Alla inlägg av Mattias Goldmann

Climate Finance Day & One Planet Summit – nu rör sig pengarna!

Exakt två år efter att Parisavtalet antogs, stod Frankrike värd för ”One Planet Summit” med syfte att öka klimatfinansieringen. Mötet var inte en del av de formella klimatförhandlingarna, men adresserade en av de helt stora frågorna från klimatmötet COP23 i Bonn: Hur får vi omställningstakten att öka? Att vi enats om ett Parisavtal gör ju inte någon skillnad i sig; det måste genomföras och då krävs att kapitalet ändrar inriktning.

Mattias Goldmann har skrivit fem slutsatser efter klimattoppmötet One Planet Summit i Paris.

Läs hela artikeln i Aktuell Hållbarhet

Klimatfinansieringsmöte i Paris

På dagen två år efter att Parisavtalet för klimatet antogs, hålls i Paris ”One Planet Summit” med syfte att öka klimatfinansieringen. Mötet är inte en del av de formella klimatförhandlingarna, men det relaterades flitigt till One Planet Summit på COP23 för ett par veckor sedan och det som nu sker i Paris ses som en viktig del i att kunna klara ”väl under två grader”-målet som Parsavtalet slår fast.

Här presenterar vi några av de löften och uttalanden som gjorts inför och under mötet, och kompletterar med en mer analyserande genomgång.  

Politiska åtaganden
EU: s klimat- och energikommissionär Miguel Arias Cañete presenterade tre nya klimatrelaterade prioriteringar med upp till nio miljarder euro för finansiering i Afrika och EU:s grannskapsländer till år 2020; Förnybar energi inklusive grön transport, hållbara städer och hållbart jordbruk.

 USA:s president Trump medverkade inte, men var flitigt omnämnd och många av de åtaganden som gjordes hade tydlig koppling till USA:s minskade klimatengagemang. Före detta generalsekreteraren för FN, Ban Ki-moon tog specifikt upp Trumps beslut att lämna Parisavtalet, som han kallade för ”politiskt kortsiktigt”, ”ekonomiskt oansvarigt” och ”vetenskapligt fel”.

Under parollen ”Make the planet great again” delade Frankrikes president Macron ut stipendier 18 forskare, som kommer att flytta till Frankrike för att fortsätta sin klimatforskning. 13 av de 18 vinnarna är amerikanska.

USA:s före detta utrikesminister John Kerry uppmanade länder att sätta klimatfrågan högst på agendan för G20-möten. Han yrkade på ett totalstopp för investeringar i kol, ett globalt pris på koldioxid och en ny global, ren energinorm som möjliggör CCS men framför allt påskyndar omställningen till förnybar energi.

Kaliforniens guvernör Jerry Brown tog upp klimatflyktingarna ”Migrationsproblemen i Europa är ingenting jämfört med vad de kommer att vara om tio eller tjugo år”

Powering Past Coal Alliance har nu över 50 medlemmar inklusive Sverige, och Storbritannien och Kanada som liksom en rad storföretag gick med under One Planet Summit. Storbritannien anslår 1,5 mdr kr för klimatanpassning i bl.a. Karibien och står värd för Zero Emissions Vehicle Summit hösten 2018. I samband med mötet publicerade May en debattartikel i The Guardian, läs här.

Kanadas miljöministern Catherine McKenna lanserade ett nytt partnerskap med Världsbanken för att hjälpa utvecklingsländer att byta från kol till förnybar energi. Kanada publicerade samtidigt den första Made-in-Canada klimattredovisningen, där det bl.a. framgår att de flesta av Kanadas provinser nu infört eller är på väg att införa koldioxidpriser, mer pengar spenderas på ren energiinfrastruktur, översvämningskartläggning och klimatprojekt över hela landet.

Kina utlovar att deras nationella utsläppshandelssystem lanseras ”inom några dagar” och inleder närmare samarbete inom utsläppshandel med bl.a. Kanada, Colombia, Costa Rica, Chile och Mexiko.

Bland utvecklingsländerna var Bangladesh kanske tydligast med nya åtaganden; 24 % av deras yta ska vara skogsklädd om fem år mot 22 % idag.

