Inför Pre-COP 25 i Costa Rica – det lilla landet med de stora klimatambitionerna

Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsnation, enligt regeringsförklaringen. En av konkurrenterna är Costa Rica, värdland för 2019 års pre-COP. Costa Rica ska nå 100% förnybar el år 2021 och vara helt klimatneutralt till år 2050.

För att Costa Rica ska nå sitt mål om koldioxidneutralitet måste utsläppen av växthusgaser reduceras med drygt 170 000 ton per år till år 2030, enligt de beräkningar det tidigare presidentskapet lade fram när målet presenterades. Målet ingår nu i landets åtagande till FN:s Parisavtal, Nationally Determined Contributions (NDC); år 2021 ska de nå 100 % förnybar elektricitet, och år 2030 ska nettoutsläppen av CO2-ekvivalenter vara max 9 473 000 ton/år, med mål på max 1.19 till år 2050 och 0.27 år 2100. Därtill ska Costa Rica minska sina utsläpp av växthusgaser med 44 % i jämförelse med “business as usual” och en minskning med 25 % år 2030 jämfört med 2012.

Costa Ricas regering beslutade år 2007 att anpassa sina nationella prioriteringar efter globala klimatåtgärder och har därmed utarbetat en långtgående klimatstrategi. Därtill har även en övergripande plan som inkluderar alla ekonomiska sektorer, relevanta myndigheter och akademiska institutioner tagits fram.

I en granskning framtagen av Fores redogörs för de främsta av Costa Ricas klimatsatsningar och hur Costa Ricas klimatarbete ska leda till målet om klimatneutralitet 2050.

Läs hela granskningen här.

Slutrapport från Katowice

Katowice slutade i en stor framgång för FN-processen: Parisavtalets regelbok är antagen. Det innebär att den första versionen av mjukvaran för att föra Parisavtalet från ord till handling är på plats. Nu återstår att genomföra flera uppdateringar. Och att leverera i den riktigt stora frågan: ambitionshöjning i klimatomställningen.

Inför Katowice såg förutsättningar för att anta en regelbok minst sagt dystra ut. Det Polska ordförandeskapet anklagades för att gå på lågvarv; Bolsonaro vann presidentvalet i Brasilien som, ett par dagar innan förhandlingarna öppnade, drog tillbaka sitt erbjudande om att arrangera nästa års förhandlingsrunda; gulvästarna i Frankrike protesterade mot höjda dieselskatter; USA:s skuld till Gröna klimatfonden kvarstod och deras bidrag till av Klimatpanelens verksamhet har dragits undan.

Dessutom saknades en formell förhandlingstext. Det extrainsatta Bangkokmötet i september gav visserligen mandat till ordföranden för de olik förhandlingsorganen att sammanställa en sammanhållen informell text med regelbokens samtliga kapitel. Texten på över 300 sidor innehöll nästan 3000 hakparenteser, indikationer på avsaknad av konsensus, och vittnade om en otroligt svår uppgift för Katowice. Det ledde ordföranden för processen att meddela sin syn på frågan: ”vi är inte redo”.

Trots dessa dystra förutsättningar öppnade förhandlingarna i god ton. Den informella texten accepterades som utgångspunkt för förhandlingar och mötet tilläts fortgå 24 timmar om dygnet.  När Brasilien backade på att anordna COP25 räckte Costa Rica och Chile upp handen som ersättare. Katowice-tåget var satt i rullning. God ton innebär inte att förhandlingarna var enkla eller inte krävde. Flertalet stora och svårlösta konflikter har länge hemsökt klimatförhandlingarna.

När mötets andra vecka påbörjades och den politiska nivån anlände till Katowice växlade det polska ordförandeskapet om från låg- till högvarv. De tog över rodret och spelade en väldigt aktiv roll i att öka tempot men samtidigt förankra en kompromiss bland alla förhandlingsparter. Ur ett processperspektiv är resultat – Parisavtalets regelbok – helt klart en framgång. Än en gång lyckas FN:s ledande klimatorgan leverera.

Från gungfly till stabilitet

Regelboken är sammansatt av 27 beslut som vart och ett på olika sätt ökar transparensen i det globala klimatarbetet. Besluten reglerar hur klimatplaner ska levereras och utvärderas i femårscykler – eller möjligen tioårscykler, periodiciteten återstår att besluta om – som staplade på varandra ska leda oss fram till 2100. De kapitel som ryms i regelboken tar upp alltifrån vad en klimatplan ska innehålla, mätas och bokföras, till hur det ska rapporteras, verifieras och utvärderas. Med kunskap om hur en cykel i klimatarbetet levererat finns också skrivelser för hur ambitionen ska höjas i påföljande cykel.

Sammantaget innebär det att den gungfly som tidigare gällt nu stabiliserats. Tidigare kunde länderna i princip skicka in och följa upp klimatplaner efter eget huvud, vilket gjort det svårt att utvärderingar vad klimatplanerna faktiskt kan förväntas leverera förutsatt att de också genomförs.

Reglerna kunde helt klart varit mer stringenta. En mer robust regelbok skulle ge en stabilare grund att stå på. Men att regelboken nu är på plats bör förstås som en framgång i sig självt. Nu återstår att täppa till luckor – vissa kapitel har lämnats blanka i brist på konsensus – och att skärpa reglerna över tid.

Regelbokens kapitel

Klimatplanernas innehåll
Regler för Artikel 4 i Parisavtalet

Innehållet i klimatplanerna ska beskrivas med utgångspunkt i gemensamma riktlinjer utformade av FN:s klimatpanel. Information om basår, målår, omfattning, metodval med mera ska specificeras. Det kommer göra det lättare att utvärdera hur långt det planerade klimatarbetet tar oss. Samtidigt tillåts en hel del flexibilitet. Som exempel kan nämnas att om ett lands klimatarbete uttrycks i termer som inte låter sig fångas av Klimatpanelens riktlinjer får använda egna metoder förutsatt att de förklarar hur dessa är utformade.

