Hur tar man sig till COP24?

Att ta sig från Sverige till Katowice utan att flyga är inte så svårt, dyrt eller tidskrävande. Här är några förslag på resrutter, där vi hoppar över den inrikes delen av resan i Sverige eftersom vi inte vet varifrån du vill resa. Vi skriver inte heller något om hemresan, eftersom det i princip är samma väg fast omvänt. Inte heller bryr vi oss om resor inom Katowice; det ger sig självt när du kommer dit!

Karlskrona-Gdynia-Katowice: Detta är vårt val; det är smidigt och har relativt låg klimatpåverkan. Från Karlskrona går varje kväll en färja 19.30 och en 23.59 till Gdynia i Polen, därtill en degfärja 08.30. Vi tar 19.30-färjan, eftersom den anländer 7:30 vilket är tidigt nog för 8:25-tåget Gdynia-Warszawa, där det ankommer 11:49. 12:14 går direkttåget till Katowice, som är framme 15:51. Tar man den senare färjan, så är man i hamn 10.15 och hinner då med direkttåget 11.15 till Katowice, där det ankommer 17:16. Mellan Gdynia hamn och tågstationen Gdynia Glowna kan man ta buss F och ett antal andra bussar, men det har inte klaffat för oss utan vi har tagit taxi för ca 15 Zloty.

Nynäshamn-Gdynia-Katowice: Från Nynäshamn går Polferries färja 18.00 och ankommer dagen efter klockan 12.00, alla dagar utom söndagar. Eftersom färjedelen är längre, är också klimatpåverkan klart högre än om man tar tåget största möjliga del av sträckan. Man tar sedan 13:18 direkttåget till Katowice, som är framme 19:10.

Ystad-Swinoujscie: Polferries färja går flera gånger varje dag mellan Ystad och Swinoujscie i västra Polen. Denna rutt har troligen lägst klimatpåverkan, eftersom färjedelen är kortast och tågdelen längst.  Färjan 22:45 är bäst, eftersom den är framme 06:15 nästa morgon, medan färjan 17:00 är framme 23.30 utan vidare förbindelser, och färjan 13:45 som är framme 19:45 också innebär att man måste övernatta i Polen på vägen till Katowice. Man hinner lätt med tåget 08:28 till Szczecin Dabie, framme 09:58, avgång 10:06 till Wroclaw Glowny, ankomst 14:50, avgång 15:00 till Katowice, ankomst 17:14.

Det går också att ta tåget hela vägen, utan färja. Man åker då Köpenhamn-Hamburg-Berlin-Poznan-Katowice. Om man åker från Köpenhamn 07:35, med byte i Hamburg 12.16, Berlin 14:28 och Poznan 17:23 så är man i Katowice 22.50. Alla andra avgångar innebär en övernattning på vägen.

Färjan bokas på stenaline.se eller polferries.se. Priset varierar mycket beroende på tillgång, men också på hur bekvämt du vill resa.

Snabba tåget Gdynia-Katowice kostar Zl 149, exakt hälften om man tar det långsammare tåget 7:53-17:14. Vi köper biljetterna på stationen men de kan också bokas en månad i förväg på intercity.pl. Andra sajter dyker upp om man googlar polsk järnväg, men de förmedlar biljetter och tar betalt för det – en helt onödig tjänst. Med tåg hela vägen blir kostnaden drygt €200 från Köpenhamn, och resan bokas enkelt på bahn.de, men slå gärna en signal till DSB Kundecenter Udland på +45 70 13 14 18 så hittar de ibland billigare lösningar.

Brasilien: Destruktivt klimatarbete väntar – men de stannar i klimatavtalet

Högerpopulisten Bolsonaro valdes till Brasiliens nya president, med 55 procent av rösterna. Det är inte minst ur klimatperspektiv djupt oroande; hans förståelse för klimathotet tycks mycket begränsat och han verkar vilja skövla stora delar av den för klimatet så viktiga urskogen i Amazonas. Men Brasilien är inte på väg att lämna Parisavtalet och omvärlden kan bistå i att minska skadeverkningarna.

Brasilien: En nyckelspelare i klimatet

Brasilien har en nyckelroll i att hejda klimatförändringarna, främst genom att huvuddelen av Amazonas regnskog och Cerrados savann finns här. De är båda helt avgörande kolsänkor, vars roll blir allt viktigare i takt med att vi alltmer måste fånga in koldioxid som redan  har släppts ut till atmosfären.

Brasilien är världens sjunde största utsläppare av växthusgaser, till stor del beroende på det intensiva jordbruket och avskogningen (om EU räknas som individuella länder istället för gemensamt, är Brasilien världens sjätte största utsläppsland). Men mellan 2004 och 2012 skärptes skogsskyddet, både legalt och i praktiken, och det fick effekt. Avskogningen minskade med över 80 procent, mer än 30 000 kvadratkilometer av skogen räddades och drygt tre miljarder ton släpptes inte ut i atmosfären. Arbetet tänks fortsätta, med planen att de kommande åren plantera mer än 70 miljoner träd i och kring Amazonas och därigenom öka upptaget av koldioxid.

