Climate champions – vad ska vi med dem?

Ett nytt grepp från det franska ledarskapet som nu institutionaliserats är Climate Champions, som nämns i de formella dokumenten och som kommer att ligga direkt under UNFCCC.

Hakima El Haité, Marockos miljöminister och Laurence Tubiana, chefsförhandlare för COP21 med Parisavtalet, lämnar nu över och nya ska utses – vilka är inte klart, och inte heller precis hur de utnämns. Uppdraget är att fram till år 2020 få ökad klimatambitioner, med fokus på markanvändning, oceaner och kustområden, boende, transporter, energi och industri.

Champions arbete med att involvera näringslivet bygger på Marrakech Partnership for Global Climate Action som i sin tur grundar sig i NAZCA-plattformen som lanserades på COP20 i Lima för att kanalisera klimatlöften från näringslivet – och som i Sverige avspeglas i Fossilfritt Sverige. Champions kommer att årligen publicera en bok med inspirerande klimathandlingar.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-18-kl-18-24-16

Tubiana lyfte särskilt fram ett par initiativ vid sin avtackning, däribland Water for Africa,  Marrakech Investment for Adaptation Fund som anges vara den första privata fonden för klimatanpassning någonsin, samt det NDC-samarbete som Tyskland lanserade, och samarbetet för ambitiösa 2050-mål.

Champions får ses som ett sätt att flytta mer inflytande tillbaks till UNFCCC. Det går på tvärs av FN:s och klimatförhandlingarnas mellanstatlighet, vilket vi redan skrivit om här, och hade knappast blivit av om det inte vore för att den oerhört populära och erkänt skickliga Laurence Tubiana var först ut som champion. I vad mån nyttan återspeglar kostnaden – i kronor och i arbetsformer – återstår att se.

/ Mattias

Mellanstatliga förhandlingar?

Stillestånd på marknaden

Parisavtalet öppnar för möjligheten till utvidgad och frivillig utsläppshandel mellan länder. Men några stora steg mot regler för hur det ska se ut har vi inte sett i Marrakesh – kanske måste utvecklingen ha annan hemvist än UNFCCC.

In till slutet av Parismötet var det oklart om det alls skulle finnas några möjligheter för marknadsmekanismer i Parismötet. Men till slut tillkom artikel 6, där 6.2 och 6.4 är de centrala artiklarna för den som är intresserad av utvecklingen av utsläppsmarknader.

I artikel 6.2 öppnas för möjligheten länder att samarbeta för att uppnå målen i sina nationellt bestämda bidrag, NDC, genom ITMO:s (internationally transferable mitigation outcomes), så länge dubbelräkning undviks. Exempelvis kan det innebära att Japan och Nya Zealand slår ihop sina NDC, och når ett kombinerat mål, vilket möjliggörs om aktörer i de båda länderna kan handla utsläppsrätter med varandra.

Frågan förhandlades under första veckan i Marrakesh, och slutsatser kan sammanfattas med: fortsättning följer. Förhandlingarna gick långsamt framåt, det finns fortsatt några länder, t.ex. Venezuela, som motsätter sig utsläppsmarknader som koncept och då blir det svårt att ta utvecklingen framåt.

För att detta ska fungera, krävs framförallt förvissning om att de utsläppsrätter som används är tillförlitliga, så att en utsläppsminskning i Japan verkligen är en utsläppsminskning även när Nya Zealand använder den. Därför hänger frågan när samman med frågorna om mätning och rapportering av utsläpp. Det kopplar också till vilken information som behöver tillhandahållas i länders NDC.

I Kyotoprotokollet fanns särskilda utsläppsenheter, AAU, som användes för handel med länders utsläpp. ITMO:s kommer förmodligen inte vara en av FN beslutad enhet, utan kan vara flera av FN godkända enheter.

Givet att det är långt från alla länder som har lust och möjlighet att använda sig av artikel 6.2 (läs slutsatser här  )så går det att fråga sig hur mycket av diskussionerna som behöver föras i UNFCCC-sammanhang. Det pågår också flera initiativ där man förbereder för en ”klubbansats” där länder som önskar utveckla arbetet, gör så i en mindre krets. Ministerial Declaration on Carbon Markets är ett sådant exempel.