OECD, Frankrike och Mexiko lanserade ”The Paris Collaborative on Green Budgeting” som ska underlätta att få nationella budgetprocesser i linje med Parisavtalet och andra FN-relaterade miljöåtaganden.

Energibranschen
ExxonMobil har, försiktigt uttryckt, inte varit pådrivande i klimatarbetet, och därför är det särskilt positivt att de nu utlovar att granska ”scenarier som är kompatibla med en 2C-värld”. Det sker efter krav från flera tunga aktieägare, bl.a. Church of England. Bl.a. BP, Shell och Total har redan tagit fram liknande 2C-scenarier.

Franska Schneider Electric ansluter sig till RE100-kampanjen, där medverkande bolag åtar sig att använda 100 procent förnybar el år 2030. De ansluter sig också till EP100-kampanjen med ett löfte att dubbla sin energieffektivitet. Franska elbolaget EDF ansluter sig till EV100-kampanjen, som syftar till att göra elbilar ”det nya normala”, med löftet att bara ha elbilar år 2030.

Försäkringar, banker och investerare
Världsbanken kommer sluta finansiera olje- och gasprojekt från 2019; både utvinning och sökande efter nya fyndigheter – vid exceptionella tillfällen kan dock gasprojekt fortsatt komma i fråga.

Med det nya, femåriga initiativet Climate Action 100+ utlovar 225 ledande investerare att skärpa kraven på de 100 mest utsläppsintensiva företagen, bl.a. Airbus, E.On, ExxonMobil, Ford och GM. Se här

G20:s Task Force on Climate-related Financial Disclosures (TCFD) med riktlinjer för klimatrelaterade finansiella upplysningar används nu av 237 företag, inklusive mer än 150 finansiella bolag.

12 holländska banker, försäkringsbolag, kapitalförvaltare och pensionsleverantörer har arbetat fram en ny metod, PCA, för mätning av koldioxidavtryck från investeringar och lån.

Målet är att metoden ska göra det möjligt för finansinstitut att sätta klimatmål och kontinuerligt mäta mot dessa mål.

Norges största privata pensionsfond Storebrand lanserar en stor ny fossil bränslefri räntefond, värd 1,3 miljarder dollar enligt Reuters, kompletterar bolagets två fossila fria kapitalfonder som lanserades i april.

Försäkringsjätten AXA slår fast att ”en +4C- värld är inte försäkringsbar” och utlovar en fyrdubbling av gröna investeringar. De kommer också att femdubbla takten i avyttrandet av tillgångar i kol, ”divest”. Bolag med mer än 30 % av sina intäkter från kol, med en energimix på över 30 % kol, som bygger nya kolanläggningar eller producerar mer än 20 miljoner ton kol per år ska inte ingå i den framtida portföljen.

Andra initiativ
Microsoft lanserade ett nytt initiativ på 50 miljoner US dollar för att med AI-baserade teknologier öka miljö- och klimatskyddet.

Mattias Goldmann

Uppdatering: COP på paus – ett chicken race som tar allt längre tid

FN sägs tillämpa ”stop the clock”. Mötet ska sluta idag fredag, så hur länge det än dröjer utanför förhandlingsrummen är det fortfarande fredag inne på COP. Klimatmötet COP17 i Durban höll på till söndag förmiddag. I nuläget är de offentliga delarna av förhandlingarna på paus medan de mest centrala förhandlarna i mindre, slutna rum försöker lösa de återstående knutarna. En central sådan är Anpassningsfonden; i vad mån den ska arbetas in i Parisavtalet och när det ska ske. Andra knutar, såsom GEF (Global Environment Facility, under Världsbanken), har lösts under eftermiddagen, men innan alla är lösta kan vi inte gå in i pleniren för att steg för steg klubba igenom de olika avsnitten av klimatförhandlingarna.

