Climate Finance Day & One Planet Summit – nu rör sig pengarna!

Exakt två år efter att Parisavtalet antogs, stod Frankrike värd för ”One Planet Summit” med syfte att öka klimatfinansieringen. Mötet var inte en del av de formella klimatförhandlingarna, men adresserade en av de helt stora frågorna från klimatmötet COP23 i Bonn: Hur får vi omställningstakten att öka? Att vi enats om ett Parisavtal gör ju inte någon skillnad i sig; det måste genomföras och då krävs att kapitalet ändrar inriktning.

Mattias Goldmann har skrivit fem slutsatser efter klimattoppmötet One Planet Summit i Paris.

Läs hela artikeln i Aktuell Hållbarhet

Klimatfinansieringsmöte i Paris

På dagen två år efter att Parisavtalet för klimatet antogs, hålls i Paris ”One Planet Summit” med syfte att öka klimatfinansieringen. Mötet är inte en del av de formella klimatförhandlingarna, men det relaterades flitigt till One Planet Summit på COP23 för ett par veckor sedan och det som nu sker i Paris ses som en viktig del i att kunna klara ”väl under två grader”-målet som Parsavtalet slår fast.

Här presenterar vi några av de löften och uttalanden som gjorts inför och under mötet, och kompletterar med en mer analyserande genomgång.  

Politiska åtaganden
EU: s klimat- och energikommissionär Miguel Arias Cañete presenterade tre nya klimatrelaterade prioriteringar med upp till nio miljarder euro för finansiering i Afrika och EU:s grannskapsländer till år 2020; Förnybar energi inklusive grön transport, hållbara städer och hållbart jordbruk.

 USA:s president Trump medverkade inte, men var flitigt omnämnd och många av de åtaganden som gjordes hade tydlig koppling till USA:s minskade klimatengagemang. Före detta generalsekreteraren för FN, Ban Ki-moon tog specifikt upp Trumps beslut att lämna Parisavtalet, som han kallade för ”politiskt kortsiktigt”, ”ekonomiskt oansvarigt” och ”vetenskapligt fel”.

Under parollen ”Make the planet great again” delade Frankrikes president Macron ut stipendier 18 forskare, som kommer att flytta till Frankrike för att fortsätta sin klimatforskning. 13 av de 18 vinnarna är amerikanska.

USA:s före detta utrikesminister John Kerry uppmanade länder att sätta klimatfrågan högst på agendan för G20-möten. Han yrkade på ett totalstopp för investeringar i kol, ett globalt pris på koldioxid och en ny global, ren energinorm som möjliggör CCS men framför allt påskyndar omställningen till förnybar energi.

Kaliforniens guvernör Jerry Brown tog upp klimatflyktingarna ”Migrationsproblemen i Europa är ingenting jämfört med vad de kommer att vara om tio eller tjugo år”

Powering Past Coal Alliance har nu över 50 medlemmar inklusive Sverige, och Storbritannien och Kanada som liksom en rad storföretag gick med under One Planet Summit. Storbritannien anslår 1,5 mdr kr för klimatanpassning i bl.a. Karibien och står värd för Zero Emissions Vehicle Summit hösten 2018. I samband med mötet publicerade May en debattartikel i The Guardian, läs här.

Kanadas miljöministern Catherine McKenna lanserade ett nytt partnerskap med Världsbanken för att hjälpa utvecklingsländer att byta från kol till förnybar energi. Kanada publicerade samtidigt den första Made-in-Canada klimattredovisningen, där det bl.a. framgår att de flesta av Kanadas provinser nu infört eller är på väg att införa koldioxidpriser, mer pengar spenderas på ren energiinfrastruktur, översvämningskartläggning och klimatprojekt över hela landet.

Kina utlovar att deras nationella utsläppshandelssystem lanseras ”inom några dagar” och inleder närmare samarbete inom utsläppshandel med bl.a. Kanada, Colombia, Costa Rica, Chile och Mexiko.

Bland utvecklingsländerna var Bangladesh kanske tydligast med nya åtaganden; 24 % av deras yta ska vara skogsklädd om fem år mot 22 % idag.

OECD, Frankrike och Mexiko lanserade ”The Paris Collaborative on Green Budgeting” som ska underlätta att få nationella budgetprocesser i linje med Parisavtalet och andra FN-relaterade miljöåtaganden.

