Alla inlägg av Markus Larsson

Klimatgranskad: FN:s nye generalsekreterare Guterres

1 januari 2017 tillträder Antonio Guterres som ny generalsekreterare för FN, världens högsta diplomattjänst. Hans syn på jämställdhet har granskats och ifrågasatts – men hur är det med hans klimatengagemang? Vi granskar.

Guterres var från 1976 portugisisk riksdagsledamot för socialdemokraterna, och bl.a. ordförande för finansutskottet. 1995-2002 var han premiärminister i Portugal och år 2001 auktoriserade han landets första nationella klimatplan. Portugisiska miljöorganisationer, däribland Associação Sistema Terrestre Sustentável, menar att denna klimatplan ”lade grunden för investeringar i förnybar energi som lett till att landet kunnat minska sitt energiberoende och minska sin klimatpåverkan”.

År 2005-2015 var Guterres generaldirektör för UNHCR, och det är i flyktingrelaterade frågor han profilerat sig i kampanjen för att bli generalsekreterare. Men i många av hans tal och artiklar om migrationsfrågan, är klimatförändringarna i centrum och Guterres har haft en betydande roll i att lyfta frågan/begreppet klimatflyktingar. Bland annat skrev han år 2008 artikeln ”Millions Uprooted” i Foreign Affairs, om klimatförändringar som en stor faktor för kommande flyktingströmmar. Artikeln resulterade i ett Policy paper från UNHCR 2009, ”Climate Change, Natural Disasters and Human Displacement” och klimatförändringar är idag med i UNHCRs rollbeskrivning.

Han har kontinuerligt fortsatt prata om klimatförändringar och klimatflyktingar och verkar ha en fin förståelse för att allt i slutändan hänger ihop i ett stort system. I 2011 års tal till FN:s säkerhetsråd sade han bl.a. att

”Climate change is the defining challenge of our times: a challenge which interacts with and reinforces the other global megatrends such as population growth, urbanization, and growing food, water and energy insecurity. It is a challenge which is adding to the scale and complexity of human displacement; and a challenge that has important implications for the maintenance of international peace and security.”

Han slår också fast att klimatfrågan är en säkerhetsfråga och därmed måste hanteras av FN:s säkerhetsråd, och pekar på en ny metod att hantera klimatflyktingar, som undviker den svåra diskussionen om det bör integreras i flyktingkonventionen:

”It would be appropriate for the international community to formulate and adopt a set of principles, specifically designed to reinforce the protection of and to find solutions for people who have been forced to leave their own country as a result of catastrophic environmental events, and who may not qualify for refugee status under international law.”

Antonio Guterres beskrivs – på gott och ont – som en karismatisk och rak politiker, där detta citat kan ge en vägvisning om vart hans fokus kommer vara:

”To tame climate change and to achieve the Sustainable Development Goals is also a key prevention tool to peace, security and human rights. But let’s be clear: If there is something in which the international community is failing, it is in conflict prevention and resolution, and in safeguarding global security against terrorism. And that is why I believe we need a surge in diplomacy for peace.”

Varför hamnar COP så ofta i tveksamma länder?

COP hamnar ofta i länder som inte är klimatföredömen och som inte sällan lämnar ett och annat att önska när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Vad beror det på och vad blir effekten?

Paris, Köpenhamn, Bonn, Haag och Cancún är alla stora städer i stabila demokratier med ett klimatarbete som är rimligt eller bättre och en respekt för mänskliga rättigheter och minoriteter som är relativt obefläckad. Men många COP har hållits på platser med mer tveksamt track record, här är min top-of-mind:

Polen är, det är allmänt känt, en bromskloss i EU:s klimatarbete, öknamnet ”Kolen” är ingen slump. Ändå är Polen det enda land som haft COP på två separata ställen: Posznan och Warszawa, COP13 respektive 19.

Marocko nåddes aldrig av den arabiska våren, vår statsminister skulle kalla det för en ”konstitutionell monarki” men många andra skulle välja en hårdare bedömning och FN har åtskilliga gånger kritiserat hur landet hanterar Västsahara-frågan. Ändå är Marrakech den enda plats som haft två COP.

Qatars ekonomi är helt beroende av fossil gas och olja, och gästarbetare vars rättigheter är extremt begränsade. Ändå var Qatar och Doha värd för COP18.