Därtill är Brasilien en av världens ledande tillverkare av hållbara biobränslen, inte  minst den etanol som sålts även i Sverige och som har en minskad klimatpåverkan med uppemot 80 procent jämfört med den fossila bensin den kan ersätta.

Ny, destruktiv politik
Under de senaste åren, med den högerpopulistiska regeringen under president Temer, har avskogningen åter ökat, med 29 procent mellan 2015 och 2016. Det särskilda skyddet för Amazonas togs också bort för en yta motsvarande Portugals storlek. Det ledde till att de klimatpåverkande utsläppen ökade med 8,9 procent 2016, trots att landet befann sig i recession. Climate Action Tracker varnar också för att det troligen fortsätter på denna inslagna väg, inte minst eftersom budgetanslaget för miljö och klimat halverats de senaste åren.

Kommande presidenten Bolsonaro har i sin valrörelse utlovat att öppna upp Amazonas för gruvindustrin och det storskaliga jordbruket, genom mindre begränsningar för markanvändning och avskogning och mindre respekt för ursprungsbefolkningars marker.

Fores samarbetspartner, amerikanska Environmental Defense Fund varnar för att det kan leda till att Amazonas närmar sig en punkt där stora delar av skogen omvandlas till savann, vilket skulle förändra regnmönster över Brasilien och påskynda både klimatförändringarna och effekterna av desamma.

Parisavtalet: Brasilien stannar
1992 var Brasilien värd för den globala hållbarhetskonferens (Rio-konferensen) som skapade FN:s ramkonvention om klimatförändringar, där Parisavtalet är en fortsättning. Brasilien ratificerade avtalet i september 2016, vilket var ett viktigt steg för överenskommelsen, där det krävdes minst 55 länder som representerade minst 55 procent av de globala utsläppen för att avtalet skulle träda i kraft. USA och Kina, de två länder som släpper ut mest växthusgaser, anslöt sig formellt till avtalet i precis samma veva, och Brasiliens ratificering öppnade för att många andra snabbt växande utvecklingsekonomier också skulle göra det.

I klimatförhandlingarna har Brasilien en lång tradition av att vara en progressiv kraft som söker kompromisser mellan utvecklade länder och utvecklingsländer enligt den uppdelning som fanns i Kyotoprotokollet och som delvis lever kvar i förhandlingarna. De har exempelvis varit mycket mer öppna för villkorslösa klimatmål än Indien och Sydafrika.

Brasilien har i sitt NDC-åtagande enligt Parisavtalet utlovat utsläppsminskningar med 37 procent till år 2025 och med 43 procent till år 2030, i båda fallen jämfört med 2005. Eftersom målen är inkonditionella, dvs de förutsätter inte att andra t.ex. finansierar dem, får de ses som rätt kraftfulla.

Att Brasiliens lagstiftare redan har ratificerat landets åtagande är troligen en viktig del i att Bolsonaro i valrörelsens slutskede ändrade sitt besked från att Brasilien skulle lämna avtalet, till att de blir kvar – den kommande presidenten har svag förankring i parlamentet. Men om hans politik leder till ökad avskogning blir klimatmålen mycket svåra eller omöjliga att nå.

Klimattryck från omvärlden
Analytiker menar att mycket av Bolsonaros klimatmässigt mest destruktiva politik får svårt att förverkligas, eftersom omvärlden inte accepterar den. Brasiliens storskaliga lantbruk är starkt beroende av utrikeshandeln och om t.ex. EU skulle införa restriktioner mot brasilianska produkter för att klimat- och miljöhänsynen är för dålig, så är det så dåligt för affärerna att en ökad tillgång till mark väger lätt i jämförelse. EU står för de största investeringarna i Brasilien och är den näst största handelspartnern.

Det finns också en direkt ekonomisk fördel av att vara kvar i Parisavtalet, där Brasilien förväntas bli en av de största mottagarna av medel från t.ex. gröna klimatfonden. Dessa medel är inte tillgängliga på samma sätt om man lämnar avtalet, och kan också åtminstone delvis äventyras med en alltför klimatmässigt destruktiv politik. Det gäller i än högre grad bilaterala finansieringar, där särskilt Tyskland och Norge har bistått med stora summor för att skydda Amazonas.

Informellt har det också talats om att Brasilien ska vara värd för 2019 års FN-klimattoppmöte COP25, vilket flera bedömare nu menar knappast blir av om Brasilien i praktiken backar från sina klimatåtaganden. Här är vår bedömning mer försiktig; FN har genom åren haft stor tolerans med högutsläppsländer när man har valt COP-värd, och det är inte ens säkert att det finns andra alternativ.