Energibranschen
ExxonMobil har, försiktigt uttryckt, inte varit pådrivande i klimatarbetet, och därför är det särskilt positivt att de nu utlovar att granska ”scenarier som är kompatibla med en 2C-värld”. Det sker efter krav från flera tunga aktieägare, bl.a. Church of England. Bl.a. BP, Shell och Total har redan tagit fram liknande 2C-scenarier.

Franska Schneider Electric ansluter sig till RE100-kampanjen, där medverkande bolag åtar sig att använda 100 procent förnybar el år 2030. De ansluter sig också till EP100-kampanjen med ett löfte att dubbla sin energieffektivitet. Franska elbolaget EDF ansluter sig till EV100-kampanjen, som syftar till att göra elbilar ”det nya normala”, med löftet att bara ha elbilar år 2030.

Försäkringar, banker och investerare
Världsbanken kommer sluta finansiera olje- och gasprojekt från 2019; både utvinning och sökande efter nya fyndigheter – vid exceptionella tillfällen kan dock gasprojekt fortsatt komma i fråga.

Med det nya, femåriga initiativet Climate Action 100+ utlovar 225 ledande investerare att skärpa kraven på de 100 mest utsläppsintensiva företagen, bl.a. Airbus, E.On, ExxonMobil, Ford och GM. Se här

G20:s Task Force on Climate-related Financial Disclosures (TCFD) med riktlinjer för klimatrelaterade finansiella upplysningar används nu av 237 företag, inklusive mer än 150 finansiella bolag.

12 holländska banker, försäkringsbolag, kapitalförvaltare och pensionsleverantörer har arbetat fram en ny metod, PCA, för mätning av koldioxidavtryck från investeringar och lån.

Målet är att metoden ska göra det möjligt för finansinstitut att sätta klimatmål och kontinuerligt mäta mot dessa mål.

Norges största privata pensionsfond Storebrand lanserar en stor ny fossil bränslefri räntefond, värd 1,3 miljarder dollar enligt Reuters, kompletterar bolagets två fossila fria kapitalfonder som lanserades i april.

Försäkringsjätten AXA slår fast att ”en +4C- värld är inte försäkringsbar” och utlovar en fyrdubbling av gröna investeringar. De kommer också att femdubbla takten i avyttrandet av tillgångar i kol, ”divest”. Bolag med mer än 30 % av sina intäkter från kol, med en energimix på över 30 % kol, som bygger nya kolanläggningar eller producerar mer än 20 miljoner ton kol per år ska inte ingå i den framtida portföljen.

Andra initiativ
Microsoft lanserade ett nytt initiativ på 50 miljoner US dollar för att med AI-baserade teknologier öka miljö- och klimatskyddet.

Mattias Goldmann

Katowice: en industristad i förändring

Nästa runda av FN:s klimatförhandlingar (2018) kommer att hållas i Katowice, en sydlig stad i hjärtat av Polens kolgruveindustri. Två kilometer från kongresscentret har EU:s största kolföretag, Polska Grupa Górnicza (PGG), sitt huvudkvarter. Trots den tunga kolindustrin håller Katowice på flera sätt på att förändras till en mer hållbar stad.

Mer grönyta än någonsin: I dagsläget är Katowice betydligt mer täckt av grönytor än tidigare. Mer än 40 procent av stadens yta har restaurerats till skogsområde eller parker. Till exempel ligger Polens största kommunala park i mitten av Katowice. Dessutom har nya cykelvägar installerats och i närområdet finns flera sjöar att besöka.

GPP – ett flaggskepp i Katowice: Utanför centrala Katowice ligger ”The GPP Business Park”. GPP är ett 15 hektar stort område med flera energieffektiva kontorsbyggnader. I området finns framförallt en byggnad, ”Goeppert-Mayer” som har blivit titulerad som “enastående” av Europas miljöcertifieringssystem för hållbara byggnader (BREEAM). GPP är först i kontinentaleuropa med att bli miljöcertifierad av BREEAM. Byggnaden var även först i Polen med att använda ett så kallat ”trigeneration system”, en teknologi som samtidigt effektivt producerar el, värme och kyla, dock i detta fall med naturgas som bränsle.