Å ena sidan är det förstås futtigt att diskutera sluttider för mötet; det viktiga är ju att få bra beslut som alla kan stå för – inte att bli klara till en viss tid. Å andra sidan är oförmågan eller oviljan att bli klar i tid ett tecken på något; att alla parter har spelat ungefär samma spel 23 år i rad och därför håller fast vid sina initiala positioner allt längre. Ett slags globalt chicken race med klimatet som gisslan. Och denna gång handlar det inte bara om hur långt in på helgen ”fredag” håller på, utan i vad mån frågor helt enkelt skjuts på framtiden – i en annan bloggpost har vi skrivit om att det i alltför hög grad präglat denna COP.

Och att mötet drar ut på tiden betyder att allt färre är kvar för att fatta besluten, och för att observera processen. Många av ministrarna har åkt hem, Sveriges klimatminister Lövin igår torsdag, och vi ser alltfler som med reseväskor checkar ut från konferensen en sista gång. Därtill vet vi förstås att beslut som tas långt in på natten, eller nästa morgon efter förhandlingar natten igenom, riskerar att vara en smula mindre perfekta än annars. Men dit är det ännu långt; jag gissar att vi blir klara medan det ännu är fredag kväll. Och då menar jag inte bara FN-tid utan även den tid övriga världen tillämpar.

Trippelt tankefel vilja slänga ut industrin från förhandlingarna

På klimatförhandlingarna har ordförandelandet Fiji introducerat nya metoder för att förbättra diskussionen och samtalet. Det har i sin tur lett till att vissa miljöorganisationer och några av de gröna partierna vill utesluta delar av näringslivet, som anges ha ”conflict of interest”. Några vill gå längre och helt utesluta företagen från klimatsamtalen. Jag delar tvärtom Isabella Lövins och Laurence Tubianas inriktning (se tidigare blogginlägg) att klimatbesluten blir mer framgångsrika och bättre förankrade om alla relevanta parter är med, och ser det som ett trippelt tankefel att slänga ut industrin från förhandlingarna:
För det första: Inga bolag sitter vid förhandlingsbordet. På FN:s klimatmöte förhandlar enbart FN:s medlemsstater. Ingen annan har rösträtt eller får lägga beslutsförslag. Näringslivet representeras av Bingo, Business and Industry, som på klimatmötena får yttra sig i ett par minuter men aldrig lägga förslag – samma villkor som lantbruket, ursprungsbefolkningar, ungdomar (Youngo) och forskning (Ringo). Enskilda företag får inte tillträde, utan får hålla till i den yttre zonen med utställningar och montrar, där inga klimatavtal förhandlas och där man sällan ser centrala förhandlare.
För det andra: De värsta fossillobbyisterna är enskilda stater. Kritiken mot konservativa fossilbränsleaktörer är relevant och viktig, men den ensidiga inriktningen på bolag är inte rimlig. Ett allvarligare problem är de olje- och kolaktörer som faktiskt sitter vid förhandlingsbordet; länder som Saudiarabien och Polen. Agerande från kol- och oljeländerna har gång på gång försenat och urvattnat klimatöverenskommelser, såväl i FN som i EU, just för att varje land – men inget företag – har veto mot FN:s beslut.
För det tredje: Dialogen med näringslivet måste fördjupas. Det har tagit mycket möda och lång tid att få näringslivet att bry sig om klimatförhandlingarna, men nu ser vi hur allt fler företag ställer om utifrån Parisavtalets klimatåtaganden. På förra klimat-toppmötet COP22 i Marrakech, som genomfördes samtidigt med att Donald Trump valdes till USA:s president, var det tydligt att näringslivet bidrog till att avtalet överlevde, och på årets COP är näringslivet en helt central avsändare av budskapet att Trump är isolerad i sin klimatskepticism.
Att vilja utesluta företagen vore dumt, och flera av de kompletterande förslagen handlar om sådant som redan sker. Att kritisera UNFCCC för bristande information är orättvist; under pågående förhandlingar kan inte alla positioner vara offentliga och de är hur som helst inte UNFCCC:s material utan de förhandlande ländernas. Att registrera vem som är vem görs redan och framgår på den obligatoriska namnlappen, som måste bäras väl synlig alltid och som är färgkodad utifrån vilken typ av organisation man representerar. Ökad transparens i hur organisationer finansieras vore välkommet, och här ligger Sverige och EU långt efter t.ex. USA – vilket visar att det inte är UNFCCC:s beslut.Ibland föreslås, för att få en mer jämlik spelplan, att ”öka finansieringen för organisationer som arbetar för att uppfylla FN:s klimatmål” (formuleringen är EU-parlamentarikern Max Anderssons). Men avgränsningen blir svår – vill man t.ex. verkligen ge pengar till McDonald’s, vars klimatmål är tuffare än FN:s? Därtill är det förstås inte FN:s klimatförhandlingar som har sådana medel, utan medlemsstaterna; vill man att exempelvis Sverige ska utöka en sådan finansiering så får man föreslå det nationellt.