Det är också viktigt att skilja krav på planernas innehåll från kraven på hur det faktiska klimatarbetet ska mätas och rapporteras. De senare reglerna (se kapitlet om ”Transparens” nedan) tillåter större flexibilitet.

I dagsläget sträcker sig vissa klimatplaner över fem år, andra över tio år. Länderna enades också om att anta gemensamma tidsramar för alla klimatplaner från och med 2031. Exakt vilka dessa tidsramar blir återstår dock att besluta (förmodligen fem- eller tioårscykler).

Marknadsbaserat samarbete
Regler för Artikel 6 i Parisavtalet

Kapitlet om marknadsbaserade lösningar är lämnat helt blankt med mandat till nya förhandlingar som ska leverera förslag till beslut till den andra partskonferensen för medlemmarna till Parisavtalet, CMA2, i Chile, november 2019.

Anledningarna till att dessa förhandlingar var extra svår är många, men en av de viktigaste stötestenarna var regler för att undvika att en utsläppsminskning bokförs i flera utsläppsinventarier, det vill säga att den räknas som en utsläppsminskning i fler än ett land.

I denna fråga ville Brasilien, enligt de rapporter som läckte ut från förhandlingsrummens lyckta dörrar, tillåta dubbelbokföring i en övergångsperiod. Anledningen kan vi bara spekulera om, men det är inte otroligt att de baserat sin nuvarande klimatplan på möjligheten att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar i landet även om dessa genomförts inom ramen för en handelsmekanism. Brasilien har tidigare räknat av utsläppsminskningar som finansierats av Kyotoprotokollets mekanism för ren utveckling, CDM, mot sina tidigare nationella klimatlöften, så kallade NAMAs. Om de räknat med samma möjlighet för sin nuvarande klimatplan, NDC, och reglerna för bokföring skulle förbjuda detta har de alltså baserat sin NDC på felaktiga premisser. Det skulle förklara varför de envist blockerade alla krav på att inte tillåta dubbelbokföring i en övergångsperiod.

Andra svåra frågor rörde exempelvis om och i så fall i hur stor grad internationella transaktioner ska avgiftsbeläggas. En stor majoritet av utvecklingsländerna vill lägga en avgift både på den nya kreditmekanismen (artikel 6.4 i Parisavtalet) och på internationellt överförbara utsläppsreduceringar, så kallade ITMOs (artikel 6.2). Avgiften ska framförallt finansiera anpassningsåtgärder i fattiga länder, finansiering som är tänkt att kanaliseras genom Anpassningsfonden. De rika länderna anser att Parisavtalet inte ger mandat till att avgiftsbelägga ITMOs. Regelboken innebär ett beslut om att det bara är Artikel 6.4 som ska avgiftsbeläggas, dock inte i vilken omfattning.

Rapportering kring anpassningsarbete, klimatfinansiering, tekniköverföring och kapacitetsbyggnad
Regler för Artikel 7 och 9–11 i Parisavtalet

Ländernas anpassningsarbete ska frivilligt kommuniceras för att exempelvis öka antagningsfrågans synlighet gentemot utsläppsbegränsningar, öka kunskapen och lärande och ge underlag till den globala översynen. Dessa rapporter ska inte vara föremål för granskning. Vägledning i hur rapporterna kan (men inte måste) skrivas ska utvecklas för att antas i november 2022. Dessutom ska ett register inrättas för att samla alla rapporter om anpassningsarbetet. En prototyp av registret ska vara klart till mitten på 2019.

Rapporteringen om klimatfinansiering handlar dels om information om kommande utbetalningar samt data om utförda transaktioner. Vad gäller kommande utbetalningar ska det rapporteras om ”tillgänglig information.” Denna flexibla skrivelse infördes för att tillmötesgå länder som menade att de inte kan förutspå budgetar som ska antas av framtida parlament.

Löftet om att mobilisera 100 miljarder i klimatfinansiering har konkretiserats genom att lista transaktioner som får räknas av mot utfästelsen. Listan blev till slut väldigt luftig, med möjlighet att räkna både bidrag, lån och andra instrument som klimatfinansiering. Möjligheten att räkna av hela värdet på ett lån, oavsett om det är givet på kommersiella villkor eller ett lågkostnadslån med en bidragskomponent, urholkar begreppet ”klimatfinansiering.”

Det är också upp till givarländerna att definiera vad  kravet på att pengarna ska vara ”nya och additionella” egentligen betyder, förutsatt att de ger information om detta i sin rapportering. Länderna måste också rapportera information exempelvis om prioriterade stödmottagare och målsättningen med finansieringen (anpassning, utsläppsbegränsning, kapacitetsbyggnad, tekniköverföring etc). Dessutom ska länderna själva beskriva på vilket sätt privat finansiering bedöms ha ”mobiliserats” genom offentligt finansierade interventioner.

Enklare regler tillämpas också för kapacitetsbyggnad och tekniköverföring. Slutligen kan också nämnas att reglerna också omfattar utvecklingsländer. Dessa ska rapportera både om vilka behov av stöd de har och vilket stöd de erhållit.

Transparens, global översyn, granskning och uppföljning
Regler för Artikel 13–15 i Parisavtalet

Reglerna för ökad transparens specificerar hur och hur ofta länderna ska rapportera kring hur klimatarbetet fortskrider. Det rör sig om rapportering kring utsläpp, anpassningsarbete och finansiering.

