Katowice: en industristad i förändring

Nästa runda av FN:s klimatförhandlingar (2018) kommer att hållas i Katowice, en sydlig stad i hjärtat av Polens kolgruveindustri. Två kilometer från kongresscentret har EU:s största kolföretag, Polska Grupa Górnicza (PGG), sitt huvudkvarter. Trots den tunga kolindustrin håller Katowice på flera sätt på att förändras till en mer hållbar stad.

Mer grönyta än någonsin: I dagsläget är Katowice betydligt mer täckt av grönytor än tidigare. Mer än 40 procent av stadens yta har restaurerats till skogsområde eller parker. Till exempel ligger Polens största kommunala park i mitten av Katowice. Dessutom har nya cykelvägar installerats och i närområdet finns flera sjöar att besöka.

GPP – ett flaggskepp i Katowice: Utanför centrala Katowice ligger ”The GPP Business Park”. GPP är ett 15 hektar stort område med flera energieffektiva kontorsbyggnader. I området finns framförallt en byggnad, ”Goeppert-Mayer” som har blivit titulerad som “enastående” av Europas miljöcertifieringssystem för hållbara byggnader (BREEAM). GPP är först i kontinentaleuropa med att bli miljöcertifierad av BREEAM. Byggnaden var även först i Polen med att använda ett så kallat ”trigeneration system”, en teknologi som samtidigt effektivt producerar el, värme och kyla, dock i detta fall med naturgas som bränsle.

Stor skada på ekologin: Katowice omvandling till en mer grön stad står i stor kontrast till åren mellan 1945–1989 då Katowice var Polens huvudsakliga nav för att utvinna kol. Dessa år ledde till stor ekologiska skador i Katowiceområdet. Till exempel förlorades betydelsefulla vattenkällor, matjord och viktiga näringsämnen i marken.

Fortsatt mycket arbete kvar: Trots att Katowice håller på att förändras är det en fortsatt mycket tung industristad. Ilona Jedrasik, talesperson för miljögruppen ClientEarth, säger att COP24 förhoppningsvis kan signalera för Polen, och andra länder med höga koldioxidutsläpp, att ländernas ekonomier behöver baseras mer på lågutsäpps-teknologier och grön energi.

I samband med att Polen utropades som värdland för Klimatförhandlingarna 2018 sa UNFCCC:s Executive Secretary, Patricia Espinosa, i ett uttalande att regeringarna förväntas nå ”viktiga milstolpar” vid klimatmötet:

Countries will come together to take stock of their progress towards the targets they agreed three years before in Paris. Those targets are too weak to avert dangerous climate change and the Polish conference will be an opportunity for them to be upgraded.

Källor:

https://www.breeam.com/index.jsp?id=665

http://www.climatechangenews.com/2017/06/01/un-climate-conference-2018-heads-heartland-polish-coal/

http://www.dw.com/en/a-former-polish-mining-town-reinvents-itself/a-16306379

http://www.thenews.pl/1/9/Artykul/309851,2018-COP24-to-be-held-in-southern-Poland

https://www.usnews.com/news/news/articles/2017-06-01/polish-city-katowice-to-host-2018-un-climate-change-meeting

Slutrapport från klimatförhandlingarna i Bonn

Mötet i Bonn är avslutat. Här kondenserar vi det viktigaste besluten:

  1. Parisavtalets regelbok: Detta beslut innebär en bekräftelse av att regelboken ska antas under COP24, att Klimatkonventionens sekretariat får mandat att utveckla en webbaserad plattform för att underlätta att överblicka hur arbetet fortskrider samt beredskap skapas för att extra förhandlingsrundor kan komma att behövas. Nästa förhandlingsrunda äger rum 30 april till 10 maj (Bonn). Beroende på resultatet från denna förhandlingsrunda ska den s.k. byrån för COP, CMP och CMA – som framförallt ska vara ett stöd till ordförandeskapet i processfrågor som behöver hanteras mellan de olika mötena – avgöra om ett extrainsatt höstmöte behövs eller om det räcker med förhandlingar i Katowice 3–14 december 2018 för att förhandlingarna om regelboken ska kunna slutföras (se kapitel 1 i beslut 1/CP.23).
  2. Talanoa: Under hela 2018 ska ländernas samlade klimatarbete utvärderas. Processen har fått namnet Talanoua-dialogen vilket på fijianska betyder ungefär ”samtal som hålls i syfte att lösa problem och lära av varandra”. Staterna kommer att fokusera på ”hur vi ligger till i klimatarbetet, vart vi vill nå och hur vi tar oss dit”. Tanken är att lyfta goda exempel på vars basis länderna kan öka sina ambitionsnivåer (se vårt fördjupande blogginlägg samt kapitel 2 i beslut 1/CP.23).
  3. Ambitionsnivå i klimatarbetet före 2020: Klimatarbetet innan 2020 – det år då Parisavtalet ska börja genomföras – seglade upp som en oväntat stor fråga under förhandlingarna i Bonn. Många fattiga länder uttryckte frustration över att de rika länderna inte ratificerat Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (2013–2020) och i övrigt visat otillräcklig ambitionsnivå. Nu har ordförandeskapet fått i uppgift att skicka begäran om ratifikation till berörda kontraktsparter och begärt att Klimatkonventionens sekretariat konsulterar FN:s generalsekreterare om andra sätt att främja ratificering. COP23 beslutade också att genomföra en översyn av ambitionsnivån i samband med COP24. Vi lär alttå få se ett stort fokus på dessa frågor även under nästa år (se kapitel 3 i beslut 1/CP.23).
  4. Handlingsplan för jämställdhet: Handlingsplanen innebär att krafttag nu skall tas för att integrera genusfrågor i Klimatkonventionens arbete. Det handlar bland annat om att öka kunskapen om genusdimensionen i genomförandet av klimatpolicy och -projekt samt att uppnå genusbalans och deltagande på lika villkor i Klimatkonventionens olika processer. En serie workshops – under kommande förhandlingsrundor 2018 och 2019 – ska hållas med fokus på: (a) skillnader i hur kvinnor och män drabbas av klimatförändringar; (b) hur genusdimensionen kan integreras bl.a. i arbetet med att anpassa samhällen, minska utsläppen, bygga kapacitet och jobba för ökad klimatfinansiering; och (c) vilka planer som finns för att uppnå genusbalans i staternas förhandlingsdelegationer (läs hela beslutet här).
  5. Plattform för ursprungsbefolkningar: plattformen inrättades i syfte att stärka ursprungsbefolkningarnas klimatarbete. Plattformen ska: (a) öka  kunskapsutbyten samt stärka och bevara traditionell kunskap; (b) öka kapaciteten bland ursprungsbefolkningarna att delta i Klimatkonventionens arbete; och (c) underlätta att ursprungsbefolkningarnas kunskap integreras i internationell och nationell klimatpolicy (läs hela beslutet här).
  6. Långsiktig finansiering: En rad beslut har fattats för att utvecklade länder ska öka transparensen i arbetet med att skala upp klimatfinansiering. Bland annat uppmuntras de att skicka in rapporter på temat. Ett mandat har också getts till Klimatkonventionens sekretariat att syntetisera dessa rapporter, men också att utforska sätt att hjälpa utvecklingsländer att bedöma sina behov av stöd (läs hela beslutet här).
  7. Jordbruk: Arbetet med frågor om jordbruk – inte minst sårbarhet och matsäkerhet – tar ett rejält kliv framåt. Fem workshops ska hållas i samband med kommande förhandlingsrundor. Dessutom har ett mandat givits för att diskutera hur resultaten från dessa workshops kan implementeras. Jordbruk har länge varit en svår fråga att hantera i förhandlingarna. Nu vankas nystart. Arbetsprogrammet döps efter en kulle på Fiji – Koroniva – som ligger fem meter över havet och som omges av jordbruk som är extra sårbara för effekterna av klimatförändringar (läs hela beslutet här).

En rad andra beslut togs också – till exempel döptes Klimatkonventionens klareringshus för försäkringar mot kostnader för väderrelaterade naturkatastrofer till ”Fiji-klareringshuset” – men de sju listade ovan är de mest centrala.

