COP23: huvudfrågor

Klimatkonventionens 23 partskonferens närmar sig med stormsteg. Två frågor dominerar dagordningen:

  1. Arbetet med att ta fram Parisavtalets regelbok
  2. Klarhet i hur den s.k. stödjande dialogen ska utformas

Den första frågan handlar framförallt om att ta förhandlingarna om reglerna för Parisavtalets olika mekanismer och ramverk ett rejält kliv framåt med sikte på att få till förhandlingstexter. Enligt beslut från COP22 i Marrakech 2016 så ska regelboken antas vid COP24 i Katowice, Polen 2018. För att underlätta detta behövs större klarhet i frågor t.ex. om Parisavtalets uppföljningsmekanism, handelsmekanism, transparensramverk inklusive hur utsläpp och finansiellt stöd ska mätas och rapporteras samt utformningen av ett register för att kommunicera staternas arbete med klimatanpassning.

Den andra frågan handlar om paragraf 20 i beslutet om att anta Parisavtalet. Beslutet omfattar en rad mandat till förhandlingar bl.a. om ökad transparens och ambitionsnivå. De flesta mandaten gäller frågor som rör perioden efter 2020. Men paragraf 20 innehåller ett mandat om att redan under 2018 genomföra en ”stödjande dialog”. Dialogen syftar till att:

  1. Relatera en lägesbedömning av kontraktsparternas kollektiva ansträngningar till avtalets långsiktiga mål, såsom det uttrycks i artikel 4.1,
  2. Informera förberedelserna av NDC:er i enlighet med artikel 4.8.

Hur dialogen ska utformas bör alltså beslutas redan under COP23, annars blir det svårt att genomföra under nästa år. I studien ”Parisavtalet och den stödjande dialogen” benar vi ut vad förhandlingsmandatet innebär och hur dialogen kan utformas för att bidra till transparens och ökad ambitionsnivå i ländernas klimatarbete.

En rad andra frågor kommer förmodligen också att uppta en hel del tid i förhandlingarna, bl.a. formerna för icke-statliga aktörers deltagande och ambitionsnivån i ländernas klimatarbete fram till 2020.

Fores kommer att vara på plats under båda förhandlingsveckorna, 6–17 november, och bevaka de flesta frågorna på alla förhandlingsorganens dagordningar.

Välkomna att kontakta oss om ni har frågor:
Mathias Fridahl, +46 76 517 5997

Budgetpropositionen för 2018: Internationella klimatinsatser

I årets budgetproposition föreslår regering att det Svenska biståndet ökar till 1% av bruttonationalinkomsten (BNI). En stor andel av det bistånd som administreras av SIDA är klimatrelaterat. Andelen av SIDA:s samlade insatser som har klimatanpassning eller utsläppsminskning av växthusgaser som syfte har dock sjunkit under perioden 2014–2017. Det bör dock ses i ljuset av att det bakom SIDA:s generella budgetbistånd döljer sig en hel del klimatrelaterade insatser som beslutas på nationell nivå, hos biståndsmottagaren.

Att andelen klimatrelaterat bistånd sjunker inom SIDA kompenseras delvis av ökade anslag till multilaterala fonder som delvis eller helt inriktar sig på att stödja klimatinsatser i fattiga länder. I budgeten för 2018 avsätts 600 mSEK till Gröna klimatfonden (GCF), en liten ökning jämfört med 2017 och i linje med Sveriges tidigare löfte om 4 miljarder i stöd till GCF under perioden 2015–2018. Det är ett av de största svenska bidragen till multilaterala fonder; endast sju andra fonder, bl.a. FN:s flyktingkommissarie, barnfond och utvecklingsprogram (UNDP), får mer pengar från den svenska budgeten. Sveriges prioriteringar inom GCF har bl.a. varit ett ökat stöd till minst utvecklade länder och lågt liggande önationer.

Ytterligare 360 mSEK avsätts till den Globala miljöfaciliteten (GEF) varav en hel del betalas ut till klimatrelaterade aktiviteter. Räknat per person är Sveriges bidrag till båda dessa fonder, GCF och GEF, i världsklass. Sverige bidrar också i hög grad till internationellt klimatarbete genom FN:s utvecklingsprogram.

Sverige har dessutom överpresterat inom ramen för EU:s klimatarbete. Regeringen föreslår en annullering av Sveriges överskott av AEA:s (Annual Emission Allocation) motsvarande ca. 6,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det innebär att andra EU-länder inte kan göra mindre tack vare att Sverige överpresterat. 