Stor skada på ekologin: Katowice omvandling till en mer grön stad står i stor kontrast till åren mellan 1945–1989 då Katowice var Polens huvudsakliga nav för att utvinna kol. Dessa år ledde till stor ekologiska skador i Katowiceområdet. Till exempel förlorades betydelsefulla vattenkällor, matjord och viktiga näringsämnen i marken.

Fortsatt mycket arbete kvar: Trots att Katowice håller på att förändras är det en fortsatt mycket tung industristad. Ilona Jedrasik, talesperson för miljögruppen ClientEarth, säger att COP24 förhoppningsvis kan signalera för Polen, och andra länder med höga koldioxidutsläpp, att ländernas ekonomier behöver baseras mer på lågutsäpps-teknologier och grön energi.

I samband med att Polen utropades som värdland för Klimatförhandlingarna 2018 sa UNFCCC:s Executive Secretary, Patricia Espinosa, i ett uttalande att regeringarna förväntas nå ”viktiga milstolpar” vid klimatmötet:

Countries will come together to take stock of their progress towards the targets they agreed three years before in Paris. Those targets are too weak to avert dangerous climate change and the Polish conference will be an opportunity for them to be upgraded.

Källor:

https://www.breeam.com/index.jsp?id=665

http://www.climatechangenews.com/2017/06/01/un-climate-conference-2018-heads-heartland-polish-coal/

http://www.dw.com/en/a-former-polish-mining-town-reinvents-itself/a-16306379

http://www.thenews.pl/1/9/Artykul/309851,2018-COP24-to-be-held-in-southern-Poland

https://www.usnews.com/news/news/articles/2017-06-01/polish-city-katowice-to-host-2018-un-climate-change-meeting

Slutrapport från klimatförhandlingarna i Bonn

Mötet i Bonn är avslutat. Här kondenserar vi det viktigaste besluten:

  1. Parisavtalets regelbok: Detta beslut innebär en bekräftelse av att regelboken ska antas under COP24, att Klimatkonventionens sekretariat får mandat att utveckla en webbaserad plattform för att underlätta att överblicka hur arbetet fortskrider samt beredskap skapas för att extra förhandlingsrundor kan komma att behövas. Nästa förhandlingsrunda äger rum 30 april till 10 maj (Bonn). Beroende på resultatet från denna förhandlingsrunda ska den s.k. byrån för COP, CMP och CMA – som framförallt ska vara ett stöd till ordförandeskapet i processfrågor som behöver hanteras mellan de olika mötena – avgöra om ett extrainsatt höstmöte behövs eller om det räcker med förhandlingar i Katowice 3–14 december 2018 för att förhandlingarna om regelboken ska kunna slutföras (se kapitel 1 i beslut 1/CP.23).
  2. Talanoa: Under hela 2018 ska ländernas samlade klimatarbete utvärderas. Processen har fått namnet Talanoua-dialogen vilket på fijianska betyder ungefär ”samtal som hålls i syfte att lösa problem och lära av varandra”. Staterna kommer att fokusera på ”hur vi ligger till i klimatarbetet, vart vi vill nå och hur vi tar oss dit”. Tanken är att lyfta goda exempel på vars basis länderna kan öka sina ambitionsnivåer (se vårt fördjupande blogginlägg samt kapitel 2 i beslut 1/CP.23).
  3. Ambitionsnivå i klimatarbetet före 2020: Klimatarbetet innan 2020 – det år då Parisavtalet ska börja genomföras – seglade upp som en oväntat stor fråga under förhandlingarna i Bonn. Många fattiga länder uttryckte frustration över att de rika länderna inte ratificerat Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (2013–2020) och i övrigt visat otillräcklig ambitionsnivå. Nu har ordförandeskapet fått i uppgift att skicka begäran om ratifikation till berörda kontraktsparter och begärt att Klimatkonventionens sekretariat konsulterar FN:s generalsekreterare om andra sätt att främja ratificering. COP23 beslutade också att genomföra en översyn av ambitionsnivån i samband med COP24. Vi lär alttå få se ett stort fokus på dessa frågor även under nästa år (se kapitel 3 i beslut 1/CP.23).
  4. Handlingsplan för jämställdhet: Handlingsplanen innebär att krafttag nu skall tas för att integrera genusfrågor i Klimatkonventionens arbete. Det handlar bland annat om att öka kunskapen om genusdimensionen i genomförandet av klimatpolicy och -projekt samt att uppnå genusbalans och deltagande på lika villkor i Klimatkonventionens olika processer. En serie workshops – under kommande förhandlingsrundor 2018 och 2019 – ska hållas med fokus på: (a) skillnader i hur kvinnor och män drabbas av klimatförändringar; (b) hur genusdimensionen kan integreras bl.a. i arbetet med att anpassa samhällen, minska utsläppen, bygga kapacitet och jobba för ökad klimatfinansiering; och (c) vilka planer som finns för att uppnå genusbalans i staternas förhandlingsdelegationer (läs hela beslutet här).
  5. Plattform för ursprungsbefolkningar: plattformen inrättades i syfte att stärka ursprungsbefolkningarnas klimatarbete. Plattformen ska: (a) öka  kunskapsutbyten samt stärka och bevara traditionell kunskap; (b) öka kapaciteten bland ursprungsbefolkningarna att delta i Klimatkonventionens arbete; och (c) underlätta att ursprungsbefolkningarnas kunskap integreras i internationell och nationell klimatpolicy (läs hela beslutet här).
  6. Långsiktig finansiering: En rad beslut har fattats för att utvecklade länder ska öka transparensen i arbetet med att skala upp klimatfinansiering. Bland annat uppmuntras de att skicka in rapporter på temat. Ett mandat har också getts till Klimatkonventionens sekretariat att syntetisera dessa rapporter, men också att utforska sätt att hjälpa utvecklingsländer att bedöma sina behov av stöd (läs hela beslutet här).
  7. Jordbruk: Arbetet med frågor om jordbruk – inte minst sårbarhet och matsäkerhet – tar ett rejält kliv framåt. Fem workshops ska hållas i samband med kommande förhandlingsrundor. Dessutom har ett mandat givits för att diskutera hur resultaten från dessa workshops kan implementeras. Jordbruk har länge varit en svår fråga att hantera i förhandlingarna. Nu vankas nystart. Arbetsprogrammet döps efter en kulle på Fiji – Koroniva – som ligger fem meter över havet och som omges av jordbruk som är extra sårbara för effekterna av klimatförändringar (läs hela beslutet här).