Inom så gott som alla områden gällande Parisavtalets regelbok så har text också förts vidare från den nyligan avslutade till nästa förhandlingsrunda. Texterna är visserligen långa och snåriga, men de kommer utgöra grund för fortsatta diskussioner istället för att förhandlarna måste börja om från början.

Vi hade önskat än mer konkreta texter men när staterna ska gå från att i ord och genom inskick uttrycka sina preferenser till att sammanställa dessa i gemensamma texter så sker vanligtvis det  som också skedde i Bonn; texterna sväller. Det hänvisas i förhandlingarna till ”ballongeffekten”, något som alla vill undvika så länge det inte sker på bekostnad av att just deras hjärtefrågor hamnar utanför den sprickfärdiga gummihinnan.

Nu gäller det att nästa förhandlingsrunda sakta men säkert lyckas pysa ut luften ur ballongen utan att de spricker. Texterna måste krympa – och helst också formaliseras i konkreta förhandlingstexter – för att skapa bättre förutsättningar för slutförhandlingar i samband med COP24.

Nu är det klubbat: Klimatförhandlingarna har avslutats och talanoa-dialogen inletts

Under de två veckor som klimatförhandlingarna pågått har det fijianska ordförandeskapet samtidigt först informella konsultationer om hur talanoa-dialogen ska utformas. Nu har klimatförhandlingarna avslutats. Beslutet från COP23 innebär också att dialogen är påbörjad.

Fiji, tillsammans med Polen, kommer att stå värd för dialogen under hela 2018, även i samband med COP24. Dialogen ska undvika konfrontation och uppmuntra samarbete, vara lösningsorienterad och involvera ett brett spektrum av aktörer. Målet är framförallt att främja ambitionshöjningar i klimatarbetet. Dialogen kommer också uttryckligen att fokusera på ambitionsnivån i perioden före 2020 och innehålla diskussioner både om klimatarbete och genomförandestöd.

Dialogen börjar med en förberedande fas. Stater, intressenter och expertorgan uppmuntras att arrangera Talanoa-aktiviteter under hela 2018. Detta inkluderar att genomföra analys vars resultat kan skickas in som underlag till staterna diskussioner i samband med SB48 i maj och COP24 i december. All input ska samlas på en webbaserad plattform. Deadline för inspel till diskussion i samband med SB48 är 2 april och underlag till diskussion i samband med COP24 är 29 oktober.

Under SB48 kommer staterna, i parallella tematiska rundabordssamtal, att diskutera en nulägesbeskrivning (vart står vi i dag), vart de vill ta sig (riktningen framåt) och hur de ska tas sig dit. Rapporterna från dessa diskussioner sammanfattas sedan i en syntes på vars basis ytterligare diskussioner kan föras och nya inspel kan göras inför COP24. Särskilt utrymme är också avsatt till att diskutera IPCC:s kommande rapport om 1.5°C. Under COP24 kommer sammanfattande diskussioner att föras varpå fokuserade rundabordssamtal kommer hållas om hur målen ska nås och hur ambitionsnivån kan skalas upp. Efter att dialogen stängs sammanfattas hela processen i en rapport.

Utformningen är alltså mycket bred – med fokus på alla Parisavtalets aspekter av klimatarbetet; utsläppsminskningar, anpassningsarbete och genomförandestöd. Och dialogen uppmuntrar alla typer av aktörer att komma med inspel.

Det finns få ledtrådar till hur utkomsterna (rapporterna och sammanfattningarna) ska användas. Kanske kommer några stater att fånga upp tråden att förhandla ett formellt beslut på basis av resultatet under COP24. Därom lär vi bli varse i sinom tid. För stunden är det istället dags att kavla upp ärmarna och jobba hårt på konstruktiva och lösningsorienterade inspel till dialogen.

Förutom talanoa-dialogen innebär beslut 1/CP.23 att fortsatt stort fokus – under COP24 – kommer att läggas på frågor om finansiering och ambitionsnivå i klimatarbetet innan 2020. Vi återkommer med en slutanalys under veckan som kommer.