Sydafrikas elmix är rekorddåliga 97% kol, just det vi ska lämna för att klara klimatmålen. Dessutom utmanar president Zuma gång på gång gränserna för vad som kan tolereras i en demokrati, men just när han för första gången verkligen skulle granskas, fick han inviga COP17 i Durban.

Peru är en sämre fungerande demokrati än grannländerna Chile, Brasilien, Colombia, Bolivia och Argentina – men det är bara i Lima det hållits en COP, nr 20.

Så COP hamnar ofta i tveksamma länder, än sen då? Klart det betyder något, klart att besök av massor av statschefer och tusentals diplomater legitimerar; inte i samma nivå men på ungefär samma sätt som det legitimerar att få vinter-OS eller fotbolls-VM.

Å andra sidan: Miljörörelsen är en demokratiserande kraft, det ser vi i land efter land. Det må vara kampen mot oljans förbannelse i Nigeria, för regnskogen i Brasilien, i Ojnareskogen på Gotland, eller de modiga qatarier som försiktigt gick med i demonstrationståget. Och varje värdland vill visa upp sina klimatsatsningar; ett COP betyder närmast ofelbart fler gröna megawatt och en förbättrad kollektivtrafik eller en cykelsatsning som inte blivit av annars.

Det är påtagligt hur tyst det är om både klimat- och demokratiambitioner när frågan om var COP ska hamna diskuteras. Kanske beror det på, som vi skriver på annan plats, att det är svårt att hitta någon som alls vill vara COP-värd; vi får ta det som bjuds. Eller så beror det på en analys som kan vara svår att försvara offentligt men likafullt kan vara sann; det är smart att ge COP till de som behöver bättra sig.

Och kanske är det just denna balansgång som är bakgrunden till att nästa COP, 23:an, troligen hamnar i Bonn, men med Fiji som värd?

Mattias Goldmann

Intervju: Mattias Goldmann

Tricorona lyckades få några ord med Mattias Goldmann, CEO på Fores och 2030-sekretariatet, som just nu är på väg ner till COP22 i Marrakech med tåg.

-Du har ju i klimatvänlig anda valt att resa med tåg ned till COP22 i Marrakech, berätta om det.

Åh vad roligt det är, som en tågluff fast i kostym och med möten längs vägen. Det tar fem dagar, men det är för att jag har seminarier och rundabordssamtal i Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Bryssel, Paris och Barcelona på vägen – på så vis lyfter vi med COPtrain.se både värdet av tåg och bidrar till mer av klimatprat längs vägen.

-För de som inte har tid att resa med tåg, kan flygresor ursäktas?

Vår satsning COPtrain kritiserar inte flyget, utan slentrianflygandet. För mig passade det bra att ta tåget denna gång; tågkupén blir min arbetsplats och jag jobbar faktiskt mer koncentrerat och effektivt än på kontoret. Men till klimatmötet i Lima för två år sen flög jag och jag förstår den som till exempel av familjeskäl inte har tid att ta flyget när resan är lång. Men den som flyger bör ta hand om sin klimatpåverkan och kompensera utsläppen riktigt ordentligt!

-Vad skiljer årets förhandlingar från förra årets i Paris?

Paris var nyårsfesten med högtidliga löften och festligheter. Marrakech är mötet med vännerna en tid efteråt, när vi ska hjälpa varann att uppfylla det vi lovat. Det är inte lika festligt och en och annan kommer att försöka hitta sätt att komma undan sina klimatlöften, med kreativ bokföring, genom att skjuta dem på framtiden eller villkora med att andra måste göra annat först. Därför är COP22 egentligen mycket viktigare, det är nu vi ser till att det inte går att lova runt men hålla tunt i klimatfrågan.

-Vad har du för förväntningar på COP22?

Vi kommer ju till COP22 glatt överraskade av att ha slagit rekord i hur snabbt ett FN-avtal kan antas, och nu snabbstarter förhandlingar om sådant som många hade trott skulle dröja ett år. Det ger oss den tid och det utrymme som behövs för att höja ambitionerna, i linje med UNEP:s Emissions Gap-rapport som slår fast att vi är på väg mot tre graders temperaturhöjning snarare än de ”klart under två” som beslutades i Paris. Vi kommer att göra viktiga framsteg i hur klimatlöften beräknas, bedöms och jämförs, och vi kommer en bra bit på väg mot en finansiell mekanism som förlänger CDM och tjänar som grund för länder som vill samarbeta i att minska klimatpåverkan. Men väl så viktigt är det som sker lite vid sidan om det formella förhandlingarna, där bland annat vi på Fores med 2030-sekretariatet kommer att lyfta fram svenska positiva exempel på hur omställningen av transportsektorn kan gå till.

