Nya klimatförhandlingar ska ta Parisavtalet från ord till handling

En ny runda av klimatförhandlingar står för dörren. 30 april till 10 maj träffas ländernas representanter i Bonn för att diskutera regler för att ta Parisavtalet från ord till handling. Förhandlingarna ska resultera i ”Parisavtalets regelbok” som ska antas i december i år, under den 24 partskonferensen till Klimatkonventionen i Polska Katowice, COP24. Nu behövs formella förhandlingstexter för att regelboken ska bli klar i tid.

Parisavtalet är innehållsrikt. Men det saknar i allt väsentligt de detaljer som krävs för att göra avtalet funktionsdugligt. Avtalet beskriver vad som ska uppnås. Nu ligger fokus på hur och av vem. Patricia Espinosa, FN:s klimatchef, har därför kallat Katowice för Paris 2.0, alltså en rejäl uppdatering av mjukvaran som gör Parisavtalet praktiskt genomförbart. De drygt två veckor långa förhandlingarna, som inleds idag, lägger grunden för att detta överhuvudtaget ska vara möjligt.

Det har nu gått över två år sedan avtalet antogs. På flera områden växer samsyn så sakteliga fram. På andra områden har konfliktlinjerna blivit tydligare, vilket också är bra. Att tydliggöra konflikterna är en förutsättning för att de ska kunna överbryggas. Men det är fortfarande upp till bevis. I avsaknad av konkreta, sammanhållna och formella förhandlingstexter finns det stor risk för latenta konflikter, dolda bakom vaga positioneringar och reservationer.

Sveriges chefsförhandlare Johanna Lissinger Peitz har kallat det återstående halvåret fram till slutplenum i Katowice för ett ”trycktest av Parisavtalet”. Inom ett halvår har vi facit; kvarstår det globala ägarskapet över Parisavtalet eller har det kollapsat under trycket av påfrestningar från konflikter om dess uttolkning? Ett är säkert: Om Bonn-mötet lyckas leverera formella förhandlingstexter ökar utsikterna för ett beslut om en regelboken i Katowice.

Fjolårets förhandlingar, under Fijianskt ordförandeskap, gav skapliga förutsättningar för att kunna leverera formella förhandlingstexter. Vid COP23, november 2017, antogs nämligen en rad informella anteckningar där länderna listat sina önskemål. Texterna har ingen formell status men kan användas i Bonn för att ta steget vidare från att lista åsikter till att fokusera på hur de kan tematiseras och var de konvergerar och var de går isär. De bildar ett skelett till förhandlingstexter, om än rangligt.

Tre organ träffas i Bonn. Organen för: implementering (SBI), vetenskap och teknik (SBSTA) och Parisavtalet (APA). På dagordningarna står bland annat frågor om:

  • Riktlinjer för utformandet av nationellt antagna klimatplaner, NDC:er. Det gäller till exempel vilken typ av mål som olika typer av länder förväntas anta, hur utsläppsmålen ska beräknas, vilka basår som används, om utfästelserna ska följas upp under ett enskilt år eller under en hel genomförandeperiod och om anpassningsåtgärder ska kommuniceras i NDC:er.
  • Marknadsmekanismer, det vill säga reglerna för handel med utsläppsenheter samt en marknad för utsläppskrediter vilka gör det möjligt för länder att finansiera och tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som görs i andra länder. Det är bland annat viktigt att besluta hur länderna undviker att bokföra en och samma utsläppsminskning på fler än ett konto.
  • Transparens i mätning och rapportering av utsläpp. För att skapa trovärdighet i ett system där länder själva får bestämma sina utsläppsmål krävs att länder kan vara säkra på att rapporteringen av utsläppsdata stämmer. Utan tillförlitlig data är det omöjligt att följa upp om målen infrias. Alla länder, med flexibilitet för skiftande förmåga, ska kontinuerligt rapporterar in sina utsläpp. Frågan är nu hur, och om det ska finnas olika krav för olika länder eller snarare olika krav beroende på olika typer av åtaganden.
  • Regler för hur uppföljningsmekanismen, det vill säga den kommitté som ska underlätta för länder att genomföra och uppfylla Parisavtalet. Denna kommitté är det närmaste Parisavtalet kommer en sanktionsmekanism, men det är tydligt att kommittén inte ska fokusera på att vara bestraffande. Nu fokuseras på hur den ska utformas för att på bästa sätt stödja länderna i sitt klimatarbete.
  • Frågor om klimatfinansiering. Finansieringsfrågan är fortsatt känslig. Målet om att utvecklade länder från och med år 2020 ska mobilisera 100 miljarder USD årligen, till stöd för klimatarbete i fattiga länder, ligger fast. Åsikterna om hur ordet ”mobilisera” ska förstås går dock isär. Förhoppningsvis kan Bonn-förhandlingarna, förutom en förhandlingstext, leverera ännu en liten bit till finansieringspusslet: att Anpassningsfonden, som sorterar under Kyotoprotokollet, ska tjäna Parisavtalet.
  • Utformningen av den globala översynen. Översynen, som ska genomföras 2023, ska utvärdera hur länders kollektiva klimatarbete står sig i ljuset av parisavtalets målsättningar. Frågor som ska behandlas rör vilka källor till information som översynen ska baseras på och vilka aktörer som får delta i processen.