Kina argumenterade länge för olika regler för utvecklade länder och utvecklingsländer. USA och EU argumenterade för lika regler för alla kontraktsparter. Kompromissen blev lika regler men med möjlighet för utvecklingsländer, som anser sig sakna kapacitet, att göra undantag. Det finns ingen tidsbegränsning för hur länge att land får göra undantag. I teorin kan de välja att undantaget ska gälla ända fram till 2100. Men länder som väljer att göra undantag måste beskriva varför, sträva efter att anta den striktare graden av transparensregler och förklara när de förväntar sig att ha full kapacitet att rapportera enligt de gemensamma reglerna. Utvecklingsländer måste också rapportera kring behov av stöd för att leva upp till reglerna om transparens.

Rapporterna ska också granskas av en teknisk expertgrupp som bland annat ska bedöma hur väl informationen följer riktlinjer för rapportering, om ett lands klimatarbete räcker till för att uppfylla utfästelserna i sin klimatplanen och om det finns utrymme för förbättringar. Granskarna får dock inte uttala sig om ambitionsnivån i en klimatplan.

De nya rapporteringsreglerna ska börja användas från och med 2024. Den första globala översynen, i syfte att utvärdera progressionen i ländernas kollektiva klimatarbete, ska genomföras redan 2023. Den kommer alltså att behöva baseras på bristande underlag. Men från och med 2024 och framåt, och inför den andra globala översynen som ska ske 2028, kommer tillgänglig data att vara betydligt bättre. Översynen ska bedöma hur väl länderna är på väg att uppfylla Parisavtalets olika målsättningar, inklusive att begränsa uppvärmningen till väl under 2°C.

Regelboken beskriver också hur uppföljningsmekanismen ska fungera. Kontraktsparterna till Parisavtalet är inte lagligt bundna att uppfylla sina klimatplaner. Däremot är de bundna till att skicka in nya klimatplaner vart femte eller tionde år, hur ofta återstår att besluta. De är också bundna till att rapportera hur klimatarbetet fortskrider. Den kommitté som ansvarar för uppföljningsmekanismen ska därför fokusera på om länderna bryter mot dessa lagligt bindande åtaganden, det vill säga om de inte skickar in klimatplaner eller rapporter med rätt frekvens. Kommittén jobbar inte med strafförelägganden. Ett land som bryter mot sina åtaganden ska istället stödjas; få hjälp att åter kunna uppfylla dem.

Den stora utmaningen kvarstår, att leverera en ny industriell revolution

Jämte förhandlingarna om regelboken fördes en rad diskussioner och förhandlingar om den nu återstående utmaningen: att leverera klimatomställning på massiv skala. Omfattningen på de åtgärder som krävs för att nå målen i Parisavtalet skvallrar om inget annat än en stundande industriell och social revolution. Nya beteenden måste på plats. Energibesparingar, men också minskad efterfrågan genom exempelvis nya res- och levnadsmönster, behöver införas. Existerande och ny teknik för utsläppsbegränsningar ska rullas ut, för att fasa ut det fossila. Skogarna ska växa i omfång, inte krympa. Jordbruket måste ställas om för att binda mer kol i marken. Och helt ny teknik ska på plats för att i framtiden fånga in och lagra koldioxid.

I denna fråga nådde förhandlingarna i Katowice inte särskilt långt. Den så kallade Talanoa-dialogen erbjöd ett tillfälle till förhandlingar om ambitionshöjning. Dialogen, som tidigare gick under namnet ”den stödjande dialogen”, har pågått under hela 2018 i syfte att utvärdera var vi står, vart vi vill ta oss och hur vi tar oss dit. Under Fijianskt ledarskap vid COP23 organiserades dialogen i ett talanoa-format, ett format för att lösa konflikt som traditionellt använts på många önationer. En talanoa innebär att dela berättelser om ett visst tema i syfte att bygga förståelse och lyfta goda exempel. Efter ett år av ”talanoande” har en imponerande meny av möjliga sätt att öka ambitionsnivån i ländernas klimatarbete växt fram. Katowice erbjöd en möjlighet till förhandlingar om hur denna kunskapsbank ska förvaltas. Tyvärr blev skrivelserna om detta väldigt svaga; ländernas uppmuntras att ”överväga” resultatet från Talanoa-dialogen i sitt arbete med att uppdatera klimatplanerna.

Regelboken bör inte ses som lösningen, snarare början på en utmanande period av planerad, snabb och global omställning. Alternativet, att inte omfamna denna revolution, stavas också omställning. Att misslyckas med att begränsa den globala uppvärmningen innebär istället en forcerad, troligen illa koordinerad och helt klart betydligt mer kostsam omställning för att anpassa samhällena till effekterna av ett förändrat klimat.

Dagordningen för det kommande åren

På dagordningarna till partskonferensen för medlemmarna till Parisavtalet, CMA2, samt COP25, står flera svårlösta frågor, bland annat:

  • Regler för marknadsbaserat samarbete
  • Gemensamma tidsramar för framtida klimatplaner
  • Utveckling av samarbete kring kapacitetsbyggande

På dagordningen för COP26, år 2020, står också den ännu svårare frågan om ökade klimatfinansiella volymer efter 2025.

Inför partskonferenserna arrangerar António Guterras ett högnivåmöte, i september 2019. Guterras menar att mötet utgör en möjlighet för föregångsländer att ”höja ambitionsnivån och mobilisera de resurser som är nödvändiga för klimatomställningen.”

COP25/CMA2 kommer anordnas i Chile med förmöten i Costa Rica. Samtidigt har både Italien och Storbritannien uttryckt intresse för att arrangera COP26/CMA3.

Regelboken antagen! COP sammanfattat (första analys, andra uppdateringen)

Vid tiotiden på lördagskvällen antog COP24 regelboken för Parisavtalet. Det skedde efter ett drygt dygns försening, med många rykten om vad som var orsaken – men nu finns en regelbok att analysera och arbeta vidare med!

