Modeindustrin är med: klimatneutralt 2050-initiativ

43 ledande företag lanserar på COP Fashion Industry Charter for Climate Action, med klädmärkena bl.a. H&M, Burberry, Esprit, Guess, Gapm Hugo Boss, Levi Strauss, Puma SE och Stella McCartney (bilden), transportören Maersk och WWF International. Initaitivet har 16 principer och mål, som ska leda till klimatneutralitet 2050. Produktionen ska bli fossilfri, transporterna effektivare, dialogen med konsumenterna bättre och arbetet med den finansiella sektorn intensifieras. På vägen dit ska utsläppen till 2030 minska med 30%, jämfört med 2015 eller senare. Alla tre scope ingår, alltså även t.ex. transporter och tillförd energi. UN Climate Change ska övervaka att målen efterföljs.

Läser man UFCCCs sammanfattning så ska kol inte längre användas i egna anläggnignar efter år 2025, men läser man den faktiska chartern (finns inte på nätet än) så är det mer försiktigt; ”As soon as possible and latest by 2025, commit to not installing new coal-fired boilers or other sources of coal-fired heat and power generation”. I gengäld får det sägas vara rejält tufft att ha med hela scope tre, som med en vid tolkning också inbegriper hur kläderna används.

USA håller kol-seminarium, Keep It In The Ground avbryter med sång

Under måndagen höll USA det kanske hetast emotsedda seminariet eller sidoeventet på COP. Syftet var enligt US State Department att ”showcase ways to use fossil fuels as cleanly and efficiently as possible”. Upplägget påminde om USAs seminarium på COP23 i fjol, och är ett led i USAs strävan att skapa en fastare konstellation av länder med stora fossilbränsleindustrier, i linje med hur USA, Saudiarabien, Kuwait och Ryssland inte kunde ”välkomna” IPCC:s 1.5 gradersrapport. Det är också i linje med hur USA:s naturvårdsverk EPA förra torsdagen, mitt under COP, ändrade reglerna så att kolkraftverk tillåts släppa ut 35% mer koldioxid; 1900 pund per MWh mot 1400 pund under Obamas regler som var en del i att över 250 kolkraftverk stängts sedan 2010.

Om USA lyckades med sitt uppsåt eller inte beror på vem man frågar. Seminariet var fullsatt, men till stor del av #Keepitintheground som efter en stund avbröt mötet för att fredligt men ljudligt protestera och markera att klimatmålen förutsätter en mycket snabb minskning av användningen av fossila bränslen. Därmed blev detta sideevent måndagens snackis, och kanske har delar av miljörörelsen och kollobbyn i alla fall något gemensamt; önskan om konfrontation och synlighet?

Se Keep It In The Ground här och bestäm själv om du vill sjunga med! Själv är jag skeptisk mot att avbryta seminarium och konferenser, men när det sker så här snyggt och dessutom mot den aktör som kanske mer än någon annan försvårar förhandlingarna är det svårt att inte känna sympati.

Sverige öppnar klimatplånboken – och förhandlingarna?

Sverige ger 55 miljoner till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden för de minst utvecklade länderna – kan det bidra till att öppna upp förhandlingarna?

Som på så många andra COP:s är finansieringsfrågan helt central för att komma framåt i andra frågor; det är sättet många utvecklingsländer och miljöorganisationer mäter vilka ambitioner länder med höga utsläpp verkligen har att göra bot och bättring. År 2020 ska ju de globala klimatfinansieringsströmmarna vara uppe i 100 miljarder dollar per år, och från 2025 ska ett nytt mål med minst samma summa per år slås fast (Läs UNFCCCs beskrivning här). Framför allt vissa u-länder vill redan nu slå fast 2025-skrivningarna, men det är inte realistiskt – bland annat eftersom förhandlarna fortsatt inte är ense om hur man räknar till 100; vad ingår i internationell klimatfinansiering?