En rad andra beslut togs också – till exempel döptes Klimatkonventionens klareringshus för försäkringar mot kostnader för väderrelaterade naturkatastrofer till ”Fiji-klareringshuset” – men de sju listade ovan är de mest centrala.

Inom så gott som alla områden gällande Parisavtalets regelbok så har text också förts vidare från den nyligan avslutade till nästa förhandlingsrunda. Texterna är visserligen långa och snåriga, men de kommer utgöra grund för fortsatta diskussioner istället för att förhandlarna måste börja om från början.

Vi hade önskat än mer konkreta texter men när staterna ska gå från att i ord och genom inskick uttrycka sina preferenser till att sammanställa dessa i gemensamma texter så sker vanligtvis det  som också skedde i Bonn; texterna sväller. Det hänvisas i förhandlingarna till ”ballongeffekten”, något som alla vill undvika så länge det inte sker på bekostnad av att just deras hjärtefrågor hamnar utanför den sprickfärdiga gummihinnan.

Nu gäller det att nästa förhandlingsrunda sakta men säkert lyckas pysa ut luften ur ballongen utan att de spricker. Texterna måste krympa – och helst också formaliseras i konkreta förhandlingstexter – för att skapa bättre förutsättningar för slutförhandlingar i samband med COP24.

Nu är det klubbat: Klimatförhandlingarna har avslutats och talanoa-dialogen inletts

Under de två veckor som klimatförhandlingarna pågått har det fijianska ordförandeskapet samtidigt först informella konsultationer om hur talanoa-dialogen ska utformas. Nu har klimatförhandlingarna avslutats. Beslutet från COP23 innebär också att dialogen är påbörjad.

Fiji, tillsammans med Polen, kommer att stå värd för dialogen under hela 2018, även i samband med COP24. Dialogen ska undvika konfrontation och uppmuntra samarbete, vara lösningsorienterad och involvera ett brett spektrum av aktörer. Målet är framförallt att främja ambitionshöjningar i klimatarbetet. Dialogen kommer också uttryckligen att fokusera på ambitionsnivån i perioden före 2020 och innehålla diskussioner både om klimatarbete och genomförandestöd.