Environmental Defense Fund, som Fores arbetat med i olika workshops inför Paris och Marrakesh, föreslår något liknande. En klubb för utsläppsmarknader, där länder kan utarbeta system, som sedan kan godkännas för användning inom Parisavtalet.

I artikel 6.4 diskuteras Sustainable Development Mechanism , en forma av efterföljare till Clean Development Mechanism, som finns kvar men som har låg efterfrågan på sina projekt. Det bästa där ur, plus en del nyheter, kan utgöra grunden för SDM. Här kan även REDD-krediter, det vill säga skogskrediter räknas in.

Inom två år ska reglerna vara klara. Det får vi innerligen hoppas att det blir. Inte minst i ljuset av Världsbankens beräkningar som visar att samarbete kring utsläppshandel fram till 2030 kan sänka kostnader för utsläppsminskningar med 32%.

Mellanstatliga förhandlingar?

Det sägs att undantag bekräftar regler. Så då får EU bekräfta regeln som säger att FN:s klimatförhandlingar är en mellanstatlig förhandling.

Men den globala klimatstyrningen blir allt mer transnationell – det vill säga den innefattar aktörer på flera olika nivåer. I C40 samlas 40 av världens största städer, det finns en rad företagsinitiativ, i allt fler initiativ samarbetar länder med civilsamhället (NDC partnership är ett exempel).

Det är en naturlig följd av att klimatfrågans komplexitet uppmärksammas. Borta är tiden då någon tror att ett FN-möte ”löser klimatfrågan”. Det finns en ömsesidig påverkan mellan länder och icke-statliga aktörer; utan de icke-statliga aktörer kommer statens mål aldrig uppfyllas, och utan godkännande från en tillräckligt stor andel av icke-statliga aktörerna blir det inga ambitiösa mål. Inom ämnet Internationella Relationer kallas det för two-level game, ett uttryck myntat av amerikanske statsvetaren Robert Putnam.

Men ibland behöver man också sätta gränser.

Det som började i Lima som Lima-Paris Action Agenda, och nu fortsätter under namnet ”Marrekesh partnership for global climate action”, har fått en allt större roll runt förhandlingarna. Vi har skrivit mycket om detta initiativ, och anser att det är viktigt att fortsätta arbetet med det.

Det har emellertid i Marrakesh pågått en maktkamp mellan de båda ”High level champions” Laurence Tubiana och Hakima El Haite, och de klassiska förhandlarna. Tubiana och El Haite söker stöd för att deras arbete ska formaliseras i beslutstext och att de ska få tillgång till ett större sekretariat. De traditionella förhandlingsdelegationerna känner en oro för att arbetet med företag och städer tar resurser från det som anses vara sekretariatets huvudsakliga uppgift – att stödja förhandlingarna.

UNFCCC:s sekretariat är redan under tryck ekonomiskt (inte blir det bättre när USA förmodligen stryper pengakranen) och jämfört med stora internationella sekretariat är de 500 anställda hos UNFCCC ett litet antal.

Nu ser det ut, som att UNFCCC något år till kommer avsätta en del resurser för att arbeta med Marrakesh partnership for global climate action, men på sikt behövs alternativ finansiering. Och i den beslutstext som nu ligger som förslag, nämns ”High level Champions” i positiva ordalag men inte mer än så.

Anknutet till fråga om de städer och företag, finns också en diskussion om delstater.

I den allmänna förvirringen och oron efter Trump, har det nu höjts röster för att amerikanska delstater, typ Kalifornien, ska beredas plats som observatörer, något representanter för delstater enligt en artikel i Climate Home överväger som alternativ.