Uppdatering: COP på paus – ett chicken race som tar allt längre tid

FN sägs tillämpa ”stop the clock”. Mötet ska sluta idag fredag, så hur länge det än dröjer utanför förhandlingsrummen är det fortfarande fredag inne på COP. Klimatmötet COP17 i Durban höll på till söndag förmiddag. I nuläget är de offentliga delarna av förhandlingarna på paus medan de mest centrala förhandlarna i mindre, slutna rum försöker lösa de återstående knutarna. En central sådan är Anpassningsfonden; i vad mån den ska arbetas in i Parisavtalet och när det ska ske. Andra knutar, såsom GEF (Global Environment Facility, under Världsbanken), har lösts under eftermiddagen, men innan alla är lösta kan vi inte gå in i pleniren för att steg för steg klubba igenom de olika avsnitten av klimatförhandlingarna.

Å ena sidan är det förstås futtigt att diskutera sluttider för mötet; det viktiga är ju att få bra beslut som alla kan stå för – inte att bli klara till en viss tid. Å andra sidan är oförmågan eller oviljan att bli klar i tid ett tecken på något; att alla parter har spelat ungefär samma spel 23 år i rad och därför håller fast vid sina initiala positioner allt längre. Ett slags globalt chicken race med klimatet som gisslan. Och denna gång handlar det inte bara om hur långt in på helgen ”fredag” håller på, utan i vad mån frågor helt enkelt skjuts på framtiden – i en annan bloggpost har vi skrivit om att det i alltför hög grad präglat denna COP.

Och att mötet drar ut på tiden betyder att allt färre är kvar för att fatta besluten, och för att observera processen. Många av ministrarna har åkt hem, Sveriges klimatminister Lövin igår torsdag, och vi ser alltfler som med reseväskor checkar ut från konferensen en sista gång. Därtill vet vi förstås att beslut som tas långt in på natten, eller nästa morgon efter förhandlingar natten igenom, riskerar att vara en smula mindre perfekta än annars. Men dit är det ännu långt; jag gissar att vi blir klara medan det ännu är fredag kväll. Och då menar jag inte bara FN-tid utan även den tid övriga världen tillämpar.

Förhandlingarna drar ut på tiden över åsiktsskillnader om finansiering

Trots att klimatförhandlingarna är schemalagda att avslutas i dag så är flera frågor fortfarande olösta. Den gemensamma nämnaren är i de flesta fall finansiering.

Två grupper har visserligen kunnat stänga sina förhandlingar – de rådgivande organen för implementering (SBI) och för vetenskap och teknik (SBSTA) – som lyckades anta beslut eller slutsatser i de flesta frågor. Men även om SBI tvingades skicka några olösta frågor vidare till COP (bl.a. om rollen för den s.k. Finansieringskommittén) så har båda grupperna också lyckats samla åsikter i s.k. icke-papper för de flesta av sina dagordningspunkter. Det hade varit bra om texterna varit betydligt mer kondenserade och innehållit tydligare alternativ i frågor där förhandlarna inte är överens, men dessa icke-papper har i vart fall förts vidare till nästa session i maj. Det är bra, då slipper förhandlarna att börja om på blankt papper.

Nu pågår också slutförhandlingar (får vi hoppas) under den rådgivande arbetsgruppen för Parisavtalet (APA) och COP. Att dessa ännu inte är klara innebär att det förmodligen kommer bli rejält med övertid för förhandlarna. Samtidigt som SBI och SBSTA stängt och ytterligare förhandlingar pågår bakom lyckta dörrar så håller de olika beslutsfattande organen – inklusive Partskonferenserna till Klimatkonventionen (COP) och Kyotoprotokollet (CMP) – plenumsessioner för att anta de beslut som redan förberetts. Precis innan lunch antogs till exempel beslut om en plattform för ursprungsbefolkningar, om skador och förluster och om en handlingsplan för jämställdhet.

Det går alltså skapligt i delar av förhandlingarna. Svårigheterna ligger som sagt framförallt i frågor relaterade till finansiering.

Anpassningsfonden (AF): Denna fråga handlar bl.a. om när ett beslut ska fattas om att AF ska tjäna Parisavtalet (eller inte). Här vill utvecklade länder reda ut frågetecken t.ex. rörande hur överlappningar mellan AF och den Gröna klimatfonden ska undvikas innan beslutet fattas. Dessutom är beslutet inte förväntat förrän 2018. Utvecklingsländerna vill tidigarelägga beslutet redan till COP23 i Bonn, och reda ut detaljerna i efterhand. De menar att det är viktigt för att upprätthålla en balans i förhandlingarna om å ena sidan utsläppsminskningar och å andra sidan anpassningsåtgärder.