Dialogen börjar med en förberedande fas. Stater, intressenter och expertorgan uppmuntras att arrangera Talanoa-aktiviteter under hela 2018. Detta inkluderar att genomföra analys vars resultat kan skickas in som underlag till staterna diskussioner i samband med SB48 i maj och COP24 i december. All input ska samlas på en webbaserad plattform. Deadline för inspel till diskussion i samband med SB48 är 2 april och underlag till diskussion i samband med COP24 är 29 oktober.

Under SB48 kommer staterna, i parallella tematiska rundabordssamtal, att diskutera en nulägesbeskrivning (vart står vi i dag), vart de vill ta sig (riktningen framåt) och hur de ska tas sig dit. Rapporterna från dessa diskussioner sammanfattas sedan i en syntes på vars basis ytterligare diskussioner kan föras och nya inspel kan göras inför COP24. Särskilt utrymme är också avsatt till att diskutera IPCC:s kommande rapport om 1.5°C. Under COP24 kommer sammanfattande diskussioner att föras varpå fokuserade rundabordssamtal kommer hållas om hur målen ska nås och hur ambitionsnivån kan skalas upp. Efter att dialogen stängs sammanfattas hela processen i en rapport.

Utformningen är alltså mycket bred – med fokus på alla Parisavtalets aspekter av klimatarbetet; utsläppsminskningar, anpassningsarbete och genomförandestöd. Och dialogen uppmuntrar alla typer av aktörer att komma med inspel.

Det finns få ledtrådar till hur utkomsterna (rapporterna och sammanfattningarna) ska användas. Kanske kommer några stater att fånga upp tråden att förhandla ett formellt beslut på basis av resultatet under COP24. Därom lär vi bli varse i sinom tid. För stunden är det istället dags att kavla upp ärmarna och jobba hårt på konstruktiva och lösningsorienterade inspel till dialogen.

Förutom talanoa-dialogen innebär beslut 1/CP.23 att fortsatt stort fokus – under COP24 – kommer att läggas på frågor om finansiering och ambitionsnivå i klimatarbetet innan 2020. Vi återkommer med en slutanalys under veckan som kommer.

Uppdatering: COP på paus – ett chicken race som tar allt längre tid

FN sägs tillämpa ”stop the clock”. Mötet ska sluta idag fredag, så hur länge det än dröjer utanför förhandlingsrummen är det fortfarande fredag inne på COP. Klimatmötet COP17 i Durban höll på till söndag förmiddag. I nuläget är de offentliga delarna av förhandlingarna på paus medan de mest centrala förhandlarna i mindre, slutna rum försöker lösa de återstående knutarna. En central sådan är Anpassningsfonden; i vad mån den ska arbetas in i Parisavtalet och när det ska ske. Andra knutar, såsom GEF (Global Environment Facility, under Världsbanken), har lösts under eftermiddagen, men innan alla är lösta kan vi inte gå in i pleniren för att steg för steg klubba igenom de olika avsnitten av klimatförhandlingarna.

Å ena sidan är det förstås futtigt att diskutera sluttider för mötet; det viktiga är ju att få bra beslut som alla kan stå för – inte att bli klara till en viss tid. Å andra sidan är oförmågan eller oviljan att bli klar i tid ett tecken på något; att alla parter har spelat ungefär samma spel 23 år i rad och därför håller fast vid sina initiala positioner allt längre. Ett slags globalt chicken race med klimatet som gisslan. Och denna gång handlar det inte bara om hur långt in på helgen ”fredag” håller på, utan i vad mån frågor helt enkelt skjuts på framtiden – i en annan bloggpost har vi skrivit om att det i alltför hög grad präglat denna COP.

Och att mötet drar ut på tiden betyder att allt färre är kvar för att fatta besluten, och för att observera processen. Många av ministrarna har åkt hem, Sveriges klimatminister Lövin igår torsdag, och vi ser alltfler som med reseväskor checkar ut från konferensen en sista gång. Därtill vet vi förstås att beslut som tas långt in på natten, eller nästa morgon efter förhandlingar natten igenom, riskerar att vara en smula mindre perfekta än annars. Men dit är det ännu långt; jag gissar att vi blir klara medan det ännu är fredag kväll. Och då menar jag inte bara FN-tid utan även den tid övriga världen tillämpar.

Förhandlingarna drar ut på tiden över åsiktsskillnader om finansiering

Trots att klimatförhandlingarna är schemalagda att avslutas i dag så är flera frågor fortfarande olösta. Den gemensamma nämnaren är i de flesta fall finansiering.

