska delegationen, är svårt att veta.

Nedan en kort genomgång av dagordningspunkterna

Minskningsåtgärder i NDC
Hur ska de nationella bidragen egentligen se ut? Det har man försökt bena ut sedan man 2013 i Warszawa bestämde att nationellt bestämda bidrag skulle utgöra grunden i Parisavtalet. Ännu är man inte helt klara och enligt Parisavtalet ska APA se till att göra tydligare hur bidragen ska se ut. Därför diskuterar de nu vad, om något, som behöver läggas till de ganska vaga beskrivningar som finns i beslutet som följde på Parisavtalet.

Vilken typ av information ska de innehålla, och ska informationen skilja sig åt beroende på vems bidrag det gäller? Vilken metod ska användas som utgångspunkt för att mäta utsläppsnivåerna som man utgår ifrån i sina mål?

Somliga tycker det viktigaste är jämförbarhet, andra tycker det nationella självbestämmande är viktiga.

Läs ordförandens ”informal note” här

Anpassning i NDC
Enligt Parisavtalet kan länder i sina nationella bidrag även inkludera anpassningsåtgärder. I veckan har förhandlarna bland annat diskuterat vad syftet är att i sina NDC informera om sina anpassningsåtgärder (ex. synliggöra vikten av anpassning), vad sådan information ska innehålla (nationella förutsättningar, risker och åtgärder), och hur det hänger ihop med andra frågor.

Läs ordförandens informal notes här

Transparens
När de nationella bidragen väl är inlämnade och tid har gått – då är de flesta intresserade av hur det går. Klarar länderna att uppfylla sina mål? För detta behövs mätverktyg, och regler för hur rapporteringen ska gå till. Dessa regler har tidigare inneburit att rika länder rapporterar årligen, utvecklingsländer sällan eller inte alls. Nu ska ett regelverk upprättas, men med flexibilitet utifrån kapacitet och därmed uppstår en fråga om vem som egentligen har kapacitet och ansvar att rapportera.

Fram till maj ska länderna också särskilt fundera över de specifika komponenterna i ett sådant system, i vilken utsträckning systemet ska bygga på tidigare system, och hur ska man ”operationalisera” flexibliteten.

Läs ordförandens ”informal note” här

Global Stocktake
En av de saker som ofta framhållits som en framgång med Parisavtalet är att länder vart femte år ska lämna in nya klimatplaner som ska skärpas. Hur denna uppdatering och skärpning ska gå till är ännu inte klart. Men klart är att det 2023 ska göras en ”stocktake”, en lägesanlays, av hur arbetet med att nå Parisavtalets mål går, som ska hjälpa länderna att skärpa sina åtaganden.

Länder har diskuterat vilken information som ska utgöra lägesanalysen, när den ska inledas och avslutas, hur uppfordrande den ska vara, om den tekniska analysen ska följas av följas av en politisk fas med ministermöten eller om det ska hållas på tjänstemannanivå.

Läs ordförandens ”informal note” här

Mekanismen som ska underlätta Parisavtalets genomförande och främja efterlevnad

Det finns i Parisavtalet ingen sanktionsmekanism, men det finns en mekanism som ska underlätta för länder att genomföra och efterleva avtalet. Det står att den ska vara ”icke-bestraffande” och man så vill vara en ”morotsmekanism” snarar än en bestraffningsmekanism.

Inte desto mindre finns en rad frågor att diskutera. Exempelvis när kommittén som hör till mekanismen ska agera, är det upp till ett land att själv be om hjälp eller ska det ske vid någon typ av beteende? Och hur ska hjälpen se ut? Och vilken hänsyn ska tas till länders kapacitet? Ska den gälla för avtalets alla delar, eller bara för exempelvis minskningsåtgärder?

Läs ordförandens ”informal note” här

/Daniel Engström Stenson

 

Marrakech Call For Action… Vad är det?

Varje COP-arrangör ska sätta sitt avtryck, och för konferensen efter Paris är det inte lätt. Inte särskilt mycket ska bestämmas här, det kan inte gå enormt bra och det ska mycket till för att det blir fiasko. Så Marocko fick komma på Marrakech Call For Action, som ännu inte lagts fram och vars syfte är oklart. Vad är egentligen Marrakech Call For Action?