Gröna klimatfonden (GCF) och den Globala miljöfaciliteten (GEF): Här klagar många av världens fattigaste länder på att det är för svårt att få tillgång till de pengar som avsatts i fonderna. De lyfter Anpassningsfonden som ett föredöme och påpekar att även om det finns stöd att söka från GCF och GEF så är ansökningsprocessen ofta snårig och tar lång tid. Fattiga länder vill därför ha skrivelser om att förenkla för dem att få tillgång till hela utbudet av fondernas finansiella instrument.

Att mäta och rapportera klimatfinansiering: En av de snårigaste frågorna tycks vara ett beslut kring COP:s dagordningspunkt 10(f) om hur klimatfinansiella flöden ska mätas och rapporteras. Frågan relaterar till Parisavtalets artikel 9.5 som lyder:

Developed country Parties shall biennially communicate indicative quantitative and qualitative information related to paragraphs 1 and 3 of this Article, as applicable, including, as available, projected levels of public financial resources to be provided to developing country Parties. Other Parties providing resources are encouraged to communicate biennially such information on a voluntary basis. 

Afrikagruppen trycker på för maximal transparens och förutsägbarhet. Det är inte så lustigt med tanke på att det, som vi tidigare rapporterat, saknas en samsyn i hur begreppet klimatfinansiering ska definieras. Den frågan är svår att enas om. Genom att jobba bakvägen – genom ett detaljerat regelverk för hur klimatfinansiering ska mätas – så går det också att komma åt frågan om hur begreppet definieras. Många utvecklade länder motsätter sig denna strävan, vilket gör frågan mycket komplicerad. Dessutom vill många utvecklingsländer ha ökad förutsägbarhet i klimatfinansiella flöden, men det försvåras bl.a. av att nationella budgetprocesser endast sträcker sig över ett år och att löften på längre sikt endast kan bli indikativa. Å andra sidan har Sveriges nuvarande regering visat att förutsägbarhet är möjligt; Sveriges löfte om 4 miljarder SEK till Gröna klimatfonden som annonserades 2014 har nu levererats över en fyraårsperiod. Behovet av ökad transparens kopplar också till frågan om att skala upp den långsiktiga mobiliseringen av klimatfinansiering bortom de tidigare utlovade 100 miljarder US$ per år från 2020 och framåt.

Med ökande krav på utvecklingsländernas arbete med utsläppsminskningar utan att samtidigt veta vad klimatfinsniering betyder – och med en fortsatt närvarande besvikelse över att utvecklade länder inte menade offentligt finansierade ”bidrag” då de 2009 lovade att ”mobilisera” klimatfinansiering – så är det svårt att bygga den tillit i förhandlingarna som krävs för att våga fatta långtgående kompromissbeslut.