Regeringen föreslår dessutom en annullering av ca. 5 miljoner ton certifierade utsläppsminskningar (CER:s) som Sverige förvärvat under perioden 2012–2016 genom internationella klimatinsatser i fattiga länder. CER:s utfärdas genom mekanismen för ren utveckling (CDM) under Kyotoprotokollet till Ramkonventionen om klimatförändringar. Annulleringen innebär att dessa enheter inte kan användas av andra länder för att uppfylla sina åtaganden under Kyotoprotokollet.

Analys: USA ska träda ur Parisavtalet

Igår kväll meddelade Trump att han står fast vid sitt vallöfte: USA ska säga upp sitt medlemsskap i Parisavtalet. Det är självklart en stor politisk skandal att ett land som för mindre än ett år sedan ratificerat ett avtal nu offentligt meddelar sin ambition att träda ur. Men Trump har redan påbörjat sin nedmontering av USA:s federalt ledda klimatarbete och det sker alldeles oavsett om de är kontrakterande part till avtalet eller ej.

I dagens Aktuell Hållbarhet argumenterar vi för att utträdet inte enbart behöver ha negativa konsekvenser för klimatsamarbetet. Att USA drar sig ur kan leda till att andra länder och aktörer kliver fram och ökar takten i sitt klimatarbete. Vi ser redan tecken på detta i reaktionerna på gårdagens tal av Trump; näringslivsaktörer, delstater i USA och statsledare för t.ex. Tyskland, Kina, Italien, Frankrike och de Nordiska länderna har klivit fram och försäkrat att de står fast vid och vill intensifiera sitt klimatarbete. Om Trump visar sig bli en parantes i USA:s politiska historia – om än en ovanligt verbal sådan – så finns möjligheten att hans negativa injektion i det multilaterala samarbetet på längre sikt leder till ett stärkt internationellt samfund.

I Aktuell Hållbarhet varnar vi dock också för betydelsen av hur Trump tänker sig att USA ska dra sig ur, alltså formerna för ett utträde. I denna fråga gav Trump få ledtrådar. Den största nyheten var hans bisats om ambitionen att påbörja förhandlingar om ett återinträde. Dessa ska, enligt Trump, leda till ett helt nytt eller omformulerat avtal med, som han uttrycker det, för USA mer förmånliga och rättvisa villkor.

Att omförhandla själva Parisavtalet är det inte tal om; utanför Trumps USA finns det ingen politisk aptit att öppna upp ett så komplicerat förhandlingsspår. Men eftersom ett utträde ur Parisavtalet, för USA:s del, tar minst 3,5 år från nu, så kan USA fäven fortsatt delta i de nuvarande förhandlingarna om Parisavtalets s.k. regelbok. Låt oss önska att det inte är detta som Trump menar med att ”omförhandla avtalet”. I så fall finns alla möjligheter för Trump att sabotera ett med stor möda framförhandlat avtal.

Som vi tidigare beskrivit  så är den största utmaningen för processen om regelboken att, genom tekniska förhandlingar, försöka lösa de stora politiska konflikter som göms bakom ett medvetet ambivalent språkbruk i Parisavtalet. Med en vilja till att omförhandla avtalets grundbultar finns det därför stora möjligheter att ställa till med rejäl oreda i förhandlingarna om regelboken. Om detta är Trumps linje blir det oerhört svårt att hålla tidsplanen för förhandlingarna, d.v.s. att få regelboken klar redan till COP24 i Polen 2018.

Tempoväxling i Bonn

Många klagar, med rätta, på den samlade ambitionsnivån i ländernas bidrag till Parisavtalets målsättning. Ländernas klimatplaner ligger inte i linje med scenarion för kostnadseffektiva sätt att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2°. Däremot är det svårt att klaga på ambitionsnivån i ländernas målsättning att ha förhandlat fram Parisavtalets regelbok redan till 2018. Frågan är om denna målsättning är möjlig att realisera.

Just nu pågår sluttampen av de senaste av FN:s klimatmöten, denna gång enbart på tjänstemannanivå. De rådgivande organen för vetenskap och teknik (SBSTA), implementering (SBI) och Parisavtalet (APA) träffas för att driva processen om regelboken så långt framåt som möjligt innan nästa stora partskonferens i november. Det pågående mötet är det första att testköra det maskineri för fortsatta förhandlingar som började byggas i Paris och färdigställdes i Marrakech sent förra året. Och det såg inledningsvis ut att fungera ganska bra, även om uppgiften är herkulisk. Såhär i slutet på konferensen, när diskussionerna ska kokas ned till slutsatser och dagordningarna ska stängas, så kärvar det lite mer i maskineriet.

