Klimatförhandlingarna räddar… klimatförhandlingarna

När vi nu går in i slutspurten av klimatförhandlingarna ser vi ett gemensamt drag från de många förhandlingsspåren: Drivna förhandlare kommer att lyckas hitta tillräckligt allmänna skrivningar för att kunna komma framåt – men inte tillräckligt konkreta beslut för att utsläppen ska börja vända neråt.

Finansiering: Som på många andra COP:s har frågan om fortsatt och utökad finansiering utmålats som en av knäckfrågorna. Den internationella klimatfinansieringen på 100 miljarder dollar per år från år 2020 är inte löst – förhandlarna är inte ens ense om hur man räknar till 100. Inte heller är den långsiktiga ökningen av finansieringen i hamn; de frågorna har skjutits på framtiden. En anledning till att det gick var att flera länder, däribland Tyskland, Frankrike och Sverige, utlovade ny finansiering till FN:s klimatinstitutioner. En annan anledning kan vara en tyst överenskommelse att aktörer som Gröna klimatfonden måste visa upp att de effektivt hanterar befintliga medel innan de får mer.

Pre-2020 action: Det är först från och med 2020 som utsläppsminskningar, reglerade under Parisavtalet, ska ta fart. Inför klimatmötet, då ny forskning visar att den globala klimatpåverkan åter ökar, så ökade också trycket att formalisera och skärpa processen för utsläppsminskningar innan år 2020.  Miljöorganisationer hade en lång rad förslag på hur detta skulle ske, som i varierande grad var orealistiska från början. Det man enats om är att år 2018 och 2019 ha ”stocktakes” där man ska gå igenom vad som gjorts för att minska utsläppen. En rapport blir det också, där det sammanställs vad som hänt med Cancúnöverenskommelsen, ratificeringen av Dohatillägget (Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod), samt hur de frivilliga åtagandena från framför allt näringslivet utvecklats. Därtill har enskilda EU-stater, däribland Sverige, Frankrike, Belgien, Luxemburg och Spanien, ratificerat Kyotoprotokollet som individuella stater, eftersom EU gemensamt har svårt att lyckas med detta.

Höjda ambitioner: Åtskilliga aktörer, inklusive Fores, har slagit fast att ambitionerna behöver höjas, i linje med UNEP:s Emissions Gap Report som anger att redan gjorda åtaganden inom NDC:erna (Nationally Determined Contributions) bara ger en tredjedel av den nödvändiga utsläppsminskningen för att klara Parisavtalets ”väl under två grader”. Enligt artikel 4.11 kan kontraktsparterna när som helst  höja (men aldrig sänka) sina ambitioner, och en from men aldrig särskilt realistisk förhoppning var att detta skulle ske på bred front i Bonn. Om Argentina gjort så är en tolkningsfråga, och värdlandet Fiji anger sig göra så – men någon formaliserad process för detta kommer inte i den stocktaking som ska ske 2018, med stor sannolikhet att det första mer generella tillfället för höjda ambitioner är år 2023.

Finansiella mekanismer: Vi visste att Parisavtalets artikel 6, om internationellt sammarbete, skulle bli en av de svåraste nötterna att knäcka. Det blir nu kanske det tydligaste exemplet på att man tog en kompromiss för att komma vidare; det enda man lyckats med är att få fram långa listor som ska förhandlas längre fram. En anledning att det är svårt är att frågan så tydligt kopplas till kompensationsmekanismer – om de som t.ex. minskar sin oljeproduktion ska få någon form av ersättning – som förhandlas separat. Nu ska ordförandeskapet för det rådgivande organet för vetenskap och teknik (SBSTA) föreslå en text att förhandla under nästa session i maj – på nästa COP i november ska allt vara klart.

Skador och förluster: Som vi skrivit tidigare så är frågan om  skador och förluster känslig på klimatförhandlingarna (läs också ”Vad får Fiji?”), och många SIDS (små ö-riken) och miljöorganisationer insisterade på att den skulle kopplas tydligare till Parisavtalet med ett eget förhandlingsspår. Till slut enades man om en “expert dialog” våren 2018 och Fiji lanserade “InsuResilience Global Partnership” där näringslivet avser utöka klimatrelaterad försäkring till 400 miljoner fattiga till år 2020.

Gemensamt men differentierat ansvar: ansvarsfördelning är en slags metafråga för nästan alla förhandlingsspår; hur mycket ska olika parter göra? Principen om gemensamt men differentierat ansvar – som ingår i Parisavtalet – anger att alla har ett ansvar att bidra till minskad klimatpåverkan och bättre klimatanpassning, men avtalet är också ”under Konventionen” och i den mer övergripande kappan för klimatarbetet finns uppdelningen mellan Annex 1, 2 och non-Annex länder, innebärande att stora delar av världen inte behöver ha kvantifierbara klimatåtaganden. Som klimatminister Lövin påpekade, har vi på COP23 på många områden återgått till denna uppdelning, som kommer att försvåra för COP24.

Sammantaget betyder detta att klimatförhandlingarna är räddade för denna gång. Men kompromisserna är för vaga och otydliga för att kunna ses som särskilt stora framsteg för klimatet – och många av årets kompromisser innebär att problemen är skjutna framåt i tiden, inte att de är lösta.

Lövin betonar svensk klimat-enighet, skärper målet informellt

Det sägs att all politik är lokal, och det gäller definitivt stora delar av klimatförhandlingarna. Även om klimatfrågan är global, har positioneringarna, utspelen och de finansiella åtagandena en klar koppling till hur det landar med hemmapubliken. Trump är det kanske tydligaste exemplet på det; när han sade nej till Parisavtalet var det för att hösta in beröm i Pittsburgh – andra är inte lika tydliga men samma logik gäller.

Det finns säkert partipolitiska skäl att hemmavid betona de delar man är oeniga om, men på klimatmötet är det unika inte bara de tuffa målen, utan också den breda enigheten (SD är det enda partiet som inte står bakom målet) inom politiken, med näringslivet och med intresseorganisationerna (se artikel från Sydsvenskan här).

Därför var det mycket glädjande att på regeringens sidoevent i Nordiska Paviljonen höra klimatminister Isabella Lövin så starkt lyfta fram den breda enigheten bakom målet, förstärkt av de klimatpolitiska talerspersonerna från moderaterna och miljöpartiet, Maria Malmer Stenergard respektive Stina Bergström, och Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl. Att näringslivet var frånvarande i panelen ska inte tas som en stark signal – visserligen är Svenskt Näringsliv som organisation mot klimatmålen, men mycket stora delar av näringslivet står bakom. Denna enighet och att civilsamhället i hög utsträckning används som garant för att målen ska nås, betonades också av Laurence Tubiana, som ledde klimatförhandlingarna i Paris och betonade vikten av att enskilda länder som Sverige går före och hur inspirerande det kan vara.

Innehållsmässigt var det värt att notera att Lövin uttryckte Sveriges mål som ”Världens första fossilfria välfärdsstat” och en gång ”världens första fossilfria land”, samt ”carbon neutral 2045”. Detta är skärpningar som man som klimatengagerad har anledning att applådera; det officiella målet i regeringsförklaringen är ”En av världens första fossilfria välfärdsstater” respektive ”nettoneutral”. Samma skärpningar har vi hört från miljöministern och från socialdemokraterna, så nu tycks det vara etablerat.

Marknadsförhandlingarna (artikel 6): ett halvt steg framåt men de tuffa förhandlingarna kvarstår

Parisavtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader eller handla med utsläppskrediter att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål (artikel 6). Sedan Parisavtalet antogs har dessa förhandlingar gått trögt.

Under årets klimatförhandlingar skulle fokus ligga på innehåll, men det har istället hamnat på struktur. Förhandlingarna fick ett dramatiskt slut på tisdagen efter att Arabgruppen under två dagar kidnappat beslutstexten i syfte att få ut mer av processen i den förhandlingsgrupp som hanterar skador och förluster. Det hela slutade med en kompromiss som för vidare de små framsteg som gjorts i Bonn, men i betydligt mindre avancerade än vad de mer ambitiösa länderna önskat. Det ökar tidspressen att slutföra förhandlingarna till nästa år eftersom artikel 6 utgör en viktig del av regelboken som då ska antas.

Idag har omkring 40 länder och över 20 regioner satt ett pris på koldioxid. Tillsammans täcker dessa nästan 12% av de globala koldioxidutsläppen. Hälften av alla ländernas klimatlöften (NDC) innehåller prissättning på koldioxid, som exempelvis koldioxidskatt eller utsläppshandelssystem, som ett verktyg att uppnå sina klimatmål. Hur artikel 6 operationaliseras får konsekvenser för hur handel med utsläppsenheter mellan olika länders och regioners handelssystem kan bedrivas, samt för hur en form av marknad för utsläppskrediter, likt CDM som enligt Kyotoprotokollet gör det möjligt för länder att finansiera och tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som görs i andra länder.

Tre paragrafer under artikel 6 ligger på dagordningen och har diskuterats under klimatförhandlingarna i Bonn. De är ”internationellt överförbara utsläppsminskningar” (artikel 6.2) och en ”mekanism för att bidra till utsläppsminskningar och stöd till hållbar utveckling” (artikel 6.4) som upprättats av Parisavtalet. Därutöver är ”icke-marknadslösningar” (artikel 6.8) en del av diskussionen. Den är mer marginell då den var ett krav från Bolivia för att få till de andra delarna av artikel 6, men ingen (inte ens Boliva) har klart för sig vad den egentligen innebär.

Istället för innehåll har fokus i Bonn legat på struktur. Varje dagordningspunkt har fyllts med långa listor på rubriker och element som anses höra hemma under de olika delarna. Listorna är upp till 26 sidor långa, så de kommer behöva rensas upp. När det i måndags blev dags för beslutstexten gällde den största stridsfrågan huruvida ett mandat skulle ges till undergruppens ordförande att göra ett förslag på innehåll att fylla dessa rubriker och underrubriker med, som ska utgöra basen för när innehållsdiskussionen börjar i maj nästa år.

Arabgruppen, som består av 22 oljeproducerande länder, inledde med att sätta sig på tvären, vilket ledde till att förhandlingarna drog över tiden med mer än ett dygn. Det Arabgruppen egentligen var ute efter var att få till en överenskommelse i den parallella förhandlingsgrupp som hanterar skador och förluster, där Arabgruppen driver att de ska få kompensation för uteblivna inkomster på grund av att Parisavtalet kan leda till att de säljer mindre olja. EU kunde tillslut presentera en kompromiss som hamrats fram tillsammans med Arabgruppen, de minst utvecklade länderna (LDC), Brasilien och USA. Kompromissen innebär att de små framsteg som gjorts under dessa dagar förs vidare till nästa förhandling och att ett mandat ges till undergruppens ordförande att lägga fram ett förslag på innehåll för det skelett till struktur som diskuterats i Bonn. Mandatet är dock svagare än vad exempelvis EU, Kanada, och andra ambitiösa länder önskade och backar ett par steg i processen vilket kommer att öka trycket på att komma längre i de få förhandlingar som är planerade under kommande år fram till COP24 i Katowice, där förhandlingarna ska avslutas.

För innehållsförhandlingarna som börjar under mellanmötet i Bonn i maj är det viktigt att regelboken slår fast ett antal principer, exempelvis:

  • Vad respektive paragraf ska innehålla och hur de ska fungera.
  • Hur miljöintegriteten säkerställs. Detta är en viktig fråga för EU. Här gäller det att ha robusta bokföringsregler för att garantera att ingen dubbelräkning sker, och att åtgärderna leder till verkliga utsläppsminskningar.
  • Hur klimatlöftena (NDC:erna) ska kvantifieras. Parisavtalet introducerar en ny värld där alla länder, inte enbart de utvecklade länderna, har skyldigheter att bidra till att uppfylla klimatmålet. Men alla NDC:er har inte samma form.
  • Hur styrningsstrukturen ska se ut och vilken detaljnivå den ska ha. I vilken utsträckning ska processen vara FN-styrd, och hur mycket är upp till de inblandade länderna att kontrollera själva.
  •  Vilka inträdesregler det ska vara, och huruvida de ska vara samma för alla eller inte.
  • I vilken utsträckning begreppet hållbar utveckling ska tas hänsyn till och hur.
  • Hur det instrument som ska efterträda off-settingmekanismen CDM, som kan användas för länder att uppfylla sina utsläppsmål genom investeringar i andra länder, ska se ut och fungera.

Erfarenheten från slutförhandlingen visar att denna fråga hänger ihop med andra parallella förhandlingsfrågor, som skador och förluster. Länder som vill komma framåt enligt Parisavtalets tidtabell har stor press på sig att förhandlingarna leder till resultat. När det finns länder som tvärtom inte har något att förlora på om förhandlingarna misslyckas är en paketöverenskommelse att vänta nästa år i Katowice. Den stora frågan blir i vilken utsträckning länder som är intresserade av att så småningom länka sina utsläppsmarknader får igenom sina prioriteringar, och hur mycket det kommer att kosta för att få med sig de ointresserade länderna på en överenskommelse.

Vad förklarar förra årets minskade volymer av klimatfinansiering?

Som vi tidigare rapporterat så minskade de volymerna av klimatfinansiering under 2015 till 2016 (Figur 1). Men förklaringen till minskningen är inte enbart negativ.

Figur 1 | Klimatfinansiering [miljarder US$, nominella värden]

Det råder ingen tvekan om att klimatinvesteringar behövs. Det globala energisystemet domineras fortfarande av fossila bränslen (Figur 2). Minskningen under 2016, jämfört med 2015, sker framförallt i den privata sektorn. En delförklaring till minskningen är, enligt CPI, att klimatvänlig teknik appliceras i mindre utsträckning än 2015. Den andra delförklaringen – som är betydligt mer positiv – är minskande kostnader för klimatvänlig teknik. Att klimatfinansieringen sjunker har alltså inte enbart att göra med ett minskat intresse. I takt med att teknik för t.ex. förnybar energi nu rullas ut i stor skala (Figur 3) så minskar också kostnaden per producerad enhet el. Denna dynamik är mycket lovande och sänder en starkt positiv signal till klimatförhandlingarnas diskussioner om ambitionsnivå.

Figur 2 | Global energikonsumtion per energikälla [%]

Figur 3 | Installerad kapacitet av utvald kraftproduktion [kum. GW]

Sverige ratificerar Kyotoprotokollet och ger mer pengar till Anpassningsfonden

Briefing från klimatminister Isabella Lövin den 15/11

Isabella Lövin, som kom till klimatmötet tisdag den 14:e, sammanfattade läget och intrycken från klimatförhandlingarna, och gav två nyheter: Sverige ratificerar Kyotoprotokollet och ger mer pengar till Anpassningsfonden.

Ministern inledde med att berömma ordförandelandet Fiji som hållit ihop mötet bra, alla är nöjda med ordförandeskapet som också gett en bra balans mellan klimatfrågans olika delar, såsom Parisavtalet säger. De har varit starkt drivande för mer klimatfinansiering och att Anpassningsfonden ska kopplas till Parisavtalet, detta har särskilt hög relevans i Stilla Havet där flera länder riskerar att översvämmas. Fijis ordförandeskap och dess inriktning är särskilt rolig för Sverige, eftersom vi – Lövin själv – var medarrangör och medordförande med Fiji för FN:s havskonferens i juni. Lövin slog också fast att det inte – som diskuterats på COP – blir någon egen agendapunkt för havet (se tidigare blogg om Vad får Fiji?”).

Förhandlingarna
Lövin menar att delar av förhandlingarna går oväntat bra och snabbt, t.ex. ”förluster och skador”, loss and damage, som varit ett stort samtalsämne efter de våldsamma orkanerna och det extrema vädret senaste året. Man har nu enats om att samlas särskilt kring dessa frågor i maj 2018 och prata vidare om detta, inklusive finansieringsfrågorna.

En Gender Action Plan är i princip antagen, vilket Sverige varit pådrivande för. Sverige ser att de globala hållbarhetsfrågorna tydligare måste in klimatarbetet; jämställdhet, demokrati, mänskliga rättigheter – vi ska bort från att bara diskutera teknikaliteterna.

Ratificera Kyotoprotokollet
Det har varit spänt på EU-koordineringen, utifrån frågan om Doha-tillägget till Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod. Kina och flera G77-länder har velat ha tydliga besked om vad Annex I-länder levererar inom Kyotoprotokollet fram till 2020, men EU har inte ratificerat avtalen. Tidigare har några enstaka EU-länder gjort det, medan övriga, såsom Sverige, velat att det ska ske på EU-nivå eftersom vi ska leva upp till åtaganden kollektivt.

Polen är inte framme ännu, men har inte gett någon förklaring till varför de inte kan ratificera, och därför väljer Sverige, Frankrike, Belgien, Luxemburg och Spanien att gå in med enskilda ratificeringar och därmed förhoppningsvis minska misstron mellan EU och G77. EU:s klimatkommissionär Cañete påminde om att EU lämnade in ratifikation på Parisavtalet innan alla länder var klara, och att det kan sker igen – frågan kommer upp på EU-koordineringen på torsdag.

Diskussionen om ambitioner före 2020-frågan lägger hinder i vägen för att få gott förtroende länder emellan, och används som ursäkt för att inte prata regelbok och transparens – det som länderna framför allt är här för att prata om.

”Parisavtalets anda inte här”
Parisavtalets anda finns inte här, menar Lövin, ”vi har backat tillbaka till att dela upp världen i olika delar med olika ansvar.” Avtalets flexibilitet men betoning av att alla länder måste ta klimatansvar måste gälla. Här ifrågasätter Likeminded-gruppen av länder, Iran, Saudiarabien, Kina och Indien om samma regler för rapportering och transparens som för resten. EU motsätter sig en stark differentiering här, och därför är det positivt att och viktigt att Fiji så starkt betonar trust building process, den facilitativa dialogen talanoa.

Skärpningsprocessen
På Fores fråga om behovet av att skärpa ambitionerna, angav Lövin att den senaste tidens larmrapporter om ökande globala klimatpåverkande utsläpp har ökat pressen på att skärpa ambitionerna. Den öppningen finns i Parisavtalet, men EU har inte kommit så långt att de är redo att skärpa målen redan redan nästa år och IPCCCs kommande rapport om hur temperaturhöjningen ska hållas under 1.5 grader är inte inarbetad i EU:s tidtabell. Den globala översynen och processen för skärpningar ligger först 2023, därför måste vi fortsätta jobba både med EU och med egna åtgärder.

Finansiering
Lövin offentliggör på high level segment på COP att Sverige går in med 185 miljoner kronor (drygt 22 miljoner dollar) i nya medel till Anpassningsfonden, fördelat på 100 miljoner i år och 85 miljoner nästa år. Samma åtagande görs för LDC-fonden. På high level-segmentet väntas ett antal andra stater, inte minst i Europa, göra liknande åtaganden.

Fores på Side Event: Bättre klimatanpassning kräver bättre trigger-förståelse

Det är avgörande att hitta nya sätt att engagera de berörda, inklusive de som inte från början känner att de har med frågan att göra och de som är direkt emot arbetet. Det var grunden för sido eventet ”Collaborative solutions for Storm Water Management” som hölls av The Bridge Forum med Fores vd Mattias Goldmann och flera ledande svenska aktörer inom smart vattenanvändning.

Ett framgångsrikt projekt inom komplexa frågor kräver att man från början konkretiserar och avgränsar frågan, prissätter den och ringar in alla som är berörda av frågan. Det kan låta självklart, men är det verkligen inte, sade Jonas Klevhag från The Bridge Forum, som modererade sessionen.

Klimatanpassning är en Svarte Petter som ingen vill ta ansvar för. Kostnaderna är konkreta och direkta, men vinsterna är otydliga och inträffar någon gång i framtiden. Därför är det helt avgörande att hitta nya sätt att nå ut, även till de som inte känner sig berörda – och faktiskt också de som är direkt emot det föreslagna arbetet, sade Fores vd Mattias Goldmann. Han exemplifierade med sina egna erfarenheter av hur man misslyckats med att få till ett modernt BRT-bussystem i Nairobi, eftersom den befintliga minibussrörelsen kände sig så hotad av förändringen. I Sydafrika lyckades man däremot, bland annat genom att anställa många av minibuss-förarna, vidareutbilda dem och antingen ge dem jobb inom BRT-systemet eller skapa nya matar-linjer till detsamma. På liknande sätt kan man arbeta inom klimatanpassning.

Magnus Qvant från Resilient Regions betonade vikten av utvecklade regionala samarbeten, med en mer öppen och nytänkande attityd kring vilka som bör medverka. Sara Sterner från Orbital som tillverkar ultrasnåla duschar lyfte fram värdet av att tillföra mindre vatten till VA-systemet. På så sätt finns det mer kapacitet över och behovet av att anpassa för ökade vattenflöden minskar – i linje med Jonas Klevhags och The Bridge Forums fokus på att vidga perspektiven för att hitta nya lösningar. Orbital inleder med relativt dyra duschar, men siktet är att kunna sprida tekniken till andra delar av marknaden – jämförelsen med Tesla är inte tagen ur luften.

Som expert på att hantera mycket komplexa och väldigt långsiktiga samarbeten fick deltagarna höra Marie-Louise Ainalem från ESS i Lund, vilket åter visar värdet av att ta in erfarenheter från andra sektorer. Jakob Øster från Region Hovedstaden i Danmark kompletterade med att visa på likheter och skillnader i hur Malmö och Köpenhamn hanterar frågan – och hur man kan samarbeta över landsgränser när man står inför liknande utmaningar.

Efter presentationerna vidtog en öppen diskussion med åhörarna, utifrån frågan vad som skulle få dem att engagera sig i stormwater management. Att involvera åhörarna på det sättet är ett nästan okänt grepp på klimatförhandlingarna, så en och annan såg till en början förvånad ut. Men, som Jonas konstaterade, resultatet blev en rad nya tankar om hur innovativt och involverande processdeltagande kan utformas – inom regnvattenhantering eller helt andra områden.

Bloomberg: klimatinvesteringarna minskade under 2015–2016

Åtta år efter de rikare ländernas utfästelse i Köpenhamn – att mobilisera 100 miljarder dollar årligen till klimatåtgärder från och med 2020 – verkar ett förverkligande av detta åtagande alltmer avlägset. Under klimatförhandlingarnas första dag släpptes en ny rapport av Bloomberg New Energy Finance (BNEF) som avslöjade att mellan 2015 och 2016 skedde den största minskningen av investeringar i ren energi (förnybar energi och kärnkraft) som uppmäts.

Medan 2015-års ökande offentliga investeringar förväntades att skala upp den privata sektorns investeringar – vilket fick de rika länderna att inför Marrakeshmötet förra året att deklarera att de var på banan att uppfylla 2020-målet – ser läget för närvarande något dystrare ut. BNEF varnar nu för att om inte investeringarna i förnybara energi axar ikapp eller övrig klimatfinansiering överkompenserar kommer 2020-målet vara i fara, vilket i sin tur kan underminera tilliten till hela den internationella klimatförändringsprocessen.

De minskade privata kapitalflödena, som också bekräftas i Climate Policy Initiatives årliga rapport Global Landscape of Climate Finance publicerad i oktober, ligger kanske bakom den ovilja till kompromisser som flera utvecklingsländer uppvisade under klimatförhandlingarnas första vecka. Under finansmötena uttryckte koalitioner och enskilda utvecklingsländer återkommande önskemål om att ta ett steg tillbaka och börja med att enas om vad klimatfinansiering är. Bernarditas Muller från Filipinerna, som talesperson för G77 och Kina, uttryckte det ungefär såhär under ett av de informella förhandlingsmötena:

Vi för avancerade förhandlingar om finansiella volymer och hur dessa ska mätas och rapporteras, men vi vet i grunden inte vad vi pratar om; vi saknar samsyn i vad klimatfinansiering betyder.

Dessutom förs kärva diskussioner om hur klimatkapitalflödet från rikare till fattigare länder ska kunna säkerställas på längre sikt. Såväl rika som fattiga länder uppvisade frustration över bristen på framsteg i diskussionerna och många möten saknade i slutet av veckan en tydlig väg framåt. Totalt är det åtta dagordningspunkter som uttryckligen relaterar till finansiering, sex direkt under partskonferensen till Klimatkonventionen (COP) och två under det rådgivande organet för implementering (SBI). Finansiering kopplas också till många andra frågor på dagordningarna. Det gör att förhandlarna måste vara extra vaksamma på att inte kliver utanför mandatet för just deras grupp, vilket bidragit till bristen på framsteg.

Syrien ratificerar Parisavtalet

Parisavtalet har fått sin 170:e kontraktspart: Syrien. Både Nicaragua och Syrien – som tidigare inte skrivit under Parisavtalet – har nu ratificerat i samband med klimatförhandlingarna. Ytterligare 27 länder har skrivit under avtalet och  förväntas därmed så småningom att ratificera. I och med Syriens ratificering är USA numera alltså det ända landet i välden som uttryckligen tar avstånd från avtalet – samtliga andra länder har antingen ratificerat eller skrivit under avtalet.

Om USA fullföljer sitt påannonserade utträde så kommer det att träda i kraft först i sent hösten 2020, bara några månader innan Trumps nuvarande ämbetsperiod löper ut.