Trippelt tankefel vilja slänga ut industrin från förhandlingarna

På klimatförhandlingarna har ordförandelandet Fiji introducerat nya metoder för att förbättra diskussionen och samtalet. Det har i sin tur lett till att vissa miljöorganisationer och några av de gröna partierna vill utesluta delar av näringslivet, som anges ha ”conflict of interest”. Några vill gå längre och helt utesluta företagen från klimatsamtalen. Jag delar tvärtom Isabella Lövins och Laurence Tubianas inriktning (se tidigare blogginlägg) att klimatbesluten blir mer framgångsrika och bättre förankrade om alla relevanta parter är med, och ser det som ett trippelt tankefel att slänga ut industrin från förhandlingarna:
För det första: Inga bolag sitter vid förhandlingsbordet. På FN:s klimatmöte förhandlar enbart FN:s medlemsstater. Ingen annan har rösträtt eller får lägga beslutsförslag. Näringslivet representeras av Bingo, Business and Industry, som på klimatmötena får yttra sig i ett par minuter men aldrig lägga förslag – samma villkor som lantbruket, ursprungsbefolkningar, ungdomar (Youngo) och forskning (Ringo). Enskilda företag får inte tillträde, utan får hålla till i den yttre zonen med utställningar och montrar, där inga klimatavtal förhandlas och där man sällan ser centrala förhandlare.
För det andra: De värsta fossillobbyisterna är enskilda stater. Kritiken mot konservativa fossilbränsleaktörer är relevant och viktig, men den ensidiga inriktningen på bolag är inte rimlig. Ett allvarligare problem är de olje- och kolaktörer som faktiskt sitter vid förhandlingsbordet; länder som Saudiarabien och Polen. Agerande från kol- och oljeländerna har gång på gång försenat och urvattnat klimatöverenskommelser, såväl i FN som i EU, just för att varje land – men inget företag – har veto mot FN:s beslut.
För det tredje: Dialogen med näringslivet måste fördjupas. Det har tagit mycket möda och lång tid att få näringslivet att bry sig om klimatförhandlingarna, men nu ser vi hur allt fler företag ställer om utifrån Parisavtalets klimatåtaganden. På förra klimat-toppmötet COP22 i Marrakech, som genomfördes samtidigt med att Donald Trump valdes till USA:s president, var det tydligt att näringslivet bidrog till att avtalet överlevde, och på årets COP är näringslivet en helt central avsändare av budskapet att Trump är isolerad i sin klimatskepticism.
Att vilja utesluta företagen vore dumt, och flera av de kompletterande förslagen handlar om sådant som redan sker. Att kritisera UNFCCC för bristande information är orättvist; under pågående förhandlingar kan inte alla positioner vara offentliga och de är hur som helst inte UNFCCC:s material utan de förhandlande ländernas. Att registrera vem som är vem görs redan och framgår på den obligatoriska namnlappen, som måste bäras väl synlig alltid och som är färgkodad utifrån vilken typ av organisation man representerar. Ökad transparens i hur organisationer finansieras vore välkommet, och här ligger Sverige och EU långt efter t.ex. USA – vilket visar att det inte är UNFCCC:s beslut.Ibland föreslås, för att få en mer jämlik spelplan, att ”öka finansieringen för organisationer som arbetar för att uppfylla FN:s klimatmål” (formuleringen är EU-parlamentarikern Max Anderssons). Men avgränsningen blir svår – vill man t.ex. verkligen ge pengar till McDonald’s, vars klimatmål är tuffare än FN:s? Därtill är det förstås inte FN:s klimatförhandlingar som har sådana medel, utan medlemsstaterna; vill man att exempelvis Sverige ska utöka en sådan finansiering så får man föreslå det nationellt.

Kung kol under attack – The Powering Past Coal Alliance startat

2030 ska utsläppen från kol vara nere i noll i medlemsländerna, 2050 ska det ha hänt globalt. Från och med nu ska inga nya kolkraftverk byggas eller finansieras. Det är innebörden från The Powering Past Coal Alliance, som lanserades på COP med 27 partners; 18 stater samt delstater, provinser och företag. Initiativet svider säkert för Tyskland, världens största användare av brunkol, där Dei Grünen i de pågående regeringsförhandlingarna har släppt kravet på att kolet ska vara borta 2030.

”Responsen har varit överväldigande” sade Catherine McKenna, miljöminister för Kanada, som tog initiativet tillsammans med Storbritannien. För fem år sen kom 40% av britternas el från kol, nu är andelen två procent. En viktig del i skiftet, och i att länderna så starkt binder sig vid ett slutår, är att förnybar el så snabbt blivit så mycket billigare, med mer än halverade priser för både sol och vind på bara fem år.

Förutom en avveckling av kolet, ska initiativet stimulera CCS för att plocka bort koldioxid ur befintliga kolkraftverk – en teknik som väcker begränsad entusiasm från den traditionella miljörörelsen. Företag ska också avveckla sin kolanvändning.

Frankrike, Italien, Portugal, Schweiz, Österrike, Belgien, Holland, Luxemburg, Danmark, Finland är också med, liksom Mexiko, Nya Zeeland och Angola. USA:s delstater Oregon och Washington är med, därtill kanadensiska provinser och företag.

Signalen till Tysklands pågående regeringsförhandlingar, till USA:s president Trump och till nästa COP-ordförande Polen är tydlig. Men den går också till exempelvis Japan som genom sin investeringsbank precis under klimatmötet finansierade ny kolkraft i Vietnam hör till de som implicit kritiseras av initiativet.