Under året kommer två viktiga händelser att fungera som katalysator för Paris 2.0: Den nu pågående stödjande dialogen, som går under namnet Talanoa, samt Klimatpanelens specialrapport om 1,5°C, även kallad IPCC1.5.

Talanoa är en serie löst organiserade och  lösningsorienterade samtal om hur vi ligger till i klimatarbetet, vilka mål vi har och hur vi tar oss dit. Denna Talanoa ska kulminera i Katowice med en syntes och diskussioner om hur dialogens resultat ska föras vidare. Dialogen fungerar som en prototyp till hur den globala översynen 2023 kan utformas.

IPCC1.5 ska levereras i oktober. Även denna rapport kommer ge underlag till översynen. Dessutom kommer rapporten leverera kunskap om utsikterna för att nuvarande klimatarbete kan begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C.

Parisavtalets regelbok, om den antas i Katowice, kommer inte att vara komplett. Den kommer att innehålla flertalet mandat om fortsatta förhandlingar. Men den kommer utgöra ett viktigt steg i att ta Parisavtalet  från ord till handling. De nu pågående förhandlingarna lägger alltså grunden för att möjliggöra ett beslut om regelboken i december i Katowice.

Fores är på plats i Bonn mellan 4 och 10 maj. Vid frågor, kontakta Mathias Fridahl (mathias.fridahl@fores.se , +46 76 517 5997). Vi anordnar också en sidoaktivitet till förhandlingarna, med fokus på den globala kolbudgeten och behovert av negativa utsläpp. Är du på plats är du varmt välkommen: 10 maj kl. 11.30–13.00, rum Kaminzimmer. Eventet websänds också via https://bit.ly/2Ki9SS4.

Utsläppen inom EU ETS ökar: varför och vad kan vi göra?

I början på april släppte EU-kommissionen preliminär data om utsläppen inom EU:s system för utsläppshandel (EU ETS). I samband med att datan offentliggjordes publicerade tankesmedjan Sandbag, som bevakar klimatpolitiken i EU, en läsvärd analys.

Analysen tar avstamp i att utsläppen inom EU ETS ser ut att ha ökat för första gången på sju år. Det är anmärkningsvärt. Innan dess, från år 2005 till 2016, hade utsläppen inom de sektorer som omfattas av handelssystemet minskat i en genomsnittlig takt av 2,7 procent per år.

Varför har utsläppen inom EU ETS ökat första gången på sju år? Tankesmedjan Sandbag diskuterar flera faktorer. En faktor är att efterfrågan på elektricitet ökat inom EU. Den ökade efterfrågan kan delvis förklaras av ekonomisk tillväxt. Relevant är att utsläppen inom EU ETS föll drastiskt, med 11 procent, år 2009, det vill säga när den ekonomiska krisen slog mot Europa. Att utsläppen ökar för 2017 kan alltså delvis förklaras med återhämtning och tillväxt i de sektorer som omfattas av handelssystemet.

År 2017 ökade utsläppen från industrisektorn med två procent. Till  industrisektorn hör tillverkning av järn, stål och cement. Det är där utsläppen ökat mest. Enligt tankesmedjan är utsläppen från industrisektorn som helhet en utmaning EU måste ta tag i. Utmaningen är särskilt tydlig om utsläppen i industrisektorn ställs mot utsläppen i energisektorn. Skälet är att energisektorn inom EU ETS som helhet uppvisar bra resultat vad gäller utsläppsminskningar, detta medan industrisektorn släpar efter. Därför efterfrågar Sandbag en EU-strategi för att åstadkomma radikala förändringar i de industriella processer som orsakar störst utsläpp. Det gäller alltså förändringar i hur järn, stål och cement tillverkas. Därtill uppmärksammar tankesmedjan frågan om koldioxidavskiljning och -lagring (“carbon capture and storage” eller i förkortning CCS) i samband med ovan nämnda industriprocesser. På Fores har vi länge jobbat med frågan om CCS och uppmärksammat att det förmodligen inte räcker med infångning av koldioxid från fossil energi. Det krävs med största sannolikhet att även koldioxid av biogent ursprung fångas in och lagras för att vi ska ha en möjlighet att uppfylla Parisavtalets temperaturmål. Genom bioenergi med CCS, så kallad BECCS, kan energi- och industrisektorn bidra med negativa utsläpp till det globala klimatarbetet. Den strategi Sandbag efterfrågar, och som EU delvis jobbar med att ta fram bland annat genom strategiska energiplaner och CCS-subventioner till industrin, bör alltså breddas till att också omfatta bioenergi.