Kung kol under attack – The Powering Past Coal Alliance startat

2030 ska utsläppen från kol vara nere i noll i medlemsländerna, 2050 ska det ha hänt globalt. Från och med nu ska inga nya kolkraftverk byggas eller finansieras. Det är innebörden från The Powering Past Coal Alliance, som lanserades på COP med 27 partners; 18 stater samt delstater, provinser och företag. Initiativet svider säkert för Tyskland, världens största användare av brunkol, där Dei Grünen i de pågående regeringsförhandlingarna har släppt kravet på att kolet ska vara borta 2030.

”Responsen har varit överväldigande” sade Catherine McKenna, miljöminister för Kanada, som tog initiativet tillsammans med Storbritannien. För fem år sen kom 40% av britternas el från kol, nu är andelen två procent. En viktig del i skiftet, och i att länderna så starkt binder sig vid ett slutår, är att förnybar el så snabbt blivit så mycket billigare, med mer än halverade priser för både sol och vind på bara fem år.

Förutom en avveckling av kolet, ska initiativet stimulera CCS för att plocka bort koldioxid ur befintliga kolkraftverk – en teknik som väcker begränsad entusiasm från den traditionella miljörörelsen. Företag ska också avveckla sin kolanvändning.

Frankrike, Italien, Portugal, Schweiz, Österrike, Belgien, Holland, Luxemburg, Danmark, Finland är också med, liksom Mexiko, Nya Zeeland och Angola. USA:s delstater Oregon och Washington är med, därtill kanadensiska provinser och företag.

Signalen till Tysklands pågående regeringsförhandlingar, till USA:s president Trump och till nästa COP-ordförande Polen är tydlig. Men den går också till exempelvis Japan som genom sin investeringsbank precis under klimatmötet finansierade ny kolkraft i Vietnam hör till de som implicit kritiseras av initiativet.

Svenska medier rapporterar att Sverige är med, men det stämmer inte – vi kollade med Lövins stab som meddelar att Sverige inte medverkar. I Sverige är kolet i stort sett borta för elproduktion och värme; det finns kvar i Värtan och i Västerås. Däremot används det i industriella processer, särskilt för ståltillverkning. Fossilfritt Sverige hade på COP ett sidoevent om kolfritt stål, med 2045 som målår.

Läs deklarationen och listan av här https://www.canada.ca/en/services/environment/weather/climatechange/canada-international-action/coal-phase-out/alliance-declaration.html

Kyotoprotokollet ratificerat av Sverige, vad betyder det?

Som vi har skrivit om tidigare så har Sverige nu ratificerat Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, utan att längre vänta på EU. Men vad betyder det – för utsläppen och för klimatförhandlingarna?

Själva Kyotoprotokollet antogs 1997 och trädde i kraft 2005, med målet att de årliga globala klimatpåverkande utsläppen av skulle minska med minst 5,2 procent från 1990 till perioden 2008-2012. Utsläppsminskningarna fördelades mellan i-länder, där exempelvis EU skulle minska sina utsläpp med 8 procent medan u-länder inte fick några kvantifierade krav på minskade utsläpp. Länder med åtaganden kunde göra en del av sina utsläppsminskningar i länder utan åtaganden, genom CDM- och JI-mekanismerna.