Förhandlingarna må vara öppna och förhandlingstexterna tillgängliga på unfccc.int, men när det inte är en text som tänks förhandlas utan snarare bara antas så är öppenheten inte lika stor. Formellt nämndes detta Marrakech Call For Action först i lördags, den 12 november, när COP-presidenten, tillika Marockos utrikesminister, Salaheddinne Mezouar uppmanade länderna att ställa sig bakom ”the Marrakech call”, som ska ”skicka ett budskap till omvärlden”.

Tanken är nu, som vi förstår det, att statschefer och ministrar, däribland Isabella Lövin, ska ställa sig bakom det fyrasidiga dokumentet. Men här börjar bekymren; vad innebär det att ställa sig bakom en text som inte egentligen förhandlats? Vilken status har då dokumentet? Ska texten antas av COP? Eller skrivas under av de som önskar – och är det vettigt av en ordförande att lägga fram en text som inte alla tänks skriva under?

Är dess inriktning en signal om den inriktning undertecknarna vill se för framtida förhandlingar? Är det i så fall problematiskt att klimatfinansieringen nämns i så positiva ordalag, när många utvecklingsländer menar att det tillförs allt för lite medel? Eller att näringslivets positiva roll lyfts fram så mycket, och principen om delade men olika fördelade ansvar så lite? Eller att frågan om att kunna mäta, rapportera och verifiera – som är så central på COP – inte riktigt är med?

Det är svårt att bedöma ett dokument ordentligt som man inte formellt finns – men det gäller inte bara oss, utan klimatförhandlingarnas historik är full av bakslag som börjat med att alla inte känt sig delaktiga. Marrakech Call For Action är kanske bara ett taffligt försök från COP22-arrangörerna att ge sig själva lite mer plats i rampljuset, men om tillräckligt många läser in något helt annat i dokumentet så får ordförandelandet och förhandlingarna problem som de verkligen inte behöver.

Läs mer på http://www.business-standard.com/article/current-affairs/not-trump-the-marrakech-call-hobbles-climate-change-talks-in-morocco-116111200180_1.html

/Mattias Goldmann

 

De nationella klimatplanerna – viktiga oavsett förhandlingarna

När alla världens länder ska genomföra sina klimatplaner sätter det igång processer som behöver stöd. Där kan regeringar, forskningsinstitut och tankesmedjor världen över bidra – och det gör de.

Mötet i Marrakesh handlar om förhandlingar kring genomförandet av Parisavtalet. Men en central del av Parisavtalets genomförande förhandlas det inte om – genomförandet av nationella åtgärder. Det är genomförandet av de ländernas nationella klimatplaner, NDC, som blir avgörande för hur hög temperaturökningen blir. Som Mattias visade nyss, beräknar UNEP att de bidrag som ligger på bordet ger temperaturökningar upp mot 3 grader.

Därför är det i ett första skede naturligtvis nödvändigt att de planer som finns uppfylls I många fall behövs stöd till länders regeringar för att uppfylla vad de lovat. Jag skrev i förra veckan om hur flera länder nervöst börjar titta på sina NDC:s och tänk att ojdå, hur ska det här gå.

Behovet av stöd till länder att uppfylla NDC är ingen överraskning och det finns flera initiativ som syftar just till att stärka kapaciteten så att klimatplanerna uppfylls. Vilket är bra, eftersom över 100 länder i sina NDC har angivit att de behöver just sådant stöd, och i många fall då också är beredda att höja sin ambition.

I morse hölls ett seminarium på ministernivå, med bl.a. ministrar från Marocko och Tyskland, kring NDC-partnership, som samlar regeringar och internationella institutioner i syfte att säkerställa att länderna har de verktyg so krävs för att nå sina NDC:s.

Lagom till lunch lanserades så ett initiativ med en förkortning som är märkligt lång till och med för att ha med FN:s klimatförhandlingar att göra, eller vad sägs om:
INCCCETT 4CB – International Climate Change Centres of Execellences and Think Tanks for Capacity Building.