Ett annat skäl bakom de ökade utsläppen inom ETS-området är en ökad användning av brunkol. Enligt analysen hänger detta ihop med att ett antal kärnkraftverk har stängts ner i Europa, speciellt i Tyskland, under de senaste åren. Ett vedertaget skäl bakom avvecklingen av kärnkraft i Tyskland är olyckan i  Fukushima i Japan år 2011. Olyckan skakade om världen och ledde till att de negativa uppfattningarna om kärnkraften ökade globalt, vilket syns i dagens politik, inte minst i Tyskland. Samtidigt har alternativ till kärnkraften byggts ut i Tyskland men också i EU-området som helhet. Däremot är utbyggnaden av alternativen, i huvudsak vind och solkraft, inte tillräcklig för att kompensera bortfallet i elproduktion som avvecklingen av kärnkraften medfört och för att kompensera för variabilitet i förnybar elproduktion (till exempel att det är vindstilla och mulet vilket temporärt minskar el och solkraft), särskilt eftersom efterfrågan på elektricitet ökat. När kärnkraften avvecklas har kolkraften delvis trätt in som ersättare jämte sol och vind. Därtill har kolkraften, som Sandbag beskriver det, “fått fylla i luckorna” efter lägre produktion i vattenkraften.

Som helhet kommer 38 procent av utsläppen inom EU ETS från just kolkraftverk. Enligt Sandbag kommer nu för första gången mer än hälften av dessa utsläpp från förbränning av brunkol, även kallad lignite. Till saken hör att brunkol (eller lignite) är särskilt problematisk ut klimatsynpunkt. Detta eftersom brunkol är bland de allra mest koldioxidintensiva fossila bränslena. EU:s största enskilda utsläppare av koldioxid är nio av tio kolkraftverk som bryter och förbränner brunkol. Sju av dessa finns i Tyskland. I länder som Polen, Tjeckien, Grekland, Bulgarien, Rumänien och Spanien har utsläppen från brunkol ökat. Eftersom brunkolen och kolkraften i allmänhet har så stor klimatpåverkan är en nyckelfråga för EU:s klimatpolitik hur denna kraftkälla fasas ut på bästa sätt. Även inom elsektorn kan CCS (och BECCS) utgöra ett komplement till andra klimatåtgärder.

Analysen från Sandbag tar också upp utsläppen från flygsektorn i Europa (flyg inom EU). Utsläppen från flyg fortsätter öka. Jämte ökade utsläpp inom EU ETS har även EU:s utsläpp i övrigt, alltså de utsläpp som inte täcks av handelssystemet,troligen ökat under 2017. 

Salvador Perez och Jonas Schuman, Fores

Gröna klimatfonden slår nytt rekord

Idag avslutades Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte. Styrelsen allokerade över en miljard USD till 23 projekt. Aldrig tidigare har så mycket finansiering allokerats under ett och samma möte.

Totalt har fonden allokerat 3,7 miljarder USD till 76 projekt. Klimatnyttan återstår visserligen att utvärdera, inte minst därför att fonden fortfarande är väldigt ung. De första projekten beviljades så sent som i november 2015. Men att fonden nu allokerat en stor del av sin tillgängliga finansiering visar att den är på rätt väg. Beslut om att bevilja projektmedel ska självklart tas med noggrannhet. Samtidigt är onödig administration kostsamt och behovet av snabba processer från förslag till beslut – vare sig det ett projekt beviljas eller får avslag – viktiga för att tackla klimathotet. Den globala kolbudgeten för tvågradersmålet är nämligen snart förbrukad. Med dagens globala utsläppsnivåer är budgeten prognostiserad att ta slut om 17 år (8 år givet klimatsystemrelaterade osäkerheter). Många länder är också i stort behov av att redan nu klimatanpassa sina samhällen. I ljuset av detta är styrelsens  beslut att starta 23 nya projekt mycket välkommet.

Uppdatering: Gröna klimatfonden utser Sverige till ordförande

Idag öppnade Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte. Efter knappt 20 minuter valdes Lennart Båge och  Paul Oquist (Nicaragua) till att leda styrelsens arbete under återstoden av 2018.

Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte öppnades ett dygn före utsatt tid. Motiveringen var att den extremt långa dagordningen kräver utökad mötestid. Som vi tidigare rapporterat var det tänkt att Lennart Båge, tillsammans med Paul Oquist från Nicaragua, skulle ha valts till ordföranden på förra mötet . Det misslyckades på grund av komplicerade processregler och geopolitiska konflikter, där Sverige hamnade i kläm.

Under förra veckan var flera svenska delegater på plats för att föra informella förhandlingar, inte minst om ordförandeskapet. Dessa förhandlingar var lyckosamma. När det formella mötet idag förklarades öppet, av Ayman Sahsly (Saudiarabien), dröjde det knappt 20 minuter innan Lennart Båge och Paul Oquist kunde väljas till ordföranden för återstoden av 2018.


Bild: Paul Oquist (vänster) och Lennart Båge (höger) under informella förhandlingar inför Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte

Det 19:e styrelsemötet ska bland annat besluta om rekordmånga projektförslag; hela 23 stycken som tillsammans äskar över 1 miljard USD. Det kan jämföras med de drygt 2,6 miljarder USD som hittills allokerats av fonden.

Oklarheter om Sveriges ordförandeskap i Gröna klimatfonden

Det drar ihop sig till det Gröna klimatfondens nittonde styrelsemöte. Om knappt en vecka, 27 februari, kommer ordföranden att förklara mötet öppnat. Planen var att Sveriges mångårigt erfarna diplomat Lennart Båge skulle ha suttit bakom klubban. Men så blir det förmodligen inte.

Den Gröna klimatfondens styrelse består av 24 ledamöter varav hälften från utvecklade och hälften från utvecklingsländer. Bland dessa tillsätts två ”medordföranden”, en från vardera valkretsen, som leder styrelsens arbete under en period av ett år.

Sverige har med framgång kandiderat för att fylla ordförandestolen för de utvecklade ländernas räkning under 2018. Tanken var att Lennart Båge, en erfaren diplomat som bland annat var med och utformade Världsbankens Globala miljöfacilitet i början på 1990-talet, skulle tackla uppgiften. Bland utvecklingsländerna kandiderade Nicaragua, även de med framgång. Det såg ut som om Båge skulle få sällskap bakom ordförandeklubban av Nicaraguas chefsförhandlare under Ramkonventionen, Paul Oquist.

Inför förra styrelsemötet hade båda valkretsarna alltså enats om sina kandidater. Men geopolitisk satte käppar i hjulet. Inom styrelsen finns en medlem som, på grund av en bilateral konflikt med Nicaragua, motsatte sig att landet fick agera medordförande. Om utvecklingsländernas kandidat inte väljs, ja då är det inte direkt bäddat för att de utvecklade ländernas kandidat ska väljas. Detta faktum hänger ihop med ett stort problem för fondens arbete: reglerna för hur styrelsen fattar beslut.

Styrelsen har länge haft i uppgift att anta beslutsregler som ska gälla i händelse av att alla försök att uppnå konsensus i en fråga misslyckats. Dessa beslutsregler måste dock antas i konsensus. Det har lett till en knepig situation, inte helt olik den som gäller för Ramkonventionens arbete: styrelsen har misslyckats att nå konsensus om vad som ska gälla då konsensus inte kan nås. Därmed gäller att alla beslut måste fattas i konsensus. Eftersom styrelsen inte nått konsensus om att välja utvecklingsländernas kandidat (Nicaragua) så är manegen definitivt inte krattad för att utvecklingsländerna ska stödja valet av de utvecklade ländernas kandidat (Sverige).

Sverige, som förberett att leda styrelsen arbete under hela 2018, har helt klart hamnat i kläm. En vecka innan nästa styrelsemöte meddelar Lennart Båge att det fortfarande är oklart om Sverige kommer att väljas som medordförande under mötet.

Gröna klimatfondens styrelse: ineffektiv och nyckfull

För svensk räkning är denna konflikt naturligtvis direkt olycklig. Sverige har investerat mycket kraft i att förbereda ordförandeskapet. Men i ett större perspektiv är det endast ett bland många exempel på ett mer omfattande problemkomplex: styrelsens arbete är ökänt för att vara ineffektivt, infekterat och politiserat. Sedan fonden etablerades har konfliktlinjer mellan givarländer och mottagarländer växt fram och politiska konflikter spiller ofta över in i styrelserummet. I kombination med vetorätt skapar det en nyckfull och ineffektiv arbetsmiljö. Även om styrelsen har antagit en rad policy, exempelvis för prioritering av projekt, så kan och har enskilda styrelsemedlemmar utnyttjat sin vetorätt och frångått fondens egna riktlinjer.