Om vi bortser från att det förmodligen blir svårt att få församlingens stöd för låta delstater vara med (länder som Spanien [Katalonien], Kina [Taiwan] m.fl. är förmodligen måttligt intresserade av att öppna upp för delstater att delta vid en FN-förhandling) är det sannolikt ingen god idé. För även om det låter bra att ersätta USA med de progressiva delstaterna, öppnar man en pandoras ask, även om det så bara gäller en observatör. Var dras gränsen för vilka som får vara med och inte. Ska Region Skåne också vara med? Det riskerar att snabbt bli fullt kring förhandlingsbordet.

Samtidigt skulle det kunna vara en viktig signal, att det finns ett fortsatt amerikanskt intresse för FN:s klimatkonvention, även om en federala regeringen inte vill vara med.

Det är naturligt att förhandlarna anser sig vara i centrum, och de skadas inte av att påminnas om att det som sker vid sidan om förhandlingarna är minst lika viktigt.

Men jag tror, att det finns en poäng att hålla de mellanstatliga förhandlingarna för sig. Det gäller såväl inblandning av delstater som transnationella initiativ.

/Daniel Engström Stenson

Slutdokumentet förhandlas: Här är texten med vår analys

Nu har vi fått en ny förhandlingstext för det avgörande COP-beslutet, som informellt ska diskuteras klockan 11 (12 svensk tid). Här är vår analys av vad förslaget innebär med fokus på de viktigaste kvarvarande knäckfrågorna. Denna text kommer att uppdateras!

COP-ordförandeskapet påpekar i sin inledning att det rått oenighet om besluten om hur Parisavtalet ska implementeras och om de delar av Parisavtalet som ska beslutas vid det första partsmötet efter ikraftträdandet, alltså här.

Parisförhandlingarna stänger inte. I Parisavtalet står en rad viktiga frågor som ska beslutas på första mötet efter att avtalet trätt i kraft. Det skedde som bekant snabbare än många trott, och Marrakech är detta första möte. Men man är inte ens nära att komma överens, bl.a. om den nya finansiella mekanismen som ska användas när länder gör utsläppsminskningar tillsammans. Därför beslutar man enligt förslaget att COP23 senhösten 2017 också blir ”as the meeting of the Parties to the Paris Agreement, at its resumed first session”, mötet ajourneras alltså till dess – i linje med vår bedömning från början att man inte var redo att gå till beslut här. Arbetsprogrammet under avtalet ska avslutas ”så snart som möjligt”.

Detta är baserat på ordförandens analys att ”It is my view, after listening carefully to all Parties, that it would not be possible to reach consensus at this session. The proposed COP decision requests the APA to continue its consideration of additional matters and asks it to forward the outcome in 2017. This approach would allow Parties more time, combined with a clear timeframe and process for reaching an outcome.”

Beslut skjuts upp: Frågorna om hur klimatmålen skärps över tid, om vad varje land ska bidra med, och om vad som ska ske på den särskilda NDC-konferensen 2018, är fortsatt oklara. I maj 2017 ska detta förtydligas, för återrapportering till COP23 i december 2017:

Requests the President of the Conference of the Parties at its twenty-second session, in collaboration with the incoming President of the Conference of the Parties at its twenty-third session, to undertake inclusive and transparent consultations with Parties on the organization of the facilitative dialogue referred to in decision 1/CP.21, paragraph 20, on the margins of the sessions of the subsidiary bodies to be convened in May 2017, and to report back to the Conference of the Parties at its twenty-third session;

Anpassningsfonden in i Parisavtalet: Anpassningsfonden ligger, som vi skrivit om tidigare, under Kyotoprotokollet och upphör därmed 2020. Ska den leva kvar, bör den flyttas till Parisavtalet, men många är skeptiska, för här ligger redan Gröna Klimatfonden som jobbar mycket med anpassning. Skrivningarna indikerar en flytt, presidenten skriver i sin ”explanatory note” att ”It is proposed that the Fund should serve the Paris Agreement, subject to the arrangements and modalities that need to be clarified.”

Länderna ska under våren klargöra sina positioner i denna fråga; ”Invites Parties to submit, by 31 March 2017, their views on the governance and institutional arrangements, safeguards and operating modalities for the Adaptation Fund to serve the Paris Agreement”.