Oenigheten gör det än viktigare att visa framsteg i praktisk handling, och Karolina Skog, miljöminister i övergångsregeringen, fick i COP-plenaren applåder för att Sverige skjuter till 55 miljoner kronor till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden för de minst utvecklade länderna. Det är inga enorma summor, men i en tid då diskussionen mer präglas av att USA drar sig ur sina finansiella åtaganden och lämnar ett stort hål efter sig, är det mycket välkommet. Eftersom pengarna anslogs redan i vårändringsbudgeten (”VÄB18” som Karolina Skog skriver i sin tweet till oss), beslutades de innan valet – men det är nog klokt att annonsera det på COP eftersom det sätter press på andra att också annonsera nya eller utökade stöd. Ingen ska tro att 110 miljoner kronor i sig öppnar förhandlingarna, men tillsammans med andra länders finansieringslöften kan det vara en välgörande nyckel för de sista dagarna.

I Fores guide till COP24 finns båda fonder beskrivna, och många beskriver åtminstone Anpassningsfonden som obyråkratisk och snabbfotad. LDC-fonden är per definition förbehållen LDC-länder, där det kan vara intressant att notera att det inte specifikt handlar om hur fattigt landet är, utan också om bl.a. andelen läskunniga vuxna och ekonomisk sårbarhet. Flera länder som uppfyller kriterierna har vägrat vara med; Ghana, Papua Nya Guinea och Zimbabwe. I nuläget är 47 länder med.

Vi återkommer om andra finansieringslöften, inklusive Gröna Klimatfonden, samt förstås om konkreta skärpningar av utsläppsåtaganden ges.

Mattias Goldmann

Ett ord betyder så mycket: Välkomna IPCC:s rapport eller inte?

COP21 beställde IPCC:s specialrapport om vad 1.5 graders uppvärmning innebär, hur stor skillnaden är gentemot två grader och vad som krävs för att klara att begränsa uppvärmningen till 1.5°C. IPCC har lämnat över rapporten, och nu bråkar COP om hur den ska tas emot.

Medan nästan alla länder vill ”välkomna den”, insisterar USA, Ryssland, Saudiarabien och Kuwait att enbart ”notera den”. Skillnaden må verka försumbar, och kan säkert förstärka bilden av att klimatförhandlingarna bråkar om detaljer medan de stora frågorna förblir olösta, men den har stor betydelse.

USA anger att de är beredda att uttrycka sin tacksamhet till de forskare som tagit fram rapporten, men inte att välkomna den, eftersom det skulle betyda att de ställer sig bakom rapporten och dess slutsatser. Inget av de fyra länderna uttrycker konkret vad de inte vill välkomna eller ställa sig bakom, men troligen är det IPCC:s tydliga markering att 1.5 gradersmålet kräver att fossila bränslen är utfasade till 2050 som gör att dessa stora fossilbränsleproducerande länder räds konsekvenserna av att välkomna IPCC-rapporten. En av IPCC:s co-chairs, Valerie Masson-Delmotte, var också i sina kommentarer mycket tydlig med att det är mycket stor skillnad i vilka utsläppsminskningar som krävs för att nå 2 respektive 1.5 grader. Mer övergripande har USA – som i nuläget är kvar i Parisavtalet – och Saudiarabien under denna COPs första vecka inte varit konsekvent konstruktiva, för att uttrycka sig försiktigt.

I slutändan kunde förhandlingsspåret SBSTA  inte enas om ordvalet, utan politiken får lösa om COP välkomnar, noterar eller på något annat sätt hanterar IPCC:s rapport – ett ordval som betyder mycket mer än vad som omedelbart framgår.

Regelbokens utmaningar: exemplet klimatfinansiering

Att navigera i förhandlingarna är inte alltid lätt. Det är många dagordningar, många punkter på varje dagordning, många referenser till artiklar i avtal liksom paragrafer i beslut och många versioner av utkast till text. Det krävs ett litet lexikon och en nypa envishet för att hitta rätt.