Sveriges prioriteringar som medordförande

I ljuset av detta prioriterar Sverige att under sitt ordförandeskap jobba för att professionalisera, rationalisera och effektivisera fondens arbete. Sverige vill:

  1. Öka sekretariatets inflytande över fonden: Idag råder en obalans mellan, å ena sidan, medordföranden i synnerhet och styrelsen i allmänhet och, å andra sidan, sekretariatet som spelar en ganska undanskymd roll. Genom att arbeta för att öka sekretariatets inflytande över fondens arbete kan politiseringen minska och effektiviteten öka.
  2. Verka för en ambitiös påfyllnadsfas: En ny påfyllnadsfas triggas när 60 % av fondens innevarande medel allokerats. Baslinjen har varit tio miljarder USD, det vill säga när sex miljarder allokerats så triggas en ny påfyllnadsfas. Eftersom Donald Trump förmodligen inte betalar ut USA:s löfte om två miljarder är baslinjen nu snarare åtta miljarder. Om denna nya baslinje används och om fonden lyckas allokera medel i nuvarande tempo triggas påfyllnadsfasen runt årsskiftet. Sverige vill, bland annat genom att effektivisera fonden (punkt ett ovan), öka dess förtroende och på så vis bidra till en ambitiös påfyllnad.
  3. Värna om fonden som central aktör i det klimatfinansiella landskapet: Denna målsättning hänger ihop med prioriteringarna ovan. En effektivare fond med stora tillgångar ger ett mervärde gentemot övriga klimatfonder, både genom att kunna allokera medel relativt snabbt och genom att prioritera storskaliga projekt med en tydlig hävstång till att mobilisera även privata medel.

Sverige har, i egenskap av att vara en av fondens största bidragsgivare, varit representerade i styrelsen under flera år. Därmed finns en lång svensk erfarenhet fondens arbete, både av dess problem och möjligheter. Lars Roth, kansliråd på Utrikesdepartementet och ledamot i fondens styrelse, menar att läget är ovanligt gynnsamt för att slå an en ny ton i styrelsens arbete. Fler länder har fått upp ögonen för att vetorätten inte bara är en tillgång utan också ett hot som kan vändas mot dem själva. Alla kan drabbas av fondens nyckfullhet. Dessutom har det externa trycket på att effektivisera styrelsen ökat över tid.

Förutom fördelarna för fondens egna arbete finns åtminstone ett till skäl till varför Sveriges prioriteringar ligger helt rätt i tiden: om problemen med fonden fortgår kommer det förmodligen inte dröja länge innan det påverkar förhandlingarna under Ramkonventionen negativt. Det finns mindre progressiva länder som gärna skulle använda en ineffektiv och dåligt fungerande fond som ett exempel på att rika länder inte tar sitt klimatfinansiella ansvar på allvar. Det kan då användas för att minska sina egna klimatåtaganden.

För att lyckas realisera prioriteringarna krävs dock att Sverige först väljs som medordförande. Facit till denna fråga väntas levereras inom en vecka, då styrelsen träffas i Sydkorea. Endast därefter kan Sverige effektivt verka för att samla stöd för en ny arbetspraxis. Det svenska ordförandeskapet vill bland annat att framtida konflikter – åtminstone i de fall då ett enskilt land blockerar konsensus bland 23 andra länder – hanteras genom att invändningarna tydligt deklareras och protokollförs utan att blockera beslut. Om Sverige lyckas etablera denna arbetspraxis vore mycket vunnet.

– – –
Denna text är baserad på UD:s muntliga presentation av arbetet med Gröna klimatfonden 21 februari.

EU-parlamentet antar regler för reformering av EU ETS

I tisdags antog EU-parlamentet med stor majoritet – 557 röster för och 89 röster emot – förslaget till reformering av EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS). Idag släpper Fores en Policy Brief som sammanfattar de viktigaste förändringarna. Som helhet står det klart att systemet stärks. Men de förväntade effekterna av reformerna är svåröverskådliga och kommer att kräva mer analys.

Reformerna innebär bl.a. att det upparbetade överskottet av utsläppsrätter minskar rejält, att den årliga säkringen av taket för   den totala mängden tillåtna utsläpp inom handelsystemet minskar kraftigare än tidigare, att den fria tilldelningen av utsläppsrätter minskar (jmf. figur nedan), att innovationsfinansieringen utökas, att flygsektorn får tuffare krav än tidigare, och att regelverket för finansiering till modernisering stärks.

Läs hela analysen i Fores Policy Brief 2018:2.