Kyotoprotokollet: I vanlig ordning insisterar FN på att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, Dohatilläggen, måste ratificeras, eftersom det är det nu gällande internationella klimatavtalet, fram till år 2020, ”Underscores the urgent need for the entry into force of the Doha Amendment”, men det kommer inte att ske, bedömer vi.

Marrakesh Partnership for Global Climate Action:  Detta högtidlighetsdokument som vi har bedömt tidigare, ”välkomnas”, vilket förtydligar att det inte har någon egentlig status.

High-level champions, den nya funktionen centralt under UNFCC formaliseras genom att den omnämns, ”Commends the high-level champions and welcomes the Marrakesh Partnership for Global Climate Action”. Man noterar i en senare paragraf att det får finansiella konsekvenser, dvs det tillkommer en ny kostnad.

Övriga delar är enligt ordförande i princip oförändrade jämfört med tidigare förslag, vilket vi får anledning att granska.

Kvarvarande frågor som inte adresseras här är bl.a.

  • Hur klimatfinansieringen ska öka och vilka länder som ska ha tillgång till medel från Gröna Klimatfonden, där Turkiet insisterar på att få full tillgång.
  • Loss & Damage, denna mekanism som beslutades på COP i Warszawa och där länderna ska ge sin syn på finansiering till den 27 februari.
  • Ordförandeskapet för COP23 och 24 är också beslut som fattas separat; 23 blir troligen i Bonn med Fiji som värd och 24 i Polen, som i så fall blir först att ha varit värd för COP tre gånger.

Har du kompletterande tankar eller frågor om förslaget till avtal? Hör av dig!

Mattias Goldmann

Vad hände med Kyotoprotokollets fortsättning?

På COP18 i Doha  2012 bar miljörörelsen t-shirts med ett stort rött hjärta och texten KP2.  Men ännu är Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, ”the Doha amendments” inte antaget, och ser inte ut att bli det, hur mycket det än står ”urgent need for entry” i COP22-beslutet. I EU är det Polen som håller emot.

i-love-kp

Kyotoprotokollet löpte ut 2012 och i Doha förhandlades en andra åtagandeperiod fram, som skulle gälla till och med år 2020. Samma år skulle det  långsiktiga globalt klimatavtalet börja gälla; det som förhandlades fram i Paris.

I februari 2013 skrev Ban Ki-Moon ett brev till världens ledare där han uppmanade världens ledare att ratificera KP2. Han skickade också en särskild, närmast Ikea-liknande bruksanvisning för hur man gör för att ratificera. På COP22 lyder protokollet som nyss antagits ”The President urged those Parties to the Kyoto Protocol that intend to ratify the Doha Amendment to expedite their domestic ratification procedures and to deposit their instruments of acceptance with respect to the Doha Amendment as soon as possible”.

För att KP2 ska träda i kraft krävs att tre fjärdedelar av de länder som undertecknat klimatkonventionen ratificerar den, vilket motsvarar 144 länder. Nu, på COP22, ser vi hur det gått. 73 länder har ratificerat, däribland Norge och Schweiz men också EU-länderna Italien, Ungern och Rumänien. U-länder som Mali och Madagaskar, stora utsläppare som Kina och snabbt växande ekonomier som Sydafrika och Argentina finns med. 38 länder har kvantitativa utsläppsmål under KP2; många av dem har ratificerat, men inte Sverige.

För att Sveriges, och andra EU-länders ratificering ska träda i kraft, måste hela EU vara enigt, och här finns ett hinder: Just det, Polen. De håller övriga EU i gisslan och hur mycket FN än insisterar och vad som än stod på t-shirtsen så är det inte troligt att vi får något KP2.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-17-kl-20-49-38

Var miljörörelsen helt enkelt fel ute när de fäste så stor vikt vid KP2? Nja; det stämmer fortsatt att utsläppsminskningar i närtid är absolut nödvändiga. Så varför har de då helt släppt frågan? Kanske för att positionen med dessa stora hjärtan blev för pinsamt att kännas vid; det som står i KP2 räcker ingenvart jämfört med vad IPCC säger åt oss att vi behöver göra.