Klimatmötet i Köpenhamn 2009 skulle enas om vad som skulle komma efter Kyotoprotokollet efter att det löpt ut 2012, men det dröjde till klimatmötet i Doha 2012 innan något beslut kunde fattas. Då förlängdes Kyotoprotokollet till år 2020, men Japan, Nya Zeeland och Ryssland ville inte åta sig nya bindande utsläppsmål för en andra åtagandeperiod. Det innebar att det främst var EU, några andra europeiska stater som Vitryssland och Schweiz, Kazakstan och Australien som enades om nya utsläppsmål. Totalt omfattas därmed knappt 15% av världens samlade utsläpp.

EU fick målet att minska utsläppen med 20% till år 2020, jämfört med 1990 – samma klimatmål som EU redan hade.

För att träda i kraft måste 144 länder ratificera avtalet. Det har i nuläget inte hänt, men Kyotoprotokollet har 192 länder som enats om Doha-tilläggen och eftersom endast utvecklade länder har konkreta utsläppsåtaganden trodde många att antagandet skulle gå relativt smärtfritt. Men på COP23 är en ratificering långt borta; 88 länder har i dagsläget ratificerat, inklusive de EU-länder som de senaste dagarna ratificerat; Sverige Frankrike, Belgien, Luxemburg och Spanien. Se den aktuella listan här.

Varför tar det då så lång tid? Svaret stavas Polen. EU angav kort efter Doha att ”Enabling the entry into force of Europe’s commitments as legally-binding commitments in international law sends a strong signal about the commitment of the EU and its Member States to a rules-based multilateral regime for addressing climate change at international level, both now and in the future with the new international climate agreement that should be completed by 2015.” Läs detta fascinerande tidsdokument här.

Och vartenda EU-land ratificerade relativt snabbt protokollet nationellt, vilket behöver ske innan EU kan göra det, men sedan stretade Polen emot när EU skulle slutföra processen och nu har polska regeringen skickat tillbaks ratificeringen till sitt eget parlament.

Att enskilda EU-medlemsländer går före på detta sätt är verkligen inte okontroversiellt; vi tänks göra detta gemensamt. Därför sade Sverige så sent som på förra klimatmötet att det var otänkbart och meningslöst att en enskild EU-medlem skulle göra detta. Men nu är läget ett annat; det behövs en väg framåt när det blir alltför uppenbart att nästan alla vill och någon enstaka blockerar. Det bör inte heller vara alltför kontroversiellt, eftersom åtagandena ju inte är tuffare än vad EU ändå internt enats om i sitt klimatmål för 2020. Det betyder också att nyttan främst är symbolisk, men det ska – precis som klimatminister Lövin säger – inte underskattas i förhandlingar där misstänksamheten är stor mellan parterna. Nu blir det spännande hur många som hakar på, och om vi i närtid trots allt kan få ett officiellt och regelenligt ratificerande från EU:s gemensamma sida.

Läs mer här

Klimatmötet och transporterna

Transportfrågorna har alltmer kommit in i FN:s klimatarbete, framför allt genom att:

  • Kopplingen till energifrågan blivit tydligare, främst genom elektrifieringen av transporter
  •  Länder i högre utsträckning själva tar ansvar för sina klimatåtaganden, genom NDC:er, där transporter är en viktig utmaning som alltfler tar upp
  • Transporter är en naturlig utgångspunkt för samverkan mellan staten och icke-statliga aktörer.
  • Klimatanpassningen på senare tid fått en tydlig transportkoppling genom att vägar och järnvägar behöver säkras mot extremt väder.

I 2030-sekretariatets tidigare sammanställning av alla världens länders klimatåtaganden fann vi att allmänt hållna åtaganden inom transportsektorn är mycket vanliga, liksom omställning
från fossil till förnybar energi. Åtgärder inom transporter på land är mycket vanligare än för sjöfart och flyg, och elektrifiering nämns oftare än biobränslen eller minskat transportbehov.