Figur | Total tilldelning av utsläppsrätter [antal miljoner]

Not: Beräkningen baseras både på att den s.k. intersektoriella korrelationsfaktorn aktiveras samt att Storbritannien lämnar EU år 2021

Climate Finance Day & One Planet Summit – nu rör sig pengarna!

Exakt två år efter att Parisavtalet antogs, stod Frankrike värd för ”One Planet Summit” med syfte att öka klimatfinansieringen. Mötet var inte en del av de formella klimatförhandlingarna, men adresserade en av de helt stora frågorna från klimatmötet COP23 i Bonn: Hur får vi omställningstakten att öka? Att vi enats om ett Parisavtal gör ju inte någon skillnad i sig; det måste genomföras och då krävs att kapitalet ändrar inriktning.

Mattias Goldmann har skrivit fem slutsatser efter klimattoppmötet One Planet Summit i Paris.

Läs hela artikeln i Aktuell Hållbarhet

Klimatfinansieringsmöte i Paris

På dagen två år efter att Parisavtalet för klimatet antogs, hålls i Paris ”One Planet Summit” med syfte att öka klimatfinansieringen. Mötet är inte en del av de formella klimatförhandlingarna, men det relaterades flitigt till One Planet Summit på COP23 för ett par veckor sedan och det som nu sker i Paris ses som en viktig del i att kunna klara ”väl under två grader”-målet som Parsavtalet slår fast.

Här presenterar vi några av de löften och uttalanden som gjorts inför och under mötet, och kompletterar med en mer analyserande genomgång.  

Politiska åtaganden
EU: s klimat- och energikommissionär Miguel Arias Cañete presenterade tre nya klimatrelaterade prioriteringar med upp till nio miljarder euro för finansiering i Afrika och EU:s grannskapsländer till år 2020; Förnybar energi inklusive grön transport, hållbara städer och hållbart jordbruk.

 USA:s president Trump medverkade inte, men var flitigt omnämnd och många av de åtaganden som gjordes hade tydlig koppling till USA:s minskade klimatengagemang. Före detta generalsekreteraren för FN, Ban Ki-moon tog specifikt upp Trumps beslut att lämna Parisavtalet, som han kallade för ”politiskt kortsiktigt”, ”ekonomiskt oansvarigt” och ”vetenskapligt fel”.

Under parollen ”Make the planet great again” delade Frankrikes president Macron ut stipendier 18 forskare, som kommer att flytta till Frankrike för att fortsätta sin klimatforskning. 13 av de 18 vinnarna är amerikanska.

USA:s före detta utrikesminister John Kerry uppmanade länder att sätta klimatfrågan högst på agendan för G20-möten. Han yrkade på ett totalstopp för investeringar i kol, ett globalt pris på koldioxid och en ny global, ren energinorm som möjliggör CCS men framför allt påskyndar omställningen till förnybar energi.

Kaliforniens guvernör Jerry Brown tog upp klimatflyktingarna ”Migrationsproblemen i Europa är ingenting jämfört med vad de kommer att vara om tio eller tjugo år”

Powering Past Coal Alliance har nu över 50 medlemmar inklusive Sverige, och Storbritannien och Kanada som liksom en rad storföretag gick med under One Planet Summit. Storbritannien anslår 1,5 mdr kr för klimatanpassning i bl.a. Karibien och står värd för Zero Emissions Vehicle Summit hösten 2018. I samband med mötet publicerade May en debattartikel i The Guardian, läs här.

Kanadas miljöministern Catherine McKenna lanserade ett nytt partnerskap med Världsbanken för att hjälpa utvecklingsländer att byta från kol till förnybar energi. Kanada publicerade samtidigt den första Made-in-Canada klimattredovisningen, där det bl.a. framgår att de flesta av Kanadas provinser nu infört eller är på väg att införa koldioxidpriser, mer pengar spenderas på ren energiinfrastruktur, översvämningskartläggning och klimatprojekt över hela landet.

Kina utlovar att deras nationella utsläppshandelssystem lanseras ”inom några dagar” och inleder närmare samarbete inom utsläppshandel med bl.a. Kanada, Colombia, Costa Rica, Chile och Mexiko.

Bland utvecklingsländerna var Bangladesh kanske tydligast med nya åtaganden; 24 % av deras yta ska vara skogsklädd om fem år mot 22 % idag.

OECD, Frankrike och Mexiko lanserade ”The Paris Collaborative on Green Budgeting” som ska underlätta att få nationella budgetprocesser i linje med Parisavtalet och andra FN-relaterade miljöåtaganden.