Om regelboken ska kunna färdigställas innan 2018 är det helt avgörande att förhandlingarna snabbt går från en politisk till en teknisk nivå. Problemet är den internationella klimatpolitikens ständiga behov av så kallade ”konstruktiva oklarheter”, d.v.s. tillräckligt luddiga formuleringar för att kunna nå beslut som, bakom tvetydigheterna, döljer politiska konflikter. De som följt förhandlingarna en längre tid minns med fasa hur klimatmötet i Haag kollapsade år 2000, då Kyotoprotokollets motsvarighet till Parisavtalets regelbok skulle färdigställas. Då var det den tillträdande presidenten George W. Bush som skapade orosmoln. Oklarheter i hur Trump kommer att agerande under de kommande åren är en tråkig inramning på redan svåra förhandlingar (läs mer om Trumps handlingsutrymme i vår slutrapport från Marrakech).

När Bonn växlar upp från att förhandla procedurfrågor till innehåll tvingas tjänstemännen hantera både de konstruktiva oklarheterna de ärvt från Paris och den oro som nya geopolitiska förhållanden skapar. Det kräver skickligt manövrerande mellan politiska bränningar för att förhandlingarna inte ska gå på grund. Vissa länder föreslår att, så långt som möjligt, använda sig av redan utstakade farvatten i form av tidigare mödosamt framförhandlade regler för instrument och områden som liknar de som finns i Parisavtalet. Det rör sig t.ex. om regler för att garantera utsläppsminskningar från avtalets nya marknadsmekanism (d.v.s. om den ens behöver regleras under Klimatkonventionen, som vi rapporterat om tidigare) och regler för att mäta, rapportera och verifiera utsläppsminskningar, men också om erfarenhet t.ex. från konstruktiva konsultationer om hur olika typer av nationalrapporter utformats.

Några större bränningar i form av mer politiska konflikter är oundvikliga. Det rör sig inte minst om hur principen om gemensamt men differentierat ansvar (Parisavtalets artikel 2.2 och Konventionens 3.1) ska operationaliseras i frågor om utformningen av riktlinjer för de nationella klimatplanerna, i krav på transparens och rapportering samt i omfattning av och fokus för mekanismen för att främja efterlevnad. Betydelsen av principen har alltid omgärdats av vitt skilda tolkningar, åsikterna på det pågående Bonn-mötet utgör inget undantag.

Utformningen av den nya marknadsmekanismen (artikel 6.4) är en annan knäckfråga med stort politiskt sprängstoff, där vissa länder är väldigt skeptiska till dess klimatnytta medan andra är pådrivande för en omfattande mekanism med argument att det ökar kostnadseffektiviteten och därmed möjligheten att höja ambitionsnivån i kommande klimatplaner.

Slutligen bör också nämnas att det är skarp deadline för den så kallade ”stödjande dialogen” (beslut 1/CP.21, §20) som ska inledas redan 2018. Även om det exakta syftet fortfarande diskuteras så ska dialogen, i stora drag, inriktas på att utvärdera om ländernas samlade ambitionsnivå ligger i linje med Parisavtalets långsiktiga mål. Tanken är att dialogen ska kunna ligga till grund för utformandet av de nationella klimatplanerna. Knäckfrågorna för denna dagordningspunkt roterar kring vad dialogen ska fokusera på (företrädesvis utsläppsminskningar eller ett bredare perspektiv), om det ska följas av ett beslut med rekommendationer eller ej, och exakt vad som ska utvärderas (klimatplanerna som ska börja genomföras efter 2020 eller ländernas nu pågående klimatarbete). Mycket av oklarheterna tycks handla om att beslutet från Paris tolkas på två olika sätt (en tolkning med fokus på pre-2020 och en som utvärderar klimatplaner som tar vid efter 2020).

Bonn-mötet kommer förmodligen inte att leda till några revolutionerande slutsatser. Däremot kan mycket av diskussionerna förhoppningsvis fungera som en utgångspunkt för fortsatta förhandlingar. Processen måste nämligen inom kort gå från att sammanställa ländernas åsikter i olika frågor till att börja leta samförstånd och bygga beslutstexter. I annat fall kommer chansen att regelboken ska kunna antas i slutet på 2018 att gå förlorad. I dagsläget, utan konkreta förhandlingstexter, är det svårt att överblicka alla de hundratals kompromisser som måste nås innan boken är i hamn.

Hur det går med målsättningen från Marrakech – att regelbokens färdigställts till partskonferensen i Polen 2018 – återstår att se. I värsta fall finns en liten marginal till dess att Parisavtalet ska implementeras, d.v.s. från 2020 och framåt. Bland de positiva tecknen i utkasten till beslutstext från Bonn kan nämnas att diskussion om vissa frågor som är mindre centrala för regelboken skjuts upp till 2019. Även om inte alla dagordningar avancerar lika snabbt så utgör Bonn en markant tempoväxling. Förhoppningsvis kan detta momentum användas när förhandlingarna oundvikligen stöter på snårigare farvatten. Vi lär också få höra mer om utformningen av den stödjande dialogen redan under innevarande år. Eftersom dialogen ska inledas under 2018 behöver dess former förhandlas klart redan under 2017. Det kommer förmodligen bli en stor fråga för årets partskonferens, COP23, vilken även den hålls i Bonn fast i november och under Fijianskt ordförandeskap.

Vår slutrapport från Marrakesh

Nu har det gått en dryg månad sedan förhandlingarna i Marrakesh avslutades. Förhandlarna har efteråt berättat, att ett uttalat mål med mötet var att det skulle bli medialt trist. Det lyckades förhandlarna med, på så vis att från just själva förhandlingarna fanns inte mycket att rapportera. Ingen risk för sammanbrott, men inte heller stora framsteg.

Dramatiken var istället kopplad till amerikanska presidentvalet, och de framsteg som gjordes handlade istället om politiska deklarationer som återigen underströk stödet för Parisavtalet, eller olika typer av samarbeten som ska bidra till att genomföra Parisavtalets olika delar.

Om detta och lite till, finns att läsa i Fores slutrapport från Cop22 i Marrakesh.

Slutrapport Marrakesh – vi kommer alltid ha Paris(avtalet)

Kommissionens vinterpaket – tre nyckelpunkter

Den 30:e november presenterade EU-kommissionen sitt förslag om ett nytt “Energipaket”. Paketet består av 1000 sidor uppdelade på en rad områden, inklusive förslag på nya direktiv för förnybar energi, energieffektivitet och EUs interna energimarknad.

Paketet kallas: “Clean Energy for All Europeans” och innehåller förslag som ska leda till en mer modern och flexibel energimarknad, rättvisa villkor för konsumenter, en mer modern och flexibel energimarknad, rättvisa villkor för konsumenter, smarta städer, ökad energieffektivisering, fungerande Energiunion och mycket mer.

Läs alla tilhörande dokument här.

Stor uppmärksamhet har fästs vid de procentmål som paketet innehåller. Förslaget håller fast vid det mål om 27% förnybar energi 2030 som EU:s regeringschefer tog vid Europeiska rådets möte hösten 2014. Energieffektiviseringsmålet föreslås emellertid uppdateras till 30% till 2030, från rådets tidigare 27%. Såväl förnybarhetsmålet som energieffektivitetsmålet har kritiserats för att inte vara tillräckligt ambitiösa – samtidigt som det har ifrågasatts i vilken mån dessa mål kopplar samman med utsläppsmålet om minst 40% minskade utsläpp till 2030.

Kommissionens vice-president Maroš Šefčovič beskriver Vinterpaketet med orden:

The measures proposed “will bring a fundamental change” and move the continent away from “centralised fossil-fuel-based systems, which were built some 100 years ago.”

Här gör vi en ansats att lyfta fram tre nyckelpunkter från Vinterpaketet:

  1. ”Energimedborgare – energy citizens” En viktig del i EU kommissionens förslag är att underlätta för medborgarna att delta aktivt på energimarknaden. Marknaden och dess omställning ska vara “rättvis” med avseende på olika konsumenter, sektorer och regioner. Enligt Kommissionen saknas det – trots tekniska framsteg vad gäller smarta nät, smarta hem, egenproduktion av el samt energilagring – incitament för att konsumenterna verkligen ska engagera sig.
  2. Utveckling av EU:s interna energimarknad. Kommissionen ger i dokumentet “Regulation on Energy Union Governance” förslag på hur Energiunionen ska styras. Enligt dokumentet ska Energiunionen ha en bindande grundstyrning, och därtill kompletteras med icke-bindande åtgärder, t.ex. förslag om investeringsbidrag. Alla medlemsländer förväntas göra och följa upp (transparenta)nationella energi- och klimatplaner i tioårsperioder.
  3. Vinterpaketet och EU ETS. Parallellt med att Kommissionen lanserade sitt vinterpaket, pågår förhandlingar i Parlamentet om utsläppshandelns framtid, där det stora överskottet av utsläppsrätter och det låga priset är en central fråga. Kommissionen väljer då att skärpa målet för energieffektivisering, trots att detta enligt analyser kommer bidra ytterligare till att öka överskottet av utsläppsrätter, och EU ETS kommer längre ifrån att bli det verktyg som styr den europeiska klimatpolitiken.

Läs ett mer utförligt inlägg som en pdf här: EU Vinterpaket Fores kommentar

/Emilia Ingemarsdotter & Daniel Engström Stenson

COPs vinnare och förlorare: 2 gånger Topp-5

Jag vet, det är lite kvällstidningsaktigt, men jag kunde inte hålla mig, här är fem vinnare och fem förlorare från COP22 i Marrakesh.

Vinnare

  1. Parisavtalet. Ibland behövs det en yttre fiende för att man ska stå upp för det man har, och denna gång gjorde valet av Trump mitt i klimatförhandlingarnas första vecka att hela världen samlades kring Parisavtalet. Även om framstegen i att konkretisera det var små, är avtalet som sådant kraftigt stärkt.
  1. Klimatanpassning. Efter att i alla år varit ”lillasystern” till utsläppsminskningar, var klimatanpassning COP22:s stora vinnare. Hur den relativt lilla Anpassningsfonden ska hanteras framgent var en av förhandlingarnas stora knäckfrågor, medan den stora Gröna Klimatfonden redovisade att man satsar mer på anpassning än utsläppsminskning. Också valet av nästa års COP-värd Fiji, en önation som känner av klimatförändringarna völdigt starkt, signalerar klimatanpassning.
  1. NDCs. Alla räknar på ländernas klimatåtaganden, alla funderar på hur de ska jämföras, hur och när de ska kunna skärpas… på mycket kort tid har denna beståndsdel ur Parisavtalet blivit en helt självklar del i hur vi värderar länders klimatambitioner, hur vi hittar ingångar för näringslivet att göra gröna affärer och hur vi bedömer möjligheten att klara ”väl under två grader”

4. Carbon clubs. På ett COP där procedur- och tekniska frågor dominerar, är initiativen som lanseras strax intill de formella förhandlingarna extra viktiga. På COP22 slogs nytt rekord i sådana initiativ, och många var stora och viktiga, som samarbetet för att stärka klimatåtaganden (NDCs), samarbetet kring 2050-mål eller samverkan för att nå 100% förnybar energi. UNEP visade redan före COP att ”carbon clubs” kan få stor betydelse för att klara utsläppsmålen, det är ännu tydligare efter Marrakesh

5. Näringslivet. Flera av de viktigaste initiativen i anslutning till COP var starkt näringslivsdrivna, och sällan har näringslivet varit så populärt som när över 300 företagsledare skrev ett COP-brev till Donald Trump där de uppmanade honom att medverka i, snarare än motverka, klimatarbetet.

Förlorare

  1. Trump. Det tog inte många timmar efter att Trump valts, så hade såväl förhandlingsledare från jordens alla hörn som företagsledare från näringslivets alla grenar tagit avstånd från Trumps klimatskepticism. Hans hot om att lämna klimatförhandlingarna fick mycket mindre negativ inverkan på förhandlingarna än många förutspått, och gav många en extra sporre att visa upp ett tydligt klimatengagemang.
  1. Öppenheten. Sällan har ett COP varit så slutet. Förhandlande länder upplevde att de fick mindre information än tidigare, Marockos eget högtidlighetsdokument var inte tänkt att förhandlas alls, observatörer fick mindre tillgång till mötena än förut och uppenbart fredliga manifestationer som CAN:s Fossil of the Day fick inte genomföras som förr. Denna jämförelse gäller inte bara med Paris, utan också t.ex. med COP i Qatar, som ju inte heller är ett under av öppenhet generellt, men som var mycket öppnare som COP.
  1. Gröna Klimatfonden. Ropen ”fill the fund” gällde inte längre gröna klimatfonden, vars tält mitt på COP:s huvudstråk ofta stod tomt. Fonden redovisade förvisso hur medlen tänks spenderas, men alltfler i korridorerna undrar hur smart det egentligen var att gå ”all in” på en fond som vi inte vet om den kan leverera, som inte har egen utförandekapacitet och som har skyhöga overhead-kostnader. Sverige var inte ensamma om att diskret markera ett begynnande ifrågasättande genom att ge medel till diverse andra fonder, men inte GCF.
  1. Kyotoprotokollet. På COP i Doha 2012 var den stora stridsfrågan att få till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, som är det internationella klimatavtalet fram till år 2020. Men det är ännu inte ratificerat, och skrivningarna från COP22 om att det är ”urgent” att anta KP2 möts med en gäspning även i Sverige som inte har några planer på att göra det.
  1. Västsahara. Inför COP trodde många att det skulle bli en diskussion om Marockos ockupation av Västsahara, särskilt som en stor del av Marockos (i övrigt mycket positiva) satsning på förnybar energi sker där. I Sverige har både miljöpartiet och socialdemokraterna kongressbeslut på att erkänna Västsahara, och FN:s eget CDM-system avvisar uttryckligen satsningar på energi där. Ändå blev diskussionen minimal och Marockos pr-apparat närmast oemotsagd.