Slutsats: Skadar, men förstör inte
Att världens sjunde största utsläppsland får ett klimatmässigt mycket svagt eller direkt destruktivt ledarskap är förstås oerhört allvarligt. Det är särskilt illa att det sker precis när hela världen behöver höja ambitionerna och öka takten i omställningsarbetet.

Men det hotar inte FN:s klimatprocess – den klarade Trump och den klarar detta. Och mycket av det värsta som den tillträdande presidenten hotade med i valrörelsen kan omvärlden bidra till att det inte förverkligas.  

Mattias Goldmann

Läs mer:
Läs Brasiliens klimatåtagande till Parisavtalet här

Läs Climate Action Trackers bedömning här 

Läs Seegs bedömning av Brasiliens klimatpåverkande utsläpp här

Läs åtta tidigare brasilianska miljöministrars kritiska öppna brev om Bolsonaro (på portugisiska) 

 

Bainimarama: ”Uppriktigt sagt, vi är inte redo”

”Uppriktigt sagt, vi är inte redo.” Med dessa ord öppnade ordförande Frank Bainimarama den extrainsatta förhandlingssessionen i Bangkok. Inget kunde vara mer sant.

Om tre månader ska världens länder samlas i Katowice för att anta Parisavtalets regelbok. Målet för den extrainsatta förhandlingssessionen i Bangkok var att enas om en förhandlingstext till regelboken, vilken skulle kunna ligga till grund för att söka kompromisser i Katowice senare i år. Förhandlarna i Bangkok bommade målet.

En anledning är de överfulla dagordningarna. Regelboken förhandlas av flera organ som jobbar parallellt. Dessutom har varje organ mer eller mindre överfulla dagordningar. Uppgiften att koordinera denna process är nästan övermäktig. Vissa stater kräver att alla frågor gör framsteg i gemensam takt. Detta, menar de, eftersom frågorna är så intimt sammankopplade. Uppföljning av staternas löften, till exempel, hänger på vilken information som löftena ska innehålla. Dessutom kopplar uppföljning till frågor om hur informationen ska samlas in, exempelvis hur utsläppsminskningar ska mätas. På ett liknande sätt är frågan om utvärdering av staterna gemensamma ansträngningar, som kollektiv betraktat, kopplat till frågor om informationsdelning och exakt vad som ska utvärderas. Det rör sig dessutom om mängder av olika information: olika typer av genomförda samt tilltänkta stödåtgärder, inklusive finansiella flöden, samt anpassningsåtgärder och utsläppsminskande åtgärder.

Sessionen i Bangkok var ändå inte helt misslyckad. Även om det fortfarande inte finns någon förhandlingstext har pusselbitarna till en sådan blivit tydligare. Konfliktlinjerna har klarnat. Det gör det lättare för förhandlarna att förstå varandras positioner. Inte helt överraskande rör det sig om konflikter med lång historik, konflikter som dolts bakom Parisavtalets vaga formuleringar och luftiga löften. Nu, när förhandlarna tvingas bli konkreta kring vilka regler som ska styra avtalet, flyter dessa dolda konflikter åter upp till ytan.

Vi har tidigare rapporterat om konfliktlinjerna. I Bangkok blev två av dem extra tydliga:

  1. Finansiering. I kölvattnet av Trumps unkna klimatpolitik har en del stater börjat tala om brutna löften. Den afrikanska gruppen trycker därför på i förhandlingarna vilken information som rika stater ska dela angående tilltänkt, framtida finansiellt stöd. Gruppen vill att förhandlingarna ska röra sig framåt både vad gäller vilken information som ska delas (vad som ska mätas) och hur informationen ska rapporteras. De rika länderna föredrar att förhandla vad-frågan först (vad ska mätas och rapporteras) för att därefter diskutera hur-frågan (lämpliga rapporteringskanaler). Resultatet blir långa diskussioner om hur förhandlingsprocessen ska organiseras snarare än vad regelboken ska innehålla.
  2. Ansvarsfördelning. Än en gång är det tolkningen av principen om gemensamt men differentierat ansvar som spökar. De rika länderna menar att det inte ska gå en vattendelare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, något som kännetecknat Klimatkonventionen. Istället vill de se ett differentierat ansvar, med olika krav på olika länder, som baseras på kapacitet att agera. I en sådan modell ska alla länder dessutom  sträva efter att anta allt striktare åtaganden i takt med att kapaciteten ökar. En del utvecklingsländer, med Kina i spetsen, föredrar att ansvarsfördelningen även fortsatt ska vara olika för utvecklade länder och utvecklingsländer. De senare ska omfattas av lägre krav på vilken information som behöver delas och hur ofta den ska rapporteras in.