Vid halvåtta-tiden lördag kväll lade COP-ordförande fram det kompromissförslag på drygt 130 sidor som senare på kvällen enhälligt kunde antas. Vi återkommer förstås med en utförlig analys i dagarna, och har redan idag måndag seminarium i Malmö, men här är inledande reflexioner:

  • Golvet är lagt. ”It does not present a credible respons to the challenges we face” sade miljöorganisationerna i sitt gemensamma slutanförande, och det stämmer. Parisavtalet och regelboken lägger golvet, sen måste regioner som EU, länder som Sverige, kommuner, företag, organisationer och individer göra mer. Men det underlättas av att det finns ett globalt avtal att stå på. Skarpa mål kan förhoppningsvis komma på FN:s generalsekretarares Climate Summit i höst.
  • IPCC välkomnades – inte. Hur IPCCs rapport om 1.5-gradersmålet skulle tas emot blev denna COPs stora symbolstrid, som klimatminister Lövin fick ett särskilt ansvar att lösa. I sluttexten välkomnar COP att rapporten levererades i tid, men noterar bara innehållet – så kunde man lösa den symbolfråga som hotade att förlama hela COP24.
  • Mekanismen för överföring va utsläppsminskningar mellan och inom länder, artikel 6, sköts på, efter att Brasilien ville  ha skrivningar som de flesta andra bedömde skulle äventyra säkerheten i att utsläppsminskningarna faktiskt sker. Det blir därmed en av de stora frågorna för COP25, men räkna inte med att det blir lätt då heller; flera länder insisterar på stor frihet i vad de kan handla med, vilket står mot kravet på verkliga, beständiga och additionella utsläppsminskningar.
  • Internationell finansiering efter 2025 hanteras längre fram, som tidigare sagts, men vilket flera utvecklingsländer protesterade mot. Att även lån ska kunna räknas med när i-länder visar att man kommer upp till 100 miljarder USD per år i internationell klimatfinansiering väckte också missnöje. Flera finansierings-löften gladde däremot; Norge och Tyskland ska båda dubbla sina bidrag till Gröna Klimatfonden där Norge nu av allt att döma övertar Sveriges position som största givare per capita, Sverige gav 50 milj kr vardera till Anpassningsfonden och LDC-fonden, och den som ville kunde genom ett kreditkortsbolag själv bidra till att AP fick mer medel.
  • NDC:erna, nationally determined contributions, får en process för att de successivt ska bli mer lika, för transparens i hur man räknar och för att skärpa ambitionerna senast 2020. LDC:er får lägre krav på vad de ska redovisa.
  • Klimatanpassning refereras till, men länder får fortsatt i stor utsträckning bestämma hur mycket det ska vara med i NDC:erna, där svårigheten att kvantifiera gör anpassning svårare att hantera. Anpassningsfonden ska från årsskiftet lyda under Parisavtalet. Loss&Damage ingår inte i NDC-redovisning, och ingen särskild fond har skapats för detta, vilket vissa länder önskar.
  • ”Just transition” diskuterades mycket, för att Frankrikes gula västar-protester och Polens kolgruvearbetare synliggör vikten av att inte ha för stora grupper som ser sig som förlorare i omställningen. I huvudsak hanterades detta i Silesiadeklarationen, med mindre tyngd än regelboken, där det bara finns med i en not.
  • Åtskilliga klimatinitiativ från näringslivet pekade på högre ambitioner, bl.a. modeindustrins klimatåtagande (med svenska H&M) och finansiella sektorns utökade investeringar.
  • … men COP24:s stora stjärna, förutom FN:s generalsekreterare Antonio Guterres som medverkade tre gånger trots pågående Jemen-medling utanför Stockholm, var svenska femtonåriga Greta Thunberg, vars rättframma tal refererades av oerhört många och säkert bidrog till höjda ambitioner på många håll.

Utförligare analys kommer här på klimatforhandling.se!

Mattias Goldmann (vers 3)

Guterres: Misslyckas vi är vi dömda

Det värsta som kan hända är att Katowice blir ett nytt Köpenhamn, varnade FN:s generalsekreterare Antonio Guterres för, vid mötet med civilsamhället på COP24. Han fortsatte ”Klimatförändringarna springer snabbare än vi och prognoserna många trodde var överdrivna överträffas av verkligheten. Därför är det en oroande paradox att vi på många sätt saktar ner i klimatarbetet. Om vi inte lyckas, är vi verkligen dömda.”

Inför slutspurten på övertid på COP24 sade Guterres att ”Vi behöver ett balanserat dokument, som inte dödar det momentum jag behöver för klimattoppmötet i september, som blir startpunkten för ödesåret 2020 då länderna ska börja förverkliga sina klimatmål. Det är viktigt att Katowice inte blir ett hinder på vägen, men jag har inga illusioner att vi ska få allt vi behöver här.”

Guterres var också självkritisk: ”Jag har alltid sagt att tekniken är på vår sida, som att förnybar energi är konkurrenskraftig gentemot fossila bränslen, och jag tror på det. Men varje process har vinnare och förlorare, och när vi går från en grön till grå ekonomi, måste vi ha med den sociala dimensionen. Jag har inte varit tillräckligt tydlig här, och kommer att fokusera mer på detta, för annars får vi en stor del av befolkningen som är emot klimatarbetet. Här kan civilsamhället spela en viktig roll. Vi ska inte ge argument till de som mobiliserar samhället mot klimathandling.”

Guterres lyfte investerarna som det enskilt mest positiva; ”Från politiken har jag sett en begränsad vilja, men jag ser finansiella institutioner som nu flyttar sina mycket stora portföljer, vilket är det viktigaste som kan ske för att hjälpa regeringar se att de behöver ha högre ambitioner och mer vilja. När jag ser en enorm pensionsfond som flyttar sina pengar från fossila bränslen till förnybart, så är det ett mycket viktigt bidrag för ökad politisk vilja.” Han fortsatte med att lyfta fram kommunernas viktiga och positiva roll ”Som tur är, tas de flesta relevanta klimatbeslut på lokal och regional nivå, och vi ser en mycket positiv utveckling här.”