Två grupper har visserligen kunnat stänga sina förhandlingar – de rådgivande organen för implementering (SBI) och för vetenskap och teknik (SBSTA) – som lyckades anta beslut eller slutsatser i de flesta frågor. Men även om SBI tvingades skicka några olösta frågor vidare till COP (bl.a. om rollen för den s.k. Finansieringskommittén) så har båda grupperna också lyckats samla åsikter i s.k. icke-papper för de flesta av sina dagordningspunkter. Det hade varit bra om texterna varit betydligt mer kondenserade och innehållit tydligare alternativ i frågor där förhandlarna inte är överens, men dessa icke-papper har i vart fall förts vidare till nästa session i maj. Det är bra, då slipper förhandlarna att börja om på blankt papper.

Nu pågår också slutförhandlingar (får vi hoppas) under den rådgivande arbetsgruppen för Parisavtalet (APA) och COP. Att dessa ännu inte är klara innebär att det förmodligen kommer bli rejält med övertid för förhandlarna. Samtidigt som SBI och SBSTA stängt och ytterligare förhandlingar pågår bakom lyckta dörrar så håller de olika beslutsfattande organen – inklusive Partskonferenserna till Klimatkonventionen (COP) och Kyotoprotokollet (CMP) – plenumsessioner för att anta de beslut som redan förberetts. Precis innan lunch antogs till exempel beslut om en plattform för ursprungsbefolkningar, om skador och förluster och om en handlingsplan för jämställdhet.

Det går alltså skapligt i delar av förhandlingarna. Svårigheterna ligger som sagt framförallt i frågor relaterade till finansiering.

Anpassningsfonden (AF): Denna fråga handlar bl.a. om när ett beslut ska fattas om att AF ska tjäna Parisavtalet (eller inte). Här vill utvecklade länder reda ut frågetecken t.ex. rörande hur överlappningar mellan AF och den Gröna klimatfonden ska undvikas innan beslutet fattas. Dessutom är beslutet inte förväntat förrän 2018. Utvecklingsländerna vill tidigarelägga beslutet redan till COP23 i Bonn, och reda ut detaljerna i efterhand. De menar att det är viktigt för att upprätthålla en balans i förhandlingarna om å ena sidan utsläppsminskningar och å andra sidan anpassningsåtgärder.

Gröna klimatfonden (GCF) och den Globala miljöfaciliteten (GEF): Här klagar många av världens fattigaste länder på att det är för svårt att få tillgång till de pengar som avsatts i fonderna. De lyfter Anpassningsfonden som ett föredöme och påpekar att även om det finns stöd att söka från GCF och GEF så är ansökningsprocessen ofta snårig och tar lång tid. Fattiga länder vill därför ha skrivelser om att förenkla för dem att få tillgång till hela utbudet av fondernas finansiella instrument.

Att mäta och rapportera klimatfinansiering: En av de snårigaste frågorna tycks vara ett beslut kring COP:s dagordningspunkt 10(f) om hur klimatfinansiella flöden ska mätas och rapporteras. Frågan relaterar till Parisavtalets artikel 9.5 som lyder:

Developed country Parties shall biennially communicate indicative quantitative and qualitative information related to paragraphs 1 and 3 of this Article, as applicable, including, as available, projected levels of public financial resources to be provided to developing country Parties. Other Parties providing resources are encouraged to communicate biennially such information on a voluntary basis. 

Afrikagruppen trycker på för maximal transparens och förutsägbarhet. Det är inte så lustigt med tanke på att det, som vi tidigare rapporterat, saknas en samsyn i hur begreppet klimatfinansiering ska definieras. Den frågan är svår att enas om. Genom att jobba bakvägen – genom ett detaljerat regelverk för hur klimatfinansiering ska mätas – så går det också att komma åt frågan om hur begreppet definieras. Många utvecklade länder motsätter sig denna strävan, vilket gör frågan mycket komplicerad. Dessutom vill många utvecklingsländer ha ökad förutsägbarhet i klimatfinansiella flöden, men det försvåras bl.a. av att nationella budgetprocesser endast sträcker sig över ett år och att löften på längre sikt endast kan bli indikativa. Å andra sidan har Sveriges nuvarande regering visat att förutsägbarhet är möjligt; Sveriges löfte om 4 miljarder SEK till Gröna klimatfonden som annonserades 2014 har nu levererats över en fyraårsperiod. Behovet av ökad transparens kopplar också till frågan om att skala upp den långsiktiga mobiliseringen av klimatfinansiering bortom de tidigare utlovade 100 miljarder US$ per år från 2020 och framåt.