Totalt ligger över 300 sidor av text i knät på förhandlarna. Om förhandlarna, ur denna lunta, lyckas mejsla ut en regelbok som kan accepteras av alla parter återstår att se. Tiden talar emot att det ska lyckas. Med knappt tre månader kvar till sessionen i Katowice och mindre än en veckas formell förhandlingstid till förfogande ligger det nära till hands att hålla med Bainimarama, staterna är inte tillräckligt förberedda för att fatta beslut om regelboken i Katowice. Idag annonserades därför att sessionen startar redan på söndagen 3 december, en dag tidigare än planerat. Dessutom kommer intensiva, men informella, förhandlingar att hållas närhelst möjligt, inte minst i samband med G20, under Argentinskt ledarskap, samt den nu pågående Global Climate Action Summit i Kalifornien.

Slutrapport från Bonn: Bleka utsikter för ambitiös regelbok

Ännu en runda av FN:s klimatförhandlingar är avslutad. Under 30 april till 10 maj träffades nästan 2200 statsrepresentanter från 183 länder, främst för att diskutera Parisavtalets regelbok. Parisavtalet fastställer spelplanen. Nu förhandlas om spelets regler. Men förutsättningarna för att kunna fastställa en ambitiös regelbok senare i år är tyvärr fortfarande dåliga, även om Bonn-mötet fört arbetet framåt.

Ett rangligt regelverk utan tvärslåar: Det går att likna Parisavtalet vid en grund, ett fundament för fortsatt arbete. På denna grund byggs just nu ett regelverk inom vilket aktiviteterna för att genomföra Parisavtalet ska rymmas. I Bonn försökte staterna stabilisera en rad vingliga hörnpelare. Det handlar till exempel om riktlinjer för vad de nationellt beslutade klimatplanerna (NDC:erna) ska innehålla, hur klimatarbetet ska följas upp, hur anpassning och utsläppsreducering i fattiga länder ska finansieras och hur tvingande de olika reglerna ska vara för olika länder.

Alla vet att hörnpelarna relaterar till varandra. Samtidigt är många stater fortfarande obekväma med att slå fast olika tvärslåar som länkar samman pelarna och stabiliserar regelverket. Det gör arbetet ineffektivt. Istället för att bygga en slimmad men stabil konstruktion, med tydlig arbetsfördelning mellan grupperna och där hörnpelarna kan stöttas genom sammanlänkande stag, så står nu onödigt tjocka hörnpelare och vinglar var för sig, vilka alla kräver stor uppmärksamhet. Flera arbetsgrupper förhandlar alltså om liknande frågor med otydlig arbetsdelning.

Mellan ideal och mardröm: Idealet för Bonn var en förhandlingstext. Mardrömmen var fortsatta processrelaterade diskussioner om vägen framåt. Resultatet blev ett mellanting; konkreta förhandlingar om vad de olika förhandlingsparterna vill att en framtida förhandlingstext ska innehålla. I många frågor var staterna bekväma att gå från diskussioner om hur de ska diskutera till diskussioner om texternas innehåll.

Resultatet av Bonn blev alltså en långsam progression. Jag vill betona ordet långsam. I vissa fall rör det sig om att omorganisera texterna utan att ändra innehållet, så att strukturen och åsiktsskillnaderna blir tydligare, i andra fall rör det sig om att komma överens om verktyg för att förstå texterna. Dessutom har en hel del åsikter lagts till redan existerande listor. Konturerna har blivit tydligare. Åsiktsskillnaderna börjar utkristalliseras. Men helheten saknas fortfarande. Det finns fortfarande ingen tydlig byggplan i form av en förhandlingstext om regler som spänner över Parisavtalets alla komponenter.

En konkret framgång i Bonn var att flera grupper börjat koordinera arbetet mellan varandra. Koordineringen har tidigare legat i ordförandeskapets händer, med små befogenheter att komma med förslag om texternas innehåll. Att förhandlingsparterna nu visat ett större ansvar och vilja att ta ägarskap över koordineringen är bra.

Extrasession i Bangkok: Det faktum att det saknas tid för att hinna färdigställa regelboken för beslut i Katowice i december ledde också till ett beslut om att inrätta en extrasession. Mötet kommer hållas i Bangkok i början på september. Olikt Bonn-sessionen, där regelboken var i fokus men där även en rad andra frågor diskuterades, så ska Bangkok-mötet uteslutande fokusera på regelboken. Det är bra. Frågan är bara om det räcker med en extrasession. Det återstående arbetet är oerhört stort, och tiden väldigt knapp.

Bleka utsikter för ambitiös regelbok: Den textmassa som förs vidare från Bonn till Bangkok är oerhört omfattande. Hur den ska hinna tematiseras och reduceras i omfång, fogas samman till en helhet, formaliseras och slutligen förhandlas, för att ministrarna i slutet på Katowice-mötet ska kunna lösa återstående knäckfrågor och komma fram till ett konsensusbeslut, det är en olöst gåta. Tiden talar just nu emot regelboken.