Komplexiteten gör att det kan vara svårt att överblicka i vilken riktning förhandlingarna går och varför regelboken, i rent konkreta termer, är svår att nå. Det är lättare att överblicka de mer principiella åsiktsskillnaderna, de som handlar om synen på begrepp som rättvisa eller kostnadseffektivitet.

Frågan om finansiellt stöd kan tjäna som exempel för att konkretisera hur de stora konflikterna tar sig uttryck i förhandlingsrummen. Två dagordningspunkter har extra stor relevans för finansiering:

  1. Fråga 15 på dagordningen till underorganet för implementeringsfrågor (SBI), en punkt som handlar om Parisavtalets Artikel 9.5; att identifiera den information som utvecklade länder ska tillhandahålla om stöd till finansiellt stöd utvecklingsländer.
  2. Fråga 12 på dagordningen till underorganet för vetenskaplig och teknisk rådgivning (SBSTA), en punkt som handlar om Parisavtalets Artikel 9.7; att utveckla metoder för bokföring av finansiella resurser som levererats av eller mobiliserats genom offentliga interventioner.

Det är tydligt att frågorna hänger samman. Under SBI:s punkt 15 diskuteras exempelvis om det behövs information om vilka finansiella instrument som används och om belopp skall anges. Under SBSTA:s punkt 12 diskuteras exempelvis kategorier av instrument (villkorade lån, försäkran, mm) och metoder för omräkning till enhetlig valuta i vilken beloppen skall bokföras.

Varför är detta känsligt? Frågan om vilken information som ska lämnas ut och hur denna ska bokföras i centrala register, eller på exempelvis en hemsida, hänger ihop med frågor om ansvarsfördelning; vem ska agera och vem ska bära kostnaden. Redan 2009 lovade de rika länderna att, från och med 2020, mobilisera 100 miljarder USD årligen i stöd till fattiga länders klimatarbete. Dessutom skulle det vara ”nya och additionella” medel. I Paris utlovades att detta stöd ska öka från och med 2025, även om exakta volymer inte spikades.

Ett löfte, alltså, om 100 miljarder i klimatfinansiering. Det är inte småpotatis, även om behovet är betydligt större. Sedan överenskommelsen slöts 2009 har det diskuterats en hel del om vad orden ”mobilisera”, ”nya och additionella” samt ”klimatfinansiering” faktiskt betyder. Andra liknande frågor har också rönt uppmärksamhet, exempelvis hur pengarna ska administreras; ska det vara nationellt beslutat och på så vis i händerna på rika länder eller ska de kanaliseras exempelvis genom Gröna klimatfonden, där rika och fattiga länder mer likvärdigt inflytande över vilka aktiviteter som pengarna ska stödja.

Att förhandla under SBI punkt 12 och SBSTA punkt 15, om vilken information som ska lämnas och hur den ska bokföras, handlar i hög grad just om hur begrepp som ”klimatfinansiering” ska definieras. Det är alltså dags att närma sig frågan hur mycket 100 miljarder USD är, i praktiken.

I hur stor grad skiljer sig synen på detta belopp? OECD rapporterar årligen om sin syn på klimatfinansiering och dess volym. Inför Katowice rapporterade OECD att nya rekord slagits, med 57 miljarder USD från offentliga källor under 2017. Det är en ökning med 17 procent jämfört med samma siffror för 2016. Under 2016 reagerade avdelningen för klimatfinansiering vid det Indiska finansministeriet på denna rapport. Det beräknade volymen på klimatfinansiering med utgångspunkt i sin definition av klimatfinansiering med slutsatsen: OECD har dramatiskt blåst upp siffrorna, i själva verket levererades cirka 2 miljarder USD i klimatfinansiering 2016. Det, menade de, är väldigt långt från löftet och väldigt långt från att närma sig en rättvis ansvarsfördelning.

I SBI:s och SBSTA:s tekniska förhandlingarna om klimatfinansiering ryms alltså, indirekt, en politisk dragkamp om synen på rättvisa och ansvarsfördelning. Andra frågor, även de på pappret till synes tekniska, härbärgerar liknande politiska dimensioner. Detta faktum utgör en viktig delförklaring till varför förhandlingarna om regelboken är svåra att slutföra.

Ordföranden vid halvtid i Katowice: “Fortfarande återstår mycket arbete”

På en presskonferens idag rapporterade ordförande Michał Kurtyka om svårlösta frågor i de återstående förhandlingarna. Snarare än att utveckla vari svårigheterna består valde Kurtyka att peka på en positiva dynamik i förhandlingarna.

Kurtyka tackade statsledarna för ett positivt uppstartsmöte 3 december, under ledarskap av Polens president Andrzej Duda. Mötet gav bra politisk vägledning, uppmuntran och momentum för att initiera arbetet med Parisavtalets regelbok.

Kurtyka välkomnade också budskapet från Kristalina Georgieva, verkställande direktör på Världsbanken, som utlovat en mobilisering av 200 miljarder USD under de kommande fem åren, det vill säga 40 miljarder USD per år.

Just nu jobbar förhandlarna 24 timmar om dygnet. När mötet närmar sig sin mittpunkt är det dags att övergå från tekniska till politiska förhandlingar. Kurtyka meddelade att det vid denna tidpunkt är dags för ordförandeskapet att engagera sig extra mycket, för att få de komplexa förhandlingarna om nationellt beslutad men internationellt orkestrerad klimatpolitik att fortskrida i högt tempo.

Däremot ville Kurtyka inte gå in på detaljer i förhandlingsprocessen eller hur transitionen från teknisk till politisk nivå löper på. Han lyfter istället Polens arbete med att lansera deklarationer om elektromobilitet och rättvis omställning som exempel på framgång. Att det ännu inte går att uttala sig om vägen framåt skvallrar om svårigheterna att komma framåt.

Även Patricia Espinosa, ledare för Klimatgonventionens sekretariat, nämner också den goda stämningen på statsledarna inledningsmöte samt Världsbankens arbete med klimatfinansiering som positiva signaler till förhandlarna, men också Gröna klimatfondens arbete och det faktum att dess första påfyllnadsfas påbörjats. Tyskland har utlovat en dubblering av sitt stöd till GCF, vilket Espinosa använder som ett bra smörjmedel och ett exempel på att finansieringslöftena tas på allvar.

Samtidigt är även Espinosa sparsam med detaljer om hur förhandlingarna går, de ledtrådar hon ger skvallrar om att svåra frågor återstår. Hon ställer stort hopp till att ministrarna ska kunna lösa upp knutarna runt de större åsiktsskillnaderna för att nå fram till ett positivt resultat.

Regelboken inom räckhåll, men fortsatt svår att nå

Dag fem. Förhandlingarna i Katowice har fått upp farten och tågar nu på i ovanligt hög takt. Sena kvällssessioner har bidragit till extra tid att förhandla. Nu ser Parisavtalets regelbok ut att vara inom räckhåll. Men den är fortsatt väldigt svår att nå, samsyn saknas fortfarande i många viktiga frågor.

Flera av punkterna på dagordningarna för de sex parallella mötena (COP24, CMP14, CMA1-3, SBI49, SBSTA49 och APA1-7) rör sig framåt. Nya versioner av text lanseras på daglig basis, i ett tempo som vanligtvis innebär att länderna skulle dra i handbromsen. Det tar helt enkelt tid att sätta sig in i texterna och koordinera inom koalitionerna, går det för fort är det svårt att hinna med.

Högt tempo kommer med risker. Nya upplagor av dokument är inte alltid förankrade och textsegment kan av misstag ha fallit bort. Det skapar ofta slitningar. Hittills har detta hanterats väldigt bra i Katowice. I många grupper har förhandlarna helt enkelt önskat att skrivelser förs tillbaka in i texterna eller begärt att få återkomma. Att detta höga tempo tillåts visar på ländernas flexibilitet, tillit och kompromissvilja. Och att ambitionen att anta en regelbok i Katowice genomsyrar alla länder. Stämningen är kort och gott hektisk men god

Äntligen, efter år av positionering, förhandlas det aktivt för att hitta kompromisser. Texterna har börjat strömlinjeformas för att identifiera överlapp och radera upprepningar. Lika viktigt är att oenigheterna blir tydligare. På ministernivå är det viktigt att skogen inte döljs för alla träd. Om tjänstemännen, inom ramen för sina instruktioner, kan reducera antalet mer lätthanterliga konflikter framträder de större, mer politiska och svårlösta frågorna, tydligare. Om de dessutom kan lista vilka ländernas alternativ är i dessa frågor, då är mycket vunnet. Denna process är nu i full gång. Med ett bra underlag och tydlighet i vilka konflikter som behöver hanteras på politisk nivå ökar möjligheterna för ministrarna att komma fram till lösningar.

Utmaningarna är fortfarande stora. Ett exempel kan ges i förhandlingarna om marknadsbaserade mekanismer och handel med utsläppsreduceringar. En stor majoritet av utvecklingsländerna vill lägga en avgift både på den nya kreditmekanismen (artikel 6.4 i Parisavtalet) och på internationellt överförbara utsläppsreduceringar, så kallade ITMOs (artikel 6.2). Avgiften ska framförallt finansiera anpassningsåtgärder i fattiga länder, finansiering som är tänkt att kanaliseras genom Anpassningsfonden.

Flera argument förs fram till försvar för utvecklingsländernas position, exempelvis för att:

  1. Skapa likvärdiga spelregler för de två mekanismerna och på så vis undvika kryphål och strategisk planering,
  2. Öka kostnaden på internationella utsläppsenheter vilket ökar engagemanget att delta som säljare och projektutvecklare i fattiga länder,
  3. Likt en Tobin-skatt på finansiella transaktioner, minska spekulationsdrivna transaktionsvolymer i system för handel med utsläppsrätter och på så vis minska prisvolatiliteten och ge företagen en mer förutsägbar planeringshorisont för sin klimatomställning.

De utvecklade länderna är dock oerhört tydliga på denna punkt: Parisavtalet ger inget mandat till att diskutera en avgift på ITMOs. Avgiften ska bara beläggas på Artikel 6.2, en ny handelsmekanism som liknar mekanismen för ren utveckling (CDM) som etablerats under Kyotoprotokollet. Dessa länder vill att diskussionen ska handla om hur hög avgiften ska vara, inte om den ska tillämpas på ITMOs eller ej. Under Kyotoprotokollet är avgiften 2% och genererade intäkter till Anpassningsfonden, men också intäkter för att täcka administrativa kostnader. De utvecklade länderna vill fokusera diskussionen till frågor som hur stor andel som ska täcka administration respektive anpassningsåtgärder, vad den rätta balansen är mellan en högre avgift som genererar mer än välbehövliga intäkter till anpassning och en lägre avgift som ökar incitamenten för eventuella köpare att engagera sig i mekanismen. Både en för hög och för låg avgift skulle riskera, menar de, att urholkar intäkterna till Anpassningsfonden.

USA har varit väldigt aktiva i denna diskussion. Det ledde Tuvalu att begära ordet:

”En förhandlingspart i detta rum hyllar funktionen av en mekanism i ett protokoll i vilket de inte ingår och vill föra över dessa regler till ett avtal vilket de annonserat att de tänker lämna. Det övergår mitt förstånd varför vi överhuvudtaget skulle ta hänsyn till denna förhandlingsparts åsikter”

Tuvalus uttalande är en indikation på de stora svårigheter som fortfarande kvarstår innan en regelbok kan beslutas. Men parterna talar nu till varandra, de reagerar på varandras förslag och de söker kompromisser. Även om förhandlarna inte når hela vägen fram och levererar en färdig regelbok börjar det bli allt tydligare: Katowice tar stora steg i rätt riktning.

Katowice: Regelbok = ? Deklarationer = 3

Samtidigt som det rapporteras om de första krismötena i förhandlingarna om Parisavtalets regelbok pågår utrullningen av tre deklarationer. Om regelboken inte kan levereras vill Polen åtminstone skicka med tre positiva budskap från Katowice: elektromobilitet, rättvis transition och skog.

Den första av tre förväntade deklarationer har lanserats: om elektromobilitet. Sverige är ett av fyrtio länder som skrivit under deklarationen.

Ytterligare två deklarationer förväntas lanseras, en om rättvis transition och en om skog. Sverige har åtminstone skrivit under en av dessa,  transitions-deklarationen. Lika mycket som detta är en fråga om att skapa en positiv inramning runt Katowice handlar deklarationerna om frågor som Polska ordförandeskapet vill sätta fokus på. Deklarationen om rättvis transiton, exempelvis, skiljer sig inte särskilt mycket från formuleringarna som antogs i Paris. Men att skapa engagemang runt en politiskt vägledande deklaration om rättvis transition lyfter fram frågan i ljuset, en hjärtefråga för Polen som engagerat sig mycket för denna sak också i EU-intern politik. Det gäller till exempel i fråga om den så kallade moderniseringsfonden som lanserades för att hjälpa östeuropeiska länder att omstrukturera energisektorn under omställningstryck från EU:s handelssystem.

Tidigare i veckan meddelade Karolina Skog meddelar att Sverige gärna räcker upp handen för att svara på frågor om hur ekonomiska omstruktureringar kan genomföras med hänsyn tagen till social rättvisa. Varvsindustrins kris är förmodligen en av de lärdomar som Skog har i åtanke då vi kan lära ut om rättvis transition. Nu behöver samma sak ske inom fossilekonomin, men  på globalt omfattande nivå och i snabb takt. Förhoppningvis kan vi bidra med lärdomar om hur det kan ske utan att orsaka massprotester à la Frankrike.

Hur är det möjligt att anta tre deklarationer samtidigt som det är svårt att anta en regelbok? En deklaration signalerar i normalfallet   en ambition. Det är alltså inte en lagligt bindande text, utan bör snarare ses som en politisk riktning, en strävan. Det är normalt sett väldigt mycket enklare att producera en deklaration än ett avtal. Regelboken kommer visserligen att stadfästas genom ett beslut snarare än ett avtal och blir på så vis politiskt vägledande snarare än lagligt bindande. Men skillnaden är hårfin eftersom regelboken skrivs med språkbruk som signalerar att den är bindande för de stater som ratificerat Parisavtalet.

Regelboken kräver dessutom konsensus mellan Parisavtalets 197 kontraktsparter. De deklarationer som Polska ordförandeskapet jobbat för omfattar en mer begränsad mängd undertecknare. Det gör det naturligtvis enklare att få till stånd än ett universellt multilateralt beslut som framförhandlats under krav på att uppnå konsensus.

Utöver det PR-värde det genererar för Polen är det därför lätt att förstå att nyttan av deklarationerna, som enskilda produkter, troligen är begränsad. Samtidigt är det positivt att Polen jobbat med flera instrument för att skapa en positiv stämning runt Katowice-förhandlingarna, en stämning som förhoppningvis kan smitta över på förhandlingarna om ambitionshöjning och om regelboken. Betyg: En försiktig guldstjärna i kanten till en i övrigt solkig polsk klimatpolitik.

Axplock från informationsmöte med Karolina Skog

Svenska delegation bjuder med jämna mellanrum in till välbesökta och uppskattade informationsmöten med civilsamhället. Här kommer ett axplock av punkter från första mötet som leddes av miljöminister Karolina Skog.

Svenska delegationen hoppas på och tror att beslut om en regelbok är möjlig, men det kommer bli svårt. Texten är omfattande och tiden till förhandlingar knapp.

Sverige hoppas också på att processen nu övergår mer och mer till en genomförandefas, att länder inte väntar med att börja implementera regelverket till 2020 utan att de sätter igång redan nu.

Biologisk mångfald märks alltmer i förhandlingarna. Inte minst genom att IPCC visat på allt större hot mot biologisk mångfald som en följd av klimatförändringar, men också på grund av ett initiativ av Egypten, som innehar ordförandeskapet för Konventionen om biologisk mångfald (CBD), att sammanföra konventionerna om biologisk mångfald, klimat och ökenspridning. Exakt vad detta initiativ innebär är ännu oklart, men troligen handlar det om att öppna upp de olika finansieringslösningarna för synergier mellan konventionerna.

Finansiering är en fortsatt mycket viktig fråga, och till stora delar en förtroendefråga. Finansiering behövs, också i praktiken, men det är också i väldigt hög grad en fråga om förtroende. Sverige kommer ta en aktiv roll för att bygga förtroende.

Sveriges ingång är att förhandlingarna ska baseras på vetenskap och att vetenskapen representeras av IPCC. Däremot är svenska delegationen inte hoppfulla att detta möte slutar i starka formuleringar om 1,5 och ambitionshöjning. IPCC-rapporten har varit väldigt närvarande i förhandlingarna. Frågan om hur vetenskapens konkreta slutsatser omhändertas i ett beslut, eller på annat sätt, är däremot fortfarande oklart. Men, meddelar delegationen, det råder inga tvivel: Sverige tar vetenskapen som utgångspunkt och driver att IPCC:s senaste analyser ska få genomslag i Talanoa-dialogen.

IPCC storsatsar på kommunikation om 1,5°C i Katowice

Den stora överraskningen i Paris var helt klart beslutet att sträva efter att begränsa uppvärmningen till 1,5°C. Efter IPCC:s nyligen lanserade specialrapport är det väldigt tydligt hur otroligt ambitiöst denna strävan måste vara för att nå målet. Och att alternativet, en ännu varmare värld, förskräcker. Nu storsatsar IPCC på klimatkommunikation i Katowice för att förklara vad denna gigantiska utmaning innebär.

Aldrig någonsin tidigare har IPCC satsats så helhjärtat på att vara närvarande vid en COP. Förutom den sedvanliga representationen har organisationen i år satsat på en egen paviljong. Programmet, som innehåller över 20 punkter, täcker samtliga kapitel från specialrapporten och mer därtill.

Det är bra. Klimatpanelen lutar sig alltjämt i väldigt hög grad mot så kallade integrated assessment models. Dessa modeller används inte minst för att producera klimatscenarier, en slags utvärdering av teoretiskt möjliga utvecklingsbanor för att nå olika klimatmål. Scenarierna ska förstås som analytiska konstruktioner tydligt åtskilda från prognoser, det är klimatmodellerarna ofta noggranna att påpeka. Samtidigt mottages scenarierna ofta med bristande förförståelse för modellernas begränsningar. Risken för att scenarier misstolkas är därför stor, i värsta fall tas scenarierna som intäkt för att klimatomställningen kan genomföras i relativt behagligt tempo. IPCC:s storsatsning på att kommunicera om den senaste klimatforskningen på COP24 är därför väldigt välkommen.


Figur: Scenarion för koldioxid (miljoner ton CO2) från IPCC:s specialrapport om 1,5°C. Alla scenarion baseras på framtida, nettonegativa utsläppsnivåer (minusutsläpp). 