Det finns fler som borde vara med på listan. Kina, John Kerry och Fiji bland vinnarna. Turkiet, Bolivia och clean coal bland förlorarna. Men så här ser min dubbla topp-5 ut. Hur är din?

/Mattias

COP22: Positioneringsmöte präglat av Trump

COP22 i Marrakesh skulle bli ”genomförandemöte” men präglades av positionering och av Trumpvalet. Framstegen skedde i sido-initiativen, menar Fores som också ifrågasätter Sveriges fokusering på oceaner.

– Trump blev den yttre fiende som klimatmötet behövde för att Parisavtalet inte bara skulle överleva utan få förstärkt stöd. Det är mycket välkommet när nu positioneringarna förtydligas inför avtalets konkretisering, säger Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores, på plats i Marrakesh.

På den för Parisavtalet så centrala frågan om hur utsläpp och länders nationella klimatplaner ska mätas och rapporteras finns inga stora framgångar att rapportera.

– Eftersom arbetsplanen nu säger att detaljerna ska vara klara först 2018, var det förväntat att delegationerna skulle känna på varandra, snarare än förhandla för att nå framåt redan här i Marrakesh, säger Daniel Engström Stenson, som följt förhandlingarna på plats för Fores räkning.

Låga förväntningar till trots, måste man ändå konstatera att flera positioner är de samma som något år före Parismötet, inte minst frågan om vilka åtaganden länderna ska ha. Här ser vi hur ett antal länder är kvar i Kyotoprotokollets tudelning länder, vilket behöver lösas upp för det fortsatta arbetet, anger Daniel.

Mötets avslutande beslut är en konkretisering av att Anpassningsfonden tänks leva vidare under Parisavtalet, men är i övrigt mest skrivningar om att fortsätta diskussioner under 2017 och 2018.

– Marrakeshmötet var som återträffen efter nyårsfesten. Feststämningen har lagt sig, det går trögt med att infria vad man lovat och man börjar slingra sig från löftena eller omtolka dem så att de ska vara lättare att uppnå, säger Mattias. Han fortsätter:

– Framstegen har skett utanför förhandlingsrummen, med positiva initiativ bland annat för tuffa klimatmål för år 2050, för att hjälpa länder att uppfylla sina klimatplaner och för att påskynda omställningen till effektiva biodrivmedel.

Sverige utlovade på mötet 250 miljoner kronor i klimatfinansiering, varav delar från höständringsbudgeten och delar från budgetpropositionen för år 2017. Sverige ska också tillsammans med COP23-värden Fiji ansvara för en oceankonferens i New York i juni.

– Det ekonomiska stödet till fonder som gapat tomma är välkommet. Konferensen, som är Sveriges största FN-initiativ sedan 1972, känns kopplad till klimatministerns personliga engagemang snarare än en bedömning av var svenskt näringsliv, forskning och civilsamhället kan göra störst skillnad för klimatet. Vår unika sjupartiöverenskommelse om att minska transporternas klimatpåverkan med 70 % till år 2030, som Lövin lyfte fram i Sveriges tal, hade varit mer logisk att bygga på, avslutar Mattias.

Läs mer om Fores rapportering från Marrakesh på klimatforhandling.se, med mängder av bloggar, förklaringar till begreppen som cirkulerar och en utförlig guide till de hittillsvarande 22 COP-klimatförhandlingarna.

För ytterligare information, kontakta:

Mattias Goldmann, 070-309 00 45, mattias.goldmann@fores.se

Daniel Engström Stenson, 0730 88 52 63, daniel.engstrom@fores.se