Ytterligare en aspekt talar emot ett bra beslut i Katowice: det polska ordförandeskapet. Att Polen står värd för nästa beslutsmöte innebär att de har huvudansvaret för att organisera processen. Tyvärr har de hittills visat lågt intresse till innovativa grepp som kan stödja arbetet med att ta få regelboken på plats. Bara det faktum att förhandlingarna förlagts till en plats som lider stor brist på hotellrum försvårar processen. Men även i processen fram till Katowice saknas initiativ. Det skulle krävas en mångfald av aktiviteter mellan Bonn och Katowice för att öka förutsättningarna för ett bra beslut. På plussidan kan dock nämnas att Patricia Espinosa, FN:s klimatchef, istället klivit fram och tagit initiativ till sådana möten.

Ljuset i tunneln?: Mötet resulterade i åtminstone två stora framgångar.

  1. Att tillåta ordföranden för de olika förhandlingsorganen att förbereda en informell text med förslag till hur det fortsatta arbetet ska organiseras. Ordföranden har fått mandat att ta ett samlat grepp om samtliga frågor på dagordningarna.
  2. Att ordföranden för arbetsgruppen om Parisavtalet har fått mandat att utveckla ett verktyg som ska hjälpa staterna att komma överens om en text som grund till fortsatta förhandlingar.

Dragkamp och förhalning: Bonn-mötet var också intressant ur ett bredare perspektiv. USA och Kina har hamnat i en dragkamp om i vilken mån regelboken ska hänvisa till Klimatkonventionen eller isoleras som en produkt som enbart länkas till Parisavtalet. Även om det är svårt att säga med säkerhet så ser det ut som om denna dragkamp handlar om att göra det enkelt respektive krångligt för USA att lämna Parisavtalet. Kina vill bland annat hänvisa till Konventionens princip om gemensamt men differentierat ansvar. Det brukar de visserligen alltid vilja, och USA brukar alltid motsätta sig detta, men eftersom principen också finns inskriven i Parisavtalet hade det kunnat räcka med att hänvisa dit. Det kan alltså röra sig om ett försök från Kinas sida att öka transaktionskostnaden för USA att träda ut ur Parisavtalet, en uttalad ambition från den amerikanska administrationen.

Samtidigt fortsätter EU och lågt liggande önationer att stå vid rodret och driva på för regler som ökar ambition och transparens. Den informella koalitionen mellan EU och lågt liggande önationer är en frisk fläkt i en förhandlingsprocess som länge präglats av blockpolitik mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.

Det finns också tydliga tecken på förhalningstaktik. Som vanligt är det Saudiarabien som kastar ankare. Saudiarabien har varit tydligt missnöjda med ett klimatrelaterat beslut som nyligen togs av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), mot deras vilja. I IMO går det att rösta om beslut. I UNFCCC gäller konsensus. Det missnöje som Saudiarabien känner över IMO-beslutet går nu ut över UNFCCC-processen, där Saudiarabien kan utöva vetorätt.

Bonn-mötet kan sammanfattas med några plus och minus:

+ Diskussion om texternas innehåll
+ Embryon till ökad koordinering mellan grupperna
+ Mandat att förbereda en text som spänner över alla frågor
+ Allokering av extra tid till förhandlingar innan Bonn

– Ingen förhandlingstext
– Utmanade långa och svåra informella texter
– Inaktivt polskt ordförandeskap
– Tydliga tendenser till förhalning

Katowice: Kommer vi få en regelbok på plats i Katowice? Nja. Troligtvis kommer vi se ett beslut i Katowice innehållandes grova ramar för en regelbok. Inom dessa ramar kommer det rymmas mängder med mandat till nya förhandlingar med nya deadlines. Beslutet kommer förmodligen inte, åtminstone inte redan i Katowice, ge den starka och detaljerade struktur som krävs för ett effektivt genomförande av Parisavtalet. Men väl utformat, med preciserade mandat till fortsatta förhandlingar, kan regelboken så småningom anta denna karaktär.

Stor konflikt inom G77

Konflikter mellan utvecklade länder och utvecklingsländer har länge delat klimatförhandlingarna i två läger. Dessa konflikt har institutionaliserats på alla möjliga och omöjliga vis. Exempelvis leds alla undergrupper av två personer med delat ansvar, en från utvecklade länder och en från utvecklingsländer. Det finns en misstänksamhet att de som leder förhandlingarna annars kan vrida dem till den ena eller den andra gruppens fördel.