Och så hyllade han Greta Thunberg, även om han benämnde henne ”The Swedish girl”; ”She made a fantastic speech, I wish that I would be able to deliver the same speech”.

Innan han skyndade vidare efter en halvtimmas möte som blev tre kvart, avslutade han med att i förväg sammanfatta slutdokumentet; ”Jag är säker på att många kommer att vara besvikna vid slutet av denna process, kanske också jag, men det viktiga är att aldrig ge upp.”

Mattias Goldmann

Nuläget på COP: Slutna rum, texter utvecklas, konflikter kvarstår

”Att inte komma överens skulle inte bara vara omoraliskt utan också självmordsbenäget”.

Orden är FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, och nu försöker COP24 enas om regelboken för klimatavtalet. Förhandlingarna sker nu bakom stängda dörrar, på tv-monitorerna är dagordningen nu kort, det står”Closed for observers” på de flesta punkter och plenaren skjuts på i tretimmarssjok. De viktigaste knäckfrågorna har fått ministrar som ansvarar för att få fram texter, och som rapporterar direkt till COP-ordförande.

Ordförande har lanserat ”Sejmik” som mötesform, för att hedra 550-årsdagen av den polska riksdagen – troligen omedveten om att det är ett skällsord i många länder. I princip är det rundabordssamtal med delegationsledarna, som tänks ha mandat från andra länder att komma framåt – men det betyder också att vissa länder känner sig utestängda från dialogen, att de som förhandlar samtidigt måste rapportera bakåt, och att allt det man enas om här måste leda till konsensus i respektive förhandlingskonstellation innan det kan föras fram till plenum.

I tre vändor har vi fått nya texter de senaste timmarna; i går kväll, mitt i natten och strax efter tio i morse. Förhandlingsländerna kommer allt närmare en överenskommelse, men det sker på punkt efter punkt genom att texterna är väldigt öppna – man söker kompromiss-ordval som alla kan godta snarare än att kohandla, så att alla får något på ett område mot att man ger på ett annat. Detta betyder troligen att en regelbok antas här på COP24, gissningsvis lördag eftermiddag, men också att den blir så vag att den behöver skärpas över tid. Detta har också varit Sveriges linje hela tiden, och historiskt har det skett, t.ex. var CDM-mekanismen väldigt vag till en början men skärptes över tid. Men denna gång blir det svårare, eftersom varje land har åtaganden; det är ett noga balanserat bräde.

Torsdag eftermiddag rapporterade de som COP-ordförande utsett som ansvariga in enligt följande:

Finansiering: Tyskland och Egypten har fått fram klara texter kring marknadsmekanismen, GEFs roll, gröna klimatfondens roll, mer frågetecken kring anpassningsfonden och transparens, långsiktig finansiering och loss&damage.

Transparens: Spanien och Sydafrika rapporterar att oenigheten inte är särskilt stor.

Utsläppsminskningar (mitigation) Singapore och Norge rapporterar att det finns stora skillnader kvar om hur tydligt ambitioner och mål ska skrivas in.

Anpassning: Gambia och Finland rapporterar att det fortsatt behöver förtydligas hur anpassningsbehov uppskattas, hur anpassningssatsningar räknas och hur man säkerställer att anpassning också ger utsläppsminskningar och vice versa. Texter är nästan klara, och representerar ett väl balanserat dokument.

Global stocktake: Marshallöarna och Luxemburg rapporterar: Fyra områden är kvar, särskilt på equity finns det flera möjligheter kvar.

IPCC-rapporten och Talanoa-dialogen: Sverige och Costa Rica rapporterar att man i princip enats om ett textförslag.

Artikel sex, marknadsmekanismer: Nya Zealand och Chile ansvarar, här finns många kvarstående frågetecken – inte orimligt eftersom enighet här förutsätter att man enats på andra områden.

Klimatforhandling.se kommer förstås att noga analysera hela avtalet från COP24, men väljer att inte i detalj analysera de texter som finns nu, eftersom de inte är antagna och kommer att förändras.

Mattias Goldmann 

Stora knäckfrågor kvar – och Sverige har nyckelroll

COP24 går in i slutspurt, med mycket kvar att lösa, alltfler som tror att det drar ut på tiden – men fortsatt en bred önskan att få till regelboken på årets COP. Här är några av de viktigaste knäckfrågorna som återstår:

Flexibilitet. Parisavtalets ”Common but differentiated responsibilities” ska nu konkretiseras och här går åsikterna starkt isär. De minst utvecklade länderna bedömer att de inte har kapacitet att beräkna och rapportera särskilt detaljerat, medan flera medelinkomstländer anger att detaljerade krav hindrar deras utveckling. Hög flexibilitet innebär i gengeäld att t.ex. Kina kan sätta upp mål som blir mycket svåra att följa upp. Skrivningar liknande den berömda ”those in a position to do so” är att vänta.

Rättvisa. Miljöorganisationer, Afrikagruppen och andra vill förtydliga Parisavtalets ”in the light of equity”, utöver avtalets”Principle of Common but Differentiated Responsibilities and Respective Capabilities (CBDR&RC)”, men vad det konkret innebär är förstås inte självklart. Det kan lätt innebära ett ansvar för historiska utsläpp medan många i-länder istället fokuserar på nuvarande utsläpp, inkomstnivåer och övergripande förutsättningar att minska utsläppen, såsom länderna själva uttrycker det i sina NDCs. En variant är den ”just transition” som konkretiserats i ordförandelandet Polens president Andrzej Dudas “Silesia Declaration on Solidarity and Just Transition”, med fokus bl.a. på att skapa hållbara jobb för att säkerställa folkligt stöd för omställningen. Efter gula västarnas protester i Frankrike anger alltfler att det behövs någon form av skrivningar om detta, men var de ska hamna och hur konkreta de ska bli återstår att enas om.