Hopplöst namn – hoppfullt innehåll. För tanken är att olika former av institut, som tyska GIZ, franska IDDRI och svenska SEI, ska bistå med kunskap som gör det enklare för länder att klara sina klimatplaner. Både genom att bistå länders regeringar och myndigheter, men också genom att samarbeta med tankesmedjor och institutet från utvecklingsländer som är med i samarbetet.

Jag pratade med Omar Zemrag, som efter att ha arbetat för Marockos miljöminister under Parismötet och förberedelserna inför Marrakesh, nu börjat på GIZ för att fungera som stöd när Marocko ska genomföra sin NDC. I just Marockos fall är ambitionerna förhållandevis höga, att gå från någon enstaka procent förnybar energi till 52% fram till 2030 är naturligtvis en utmaning. Zemrag framhöll särskilt behovet av att klimatplanen får fäste i den politiska ledningen, och därmed finns med vid om inte alla så åtminstone merparten av de politiska besluten.

För andra länder är utmaningen kanske än större och behovet av kapacitetsstöd än större.

Vi har tidigare skrivit om hur olika de nationella klimatplanerna ser ut, och då ofta i problematiserande ordalag. Men det måste också konstateras, att oavsett skillnader och problem att jämföra planerna, så medför de att länder måste tänka efter hur de ska genomföra sin klimatpolitik. Det är i många länder första gången det sker på ett systematiskt sätt.

UNEP Emissions Gap Report: Vi måste göra mer snabbare!

 På samma dag som ministrarna kommer till COP22, presenterar UNEP sin sjunde Gap Report. Resultatet är, om man vill, inspirerande: Det finns mycket kvar att göra för att klara klimatmålen!

UNEP huvudbudskap är att utsläppen måste börja minska klart före 2020 om vi ska ha en rimlig chans att klara 1.5 gradersmålet världen enades om i Paris, och att utsläppsminskningarna måste vara större än de löften länderna hittills avgett i sina NDC:s. Koldioxidutsläppen ser ut att stagnera nu, men bör alla växthusgaser sammantaget är bilden mindre ljus.

Hur långt räcker löftena?
UNEP har granskat och jämfört alla inlämnade NDC:s vilket inte varit lätt eftersom många av klimatlöftena är villkorade med finansiering från andra håll, anger utsläppsminskningar jämfört med business as usual, för enbart vissa sektorer eller enbart för vissa växthusgaser.

Slutsatsen är att om dessa NDC:s genomförs fullt ut, så ger de en temperaturökning på 3.2 grader (spann 2.9-3.4) till år 2100, med över 66% säkerhet, eller 3.0 grader om även samtliga villkorade NDCs genomförs. Detta är lägre än den hittillsvarande utvecklingen, som pekat mot 3.6 grader, men långt ifrån tillräckligt.

Vad är gapet?
I sin granskning land för land, får Kina, Indien och EU högre betyg än Kanada, Mexiko Sydkorea och USA – och på COP-konferensen klargör UNEP att en policyförändring i den riktning Trump aviserat förstås förvärrar situationen.

Utsläppsgapet är 12-14 gigaton koldioidekvivalenter per år för att klara tvågradersmålet och 15-17 för att klara 1.5 grader, utifrån NDC:erna, där den lägre siffran inkluderar också alla villkorade klimatåtaganden. Eftersom de samlade utsläppen är cirka 65 gigaton, är det en rejäl utsläppsminskning kvar. UNEP vill också betona att de inte gör någon bedömning av hur troligt det är att löftena infylls, men konstaterar att vissa länder fortfarande behöver bli bättre på att implementera sina löften.

Var finns minskningen?
UNEP har inte nöjt sig med att konstatera att vi inte med nuvarande åtaganden når klimatmålet, utan också granskat var de bästa förutsättningarna finns för ökade ambitioner.

UNEP har granskat över 10 000 klimatlöften från ”non-state actors”, där det är stor skillnad mellan trovärdighet och transparens, men UNEP menar sig ha kunnat kvantifiera dem och bena ut vilka som är additionella och alltså inte ingår i de statliga klimatåtagandena. Dessa initiativ (som Fores granskat i flera rapporter, bl.a. här och här) kan ge upp till 4 gigatons utsläppsminskningar, anger UNEP.