För Sveriges del kan man tycka att KP2 inte gör vare sig från eller till, eftersom vi har tuffare utsläppsmål själva än de utsläppsminskningar på -20% 2012-2020 som KP2 begär av EU. Men notera att Sveriges klimatpåverkande utsläpp enligt SCB:s statistik nu ökar efter en lång tids minskning;  eftersom Kyotoprotokollet faktiskt är legalt bindande vore det kanske inte dumt med någon som satte lite mer press på oss att inte bara ha långtgående långsiktiga mål, utan också börja leverera i närtid.

För det land som skulle vilja ratificera KP2, så finns dokumentet att ladda ner här

 

Presenterat: Marrakech Action proclamation for our climate and for sustainable development

PÅ COP presenterades nu ett Marrakech Action-uttalande, som High-level segment förhandlingsledare ställt sig bakom. Det är kraftigt omskrivet jämfört med det vi tidigare kommenterat. Hela texten finns längst ner.

Nu är ordalagen mycket mer allmänna och kommenterar klimatförändringar i största allmänhet, välkomnar att Parisavtalet antagits och kopplar ihop med Globala Hållbara Utvecklingsmålen. Här anges att vår uppgift är att påskynda att minska utsläppen och öka klimatanpassning, att sluta gapet mellan nuvarande ambitioner och vad som krävs för att nå Parisavtalets åtaganden, samt att det behöver ske mer väl före år 2020, med en uppmuntran till ratificerande av Doha-tilläggen.

Skrivningen är nu väsentligt kortare och mindre kontroversiell än det Marocko ursprungligen föreslog, som var så obalanserat och innehåll så många tveksamheter att det skapade stor frustration i många led. Bland mycket annat så tyckte utvecklingsländer att skrivningen var för positiv angående finansieringen och ö-stater saknade en referens till temperaturmålet. Nu är dokumentet tydligare i att mer finansiering behövs och nämner att Parisavtalets mål ska nås, men utan att upprepa dem.

Mitt stalltips, också baserat på de långa applåderna som det tämligen banala förslaget nu fick, är att ett orosmoln på COP-himlen nu blåst bort och att COP kan ställa sig bakom denna Marrakech Action-proklamation. Det i sin tur kan få positiva följdverkningar på annat, eftersom det marockanska ordförandeskapet nu fått en högtidstext som ger dem en (liten) plats i klimatförhandlingarnas historieböcker. Därmed kan de förhoppningsvis i förhandlingarnas slutskede luta sig mer mot länder med större erfarenhet av att slutföra klimatförhandlingar.

Här är texten:

We, Heads of State, Government, and Delegations, gathered in Marrakech, on African soil, for the High-Level Segment of the 22nd Session of the Conference of the Parties to the United Nations Framework Convention on Climate Change, the 12th Session of the Conference of the Parties serving as the Meeting of the Parties to the Kyoto Protocol, and the 1 st Session of the Conference of the Parties serving as the Meeting of the Parties to the Paris Agreement, at the gracious invitation of His Majesty the King of Morocco, Mohammed VI, issue this proclamation to signal a shift towards a new era of implementation and action on climate and sustainable development.

Our climate is warming at an alarming and unprecedented rate and we have an urgent duty to respond.

We welcome the Paris Agreement, adopted under the Convention, its rapid entry into force, with its ambitious goals, its inclusive nature and its reflection of equity and common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances, and we affirm our commitment to its full implementation.

Indeed, this year, we have seen extraordinary momentum on climate change worldwide, and in many multilateral fora. This momentum is irreversible – it is being driven not only by governments, but by science, business and global action of all types at all levels.

Our task now is to rapidly build on that momentum, together, moving forward purposefully to reduce greenhouse gas emissions and to foster adaptation efforts, thereby benefiting and supporting the 2030 Agenda for Sustainable Development and its Sustainable Development Goals.

We call for the highest political commitment to combat climate change, as a matter of urgent priority.

We call for strong solidarity with those countries most vulnerable to the impacts of climate change, and underscore the need to support efforts aimed to enhance their adaptive capacity, strengthen resilience and reduce vulnerability.