Med ökande krav på utvecklingsländernas arbete med utsläppsminskningar utan att samtidigt veta vad klimatfinsniering betyder – och med en fortsatt närvarande besvikelse över att utvecklade länder inte menade offentligt finansierade ”bidrag” då de 2009 lovade att ”mobilisera” klimatfinansiering – så är det svårt att bygga den tillit i förhandlingarna som krävs för att våga fatta långtgående kompromissbeslut.

Trippelt tankefel vilja slänga ut industrin från förhandlingarna

På klimatförhandlingarna har ordförandelandet Fiji introducerat nya metoder för att förbättra diskussionen och samtalet. Det har i sin tur lett till att vissa miljöorganisationer och några av de gröna partierna vill utesluta delar av näringslivet, som anges ha ”conflict of interest”. Några vill gå längre och helt utesluta företagen från klimatsamtalen. Jag delar tvärtom Isabella Lövins och Laurence Tubianas inriktning (se tidigare blogginlägg) att klimatbesluten blir mer framgångsrika och bättre förankrade om alla relevanta parter är med, och ser det som ett trippelt tankefel att slänga ut industrin från förhandlingarna:
För det första: Inga bolag sitter vid förhandlingsbordet. På FN:s klimatmöte förhandlar enbart FN:s medlemsstater. Ingen annan har rösträtt eller får lägga beslutsförslag. Näringslivet representeras av Bingo, Business and Industry, som på klimatmötena får yttra sig i ett par minuter men aldrig lägga förslag – samma villkor som lantbruket, ursprungsbefolkningar, ungdomar (Youngo) och forskning (Ringo). Enskilda företag får inte tillträde, utan får hålla till i den yttre zonen med utställningar och montrar, där inga klimatavtal förhandlas och där man sällan ser centrala förhandlare.
För det andra: De värsta fossillobbyisterna är enskilda stater. Kritiken mot konservativa fossilbränsleaktörer är relevant och viktig, men den ensidiga inriktningen på bolag är inte rimlig. Ett allvarligare problem är de olje- och kolaktörer som faktiskt sitter vid förhandlingsbordet; länder som Saudiarabien och Polen. Agerande från kol- och oljeländerna har gång på gång försenat och urvattnat klimatöverenskommelser, såväl i FN som i EU, just för att varje land – men inget företag – har veto mot FN:s beslut.
För det tredje: Dialogen med näringslivet måste fördjupas. Det har tagit mycket möda och lång tid att få näringslivet att bry sig om klimatförhandlingarna, men nu ser vi hur allt fler företag ställer om utifrån Parisavtalets klimatåtaganden. På förra klimat-toppmötet COP22 i Marrakech, som genomfördes samtidigt med att Donald Trump valdes till USA:s president, var det tydligt att näringslivet bidrog till att avtalet överlevde, och på årets COP är näringslivet en helt central avsändare av budskapet att Trump är isolerad i sin klimatskepticism.
Att vilja utesluta företagen vore dumt, och flera av de kompletterande förslagen handlar om sådant som redan sker. Att kritisera UNFCCC för bristande information är orättvist; under pågående förhandlingar kan inte alla positioner vara offentliga och de är hur som helst inte UNFCCC:s material utan de förhandlande ländernas. Att registrera vem som är vem görs redan och framgår på den obligatoriska namnlappen, som måste bäras väl synlig alltid och som är färgkodad utifrån vilken typ av organisation man representerar. Ökad transparens i hur organisationer finansieras vore välkommet, och här ligger Sverige och EU långt efter t.ex. USA – vilket visar att det inte är UNFCCC:s beslut.Ibland föreslås, för att få en mer jämlik spelplan, att ”öka finansieringen för organisationer som arbetar för att uppfylla FN:s klimatmål” (formuleringen är EU-parlamentarikern Max Anderssons). Men avgränsningen blir svår – vill man t.ex. verkligen ge pengar till McDonald’s, vars klimatmål är tuffare än FN:s? Därtill är det förstås inte FN:s klimatförhandlingar som har sådana medel, utan medlemsstaterna; vill man att exempelvis Sverige ska utöka en sådan finansiering så får man föreslå det nationellt.