-Vad kan våra kunder göra för att bidra till uppfyllandet av Parisavtalet som trädde i kraft förra veckan och för att sätta press på EU och de svenska politikerna?

Både globalt och i Sverige ser vi nu hur näringslivet, inklusive de riktigt stora drakarna, driver på för tuffare, långsiktiga styrmedel för förnybart och effektivt, och hur politiken försöker hänga med i denna nya situation. Men läget är fortfarande bräckligt; när vi på klimatmötet nu kommer fram till att ambitionerna måste öka finns en risk att de stora branschorganen går tillbaks till sin gamla position att vara rädda för förändringen. Här kan den som välkomnar skärpta regler göra stor skillnad, särskilt om det kombineras med att själv vara den förebild vi så väl behöver!

Just nu är det dags för seminarium i EU-parlamentet, där vi visar hur omställningen till förnybart också minskar Europas sårbarhet. Det finns så många fördelar!

Clinton och klimatet

” Climate change is an urgent threat and a defining challenge of our time. It threatens our economy, our national security, and our children’s health and futures. We can tackle it by making America the world’s clean energy superpower and creating millions of good-paying jobs, taking bold steps to slash carbon pollution at home and around the world, and ensuring no Americans are left out or left behind as we rapidly build a clean energy economy”. 

Vi har tidigare beskrivit vilka effekter det skulle kunna få på klimatpolitiken om Donald Trump väljs till president i USA. Nedan följer en genomgång av vad Hillary Clinton i sin valkampanj lyft fram avseende klimat.

Läs analysen av Donald Trumps klimatpolitik här.

Utsläppsmål

Clinton vill minska utsläppen av växthusgaser med ”upp till” 30 % till 2025, jämfört med 2005 års nivåer. Detta ökar, om än vagt, ambitionerna något jämfört med de 25-28 % till 2025 som Obama lovade i Paris. Utöver detta skriver Clinton att hon kommer att ”föra in landet på vägen mot” en minskning på 80 % till 2050 (jämfört med 2005 års nivåer) – detta i enlighet med vad USAs första NDC (Nationally Determined Contribution) inom Parisöverenskommelsen. Clinton vill bygga vidare på Obamas Clean Power Plan (CPP) som innebär att koldioxidutsläppen från elproduktion ska minska med 32 procent till 2030 jämfört med 2005.

Clean Energy Challenge

Clinton vill storsatsa på förnyelsebar energi – som hon vill ska stå för 33 % av all energi som produceras i USA senast 2027 – genom en investering på 60 miljarder dollar i det hon kollar ”the Clean Energy Challenge” där stater och städer ska samarbeta för att minska utsläppen och främja den gröna energin. Bl.a. innebär Clean Energy Challenge att USA fram till 2020 ska installera en halv miljard solpaneler i amerikanska hem (sju gånger så många som det finns idag), med ett särskilt mål att nå familjer med låga inkomster.

Kongressen och koldioxidskatten

Clinton skriver i sin kampanj att hennes klimatstrategi inte kommer att vara beroende av kongressens stöd för att leva upp till vad Obama lovade Paris. Planen är designad så att ”klimatförnekarna i kongressen” inte ska kunna sätta sina käppar i hjulet. Detta innebär att få faktiska lagförslag finns med. Den kanske mest omdiskuterade konsekvensen är att Clinton inte föreslår ”ett pris på koldioxid” genom en nationell koldioxidskatt eller ett system med utsläppsrätter. Att sätta ett pris på koldioxid anses av många vara ett effektivt instrument för utsläppsminskningar, och förespråkades starkt av den demokratiske kandidaten Bernie Sanders. Frågan om ett koldioxidpris är kontroversiell i USA då ett sådant förslag potentiellt skulle kunna öka ”vanliga amerikaners” utgifter för att tanka bilen och värma upp huset. Clintons stab ska ha utrett möjligheten till en koldioxidskatt (kallad ”greenhouse gas fee”) under 2015 men kommit fram till att förslaget skulle bli för svårt att sälja in till republikaner, och till det amerikanska folket. Clinton har under sin kampanj konsekvent undvikit att tala om en koldioxidskatt.