We call for all Parties to strengthen and support efforts to eradicate poverty, ensure food security and to take stringent action to deal with climate change challenges in agriculture.

We call for urgently raising ambition and strengthening cooperation amongst ourselves to close the gap between current emissions trajectories and the pathway needed to meet the long-term temperature goals of the Paris Agreement.

We call for an increase in the volume, flow and access to finance for climate projects, alongside improved capacity and technology, including from developed to developing countries. We the Developed Country Parties reaffirm our USD $100 billion mobilization goal.

We, unanimously, call for further climate action and support, well in advance of 2020, taking into account the specific needs and special circumstances of developing countries, the least developed countries and those particularly vulnerable to the adverse impacts of climate change.

We who are Parties to the Kyoto Protocol encourage the ratification of the Doha Amendment. We, collectively, call on all non-state actors to join us for immediate and ambitious action and mobilization, building on their important achievements, noting the many initiatives and the Marrakech Partnership for Global Climate Action itself, launched in Marrakech.

The transition in our economies required to meet the objectives of the Paris Agreement provides a substantial positive opportunity for increased prosperity and sustainable development.

The Marrakech Conference marks an important inflection point in our commitment to bring together the whole international community to tackle one of the greatest challenges of our time.

As we now turn towards implementation and action, we reiterate our resolve to inspire solidarity, hope and opportunity for current and future generations.

http://unfccc.int/files/meetings/marrakech_nov_2016/application/pdf/marrakech_action_proclamation.pdf

Läs mer om det ursprungliga förslaget om förvirringen kring detta här:

Marrakech Call For Action… Vad är det?

Anpassningsfonden i mål – detta COP:s ”Fill the Fund” avbockat

När det inför Paris skanderades att ”fill the fund”, gällde det Gröna Klimatfonden. Denna gång har bokstäverna varit mindre och beloppen likaså, men Anpassningsfondens mål på 80 miljoner dollar är nu uppnått med råge.

Som vi redan skrivit om, ger Sverige 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden, varav 50 miljoner från höständringsbudgeten och 50 miljoner är i budgetpropositionen för 2017 (som ännu inte är beslutad). Italien ger 5 miljoner euro, Flandern 6.25 miljoner euro, Vallonien 3.25 miljoner och Brysselregionen så vitt det går att förstå också 3.25 miljoner. Tyskland är giganten i sammanhanget med 50 miljoner euro. Detta sammantaget gör att målet på 80 miljoner dollar nu är passerat, med 1 miljon i ”överskott”.

Från delegationsrummen hördes någon ledande europeisk förhandlare som ifrågasatte om fonden kan hantera så mycket medel. Den som delar denna oro kan eventuellt finna lugn i att fonden sedan 2010 har fördelat 357.5 miljoner dollar till 55 konkreta projekt inom klimatanpassning och resiliens i 48 länder, och att en nyligen genomförd oberoende tredjepartsgranskning slog fast att fonden är effektiv och relevant.

Däremot finns en oro för var Anpassningsfonden finns efter 2020; i nuläget befinner den sig organisatoriskt under Kyotoprotokollet som ju tar slut 2020. Många u-länder vill se en skyndsam flytt till Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden redan ligger – andra menar att GCF redan hanterar klimatanpassning och att det kan vara onödigt att dubblera fonderna som arbetar med detta. Men, säger Anpassningsfondens förespråkare, det är väsensskillnad i storlek och inriktning på projekten. Ett slutligt beslut lär dröja.

Mattias

dsc_0391-300x200

Vi måste prata om Västsahara

På klimatförhandling.se har vi argumenterat för att det kan vara positivt att COP hålls i länder med grova plumpar i protokollet. Det kan sätta igång positiva processer i landet och en diskussion utanför landet. Men för att den positiva inriktningen ska hålla, måste vi prata om det som skaver. På COP22 är det Västsahara.