På finansieringssidan har Gröna Klimatfonden ännu inte finansierat ett enda transportrelaterat projekt, inte heller Anpassningsfonden, medan GEF har en rad sådana projekt. Det är istället i de frivilliga, icke-statliga initiativen vi ser mycket konkret hända på transportområdet. En viktig startpunkt var när FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon 2014 uppmanade till konkreta icke-statliga transportsatsningar inom klimatarbetet. Lima Paris Action Agenda på COP20 samma år hade 15 transportinitiativ, vilket på COP22 år 2016 utvecklades till Marrakech Partnership for Global Climate Action (MPGCA), med totalt 21 transportinitiativ.
Enligt IEA skulle dessa satsningar sammantaget inte bara ge stor klimateffekt utan också vara mycket lönsamma för både konsument och samhälle i form av minskade utgifter för energianvändning.

På COP23 var fokus mer på att utveckla och konkretisera de befintliga initiativen, även om också några nya tillkom. Initiativen finns samlade här http://www.ppmc-transport.org/transportinitiatives/, nedan presenterar vi några av de mest relevanta varav de flesta är öppna för den aktör som vill ansluta sig och uppfyller inträdeskraven:

Klimatförhandlingarna räddar… klimatförhandlingarna

När vi nu går in i slutspurten av klimatförhandlingarna ser vi ett gemensamt drag från de många förhandlingsspåren: Drivna förhandlare kommer att lyckas hitta tillräckligt allmänna skrivningar för att kunna komma framåt – men inte tillräckligt konkreta beslut för att utsläppen ska börja vända neråt.

Finansiering: Som på många andra COP:s har frågan om fortsatt och utökad finansiering utmålats som en av knäckfrågorna. Den internationella klimatfinansieringen på 100 miljarder dollar per år från år 2020 är inte löst – förhandlarna är inte ens ense om hur man räknar till 100. Inte heller är den långsiktiga ökningen av finansieringen i hamn; de frågorna har skjutits på framtiden. En anledning till att det gick var att flera länder, däribland Tyskland, Frankrike och Sverige, utlovade ny finansiering till FN:s klimatinstitutioner. En annan anledning kan vara en tyst överenskommelse att aktörer som Gröna klimatfonden måste visa upp att de effektivt hanterar befintliga medel innan de får mer.

Pre-2020 action: Det är först från och med 2020 som utsläppsminskningar, reglerade under Parisavtalet, ska ta fart. Inför klimatmötet, då ny forskning visar att den globala klimatpåverkan åter ökar, så ökade också trycket att formalisera och skärpa processen för utsläppsminskningar innan år 2020.  Miljöorganisationer hade en lång rad förslag på hur detta skulle ske, som i varierande grad var orealistiska från början. Det man enats om är att år 2018 och 2019 ha ”stocktakes” där man ska gå igenom vad som gjorts för att minska utsläppen. En rapport blir det också, där det sammanställs vad som hänt med Cancúnöverenskommelsen, ratificeringen av Dohatillägget (Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod), samt hur de frivilliga åtagandena från framför allt näringslivet utvecklats. Därtill har enskilda EU-stater, däribland Sverige, Frankrike, Belgien, Luxemburg och Spanien, ratificerat Kyotoprotokollet som individuella stater, eftersom EU gemensamt har svårt att lyckas med detta.

Höjda ambitioner: Åtskilliga aktörer, inklusive Fores, har slagit fast att ambitionerna behöver höjas, i linje med UNEP:s Emissions Gap Report som anger att redan gjorda åtaganden inom NDC:erna (Nationally Determined Contributions) bara ger en tredjedel av den nödvändiga utsläppsminskningen för att klara Parisavtalets ”väl under två grader”. Enligt artikel 4.11 kan kontraktsparterna när som helst  höja (men aldrig sänka) sina ambitioner, och en from men aldrig särskilt realistisk förhoppning var att detta skulle ske på bred front i Bonn. Om Argentina gjort så är en tolkningsfråga, och värdlandet Fiji anger sig göra så – men någon formaliserad process för detta kommer inte i den stocktaking som ska ske 2018, med stor sannolikhet att det första mer generella tillfället för höjda ambitioner är år 2023.