UNEP har också granskat hur stora utsläppsminskningar bortom redan gjorda åtaganden kan ske i respektive sektor och utnämnt energieffektivisering som ”top dog” med en möjlig utsläppsminskning på 5.9 gigaton per år från år 2030. Industri ligger på 5.4 och tranporter på 2.1 gigatons potentiell årlig utsläppsminsking.

Läs hela rapporten här

/Mattias Goldmann

COP22 – vecka 1

COP22:s första vecka är avklarad, den andra står för dörren. Nedan en kort sammanfattning av veckan som varit och några tankar inför den som komma skall.

Två verkligheter
Jag brukar ofta skriva om två parallella verkligheter i samband med klimatförhandlingar. Å ena sidan de tekniska tjänstemannaförhandlingarna – å andra sidan den politiska verkligheten. Ofta har vinkeln då varit att förhandlarna har svårt att ta ombord positivt politiskt tryck. Den här veckan har det sett annorlunda ut. Förhandlingarna har inte påverkats av Trump, som kan skulle kunnat tro, även om stämningen i stort naturligtvis påverkats. Och när ministrarna nu trillar in, kommer Trumps valvinst troligen bli mer påtaglig i form av ett stort antal utspel och löften som syftar till att understryka det stora stödet för Parisavtalet. Marocko har lagt fram ett utkast på en ”Marrakesh call for action” som är just detta. John Kerry förväntas säga att det nu är viktigt att alla länder visar att Parisavtalet är en global angelägenhet.

Förhandlingarna kring genomförandet av Parisavtalet har haft sin gilla gång

Hade man bara någorlunda realistiska förhoppningar, så får förhandlarna sägas ha gjort ungefär vad som kunde förväntas av dem när det gäller genomförandet av Parisavtalet.

Arbetet kom igång utan bråk om dagordningsfrågor, och går så sakteliga framåt, även om retoriken från somliga (LMDC) känns alltför bekant från tiden innan Parisavtalet.

Diskussionen om Parisavtalets genomförande har präglats av att delegationer vill ha mer tid till att förstå hur delar i avtalet ska förstås och tas vidare. Det handlar främst om hur de nationella bidragen ska bli enklare att jämföra, om hur såväl bidrag som faktiska resultat ska mätas. Diskussionerna leder ofta till önskemål om tekniska papper från sekretariatet, eller om vägledande frågor till ländernas kommande ”submissions” – alltså inskickade synpunkter.

Det gäller utöver vad som nämnts ovan också diskussionerna om Parisavtalets artikel 6, alltså marknadsmekanismer. De har diskuterats under veckan, och har under perioder varit livliga, men några särskilda steg framåt eller bakåt har de inte inneburit. Men en viktig fråga blir hur stor roll FN egentligen ska spela om länder gemensamt vill uppfylla sina NDC:s, eller om det ska överlämnas till länder så länge dubbelräkning med säkerhet undviks.

Förhandlingarna i APA avslutas måndag kväll och därefter är det ministerfokus med fokus på att lindra oron – och möjligen också försvåra – för att Trump ska dra sig ut Parisavtalet. Men en del förhandlingsfrågor kommer ministrarna ändå behöva engageras i. Nedan är tre sådana.

Årtal för CMA1
Att CMA1 inte kommer avslutas i år är närmast klart. Men ska man redan nu skriva ut att det ska avslutas 2017, eller 2018? 2018 ska hela den så kallade ”regelboken” för Parisavtalet vara klar, men det finns olika syn på hur mycket som då måste vara klart 2017 eller om det är möjligt att lämna allt till 2018 och en paketlösning då.

Facilitativa dialogen 2018
2018 ska IPCC komma med en rapport som utvärderar hur långt från Parisavtalets temperaturmål de nationella bidragen NDC är. I samband med detta ska det genomföras en så kallad facilitativ dialog. Men när, på vilken nivå och med vilken kraft den ska genomföras återstå att se.

Finansiering
Om det är i någon fråga där Trump ändå syns lite tydligare, är det i finansieringsfrågorna, som i förhållande till många tidigare år har lite lägre synlighet. Med säkerhet försvinner nu amerikanska pengar från Gröna klimatfonden och diskussionerna om hur den ska fyllas lär fortsätta, i diskussionerna om den långsiktiga finansieringen. En indikation får vi på onsdag då en ministerdialog på temat äger rum.