Överallt på klimatmötet finns marockanska kartor där landet är ungefär dubbelt så stort som de flesta världskartor visar. Skillnaden är förstås Västsahara. Utrikespolitiska Institutet – som vår regering hänvisar till gällande Saudiarabien – anger att ”I söder ligger Västsahara, som Marocko annekterade på 1970-talet”, och ”Västsahara är ett fosfatrikt ökenområde i västra Afrika som sedan 1975 till större delen ockuperas av Marocko.”

morocco_flag-1

Inget land erkänner Marockos rätt till Västsahara, men för varje konferens som kartorna där det är ett och samma land används utan att någon reagerar, så minskar chanserna att få det västsahariska självbestämmande som Afrikanska Unionen senast 2015 påtalade behovet av. Det är ett självbestämmande som båda de rödgröna partierna i vår regering står bakom, socialdemokraterna med ett kongressbeslut före valet, men som regeringen beslutat att inte driva i nuläget.

Frågan är dessutom mycket närmare kopplad till klimatmötet än vad t.ex. frågan om Rysslands agerande var kopplad till deras vinter-OS, eftersom Marocko så tydligt tänker sig producera stora mängder energi för eget bruk i Västsahara. Nyligen invigdes 22 vindkraftverk, som ska ge 95% av elen som behövs för att ta upp fosfat i Västsahara. Totalt avser Marocko etablera över 1000 MW ny vindkraft, varav cirka 40% i Västsahara. Också för solenergi planeras två anläggningar i Västsahara som ska stå för uppemot 30% av Marockos solplan.

Det går säkert att tycka att tillgången till förnybar energi i grunden är positiv – inte bara för klimatet, utan också för ett eventuellt framtida självbestämmande. Problemet är bara att FN uttryckligen inte tycker så. FN:s CDM-system, Clean Development Mechanism, har mycket konkret avvisat att CDM-krediter kan användas för vindprojekt i Västsahara, uttryckligen på grund av Marockos agerande (krediterna säljs istället av det mer tillåtande VCS, tänk på det nästa gång du klimatkompenserar). Den signalen bör mana till eftertanke för alla som tycker att frågan om Västsahara kan förbigås med total tystnad.

Läs gärna denna rapport om Marockos energiplaner i Västsahara http://wsrw.org/files/dated/2016-11-01/poweringplunder_eng_web.pdf

Läs vår analys av Marockos energisatsning här http://klimatforhandling.se/2016/11/10/marocko-klimatet/

Slutspurten på COP: Sveriges positioner och roll

Efter ett trevligt och utförligt möte mellan svenska observatörer och klimatminister Lövin och efter att ha lyssnat och talat på möten och i korridorerna, har vi fått en samlad bild av kvarvarande stötestenar, Sveriges prioriteringar för slutspurten, vilka samarbeten Sverige valt att ingå i, hur klimatfinansieringen fördelas och vad prioriteringen av en havs-konferens innebär.

Stötestenar & prioriteringar

Inför förhandlingarnas slutspurt nämner delegationen Anpassningsfondens framtida hemvist och själva COP-beslutet om hur man går vidare som två stötestenar att hantera.

Sveriges prioriteringar under detta mötet är transparensen och regelverket. Gällande när nästa CMA-möte, för att konkretisera Parisavtalet, så har Sverige ingen bestämd position om det ska ske 2017 eller 2018. Man är positiva till att det nu finns en agenda som innebär att arbetet rullar på fram till nästa möte, som bör ske ”när det finns substans för ett möte”.

Sverige bedömer att vi måste ha en tydlig mekanism för att höja ambitionerna, men vill inte förhandla exakt hur det ska se ut, för att inte riskera att fastna i detaljer. Den mellanväg som nu lanseras ser man som positiv, inte minst kopplat till att Fiji som troligen blir ordförande för COP23, vill ha en hög ambitionsnivå för utsläppsminskningar. Till våren ska länderna lämna in bilagor, hur man tycker att processen ska se ut.

Lövin lyfter också balansen i finansieringspotten som en svensk prioritering, där hon bedömer att förnybar energi av rena ekonomiska intressen kommer att få rejäla flöden medan de minst utvecklade länderna, konfliktdrabbade länder och små östater kan behöva mer stöd.