Finansiering. Anpassningsfonden har fått drygt 1.2 miljarder kronor i nya åtaganden på mötet (varav 50 milj kr från Sverige), Tyskland och Norge har båda lovat dubbla sitt stöd till Gröna Klimatfonden (vilket gör dem till största givare per capita), men gapet är ändå stort efter att USA dragit in stora delar av sin finansiering. Till år 2020 ska det finnas minst 100 miljarder dollar i internationell klimatfinansiering, och därefter en ”pathway” till en årlig finansiering över den nivån. Man är inte överens om vilken nivån är idag – för vad som räknas är inte överenskommet; bistånd, exportkrediter… I regelboken bör det klargöras, men här är det i-länderna som vill ha flexibilitet.

Loss&damage. Åtskilliga u-länder och NGOer vill ha in”skador och förluster” eller loss&damage i vad som ska redovisas och kunna ersättas, med argumentet att viss klimatförändring inte går att anpassa sig till. Här är USA och EU relativt ense; klimatanpassning hanterar detta, och det som ligger utanför är ofta länders eget ansvar – vad är bad governance och vad är klimatförändringar när t.ex. en strand sköljs bort?

IPCC:s rapport. USA, Kuwait, Saudiarabien och Ryssland vägrade ”welcome” IPCC:s rapport om hur 1.5-gradersmålet kan nås och vad som händer om vi missar det – vilket förstås provocerade resten av COP. Saudiarabien vill också avvakta IPCC:s nästa klimatrapport 2022 innan de godtar åtgärder som innebär att användningen av kol och olja minskas. Sveriges klimatminister Isabella Lövin och Costa Ricas miljö- och energiminister Carlos Manuel Rodriguez ska hitta formuleringar som alla kan enas om. Det bör bli något mer än ett ordval; här finns nyckeln till hur ambitiöst klimatarbetet ska bli framgent.

Var ska COP25 vara? Omedelbart kan frågan tyckas mindre viktig, men vi ser att ordförandeskapet är viktigt och har inte helt övertygats av Polens kapacitet eller driv. Räkna med förmöte i Costa Rica och själva mötet i Santiago, Chile. Då hamnar COP i Latinamerika, som det var tänkt (förra gången var COP20 i Lima), i två demokratier med höga klimatambitioner och ett track record som åtminstone delvis imponerar. För 2020 kandiderar Storbritannien, och energiminister Claire Perry anger att hon tror att det först är då man enas om regelboken; ”I would very much like the UK to be the place where we come together in 2020 and see if we can get those NDCs and Rulebooks together,” she said, referring to the national climate action plans and official rules that underpin the Paris Agreement.” Även Italien har uttryckt intresse.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres vädjade till klimatmötet att komma överens, att misslyckas ”skulle inte bara vara omoraliskt utan också självmordsbenäget”. I sitt tal för Sveriges räkning sade klimatminister Lövin att ”Det som krävs här i Katowice är ett beslut om en robust, detaljerad, tydlig och långsiktig regelbok som får Parisavtalet att fungera. En regelbok som ger oss jämförbara och förutsägbara förutsättningar, och som gör det möjligt att höja ambitionerna med tiden.” Frågan är var den nedre smärtgränsen går för att det ska vara värt att låta klubban falla och regelboken antas här i Katowice.

Mattias Goldmann

Talanoa: Snacka duger inte

Onsdag eftermiddag avslutades Talanoa-dialogen. Ordet kommer från COP23 då värdlandet Fiji introducerade konceptet, som står för en inkluderande, deltagande och öppen dialog där man ska nå kloka beslut för det gemensamma bästa. UNFCCC anger att ”Under processen i Talanoa-dialogen kommer parterna att bygga förtroende och fördjupa kunskap genom empati och förståelse.” Den som vill, har i två omgångar under året kunnat lämna in sina förslag till denna dialog, med över hundra sessioner runt om i världen. Talanua kulminerade nu i att 138 länder och 42 icke-statliga organisationer i dialogform och rundabordssamtal på COP försökt finna en väg framåt, med fokus på att skärpa klimatkraven.

Det är lätt att ha stor sympati för talanoa-processen, men när man lyssnar på inläggen, är det lätt att förstå att COP-ordförande och FN:s generalsekreterare ursäktar sig så fort de inlett sessionen, och lämnar mötet. Det vi sedan hör från de länder och förhandlingsgrupper som medverkar, är i princip samma som i inledningsanföranden. De icke-statliga organisationerna är också förutsägbara, även om det fortfarande är uppfriskande att höra näringslivet (BINGO) uppmana regeringar att skärpa sina åtaganden för att nå nettonoll i utsläpp så fort som möjligt, helt i linje med vad miljöorganisationerna (ENGO) genom Climate Action Network (CAN) efterlyser. För oss som inte upprörs över att också unga får höras i klimatsamtalet, är det också välgörande att se två barn med lika delar blyghet och tydlighet adressera klimatmötet; ni måste skärpa er!

Vad som händer med talanoa framgent är inte helt givet. COP23-ordförande Voreqe Bainimarama angav att ”nu måste dialogen vara över, och vi övergår till Talanoa Call for Action”, men flera vill att konceptet ska fortsätta, på nästa COP och på klimat-toppmötet nästa höst. Sverige och Costa Rica har en särskild roll i att utforma vad som ska hända framgent – vi återkommer när det klarnar!