Sedan i lördags har frågan om riktlinjer för hur information om anpassningsåtgärder ska kommuniceras (dagordningsfrågan om så kallade ”Adaptation Communications”) haft återkommande problem att röra sig framåt. Det har varit svårt att förstå varför. Det är det fortfarande, men idag har det otroligt tydligt att konfliktlinjen skär genom nya konstellationer. Utvecklade länder har låtit mikrofonen stå avslagen. Konfliktlinjen har istället skurit rakt igenom utvecklingsländernas stora förhandlingskoalition, den så kallade G77-gruppen.

Saudiarabien har skickat in en skriftlig partsinlaga, det vill säga sin åsikt i frågan, till förhandlingsgruppens ordförande. De vill se sitt perspektiv tydligt reflekterat i den informella text som ordföranden söker stöd för, som han vill skicka vidare till Bangkok. Saudiarabien ingår i G77. Men deras förslag möter motstånd bland andra medlemmar i G77-gruppen, inklusive Argentina som officiellt fört gruppens talan i denna fråga.

Vid ett av mötena för denna dagordningsfråga, då Saudiarabiens partsinlaga skulle diskuteras, valde Argentina att inte dyka upp. Det gjorde Saudiarabiens företrädare vansinnig. Anledningen är att det, enligt praxis, inte går att starta förhandlingar om det saknas representation från de stora förhandlingskoalitionerna. Eftersom Argentina, som företräder G77, inte behagade dyka upp fick Saudiarabien se sin fråga bordlagd. Detta alltså på grund av att företrädaren för en av de förhandlingskoalitioner som Saudiarabien själva ingår i inte kom till förhandlingsbordet. Att Argentina inte dök upp beror förmodligen på att de inte löst hur företrädare inom G77, som motsätter sig Saudiarabiens partsinlaga, inte hunnit koordinera hur de skulle föra fram sina åsikter.

Saudiarabien krävde att mötet skulle påbörjas med argumentet att det annonserats enligt konstens alla regler och att det var upp till förhandlingsparterna själva att välja om de ville delta eller ej. Mötet öppnades dock aldrig och Saudiarabiens delegation stormade upprörda ut ur rummet.

Senare på eftermiddagen träffades gruppen igen. Argentina deltog. Men eftersom G77 inte kunnat formera någon gemensam position pratade oppositionen till Saudiarabien istället genom Uruguay. I över en timme diskuterades hur Saudiarabiens inlaga skulle kunna reflekteras i dokumentet som ska föras vidare till Bangkok. Förslagen var många. Saudiarabien ville antingen att den ingick som en del av texten, som en bilaga till texten eller som ett eget dokument som refererades i texten. Uruguay motsatte sig alla typer av korsreferenser mellan den informella texten, som ska tjäna som bas för förhandlingarna i Bangkok, och Saudiarabiens inlaga. Även Afrikagruppen gav stöd till Uruguays position.

Vad handlar konflikten egentligen om? Vad står i Saudiarabiens inlaga? Jag vet inte. Men jag spekulerar att Saudiarabien vill att riktlinjerna för hur anpassningsfrågor ska kommuniceras innehåller möjligheten att kommunicera behov av stöd för att täcka ekonomiskt bortfall som uppstår till följd av global klimatpolitik. Klimatpolitiska åtgärder minskar nämligen efterfrågan på olja. Saudiarabien har länge argumenterat för att ekonomier, som på detta vis drabbas negativt av klimatpolitik, behöver stöd. Det är en fråga med stor negativ klang i förhandlingarna. Om Saudiarabien vill öka kopplingen mellan denna fråga och frågan om behov av anpassningsåtgärder, som har en mer positiv genklang, skulle konflikten inom G77 vara ett faktum.

Det här är bara spekulation. Men det visar på en växande utmaning för G77-gruppen: världen ser radikalt annorlunda ut idag än på 1960-talet, då gruppen bildades i syfte att öka fattiga länders inflytande i FN-förhandlingar. Idag är världen betydligt mer nyanserad, något som idag också blivit tydligt genom konflikten inom G77.

Som kontext kan notera: Saudiarabien är tydligt missnöjd med ett nyligen antaget beslut inom Internationella sjöfartsorganisationen. Detta missnöje, menar vissa, går nu ut över klimatförhandlingarna i Bonn genom att förhala arbetet under flera olika punkter på dagordningarna. Det gäller alltså inte bara frågan om riktlinjer för kommunikation av anpassningsåtgärder, även om det i denna fråga blev extra tydligt.

Parisavtalet kräver en Marshall-liknande transformation

Parisavtalets temperaturmål kommer att kräva en omfattande omställning av samhällen världen över, med stor politisk backning.  Det talas om behov av en världsomspännande Marshallplan för klimatet. Även om världen nu storsatsar på utsläppsreducering kommer målet troligtvis att vara svårt att nå utan teknik som kan dammsuga atmosfären på koldioxid, även kallat teknik för negativa utsläpp. Med dagens utsläpp är koldioxidbudgeten för Parisavtalet nämligen förbrukad redan om cirka 18 år.