Finansiella mekanismer: Vi visste att Parisavtalets artikel 6, om internationellt sammarbete, skulle bli en av de svåraste nötterna att knäcka. Det blir nu kanske det tydligaste exemplet på att man tog en kompromiss för att komma vidare; det enda man lyckats med är att få fram långa listor som ska förhandlas längre fram. En anledning att det är svårt är att frågan så tydligt kopplas till kompensationsmekanismer – om de som t.ex. minskar sin oljeproduktion ska få någon form av ersättning – som förhandlas separat. Nu ska ordförandeskapet för det rådgivande organet för vetenskap och teknik (SBSTA) föreslå en text att förhandla under nästa session i maj – på nästa COP i november ska allt vara klart.

Skador och förluster: Som vi skrivit tidigare så är frågan om  skador och förluster känslig på klimatförhandlingarna (läs också ”Vad får Fiji?”), och många SIDS (små ö-riken) och miljöorganisationer insisterade på att den skulle kopplas tydligare till Parisavtalet med ett eget förhandlingsspår. Till slut enades man om en “expert dialog” våren 2018 och Fiji lanserade “InsuResilience Global Partnership” där näringslivet avser utöka klimatrelaterad försäkring till 400 miljoner fattiga till år 2020.

Gemensamt men differentierat ansvar: ansvarsfördelning är en slags metafråga för nästan alla förhandlingsspår; hur mycket ska olika parter göra? Principen om gemensamt men differentierat ansvar – som ingår i Parisavtalet – anger att alla har ett ansvar att bidra till minskad klimatpåverkan och bättre klimatanpassning, men avtalet är också ”under Konventionen” och i den mer övergripande kappan för klimatarbetet finns uppdelningen mellan Annex 1, 2 och non-Annex länder, innebärande att stora delar av världen inte behöver ha kvantifierbara klimatåtaganden. Som klimatminister Lövin påpekade, har vi på COP23 på många områden återgått till denna uppdelning, som kommer att försvåra för COP24.

Sammantaget betyder detta att klimatförhandlingarna är räddade för denna gång. Men kompromisserna är för vaga och otydliga för att kunna ses som särskilt stora framsteg för klimatet – och många av årets kompromisser innebär att problemen är skjutna framåt i tiden, inte att de är lösta.

Lövin betonar svensk klimat-enighet, skärper målet informellt

Det sägs att all politik är lokal, och det gäller definitivt stora delar av klimatförhandlingarna. Även om klimatfrågan är global, har positioneringarna, utspelen och de finansiella åtagandena en klar koppling till hur det landar med hemmapubliken. Trump är det kanske tydligaste exemplet på det; när han sade nej till Parisavtalet var det för att hösta in beröm i Pittsburgh – andra är inte lika tydliga men samma logik gäller.

Det finns säkert partipolitiska skäl att hemmavid betona de delar man är oeniga om, men på klimatmötet är det unika inte bara de tuffa målen, utan också den breda enigheten (SD är det enda partiet som inte står bakom målet) inom politiken, med näringslivet och med intresseorganisationerna (se artikel från Sydsvenskan här).

Därför var det mycket glädjande att på regeringens sidoevent i Nordiska Paviljonen höra klimatminister Isabella Lövin så starkt lyfta fram den breda enigheten bakom målet, förstärkt av de klimatpolitiska talerspersonerna från moderaterna och miljöpartiet, Maria Malmer Stenergard respektive Stina Bergström, och Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl. Att näringslivet var frånvarande i panelen ska inte tas som en stark signal – visserligen är Svenskt Näringsliv som organisation mot klimatmålen, men mycket stora delar av näringslivet står bakom. Denna enighet och att civilsamhället i hög utsträckning används som garant för att målen ska nås, betonades också av Laurence Tubiana, som ledde klimatförhandlingarna i Paris och betonade vikten av att enskilda länder som Sverige går före och hur inspirerande det kan vara.

Innehållsmässigt var det värt att notera att Lövin uttryckte Sveriges mål som ”Världens första fossilfria välfärdsstat” och en gång ”världens första fossilfria land”, samt ”carbon neutral 2045”. Detta är skärpningar som man som klimatengagerad har anledning att applådera; det officiella målet i regeringsförklaringen är ”En av världens första fossilfria välfärdsstater” respektive ”nettoneutral”. Samma skärpningar har vi hört från miljöministern och från socialdemokraterna, så nu tycks det vara etablerat.