Mattias Goldmann

COP: EU presenterar skärpt 2050-mål, men ingen väg dit

Idag presenterar EU-kommission sitt förslag till långsiktig klimatstrategi på COP. I dessa dagar är det en välkommen och viktig signal att de utgår från att vi ska klara att begränsa uppvärmningen till 1.5°C, alltså det högre målet och det som IPCC i sin av USA inte välkomnade rapport visar hur det kan ske.

EU:s förslag innebär nettonoll i klimatpåverkan 2050, en tydlig skärpning jämfört med tidigare målet på 80% till 2050. Nettonoll betyder inte nollutsläpp, eftersom utsläpp kan buffras i hav och skog, utan betyder ungefär 93% minskade utsläpp. Många frågor till EU på COP rör målen för 2030, som inte föreslås skärpas, vilket innebär en väldigt snabb utsläppsminskning efter år 2030 och högre ackumulerade utsläpp än om delmålen skärps. Kommissionen säger nästan uttryckligen att man inte vill öppna förhandlingar om 2030-målet för att man riskerar att det nuvarande urholkas. Kommissionen anger att utsläppen förväntas minska med 46% med existerande styrmedel 1990-2030, alltså mer än målet på 40%, delvis genom att förnybarhetsmålet, effektiviseringsmålet och andra mål och policies ”bakvägen” skärper klimatarbetet.

Vissa EU-länder, som Nederländerna, och Europaparlamentet föreslår ett mål på minst 55 %, och bland annat Naturskyddsföreningen kräver att EU uttalar ett sådant mål här på COP. Det kommer inte att hända, eftersom medlemsstaterna i ministerrådet inte medverkat i processen och inte gör så på COP heller. En ”best case” kan då vara att EU till nästa år skärper sitt NDC-utsläppsåtagande, och att de tidigt uttalar att det kommer att ske vilket ökar trycket på andra länder att göra så. Det vore i linje med den förhoppning om skärpta NDC:s 2020 som bl.a. Sverige uttryckt, och som vore rimligt givet IPCC:s tydliga rapport om 1.5-gradersmålet och UN Environments Emissions Gap, som visar att vi med nuvarande mål är på väg mot tre graders temperaturhöjning eller mer.

Mattias Goldmann

COP tisdag kväll: Stor oenighet, hårdare styrning

Tisdag kväll samlades COP-delegaterna i den stora plenaren för att höra hur arbetet går framåt. Även om alla rapportörer bedyrade att framsteg gjorts och att förhandlingarna sker i god och konstruktiv anda, så måste man konstatera att de stora olösta frågorna som COP började med, i princip kvarstår. Nu skärper COP-ordförande Michał Kurtyka greppet om processen.

I korthet: Övergången är svår från Kyotoprotokollets gamla uppdelning mellan i-länder med formella krav och andra länder utan dessa krav, till Parisavtalets ”common but differentiated responsibilites”. Det gäller kraven på utsläppsminskningar – vad de ska omfatta, hur de ska redovisas och hur de skärps, men också i vad mån klimatanpassning ska ingå i ländernas redovisningar, samt vad som ska redovisas vid den periodiska genomgången. Därtill är oenigheten stor om vad som ska ske med loss&damage (den skada av klimatförändringar som inte kan anpassas till), om den finansiella mekanismen, och om finansiering. Alla dessa punkter beskrivs utförligare nedan, utifrån dagsläget och i den ordning de presenterades – för att i grunden förstå respektive punkt, hänvisas till klimatförhandlingsguiden.

COP:s ordföranden tar nu ett hårdare grepp om processen och utlovar en ny text till onsdag morgon, ingen specifik tid. ”Fokusera på de stora frågorna. Lägg inte till text, dra ifrån text. Sök efter ordval som kan accepteras av alla.” Arbetet fördelades på ett antal ministrar, alltid i par i- och u-land enligt Kyotoprotokollets gamla uppdelning; kanske ett recept för framgång men i korridorerna hörs redan jämförelser med COP19 i Köpenhamn där en för hårdhänt toppstyrning ledde till att förhandlingarna bröt ihop.

Utsläppsminskningar (mitigation): Oenigheten rör fortsatt vad som ska ingå i ländernas/parternas NDC (nationally determined contributions) och hur stor skillnad man gör mellan kraven på olika länder, inklusive kraven på transparens och redovisning. Här finns en övergripande diskussion om vad som ska vara bindande, ”shall”, eller frivilligt, ”may”, ”as appropriate” och liknande formulieringar. Även timingen diskuteras; när ska vad redovisas och när ska/kan mål skärpas?

Transparens: Under denna punkt diskuteras slutdatum för dagens metod att rapportera och när man övergår till att rapportera utifrån Parisavtalet, hur förbättringar över tid ska operationalisera och hur flexbilitiet byggs in i systemet.

Stocktaking/redovisning: Här diskuteras bland mycket annat hur/om equity (klimaträttvisa) ska redovisas; ska det vara per tema eller mer övergripande. Ska Loss&Damage redovisas, och ska svarsmekanismer (response measures) inkludera.

Artikel 6 utsläppsmekanismen diskuterar fortsatt övergången mellan Kyoto-mekanismens CDM och Parisavtalets nya mekanism; när ska den ske och hur? Också kopplingen mellan denna artikel och andra delar av avtalet diskuteras fortsatt, med begränsade framsteg. Rapportörerna för dnna fråga efterfrågade tydligast att ordförandeskapet kliver in för att kunna komma vidare.

Klimatanpassning: Särskilt paragraferna 41, 42, 43 och 45 diskuteras, i vad mån anpassning ska ingå i NDC:er samt kommunikation om anpassning. Hur mycket ska IPCC och andra FN-organ arbeta för att bedöma anpassningsbehov och hur mycket klimatanpassning och stödbehov för anpassning ska finnas med i den återkommande redovisningen av klimatarbetet.

Finansieringsmålet och vägen fram till 2025 är fortsatt under förhandling, med stor oenighet.