Varför misstolkas scenarion? Det beror inte minst på att modellerna optimerar teknik- och kostnad över väldigt långa tidshorisonter, upp till 80 år framåt i tiden. Dels kräver det väldigt grova antaganden om den framtida ekonomins utveckling och hur prissättningen på koldioxid kommer att se ut, dels vilken teknik som kommer finnas tillgänglig och vad den kommer att kosta. Som exempel kan tas antaganden om diskonteringsränta, det vill säga i vilken omfattning kommande betalningar räknas om till ett nuvärde. Att diskontera ett framtida belopp med en tidshorisont på 80 år är otroligt svårt. I klimatscenariorna används ofta ett schablonvärde på 5% vilket innebär att 50 kronor år 2100 motsvarar 1 kr år 2020. För att illustrera hur viktigt detta antagande är kan det jämförs med medelvärdet på diskonteringsräntan i Lord Sterns inflytelserika rapport från 2007: 1,4%. Med Sterns diskontering motsvaras tre kronor år 2100 av en krona år 2020. På tio års sikt är skillnaden mellan 1,4 och 5,0 procent inte särskilt stor (1,2 respektive 1,6 kronor), men med en tidshorisont på 80 år är det helt avgörande (3,0 respektive 49,6 kronor). Klimatmodellerna gör alltså antagandet att framtida generationer är betydligt rikare än nuvarande och att det därför är billigare för dem, relativt sett, att investera i klimatomställningen.

Kopplat till detta antas att priset på koldioxid är globalt, homogent och kraftigt ökande över tid. Framtida tekniker för att fånga in koldioxid, som i dagsläget inte är konkurrenskraftiga, kommer, med dessa modellantaganden att, att konkurrera ut nästan all fossil energi.

Om dessa, och liknande, antaganden inte förstås av mottagaren av klimatscenarierna kan de te sig mer tilltalande än vad de faktiskt är. Vi har aldrig någonsin haft ett globalt och homogent pris på koldioxid. En diskonteringsränta på 5% ter sig också som hög. Men det är naturligtvis svårt att sia 80 år framåt i tiden, ingen vet vad framtiden har i beredskap. Därför är modellerarna alltid noga med att påpeka att scenarion inte är prognoser.

Vi vet dock ett: uppvärmningen är i full swing. Koldioxidbudgeten för 1,5°C är, med dagens nivå på utsläpp, slut om knappt 10 år. Att blicka tio år in i framtiden är betydligt enklare än 80 år; globala nollutsläpp år 2028 är inget annat än en fantasi. Även om vi gör allt vi kan för att minska dagens utsläpp är det därför omöjligt att begränsa uppvärmningen 1,5°C utan framtida negativa utsläpp, åtminstone om vi idag baserar våra beräkningar på att vi vill nå målen med åtminstone 66 procents säkerhet. Vi kan alltså, med detta mål i sikte, inte längre välja mellan att använda eller inte använda tekniker för negativa utsläpp. Vad vi kan välja är i hur stor grad vi ska tillåta oss att låna utsläppsutrymme från framtida generationer. Ju mer vi satsar på klimatinvesteringar i dag, desto mindre är behovet av att framtida generationer städar upp efter röran vi orsakat.

Med detta i åtanke bör strategin vara: satsa stort på omedelbara utsläppsbegräsningar och satsa på att utveckla morgondagens lösningar för att återta koldioxid från atmosfären. Den globala trenden är att satsningarna på omedelbara utsläppsbegränsningar går för långsamt. I ljuset av detta behövs att vi återtar än mer koldioxid i framtiden. Ett för lågt dagstempo bör alltså gå hand i hand med storsatsningar på att utveckla koldioxidinfångning. Eftersom det inte ser ekvationen för 1,5°C, i dagsläget, svårlöst ut.

IPCC:s satsning på klimatkommunikation handlar också om att förklara andra delar av specialrapporten: vilka effekter av klimatförändringar kan vi vänta oss om världen värms upp med 1,5°C, vad är skillnaden i effekter i en 1,5 respektive 2 grader varmare värld, vilka målkonflikter kan uppstå mellan klimat och andra utvecklingsmål, med mera.

Förutom att gå igenom kapitel för kapitel i IPCC:s 1,5°-rapport är de också på plats för att introducera ytterligare ett viktigt bidrag: revidera riktlinjer för nationella utsläppsinventarier.