Energibranschen
ExxonMobil har, försiktigt uttryckt, inte varit pådrivande i klimatarbetet, och därför är det särskilt positivt att de nu utlovar att granska ”scenarier som är kompatibla med en 2C-värld”. Det sker efter krav från flera tunga aktieägare, bl.a. Church of England. Bl.a. BP, Shell och Total har redan tagit fram liknande 2C-scenarier.

Franska Schneider Electric ansluter sig till RE100-kampanjen, där medverkande bolag åtar sig att använda 100 procent förnybar el år 2030. De ansluter sig också till EP100-kampanjen med ett löfte att dubbla sin energieffektivitet. Franska elbolaget EDF ansluter sig till EV100-kampanjen, som syftar till att göra elbilar ”det nya normala”, med löftet att bara ha elbilar år 2030.

Försäkringar, banker och investerare
Världsbanken kommer sluta finansiera olje- och gasprojekt från 2019; både utvinning och sökande efter nya fyndigheter – vid exceptionella tillfällen kan dock gasprojekt fortsatt komma i fråga.

Med det nya, femåriga initiativet Climate Action 100+ utlovar 225 ledande investerare att skärpa kraven på de 100 mest utsläppsintensiva företagen, bl.a. Airbus, E.On, ExxonMobil, Ford och GM. Se här

G20:s Task Force on Climate-related Financial Disclosures (TCFD) med riktlinjer för klimatrelaterade finansiella upplysningar används nu av 237 företag, inklusive mer än 150 finansiella bolag.

12 holländska banker, försäkringsbolag, kapitalförvaltare och pensionsleverantörer har arbetat fram en ny metod, PCA, för mätning av koldioxidavtryck från investeringar och lån.

Målet är att metoden ska göra det möjligt för finansinstitut att sätta klimatmål och kontinuerligt mäta mot dessa mål.

Norges största privata pensionsfond Storebrand lanserar en stor ny fossil bränslefri räntefond, värd 1,3 miljarder dollar enligt Reuters, kompletterar bolagets två fossila fria kapitalfonder som lanserades i april.

Försäkringsjätten AXA slår fast att ”en +4C- värld är inte försäkringsbar” och utlovar en fyrdubbling av gröna investeringar. De kommer också att femdubbla takten i avyttrandet av tillgångar i kol, ”divest”. Bolag med mer än 30 % av sina intäkter från kol, med en energimix på över 30 % kol, som bygger nya kolanläggningar eller producerar mer än 20 miljoner ton kol per år ska inte ingå i den framtida portföljen.

Andra initiativ
Microsoft lanserade ett nytt initiativ på 50 miljoner US dollar för att med AI-baserade teknologier öka miljö- och klimatskyddet.

Mattias Goldmann

Katowice: en industristad i förändring

Nästa runda av FN:s klimatförhandlingar (2018) kommer att hållas i Katowice, en sydlig stad i hjärtat av Polens kolgruveindustri. Två kilometer från kongresscentret har EU:s största kolföretag, Polska Grupa Górnicza (PGG), sitt huvudkvarter. Trots den tunga kolindustrin håller Katowice på flera sätt på att förändras till en mer hållbar stad.

Mer grönyta än någonsin: I dagsläget är Katowice betydligt mer täckt av grönytor än tidigare. Mer än 40 procent av stadens yta har restaurerats till skogsområde eller parker. Till exempel ligger Polens största kommunala park i mitten av Katowice. Dessutom har nya cykelvägar installerats och i närområdet finns flera sjöar att besöka.

GPP – ett flaggskepp i Katowice: Utanför centrala Katowice ligger ”The GPP Business Park”. GPP är ett 15 hektar stort område med flera energieffektiva kontorsbyggnader. I området finns framförallt en byggnad, ”Goeppert-Mayer” som har blivit titulerad som “enastående” av Europas miljöcertifieringssystem för hållbara byggnader (BREEAM). GPP är först i kontinentaleuropa med att bli miljöcertifierad av BREEAM. Byggnaden var även först i Polen med att använda ett så kallat ”trigeneration system”, en teknologi som samtidigt effektivt producerar el, värme och kyla, dock i detta fall med naturgas som bränsle.

Stor skada på ekologin: Katowice omvandling till en mer grön stad står i stor kontrast till åren mellan 1945–1989 då Katowice var Polens huvudsakliga nav för att utvinna kol. Dessa år ledde till stor ekologiska skador i Katowiceområdet. Till exempel förlorades betydelsefulla vattenkällor, matjord och viktiga näringsämnen i marken.

Fortsatt mycket arbete kvar: Trots att Katowice håller på att förändras är det en fortsatt mycket tung industristad. Ilona Jedrasik, talesperson för miljögruppen ClientEarth, säger att COP24 förhoppningsvis kan signalera för Polen, och andra länder med höga koldioxidutsläpp, att ländernas ekonomier behöver baseras mer på lågutsäpps-teknologier och grön energi.