Kung kol under attack – The Powering Past Coal Alliance startat

2030 ska utsläppen från kol vara nere i noll i medlemsländerna, 2050 ska det ha hänt globalt. Från och med nu ska inga nya kolkraftverk byggas eller finansieras. Det är innebörden från The Powering Past Coal Alliance, som lanserades på COP med 27 partners; 18 stater samt delstater, provinser och företag. Initiativet svider säkert för Tyskland, världens största användare av brunkol, där Dei Grünen i de pågående regeringsförhandlingarna har släppt kravet på att kolet ska vara borta 2030.

”Responsen har varit överväldigande” sade Catherine McKenna, miljöminister för Kanada, som tog initiativet tillsammans med Storbritannien. För fem år sen kom 40% av britternas el från kol, nu är andelen två procent. En viktig del i skiftet, och i att länderna så starkt binder sig vid ett slutår, är att förnybar el så snabbt blivit så mycket billigare, med mer än halverade priser för både sol och vind på bara fem år.

Förutom en avveckling av kolet, ska initiativet stimulera CCS för att plocka bort koldioxid ur befintliga kolkraftverk – en teknik som väcker begränsad entusiasm från den traditionella miljörörelsen. Företag ska också avveckla sin kolanvändning.

Frankrike, Italien, Portugal, Schweiz, Österrike, Belgien, Holland, Luxemburg, Danmark, Finland är också med, liksom Mexiko, Nya Zeeland och Angola. USA:s delstater Oregon och Washington är med, därtill kanadensiska provinser och företag.

Signalen till Tysklands pågående regeringsförhandlingar, till USA:s president Trump och till nästa COP-ordförande Polen är tydlig. Men den går också till exempelvis Japan som genom sin investeringsbank precis under klimatmötet finansierade ny kolkraft i Vietnam hör till de som implicit kritiseras av initiativet.

Svenska medier rapporterar att Sverige är med, men det stämmer inte – vi kollade med Lövins stab som meddelar att Sverige inte medverkar. I Sverige är kolet i stort sett borta för elproduktion och värme; det finns kvar i Värtan och i Västerås. Däremot används det i industriella processer, särskilt för ståltillverkning. Fossilfritt Sverige hade på COP ett sidoevent om kolfritt stål, med 2045 som målår.

Läs deklarationen och listan av här https://www.canada.ca/en/services/environment/weather/climatechange/canada-international-action/coal-phase-out/alliance-declaration.html

Öka ambitionsnivån: Icke-statliga aktörers påverkan

Klimatförhandlingarna sprudlar av aktivitet. Över 11 000 statsrepresentanter är registrerade. Ytterligare 6 000 observatörer är på plats, jämte 1 600 representanter för media. Därtill kommer tusentals deltagare vid sidoaktiviteterna i nära anslutning till förhandlingsområdet.

Men spelar de ickestatliga aktörerna någon roll? Svaret är mångfacetterat. Icke-statliga aktörer skapar opinion, bidrar med analys, implementerar beslut, förmedlar vad som pågår (t.ex. denna blogg), stödjer emellanåt framförallt fattiga länder i att ta fram positioner och mycket mer.

Figur | Antal registrerade representanter per aktörkategori

Ett bra exempel utgörs av Climate Action Tracker som dagarna släppte sin nya analys om hur ambitiösa de olika ländernas klimatplaner (NDC:er) är. Marocko och Gambia toppar listan, tätt följd av fem särskilt sårbara länder (Butan, Costa Rica, Indien, Etiopien och Filippinerna).

Analysen har lett till att Filippinerna i dagarna annonserade att de ämnar revidera sin NDC. De ska, enligt senator Loren Legarda, göra allt som står i deras makt för att hamna i samma kategori som de mest ambitiösa länderna, vars klimatplaner anses kompatibla med ett scenario för att begränsa den globala medeltemperaturen till 1,5°C.

Det är ett fantastiskt exempel på hur icke-statliga organisationer, genom analys och opinionsbildning, kan påverka staterna att jobba för att höja ambitionsnivån i sitt klimatarbete.

Figur 2 | CAT:s bedömning av den Filippinska klimatplanen (NDC)