Gällande Anpassningsfondens hemvist, så ligger den nu under Kyotoprotokollet, som löper ut under 2020. Om den ska ligga under Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden med väldigt mycket pengar för anpassning redan ligger, så har EU och Sverige velat försäkra sig om att det inte innebär en dubblering av uppgifterna. Samtidigt bedömer Sverige att Anpassningsfonden fungerar, är bra på små bidrag och har upparbetade kanaler, och att det vore fullt försvarbart att den fortsätter finnas om det finns intresse av det.

Pengarna

Som vi tidigare skrivit om, har Sverige på COP presenterat 250 miljoner kronor i klimatpengar. Vi har nu fått klarhet i hur de antas och fördelas. Från höständringsbudgeten 2016 går 30 milj till CBIT (Capacity Building Initiative for Transparency), 50 miljoner till Anpassningsfonden och 50 milj till LDC-fonden. Från statsbudgeten för år 2017 tänks 50 miljoner kronor gå till Anpassningsfonden och 50 miljoner kronor till LDC-fonden. Här finns ju en brasklapp i att riksdagen ju inte antagit budgetpropositionen ännu. Sverige gläds också åt att Tyskland nu annonserat 50 miljoner euro till Anpassningsfonden.

Samarbeten

Sverige har nu gått med i NDC-partnerskapet, ett tyskt initiativ, där man holistiskt kan utveckla sina nationella klimatåtaganden. Vi har också gått med i Biofuture Platform och en rad andra samarbeten, däremot inte till exempel i samarbetet för transparenta marknadsmekanismer. Det var svårt att  uppfatta en tydlig linje för vilka samarbeten Sverige är med i respektive avstår från, men det har vi nog gemensamt med många andra länder – initiativ dyker upp med kort varsel och det kan se illa ut att inte medverka.

Idag går Sverige med i 2050-plattformen, lite likt Fossilfritt Sverige; en plattform för länder, företag och akademi för att utbyta best practise med syftet att minska den politiska risken i omställningen och göra det lättare att ta djärva steg. Sverige, Peru, USA, Tyskland, Kanada, Marshallöarna och många andra kommer att vara med.

Havs-satsningen

Lövin lanserade i tisdags att Sverige tillsammans med Fiji blir värd för en femdagars FN-konferens om hav, i New York juni 2017. Det är Sveriges största FN-satsning sedan Stockholmskonferensen 1972, och på pressträffen sade Lövin att ”det är Sveriges högsta prioritet” vilket nu klargjorts att det gäller själva konferensens genomförande. Hon angav också att Sverige har stor kompetens inom havsmiljöfrågor, och att det är en klimatfråga som diskuteras för lite.

Sverige prioriterar även i övrigt arbete med Stilla Havs-öarna och Karibien, som ”varit väldigt viktiga i förhandlingarna inför Paris” och Lövin anger att ”det ryktas att Fiji står värd för nästa COP” (vilket nästan är bekräftat).

Vad händer nu?

Förhandlingarna fortsätter in i det sista, delvis för att mycket finns kvar att lösa, men också – anger luttrade förhandlare – för att förhandlingarnas natur är att man aldrig blir klara före utsatt tid. En joker i leken är den särskilda deklaration som Marocko insisterar på, och där ordvalen kan ställa till det för förhandlingarna.

Nu lanseras Climate champions, en ny institution för att under FN-sekretariatet bidra till höjda ambitioner, och en särskild plattform tas fram för länder med långsiktiga klimatmål för år 2050, där Tyskland och USA är först in i klubben (Sveriges miljömålsberedning har föreslagit ett långsiktigt klimatmål för år 2045, men till skillnad mot bilden Lövin gav i Sveriges tal så är det inte ett antaget mål – det är inte ens presenterat för, riksdagen).

”Marrakech business action for climate” lanseras nu, vilket stärker bilden av näringslivet som pådrivande i klimatfrågorna. Globala Aktionsagendan växer snabbt och samlar ambitioner på ett sätt som de formella förhandlingarna har svårt att göra.