I en nyligen publicerad debattartikel på DN skrev vi om:

  1. storsatsa på konventionell klimatvänlig teknik och beteendeförändring,
  2. komplettera dessa satsningar med att skyndsamt finansiera forskning, utveckling och demonstration av teknik för negative utsläpp, samt
  3. besluta om styrmedel som hjälper till att täcka driftskostnaden för dessa tekniker.

Imorgon (10 maj) anordnar vi ett seminarium under klimatförhandlingarna i Bonn. Seminariet fokuserar på frågan om koldioxidbudgeten och behovet av styrmedel för att uppnå netto-negativa utsläpp. Är ni på plats i Bonn är ni varmt välkomna! Är ni någon annanstans på planeten, med uppkoppling, kan ni följa seminariet online.

Tid: 11.30–13.00 (torsdag 10 maj)
Plats: Kaminzimmer
Följ seminariet online via https://bit.ly/2Ki9SS4 (klicka er fram till rätt webcast)

Dagordningen hittar du här.

Välkommen!

USA förbereder för smärtfritt utträde ur Parisavtalet

Efter en dryg vecka av förhandlingar, där USA intagit ett betydligt mer aktivt förhållningssätt än tidigare, har det blivit relativt tydligt: USA har växlat tempo med instruktioner att kratta manegen för ett smärtfritt utträde ur Parisavtalet.

Den 1:a juni 2017 meddelade Donald Trump att han har för avsikt att begära USA:s utträde ur Parisavtalet. Samtidigt uttryckte han en ambition att omförhandla avtalet för att ”möjliggöra ett återinträde”. Till mångas förvåning, och lycka, har USA sedan dess hållit låg profil i FN:s klimatförhandlingar. Rädslan var stor att USA skulle komma till förhandlingarna med orimliga kravlistor, vilket hade kunnat vara en strategi för att möjliggöra en omprövning av beslutet att lämna Parisavtalet. Så har inte skett.

Under pågående förhandlingar är USA åter mer aktiva. Motiven har varit svåra att förstå. Ett år efter Trumps presskonferens i Rosenträdgården, och efter en dryg veckas förhandlingar i Bonn, kan ett mönster skönjas: USA engagerar sig inte för att omförhandla Parisavtalet genom regelverket. De är snarare här för att förbereda för ett så smidigt utträde som möjligt.

Hur tar sig detta uttryck? Ett exempel är en dragkamp mellan stora länder som Kina och Indien å ena sidan och USA å andra sidan. Den amerikanska delegationen gör allt för att minska antalet korsreferenser från Parisavtalets regelbok till Klimatkonventionen. Genom att undvika sammanlänkningar kan Parisavtalet konstrueras som en, från Klimatkonventionen, relativt fristående produkt. Det skulle göra USA:s utträde ur Parisavtalet mindre komplicerat. Kina vill istället åstadkomma ett Parisavtal som, genom regelboken, är tätt sammanflätat med Klimatkonventionen och på så vis försvåra för utträdet.

Den förhandlingslinje som USA nu driver bryter samtidigt inte radikalt med deras traditionella positioneringar; fokus på gemensamma riktlinjer för alla länder, att sätta kostnadseffektivitet framför rättviseprinciper och eftersträva stort självbestämmande med hög grad av flexibilitet och låg grad av tvingande regler. Det är alltså fortfarande svårt att med säkerhet dra säkra slutsatser från deras interventioner i Bonn. Men spåret att undvika så många korsreferenser som möjligt för att underlätta utträdet är värt att följa upp. Det kan bära nyckeln till förklaringen på USA:s nyvunna intresse att förhandla.

Extrasession i Bangkok i september

Det är nu i princip klart: det blir en extrasession i Bangkok i september i år. Ett definitivt beslut väntas först på torsdag. Men förhandlarna jobbar nu under hypotesen att en extrasession kommer att bli av. Det är också klart att nuvarande session i Bonn inte kommer att leverera en förhandlingstext för Parisavtalets regelbok. Mer förhandlingstid innan Katowice är därför helt avgörande. Bangkok skulle tillhandahålla det utrymmet.

Patricia Espinosa, FN:s klimatchef, gav idag sin syn på hur arbetet på vägen till Katowice ska organiseras. Parterna står fortfarande långt från varandra i flera knäckfrågor, exempelvis finansiering. Sekretariatet jobbar därför med ordförandeskapet för att skapa utrymmen för diskussion på politisk nivå. Målet med dessa politiska diskussioner är att öka samsynen på ministernivå, så att ministrarna i sin tur kan uppdatera instruktionerna till förhandlingsdelegationerna inför extrasessionen i Bangkok.