Svenska medier rapporterar att Sverige är med, men det stämmer inte – vi kollade med Lövins stab som meddelar att Sverige inte medverkar. I Sverige är kolet i stort sett borta för elproduktion och värme; det finns kvar i Värtan och i Västerås. Däremot används det i industriella processer, särskilt för ståltillverkning. Fossilfritt Sverige hade på COP ett sidoevent om kolfritt stål, med 2045 som målår.

Läs deklarationen och listan av här https://www.canada.ca/en/services/environment/weather/climatechange/canada-international-action/coal-phase-out/alliance-declaration.html

Öka ambitionsnivån: Icke-statliga aktörers påverkan

Klimatförhandlingarna sprudlar av aktivitet. Över 11 000 statsrepresentanter är registrerade. Ytterligare 6 000 observatörer är på plats, jämte 1 600 representanter för media. Därtill kommer tusentals deltagare vid sidoaktiviteterna i nära anslutning till förhandlingsområdet.

Men spelar de ickestatliga aktörerna någon roll? Svaret är mångfacetterat. Icke-statliga aktörer skapar opinion, bidrar med analys, implementerar beslut, förmedlar vad som pågår (t.ex. denna blogg), stödjer emellanåt framförallt fattiga länder i att ta fram positioner och mycket mer.

Figur | Antal registrerade representanter per aktörkategori

Ett bra exempel utgörs av Climate Action Tracker som dagarna släppte sin nya analys om hur ambitiösa de olika ländernas klimatplaner (NDC:er) är. Marocko och Gambia toppar listan, tätt följd av fem särskilt sårbara länder (Butan, Costa Rica, Indien, Etiopien och Filippinerna).

Analysen har lett till att Filippinerna i dagarna annonserade att de ämnar revidera sin NDC. De ska, enligt senator Loren Legarda, göra allt som står i deras makt för att hamna i samma kategori som de mest ambitiösa länderna, vars klimatplaner anses kompatibla med ett scenario för att begränsa den globala medeltemperaturen till 1,5°C.

Det är ett fantastiskt exempel på hur icke-statliga organisationer, genom analys och opinionsbildning, kan påverka staterna att jobba för att höja ambitionsnivån i sitt klimatarbete.

Figur 2 | CAT:s bedömning av den Filippinska klimatplanen (NDC)

 

Kyotoprotokollet ratificerat av Sverige, vad betyder det?

Som vi har skrivit om tidigare så har Sverige nu ratificerat Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, utan att längre vänta på EU. Men vad betyder det – för utsläppen och för klimatförhandlingarna?

Själva Kyotoprotokollet antogs 1997 och trädde i kraft 2005, med målet att de årliga globala klimatpåverkande utsläppen av skulle minska med minst 5,2 procent från 1990 till perioden 2008-2012. Utsläppsminskningarna fördelades mellan i-länder, där exempelvis EU skulle minska sina utsläpp med 8 procent medan u-länder inte fick några kvantifierade krav på minskade utsläpp. Länder med åtaganden kunde göra en del av sina utsläppsminskningar i länder utan åtaganden, genom CDM- och JI-mekanismerna.

Klimatmötet i Köpenhamn 2009 skulle enas om vad som skulle komma efter Kyotoprotokollet efter att det löpt ut 2012, men det dröjde till klimatmötet i Doha 2012 innan något beslut kunde fattas. Då förlängdes Kyotoprotokollet till år 2020, men Japan, Nya Zeeland och Ryssland ville inte åta sig nya bindande utsläppsmål för en andra åtagandeperiod. Det innebar att det främst var EU, några andra europeiska stater som Vitryssland och Schweiz, Kazakstan och Australien som enades om nya utsläppsmål. Totalt omfattas därmed knappt 15% av världens samlade utsläpp.

EU fick målet att minska utsläppen med 20% till år 2020, jämfört med 1990 – samma klimatmål som EU redan hade.