Clintons kampanjchef och rådgivare inom klimatfrågor, John Podesta, säger att han gärna hade sett ett pris på kol men att han är ”mer optimistisk till att kunna övertala kongressen att stödja investeringar i grön energi, energieffektivisering och forskning”. Bidragande till den försiktiga inställningen är också lärdomar från Obamas tidigare försök att införa ett system med utsläppsrätter, som röstades ned 2010 och till viss del bidrog till att demokraterna förlorade majoritet i kongressen samma år. Därtill har utvecklingen av utsläppsmarknader i amerikanska delstater, med Kalifornien i spetsen, sannolikt bidragit till att det upplevda behovet av federala prismekanismer minskat.

Kol, olja och fossilbränslesubventioner

I enlighet med Clean Power Plan ska utsläppen från elproduktion minska med 32 %, främst genom att kolproduktionen minskar. I sin strategi har Clinton lagt till en plan för att bygga upp och återuppliva alternativa industrier och inkomstkällor i städer där jobb kopplade till kolutvinning varit den dominerande ekonomiska sysselsättningen.

Dessutom vill Clinton ta bort de subventioner till fossila bränslen som finns idag. John Podesta har här uttalat sig i stil med att Clinton kommer att ”göra allt hon kan för att eliminera fossilsubventionerna”, utan att specificera någon unik subvention eller sektor. Även på detta område är det dock troligt att Clinton kommer stöta på patrull i kongressen.

Clinton beskriver i sin plan att hon vill minska oljeanvändningen i USA med en tredjedel, med åtgärder fokuserade på transporter och uppvärmning. Samtidigt tar hennes kampanj, och Clintonfamiljens stiftelse (Clinton foundation), emot en hel del donationer från företag inom sektorn Olja och gas. Clinton har också tidigare varit positiv till för havsbaserad fossilutvinning, men säger sig nu vara emot sådan i Arktis och Atlanten.

Naturgas och fracking

Clinton ser naturgas som en övergångsteknik – precis som Obama talat om naturgas som en ”brygga” som ska hjälpa USA att ställa om från kol till förnybar energi. Clinton poängterar att naturgasen skapar jobb, drar ned energikostnaderna för amerikanska familjer och företag, samt minskar luftföroreningarna. Clinton skriver inte att hon är emot den omdebatterade utvinningsmetoden fracking (hydraulisk spräckning), utan poängterar enbart vikten av att genom skyddsåtgärder säkra ”ansvarsfull” naturgasproduktion. Clinton har tidigare kritiserats för att vara för positiv till fracking. Till exempel ska hon under sin tid som utrikesminister uppmuntrat aktörer i utvecklingsländer att skriva avtal om fracking av skiffergas med amerikanska fossilbränsleföretag.

Obama 2.0?

Barack Obama gick under sin första mandatperiod på en del minor avseende klimatpolitiken. Köpenhamnsmötet blev inte alls vad Obama hade trott. Inte heller försöken att inrätta en federal utsläppsmarknad lyckades. Men genom att engagera naturvårdsverket i att begränsa utsläppen från kolkraftverk, och genom att samarbeta med Kina inför Parismötet, lyckades Obama ändå flytta fram USA:s positioner i klimatfrågan. Internationellt ses USA nu med mer positiva ögon jämfört med fem sex år sedan – men avseende utsläppsnivåer är de fortfarande långt över exempelvis EU.

Det troliga är att Clintons klimatpolitik kommer följa Obamas linje, med att gå runt kongressen genom att förlita sig till delstaters åtgärder och naturvårdverkets regleringar. Men det finns en viss risk med denna strategi, då Clinton får svårare att påverka politiken om hon skulle märka att utvecklingen inte leder mot uppsatta mål. Därför återstår att se, om det verkligen finns förslag bakom löftet att skärpa målet fram till 2025.

En annan faktor som bör tas i beaktande är, att det var när Hillary Clinton byttes mot John Kerry, som har ett förflutet som klimatengagerad senator, som de amerikanska ansträngningarna att nå en överenskommelse med Kina inför Paris verkligen tog fart. Flera amerikanska bedömare menar att Kerrys insatser här var centrala, och det visar på att valet av utrikesminister också kommer vara viktigt.

Växthusgaser utanför Parisavtalet – FN sammanträder i Kigali

Samtidigt som många gläds åt att Parisavtalet nu ratificerats av tillräckligt många för att träda ikraft, pågår i Kigali ett möte som kan bidra till att få ner utsläppen av en viktig växthusgas som inte omfattas av Parisavtalet, nämligen HFC. Effekterna av en utfasning skulle eventuellt kunna motsvarande en temperaturminskning på 0.5 °C.

 I veckan möts de länder som är del av Montrealprotokollet från 1989, vid ett FN-möte i Kigali, Rwanda. En av huvudpunkterna är att säkerställa att protokollet framöver även inkluderar en utfasning av HFC:er, en av de klimatbovar som exkluderades från Parisavtalet trots den tydliga effekten på klimatet. De är väte-flor-kol-föreningar som används som kylmedel i olika produkter (ex. kylskåp, air-conditioning, brandsläckare), men är även en betydande växthusgas, som idag beräknas stå för 1% av den värmande effekten på jorden men efterfrågan på de varor i vilka kemikalierna används ökar snabbt (se figur). Därav noteras en årlig tillväxttakt på användandet av HFC:er på 10-15% och inverkan på klimatet kommer att stiga.

CFC:er, HCFC:er och HFC:er, 1950-2010. Källa: HFCs: A critical link in protecting climate and the ozone layer, UNEP.
Fig. 1. CFC:er, HCFC:er och HFC:er, 1950-2010. Källa: HFCs: A critical link in protecting climate and the ozone layer, UNEP .

Montrealprotokollet anses som ett av FN:s mest framgångsrika miljöfördrag, mest känt för att fasa ut de kemikalier (CFC:er) som förstör ozonlagret, ett problem som delvis tack vare Montrealprotokollet är under kontroll. Men utfasningen av CFC:er bidrog till att användningen av den klimatpåverkande gasen HFC ökade markant. Ända sedan Montrealprotokollet skrevs under har tanken varit att HFC skulle fungera som tillfällig ersättare under övergången mot mera hållbara alternativ. Numera finns det flera naturliga ersättare till de syntetiska kylmedlen som har flera tusen gånger mindre värmeabsorberande förmåga vilket minskar växthuseffekten på jorden. Då det finns olika HFC:er, med betydligt olika värmeabsorberande effekt kommer utfasningen att bestå av både en växling från HFC:er med hög effekt till de med lägre samt en övergång till naturliga kylmedel. Det finns studier som tyder på att effekterna av att fasa ut HFC:er skulle kunna ha effekter på klimatet som motsvarar uppemot en minskning av 0.5 °C.

Att hantera HFC-gaserna inom Montrealprotokollet, snarare än att infoga i klimatavtalet har en flera fördelar. Dels är Montrealprotokollet ratificerat av 197 länder (jämför med Parisavtalets 63 länder). De tekniska och finansiella institutionerna som är kopplade till Montreallprotokollet har dessutom visat sig fungera och kan nu appliceras på ännu en utfasning.

Förhandlingar

Idén om att inkludera HFC:er i Montrealprotokollet har mött motstånd från bl.a. Indien och Gulfstaterna. Men under påverkan av aktiv diplomati från USA och EU så har flera inledande avtal slutits med länder som Brasilien, Indien, Pakistan, Kina med flera, om att under 2016 göra ett tillägg av HFC:er i Montrealprotokollet. Under året som gått har länderna mötts och jobbat mot vad som nu under mötet i Kigali förväntas bli ett slutande avtal.

Under veckans konferens i Kigali förväntas parterna ta de sista besluten kring följande:

  • Stoppår då mätvärden har sin topp varefter de ska minska drastiskt.
  • Referensår mot vilka utfasningen ska mätas.

Läs mer här!

Olika länder och koalitioner har redan föreslagit olika handlingsplaner för länder beroende på förmåga för utfasningen. För att undvika ett ökat användande i de länder som ännu inte initierat utfasning, är ett tidigt datum som referenspunkt av vikt. Indiens miljöminister Anil Madhav Dave har uttryckt att de ska föra utvecklingsländers talan under konferensen i Kigali och poängterar att de inte kommer att kompromissa med Indiens utveckling. De har av den anledningen insisterat 2031 som stoppår, medan länder som kommit längre i arbetet trycker på för ett betydligt tidigare stoppår.

Förhandlingarna i Kigali inleddes den 8 oktober och ska enligt plan vara avslutade den 14 oktober. Då har eventuellt ett beslut som kanske får mer direkt påverkan på utsläppen av klimatpåverkande gaser än parisavtalet fattats.