Dessutom jobbar sekretariatet nu väldigt hårt på att koordinera mellan de olika förhandlingsgruppernas ordföranden. Det råder en samsyn om att, som Espinosa säger,  ”någon form av enhetlig text” behövs för att underlätta förhandlingarna i Bangkok. Det är inte fråga om en formell förhandlingstext, vilket hade varit idealet. Med en sådan hade det gått att börja förbereda detaljerna i regelboken. Men åtminstone en informell, sammanhållen text behövs. Frågan är naturligtvis bara vad texten ska innehålla. Om den ska vara användbar får den inte vara alltför lång och spretig. Samtidigt måste den reflektera alla förhandlingsparternas perspektiv, annars kommer den inte att accepteras. Förhoppningen är att ministermötena kan hjälpa till att bygga stöd för texten.

Solen strålar i Bonn. Det är högsommarvärme. Med nuvarande planer för processen fram till Bangkok lär dock sommaruppehållet bli kort för nyckelpersonerna på sekretariatet. Enormt mycket jobb återstår om en text skall presenteras inför förhandlingarna i Bangkok, som planeras till första veckan av september.

Marshallöarna annonserar planer på ökade klimatambitioner

Idag, under diskussioner om Parisavtalets ramverk för transparens, annonserade Marshallöarna att de kommer höja sina klimatambitioner. Senast år 2020 ska republiken återkomma med en uppdaterad NDC. Det är väldigt välkommet!

Marshallöarnas NDC är redan ambitiös. De lovar att minska sina utsläpp med 32 % till år 2025, jämfört med 2010 års utsläppsnivåer. Löftet täcker nära nog 100 % av landets utsläpp och skall inte mötas genom köp av utsläppskrediter.

På de totalt ca. 1500 öar som ingår i republiken bor ca 75 000 invånare. År 2010 släppte de sammanlagt ut ca 0,185 megaton koldioxidekvivalenter, eller ungefär 2,5 ton per invånare. Som jämförelse kan sägas att vi i Sverige, samma år, släppte ut cirka 64 megaton koldioxidekvivalenter, det vill säga cirka 6,4 ton per invånare. Per invånare är öborna alltså betydligt klimateffektivare än medelsvensson. Och nu ska de gå ännu längre.

Det finns åtminstone två anledningar att applådera. Den första anledningen är enkel att förstå: Ländernas kollektiva ambitionsnivå måste höjas. Parisavtalets globala temperaturmål är ambitiöst men matchas inte med lika ambitiösa nationella klimatplaner. Den kollektiva ansträngningen är helt enkelt för låg för att kunna nå målet. Att ett litet land som Marshallöarna ökar ambitionsnivån visar vägen för andra länder.

Den andra anledningen är mer komplex. Marshallöarna kategoriseras som ett utvecklingsland. I klimatförhandlingarna har konflikter om ansvarsfördelning länge varit en vattendelare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Många hoppades att Parisavtalet skulle överbrygga denna klyfta men i förhandlingarna om avtalets regelbok är den åter synlig. Det gäller inte minst i diskussionerna om transparensramverket, som bland annat fokuserar på regler för att mäta och rapportera utsläpp och finansiellt stöd. Många utvecklingsländer understryker behovet av olika regler för de två typerna av länder: utvecklade länder och utvecklingsländer. Utvecklade länder fokuserar istället på att olika regler ska gälla för de många olika typerna av NDC:er. De vill också att ambitionen ska vara att alla länder, över tid, rör sig i riktning mot mål som täcker alla sektorer och alla typer av växthusgaser.

Att Marshallöarna, just i dessa förhandlingar, påtalar att de jobbar för att höja sin ambitionsnivå luckrar upp gränsdragningen mellan lägren. I sitt uttalande annonserade de nämligen också att de ska gå från att använda gamla riktlinjer för att mäta utsläpp, som antogs av FN:s Klimatpanel 1996, till att istället använda de senaste riktlinjerna från 2006. Om utvecklingsländer ska använda de senaste riktlinjerna eller ej är ett väldigt tydligt exempel på hur den politiska konflikten om ansvarsfördelning tar sig uttryck i förhandlingar om tekniska detaljer. När ett land som Marshallöarna visar att även ett utvecklingsland vill använda de senaste riktlinjerna så försvagas också den gamla brandväggen mellan länderna.

Faktum är att Marshallöarna inte bara understryker att det är möjligt, utan rent av önskvärt, att använda de senaste riktlinjerna. Utan uppdaterad kunskap om utsläpp är det helt enkelt svårt att designa effektiva åtgärder. Och utan effektiva åtgärder minskar chanserna att nå Parisavtalets temparaturmål. Det i sin tur skulle vara en katastrof för möjligheterna till utveckling och många sårbara regioner. Inte minst lågt liggande önationer, som hotas av att slukas av havet. För att nå Parisavtalets mål krävs nya sätt att tänka kring ansvarsfördelning och ambitionsnivå. Marshallöarna bryter sådan mark.