För att träda i kraft måste 144 länder ratificera avtalet. Det har i nuläget inte hänt, men Kyotoprotokollet har 192 länder som enats om Doha-tilläggen och eftersom endast utvecklade länder har konkreta utsläppsåtaganden trodde många att antagandet skulle gå relativt smärtfritt. Men på COP23 är en ratificering långt borta; 88 länder har i dagsläget ratificerat, inklusive de EU-länder som de senaste dagarna ratificerat; Sverige Frankrike, Belgien, Luxemburg och Spanien. Se den aktuella listan här.

Varför tar det då så lång tid? Svaret stavas Polen. EU angav kort efter Doha att ”Enabling the entry into force of Europe’s commitments as legally-binding commitments in international law sends a strong signal about the commitment of the EU and its Member States to a rules-based multilateral regime for addressing climate change at international level, both now and in the future with the new international climate agreement that should be completed by 2015.” Läs detta fascinerande tidsdokument här.

Och vartenda EU-land ratificerade relativt snabbt protokollet nationellt, vilket behöver ske innan EU kan göra det, men sedan stretade Polen emot när EU skulle slutföra processen och nu har polska regeringen skickat tillbaks ratificeringen till sitt eget parlament.

Att enskilda EU-medlemsländer går före på detta sätt är verkligen inte okontroversiellt; vi tänks göra detta gemensamt. Därför sade Sverige så sent som på förra klimatmötet att det var otänkbart och meningslöst att en enskild EU-medlem skulle göra detta. Men nu är läget ett annat; det behövs en väg framåt när det blir alltför uppenbart att nästan alla vill och någon enstaka blockerar. Det bör inte heller vara alltför kontroversiellt, eftersom åtagandena ju inte är tuffare än vad EU ändå internt enats om i sitt klimatmål för 2020. Det betyder också att nyttan främst är symbolisk, men det ska – precis som klimatminister Lövin säger – inte underskattas i förhandlingar där misstänksamheten är stor mellan parterna. Nu blir det spännande hur många som hakar på, och om vi i närtid trots allt kan få ett officiellt och regelenligt ratificerande från EU:s gemensamma sida.

Läs mer här

Klimatmötet och transporterna

Transportfrågorna har alltmer kommit in i FN:s klimatarbete, framför allt genom att:

  • Kopplingen till energifrågan blivit tydligare, främst genom elektrifieringen av transporter
  •  Länder i högre utsträckning själva tar ansvar för sina klimatåtaganden, genom NDC:er, där transporter är en viktig utmaning som alltfler tar upp
  • Transporter är en naturlig utgångspunkt för samverkan mellan staten och icke-statliga aktörer.
  • Klimatanpassningen på senare tid fått en tydlig transportkoppling genom att vägar och järnvägar behöver säkras mot extremt väder.

I 2030-sekretariatets tidigare sammanställning av alla världens länders klimatåtaganden fann vi att allmänt hållna åtaganden inom transportsektorn är mycket vanliga, liksom omställning
från fossil till förnybar energi. Åtgärder inom transporter på land är mycket vanligare än för sjöfart och flyg, och elektrifiering nämns oftare än biobränslen eller minskat transportbehov.

På finansieringssidan har Gröna Klimatfonden ännu inte finansierat ett enda transportrelaterat projekt, inte heller Anpassningsfonden, medan GEF har en rad sådana projekt. Det är istället i de frivilliga, icke-statliga initiativen vi ser mycket konkret hända på transportområdet. En viktig startpunkt var när FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon 2014 uppmanade till konkreta icke-statliga transportsatsningar inom klimatarbetet. Lima Paris Action Agenda på COP20 samma år hade 15 transportinitiativ, vilket på COP22 år 2016 utvecklades till Marrakech Partnership for Global Climate Action (MPGCA), med totalt 21 transportinitiativ.
Enligt IEA skulle dessa satsningar sammantaget inte bara ge stor klimateffekt utan också vara mycket lönsamma för både konsument och samhälle i form av minskade utgifter för energianvändning.

På COP23 var fokus mer på att utveckla och konkretisera de befintliga initiativen, även om också några nya tillkom. Initiativen finns samlade här http://www.ppmc-transport.org/transportinitiatives/, nedan presenterar vi några av de mest relevanta varav de flesta är öppna för den aktör som vill ansluta sig och uppfyller inträdeskraven: