Alla inlägg av Mattias Goldmann

Sverige ratificerar Kyotoprotokollet och ger mer pengar till Anpassningsfonden

Briefing från klimatminister Isabella Lövin den 15/11

Isabella Lövin, som kom till klimatmötet tisdag den 14:e, sammanfattade läget och intrycken från klimatförhandlingarna, och gav två nyheter: Sverige ratificerar Kyotoprotokollet och ger mer pengar till Anpassningsfonden.

Ministern inledde med att berömma ordförandelandet Fiji som hållit ihop mötet bra, alla är nöjda med ordförandeskapet som också gett en bra balans mellan klimatfrågans olika delar, såsom Parisavtalet säger. De har varit starkt drivande för mer klimatfinansiering och att Anpassningsfonden ska kopplas till Parisavtalet, detta har särskilt hög relevans i Stilla Havet där flera länder riskerar att översvämmas. Fijis ordförandeskap och dess inriktning är särskilt rolig för Sverige, eftersom vi – Lövin själv – var medarrangör och medordförande med Fiji för FN:s havskonferens i juni. Lövin slog också fast att det inte – som diskuterats på COP – blir någon egen agendapunkt för havet (se tidigare blogg om Vad får Fiji?”).

Förhandlingarna
Lövin menar att delar av förhandlingarna går oväntat bra och snabbt, t.ex. ”förluster och skador”, loss and damage, som varit ett stort samtalsämne efter de våldsamma orkanerna och det extrema vädret senaste året. Man har nu enats om att samlas särskilt kring dessa frågor i maj 2018 och prata vidare om detta, inklusive finansieringsfrågorna.

En Gender Action Plan är i princip antagen, vilket Sverige varit pådrivande för. Sverige ser att de globala hållbarhetsfrågorna tydligare måste in klimatarbetet; jämställdhet, demokrati, mänskliga rättigheter – vi ska bort från att bara diskutera teknikaliteterna.

Ratificera Kyotoprotokollet
Det har varit spänt på EU-koordineringen, utifrån frågan om Doha-tillägget till Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod. Kina och flera G77-länder har velat ha tydliga besked om vad Annex I-länder levererar inom Kyotoprotokollet fram till 2020, men EU har inte ratificerat avtalen. Tidigare har några enstaka EU-länder gjort det, medan övriga, såsom Sverige, velat att det ska ske på EU-nivå eftersom vi ska leva upp till åtaganden kollektivt.

Polen är inte framme ännu, men har inte gett någon förklaring till varför de inte kan ratificera, och därför väljer Sverige, Frankrike, Belgien, Luxemburg och Spanien att gå in med enskilda ratificeringar och därmed förhoppningsvis minska misstron mellan EU och G77. EU:s klimatkommissionär Cañete påminde om att EU lämnade in ratifikation på Parisavtalet innan alla länder var klara, och att det kan sker igen – frågan kommer upp på EU-koordineringen på torsdag.

Diskussionen om ambitioner före 2020-frågan lägger hinder i vägen för att få gott förtroende länder emellan, och används som ursäkt för att inte prata regelbok och transparens – det som länderna framför allt är här för att prata om.

”Parisavtalets anda inte här”
Parisavtalets anda finns inte här, menar Lövin, ”vi har backat tillbaka till att dela upp världen i olika delar med olika ansvar.” Avtalets flexibilitet men betoning av att alla länder måste ta klimatansvar måste gälla. Här ifrågasätter Likeminded-gruppen av länder, Iran, Saudiarabien, Kina och Indien om samma regler för rapportering och transparens som för resten. EU motsätter sig en stark differentiering här, och därför är det positivt att och viktigt att Fiji så starkt betonar trust building process, den facilitativa dialogen talanoa.

Skärpningsprocessen
På Fores fråga om behovet av att skärpa ambitionerna, angav Lövin att den senaste tidens larmrapporter om ökande globala klimatpåverkande utsläpp har ökat pressen på att skärpa ambitionerna. Den öppningen finns i Parisavtalet, men EU har inte kommit så långt att de är redo att skärpa målen redan redan nästa år och IPCCCs kommande rapport om hur temperaturhöjningen ska hållas under 1.5 grader är inte inarbetad i EU:s tidtabell. Den globala översynen och processen för skärpningar ligger först 2023, därför måste vi fortsätta jobba både med EU och med egna åtgärder.

Finansiering
Lövin offentliggör på high level segment på COP att Sverige går in med 185 miljoner kronor (drygt 22 miljoner dollar) i nya medel till Anpassningsfonden, fördelat på 100 miljoner i år och 85 miljoner nästa år. Samma åtagande görs för LDC-fonden. På high level-segmentet väntas ett antal andra stater, inte minst i Europa, göra liknande åtaganden.

Fores på Side Event: Bättre klimatanpassning kräver bättre trigger-förståelse

Det är avgörande att hitta nya sätt att engagera de berörda, inklusive de som inte från början känner att de har med frågan att göra och de som är direkt emot arbetet. Det var grunden för sido eventet ”Collaborative solutions for Storm Water Management” som hölls av The Bridge Forum med Fores vd Mattias Goldmann och flera ledande svenska aktörer inom smart vattenanvändning.

Ett framgångsrikt projekt inom komplexa frågor kräver att man från början konkretiserar och avgränsar frågan, prissätter den och ringar in alla som är berörda av frågan. Det kan låta självklart, men är det verkligen inte, sade Jonas Klevhag från The Bridge Forum, som modererade sessionen.

Klimatanpassning är en Svarte Petter som ingen vill ta ansvar för. Kostnaderna är konkreta och direkta, men vinsterna är otydliga och inträffar någon gång i framtiden. Därför är det helt avgörande att hitta nya sätt att nå ut, även till de som inte känner sig berörda – och faktiskt också de som är direkt emot det föreslagna arbetet, sade Fores vd Mattias Goldmann. Han exemplifierade med sina egna erfarenheter av hur man misslyckats med att få till ett modernt BRT-bussystem i Nairobi, eftersom den befintliga minibussrörelsen kände sig så hotad av förändringen. I Sydafrika lyckades man däremot, bland annat genom att anställa många av minibuss-förarna, vidareutbilda dem och antingen ge dem jobb inom BRT-systemet eller skapa nya matar-linjer till detsamma. På liknande sätt kan man arbeta inom klimatanpassning.

Magnus Qvant från Resilient Regions betonade vikten av utvecklade regionala samarbeten, med en mer öppen och nytänkande attityd kring vilka som bör medverka. Sara Sterner från Orbital som tillverkar ultrasnåla duschar lyfte fram värdet av att tillföra mindre vatten till VA-systemet. På så sätt finns det mer kapacitet över och behovet av att anpassa för ökade vattenflöden minskar – i linje med Jonas Klevhags och The Bridge Forums fokus på att vidga perspektiven för att hitta nya lösningar. Orbital inleder med relativt dyra duschar, men siktet är att kunna sprida tekniken till andra delar av marknaden – jämförelsen med Tesla är inte tagen ur luften.

Som expert på att hantera mycket komplexa och väldigt långsiktiga samarbeten fick deltagarna höra Marie-Louise Ainalem från ESS i Lund, vilket åter visar värdet av att ta in erfarenheter från andra sektorer. Jakob Øster från Region Hovedstaden i Danmark kompletterade med att visa på likheter och skillnader i hur Malmö och Köpenhamn hanterar frågan – och hur man kan samarbeta över landsgränser när man står inför liknande utmaningar.

Efter presentationerna vidtog en öppen diskussion med åhörarna, utifrån frågan vad som skulle få dem att engagera sig i stormwater management. Att involvera åhörarna på det sättet är ett nästan okänt grepp på klimatförhandlingarna, så en och annan såg till en början förvånad ut. Men, som Jonas konstaterade, resultatet blev en rad nya tankar om hur innovativt och involverande processdeltagande kan utformas – inom regnvattenhantering eller helt andra områden.

Vad får Fiji? Loss&Damage, havskonferens…

När Fiji fick ordförandeskapet för COP23 var det första gången i klimatförhandlingarnas 23-åriga historia som en SIDS – Small Island Developing State – fick denna roll. För att kunna hantera detta, och för att inte alla delegater skulle behöva flyga ända till Fiji, klev Tyskland in för att bistå som lokalvärd; som bekant hålls mötet i Bonn. På klimatmötet hörs många röster för att Fiji och andra ö-stater måste få något mer substantiellt än att under ha fått hålla i ordförandeklubban. Men vad? Fiji själva, tillsammans med flertalet av SIDS, lyfter att Loss&Damage måste in i Parisavtalet och få finansiering, att havsfrågor måste in i förhandlingarna och att 1.5-gradersmålet måste göras trovärdigt. Låt oss reda ut begreppen!

1.5-gradersmålet ingår i Parisavtalet som den högre ambitionsnivån man siktar på; basmålet är att klara väl under två graders temperaturhöjning jämfört med förindustriell tid. UNEP:s årliga Emissions Gap report visar att löftena om utsläppsminskningar måste ungefär tredubblas för att tvågradersmålet ska klaras – och löftena måste förstås hållas. September 2018 kommer IPCC:s 1.5-gradersrapport, som delvis arbetats fram i Malmö. Den kommer troligen att visa att målet kräver att utsläppsminskningarna börjar nu och att de kombineras med teknik för att fånga upp och lagra koldioxid, CCS. Inom Parisavtalet hänvisas till paragraf 4.11, som ger varje förhandlande part ( i vårt fall EU) möjligheten att till envar tid höja sina åtaganden, men aldrig sänka dem – vilket bland annat vi på Fores uppmanar länder att göra (hittills har det inte skett).

Sammantaget betyder det att COP inte har någon särskild aptit på att nu skärpa åtagandena för 1.5 grader. Det märktes också efter Fijis inledningsanförande,  som lockade fram en tår i ögat på många delegater men inte särskilt mycket mer i detta avseende.

Loss&Damage är en gammal konflikthärd på klimatförhandlingarna. Argumentet för en sådan mekanism är att det finns klimatförändringar som inte går att anpassa sig till. Öar som sjunker är den vanligaste illustrationen, men också skador av allt kraftigare orkaner eller våldsammare regn brukar tas upp. Skulden är huvudsakligen någon annans – den som historiskt orsakat stora utsläpp – men utan en mekanism landar räkningen i knät på den som drabbats.

Motargumenten är numera också väl kända: Exakt vem var skyldig till destruktionen? Vilka orkaner eller skyfall är historiskt sett naturliga och vilka är drivna av klimatförändringar? Och vilken del av förstörelsen ska skyllas på ovädret, respektive på dålig planering av städer, byggnader, avloppssystem etc? Vilka delar ska täckas av normala försäkringar, som ju är så man normalt hanterar skador på egendom?

Därtill finns ju redan nu FN-organ, nationella aktörer och frivilligorganisationer som bistår vid katastrofer. Ibland är då svaret; ja, för de som är snabba och plötsliga men inte för de som kommer mer långsamt och smygande, som de sjunkande öarna. Men här ser vi att biståndet tar en allt större roll i fattigare länder – och de rikare länderna tänks hur som helst själva ta ansvar eftersom man enligt Loss&Damage-logiken är medskyldiga.

Sverige har haft en nyckelroll inom Loss&Damage; Lena Ek förhandlade under COP19 fram Warsaw International Mechanism (WIM) som skulle hantera loss & damage och Åsa Romson var på COP21 särskild rapportör i frågan. På COP19 slås också fast att WIM ska stärka eller mobilisera klimatfinansiering och

Parisavtalets artiikel 8 slår fast att finansiering för loss & damage ska stärkas, på en samverkande och faciliterande grund.

WIM har nu funnits i fyra år, utan att särskilt mycket finansiering mobiliserats – arbetet har fokuserats på försäkringar och att sammanställa vilken finansiering som redan finns. Miljörörelsen, i form av CAN och andra, har ett enkelt svar på hur finansieringen ska mobiliseras; genom en Climate Damages Tax på fossila bränslen, på flygresor eller liknande. Men det lika enkla svaret är: Det Kommer Inte Att Hända. Lika lite som det finns någon gemensam ambition att skapa den globala CO2-skatt som ekonomerna pekar på som det mest kostnadseffektiva för att minska klimatpåverkan, finns någon aptit eller något mandat för att förhandla fram en klimatskadeskatt. Inte heller vill man ha in Loss&Damage i själva klimatavtalet – att det nämns och har fått en separat mekanism är vad som var möjligt 2013 och är vad som är möjligt nu.

Återstår havsfrågan. För de små örikena är haven förstås centrala, och klimatdrivna förändringar av haven kan snabbt förändra livsbetingelserna. Det gäller stigande havsnivåer, uppvärmning som får fisket att flytta sig, försurning som dödar korallerna och mycket annat. Men haven är centrala för hela klimatfrågan också; de har absorberat 30-50% av den koldioxid som mänskligheten orsakat de senaste 200 åren men det har också lett till en försurning som hotar livet i havet.

Att i FN-sammanhang hantera havsfrågor är inget nytt, bl.a. hölls World Ocean Conference i Manado Indonesien 2009, vars deklaration slog fast att haven måste finnas med på klimatmötena. På klimatmötet i Paris hölls Oceans Day med fokus på sambandet mellan klimat och hav och framtagande av en femårig handlingsplan. På COP22 i Marrakech hölls Ocean Day för första gången i den officiella förhandlingsdelen och kopplades till de nyligen antagna globala hållbara utvecklingsmålen, SDGs, där nummer 14 handlar om liv under vattenytan. I juni 2017 hölls FN:s högnivåkonferens på FN:s högkvarter i New York, med Fiji och Sverige som värdpar. 4 000 personer deltog, inklusive 16 statschefer och 1328 frivilliga åtaganden registrerades.

Denna historik är viktig för att förstå Fijis och andras ambitioner att få in samarbeten kring hav och oceaner i förhandlingarna ett förhandlingsspår. Förutom Fiji önskar bl.a. Indonesien att oceanerna tas in i förhandlingarna, och håller en Our Ocean Conference under 2018. Sveriges statssekreterare för klimat, Eva Svedling, lyfte vikten av att havsfrågorna finns med alltmer i klimatdiskussionerna.

Mot detta står en oro att alltfler frågor lyfts in i förhandlingar där många – inte minst u-länderna redan klagar på att det är för många områden och förhandlingsspår för att kunna hanteras väl. Det finns också en oro att om haven kommer med, så öppnar det för andra geologiska områden; ska öknar, stäpp och skog också in separat i förhandlingarna – och vad innebär det för möjligheterna att ha en hanterbar process? Därtill; ska man för att man åtagit sig att ha ordförandeskapet närmast ha rätt till särskilda satsningar?

Min gissning är att det kommer stärkta skrivningar på alla dessa tre områden, och att någon form av ocean-satsning blir av med ”Fiji” som en del av namnet. Om det är bra ellr dåligt för klimatet, får framtiden utvisa.

EU:s förslag på utsläppsnivåer för nya bilar imponerar inte

“Europe invented the car. And it had a good run: it modernised our economy and changed our society. But the car as we know is reaching its limits. It’s now time for Europe to re-invent it.”

Visst låter det fint, vad Miguel Arias Cañete, EU-kommissionär för klimat, sade när EU-kommissionen mitt under COP-klimatmötet i Bonn lanserade EU:s förslag på utsläppsnivåer för nya bilar? Men verkligheten är inte lika grön; minskade CO2-utsläpp med 15 procent till 2025 och 30 procent till 2030, jämfört med år 2021 imponerar inte på klimatmötet i Bonn. Särskilt inte som undantagen är många och sanktionerna för de som inte klarar målen nästan obefintliga.

På COP i Bonn syns mängder av fossilfria bilar; vätgasfordon från Hyundai, elbilar från BMW och Nissan, eldrivna bussar och gratis lånecyklar för alla som är på förhandlingarna. Det är i skarp kontrast till att det på Rhenfloden direkt utanför förhandlingsfönstren passerar mängder med pråmar fullastade med kol. Nu måste världen välja spår; det fossila eller det förnybara, och EU:s institutioner kan visa vägen genom att vara långt tuffare mot fossilbilarna än vad kommissionen föreslår.

Läs kommissionens förslag i sammanfattning och 2030-sekretariatets huvudsakliga förbättringsförslag på http://2030-sekretariatet.se/eukrav/

Snackisen: Flash-moben på USA:s officiella sidoevent

Intresset för Vita husets officiella seminarium på COP23 var enormt; många av de som ville komma in lyckades inte (och vi själva fick höra om eventet utifrån).

Seminariet handlade om renare kolkraft och kärnkraft, utifrån Trump-administrationens bedömning att fossil energi kommer att finnas kvar under lång tid och att vi därför måste arbeta med att göra den renare och att göra bästa teknologi tillgänglig för alla. Vita Husets representant David Banks angav att efterfrågan på förnybar energi och effektiviseringsteknik är driven av konsumenter, städer och företag – så Parisavtalet är inte så avgörande för omställningen.

Man får se det som ett försök att minska konflikten med övriga världen, där ju inte ett enda land har hakat på USA – alla andra står bakom Parisavtalet. Men försöket lyckades inte; ungefär tio minuter in i seminariet ställde sig en mycket välorganiserad flash mob-kör upp och sjöng en variant av ”Proud to be an American” med en anti-Trumptext;

So you claim to be an American
But we see right through your greed
It’s killing all across the world
For that coal money
We proudly stand up and tell you to
Keep it in the ground
The people of the world unite
And we are here to say (repeat)

I flashmoben ingick ledande politiker från We are Still In-rörelsen; amerikanska politiker, näringslivsrepresentanter och andra som sammantaget har en mycket större och mer synlig närvaro på COP än den officiella amerikanska delegationen.

De som var kvar efter att kören tågat ut, ställde mycket kritiska frågor till Trump-administrationen under q&a-session som fick arrangörerna att se allt mer svettiga och olyckliga ut.

En lärdom, ifall någon på allvar tvivlat, är nog att man inte kan aggressivt utmana Parisavtalet och ifrågasätta klimatförändringarna såsom president Trump gjort, och sedan räkna med att kunna ha en vettig dialog med de man pekat på som Kina-finansierade motståndare. Det går inte att gjuta olja på vågorna om man själv upplevs vara finansierad av kolet och oljan.

Här kan du se en kort video från uppträdandet.

En värld, ett Tyskland utan kol – klimathuvudstad Essen visar vägen

På klimatmötet COP23 står det klart att klimatmålen blir väldigt svåra att nå om vi inte mycket snart fasar ut kolet. Hälsoeffekterna skulle också bli mycket stora; kolet skördar 800 000 dödsoffer per år – tre gånger Bonns befolkning. Men många städer, regioner och länder där kolet bryts är oroade för framtiden. Årets klimathuvudstad Essen, en timma från Bonn, visar hur positiv omställningen kan vara.

Essen ligger mitt i Ruhrområdet med dess klimatarbete rankas trea bland tyska städer. Lite svagt för att vara Europas klimathuvudstad 2017, kan tyckas. Men väg in de två saker som präglat staden och man förstår att tredjeplatsen är en bedrift; tills för bara tio år sedan var detta Ruhrområdets och Västeuropas centrum för kolbrytning och stålproduktion, och eftersom hela staden byggdes upp på femtiotalet ur krigets ruiner är den helt byggd för bilen. De senaste åren har omställningen varit dramatisk, särskilt efter att man som den första stora fossilstaden vann klimathuvudstadstiteln.

Vi utnyttjade att förhandlingarna var pausade under söndagen och besökte Essen för att träffa de ansvariga för klimathuvudstadssatsningen, se deras satsningar på hållbar mobilitet och försöka förstå hur de ska klara 25 procent av vardera cykling, gång och kollektivtrafik – mitt i tyska bilbältet.

Läs hela texten här 

Våga stänga dörren

Tidigt under Bonn-veckorna hölls, som på varje COP, en ”Presidency’s Open Dialogue”. Det är ett unikt tillfälle för förhandlande parter och observatörer att sitta runt samma bord och diskutera. På de formella förhandlingarna sker ju inte det; observatörerna sitter längst bak och – just det – observerar. I de stora plenarerna får de olika observatörsgrupperna, såsom unga, ursprungsbefolkningar, jordbruk, näringsliv och forskning, ett par minuter på sig att framföra sina synpunkter.

Många av förhandlingarna är helt stängda för observatörer; vilka man har tillgång till framgår på monitorerna och dörrvakterna ser till att det efterlevs. En vanlig sport bland observatörer är att ändå komma in på sådana möten där man tänks inte närvara; man håller en pappershög framför sin ackreditering så det inte syns vilken grupp man tillhör och hoppas kunna slinka in, eller man går till mötesrummet så tidigt att vakterna inte hunnit komma och hoppas att inte bli utslängd. Bakom allt detta ligger en känsla av att man i grunden gör rätt, att det är något skumt och fel med en stängd dörr.

Presidency’s Open Dialogue hade två teman; hur NDC ska skärpas och implementeras, och hur observatörer ska få ökad tillgång till förhandlingarna. Det första temat har varierat över åren, men det andra är återkommande – observatörer vill helt naturligt observera. Från ordförandeskapet utlovades – som på så många COP förut – att man skulle göra vad man kan för ökad öppenhet.

Öppenhet är bra, men med förnuft. Kom ihåg att COP är conference of the parties; det är de förhandlande parternas konferens. Och målet med konferensen är inte att icke-förhandlande som vi ska observera så mycket som möjligt, utan att resultatet ska bli så bra sm möjligt. För att det ska lyckas, kan det vara viktigt att ibland få tala fritt, utan att någon rapporterar vidare, och utan att påtryckargrupper sitter i lokalen.

Jag har själv tidigare smugit in på möten jag egentligen inte hade access till och då fått höra ”I just want to make sure there are no observers in the room”, och när så verkade vara fallet kunde en ledande förhandlare fritt förklara skillnaden mellan sitt lands officiella position och vilka eftergifter man var beredd att göra. Med observatörer på plats försvåras det förstås – och kom ihåg att observatörer är alltifrån de som bevakar naturens intressen till de som företräder de fossila bränslena; någon uppdelning att ”de goda” är välkomna och de andra inte låter sig inte göras.

I ett mikroperspektiv påminner det om hur Fores är uppbyggt; vi har öppna seminarier med gratis inträde, webbsändning för de som inte kan komma och stora glasrutor så att alla kan se vad som föregår. Men vi har också ett litet rum utan fönster, där politiker och andra beslutsfattare kan träffas utan att någon annan ser eller hör, och flytta fram positionerna för klimatets bästa mycket bättre än om de skulle behöva stå till svars för vartenda ord de sagt.

Transparens och öppna dörrar är bra, och det arbete vi och tusentals andra observatörer gör på COP-mötena är viktigt. Men ibland måste förhandlarna också våga stänga dörren, och vi observatörer måste respektera restriktionerna. För klimatets skull.