Mattias Goldmann

Polsk elektromobilitet: Mål en miljon elbilar 2025

COP24-ordförandelandet Polen får mycket kritik för sitt kol, men de har också en ny elektromobilitetslag med målet en miljon elbilar till 2025 – och en rad incitament för att göra det möjligt. Upphovsmannen är samma minister som nu är ordförande för COP24!

Försiktigt uttryckt så har Polen inte alltid varit en starkt pådrivande kraft i klimatarbetet på EU- och FN-nivå, även om delar av den polska regeringen bedyrar att man tvärtemot oberoende analytikers bild kommer att klara klimatmålet inom EU för år 2020. Klimatet är inte heller i fokus för elbilssatsningen, utan luftkvaliteten. I nästan alla Polens större städer är luften tidvis så dålig att den bryter mot EU:s bindande luftkvalitetsnormer för både kväveoxid och partiklar. På nationell nivå står energisektorn, framför allt förbränningen av kol – inklusive uppvärmning av enskilda hushåll -, för merparten av luftföroreningarna och trafiken för bara 12 %, men i Warszawa står bilen för 60 %.

Elbilar kan också öka intresset för att investera i det sedan länge dåligt underhållna elnät och bidra till att bättre balansera elnätet. I nuläget handlar det om att öka efterfrågan på el nattetid – då elbilar kan laddas – medan det längre framåt handlar mer om att lagra tillfälligt elöverskott från framtida havsbaserad vindkraft, anger Polityka Insight i rapporten ”Silent revolution in the energy sector”.

EU är orsak och verkan
EU-kommissionen har återkommande markerat mot medlemsstater – även Sverige – att fortsatt olagligt dålig luft på sikt leder till dryga böter, vilket är en viktig drivkraft för omställningen. Också EU:s krav på att alla medlemsländer ska ha en alternativ-bränslestrategi var varit viktigt; här har Polen varit mer ambitiösa än Sverige, som fick underkänt från kommissionen. Eldrift, fordonsgas (CNG) och vätgas är EU:s prioriterade alternativa drivmedel, och också de som – i denna ordning – nu lyfts av Polen.

Målet: Egen industri
Polen hade fram till nittiotalet en egen bilindustri, som tillverkade bilar med namn som Polonez och Polda. Idag är tillverkningen större men de egna märkena borta. Det vill Polen råda bot på med hjälp av elbilarna; med statligt stöd ska en mindre, helt ny elbil tillverkas i Polen från 2019, hoppas man. Dessutom vill man att nya företag ska växa fram inom innovativ bildelning, med elbilen som grund.
På bussidan ligger man bättre till; Solaris säljer elbussar på många marknader och Volvo har all sin busstillverkning för Europa i Polen. Alla deras stadsbussar är nu elektrifierade i någon form.
I Polen finns också storskalig batteriproduktion för elfordon, inklusive NorthVolt som börjar montera batterier här. Polen vill nu ta steget och bli tillverkare från grunden, och kan dra nytta av att EU är alltmer oroliga att hamna på efterkälken i batterifrågan.

Ambitioner och stimulans
Målet en miljon elbilar 2025 uttrycks inte i lagen, men återkommande av regeringen. Det ska uppnås genom en rad konkreta satsningar:

Elbilar befrias från accis som annars står för en stor del av nya bilars kostnad i Polen, beroende på bilens cylindervolym. Beroende på bil och jämförelseobjekt blir stimulansen väl så stor som den svenska elbilspremien/bonusen. Momsbefrielse, som i Norge, har diskuterats men ingår inte i nuläget, däremot kanske närmare år 2025.

 Elbilar ska få köra i bussfilen och parkera gratis, vilket ju visat sig vara en viktig och kostnadseffektiv del av Norges elbilsboom och vilket en rad polska städer redan infört. I motsats till Norge anger Polen dock inget slutdatum eller maxantal elbilar för stimulansen.

Laddplatser: 2020 ska det finnas 6400, delfinansierade av staten. Om målet inte är i det närmaste uppfyllt i slutet av 2019, ankommer det på kommunerna att komplettera med vad som saknas. Kommuner med över en miljon invånare och minst 600 000 fordon ska ha minst 1000 laddplatser vid 2020 års utgång, de med över 300 000 invånare minst 210 laddplatser, över 150 000 invånare ska ha 100 och över 100 000 ska ha 60 laddplatser.

Miljözoner för personbilar får införas av kommunerna, där de som inte uppfyller kraven antingen förbjuds från att köra in eller måste betala 30 PLN, cirka 75 kronor för passagen.

Offentlig upphandling går före. Statliga myndigheter ska nå 10 % elbilar i sina flottor 1 januari 2020 och 20 % 2023. Kommuner med upp till 50 000 invånare ska nå minst 30 % elbilar i sin totala flotta, och kollektivtrafiken ska till minst 30 % drivas med el eller fordonsgas, i linje med EU-kommissionens inriktning för offentligt upphandlade transporter som nu förhandlas. Andelen nollutsläppsbussar ska vara 5 % från 1 januari 2021, 10 % 2023 och 20 % 2025.

Laddplatser. Offentliga byggnader, flerfamiljshus och externa parkeringsplatser i större kommuner ska utrustas med laddpunkter med en effekt på minst 3,7 kW.

Statligt stöd. År 2018 anslår regeringen 4 010 000 PLN för elektromobilitet, vilket år 2020 når 13 716 000 PLN för att därefter kraftigt minska och sedan åter höjas, till 19 689 000 PLN år 2025(1 PLN = 2,43 kr), varefter stödet fasas ut till år 2027.

Böter. Nio böteskategorier med nivåer upp till två miljoner PLN (ca 4.5 miljoner kronor) för de som inte uppfyller kraven.

Läs mer här