I samband med att Polen utropades som värdland för Klimatförhandlingarna 2018 sa UNFCCC:s Executive Secretary, Patricia Espinosa, i ett uttalande att regeringarna förväntas nå ”viktiga milstolpar” vid klimatmötet:

Countries will come together to take stock of their progress towards the targets they agreed three years before in Paris. Those targets are too weak to avert dangerous climate change and the Polish conference will be an opportunity for them to be upgraded.

Källor:

https://www.breeam.com/index.jsp?id=665

http://www.climatechangenews.com/2017/06/01/un-climate-conference-2018-heads-heartland-polish-coal/

http://www.dw.com/en/a-former-polish-mining-town-reinvents-itself/a-16306379

http://www.thenews.pl/1/9/Artykul/309851,2018-COP24-to-be-held-in-southern-Poland

https://www.usnews.com/news/news/articles/2017-06-01/polish-city-katowice-to-host-2018-un-climate-change-meeting

Slutrapport från klimatförhandlingarna i Bonn

Mötet i Bonn är avslutat. Här kondenserar vi det viktigaste besluten:

  1. Parisavtalets regelbok: Detta beslut innebär en bekräftelse av att regelboken ska antas under COP24, att Klimatkonventionens sekretariat får mandat att utveckla en webbaserad plattform för att underlätta att överblicka hur arbetet fortskrider samt beredskap skapas för att extra förhandlingsrundor kan komma att behövas. Nästa förhandlingsrunda äger rum 30 april till 10 maj (Bonn). Beroende på resultatet från denna förhandlingsrunda ska den s.k. byrån för COP, CMP och CMA – som framförallt ska vara ett stöd till ordförandeskapet i processfrågor som behöver hanteras mellan de olika mötena – avgöra om ett extrainsatt höstmöte behövs eller om det räcker med förhandlingar i Katowice 3–14 december 2018 för att förhandlingarna om regelboken ska kunna slutföras (se kapitel 1 i beslut 1/CP.23).
  2. Talanoa: Under hela 2018 ska ländernas samlade klimatarbete utvärderas. Processen har fått namnet Talanoua-dialogen vilket på fijianska betyder ungefär ”samtal som hålls i syfte att lösa problem och lära av varandra”. Staterna kommer att fokusera på ”hur vi ligger till i klimatarbetet, vart vi vill nå och hur vi tar oss dit”. Tanken är att lyfta goda exempel på vars basis länderna kan öka sina ambitionsnivåer (se vårt fördjupande blogginlägg samt kapitel 2 i beslut 1/CP.23).
  3. Ambitionsnivå i klimatarbetet före 2020: Klimatarbetet innan 2020 – det år då Parisavtalet ska börja genomföras – seglade upp som en oväntat stor fråga under förhandlingarna i Bonn. Många fattiga länder uttryckte frustration över att de rika länderna inte ratificerat Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (2013–2020) och i övrigt visat otillräcklig ambitionsnivå. Nu har ordförandeskapet fått i uppgift att skicka begäran om ratifikation till berörda kontraktsparter och begärt att Klimatkonventionens sekretariat konsulterar FN:s generalsekreterare om andra sätt att främja ratificering. COP23 beslutade också att genomföra en översyn av ambitionsnivån i samband med COP24. Vi lär alttå få se ett stort fokus på dessa frågor även under nästa år (se kapitel 3 i beslut 1/CP.23).
  4. Handlingsplan för jämställdhet: Handlingsplanen innebär att krafttag nu skall tas för att integrera genusfrågor i Klimatkonventionens arbete. Det handlar bland annat om att öka kunskapen om genusdimensionen i genomförandet av klimatpolicy och -projekt samt att uppnå genusbalans och deltagande på lika villkor i Klimatkonventionens olika processer. En serie workshops – under kommande förhandlingsrundor 2018 och 2019 – ska hållas med fokus på: (a) skillnader i hur kvinnor och män drabbas av klimatförändringar; (b) hur genusdimensionen kan integreras bl.a. i arbetet med att anpassa samhällen, minska utsläppen, bygga kapacitet och jobba för ökad klimatfinansiering; och (c) vilka planer som finns för att uppnå genusbalans i staternas förhandlingsdelegationer (läs hela beslutet här).
  5. Plattform för ursprungsbefolkningar: plattformen inrättades i syfte att stärka ursprungsbefolkningarnas klimatarbete. Plattformen ska: (a) öka  kunskapsutbyten samt stärka och bevara traditionell kunskap; (b) öka kapaciteten bland ursprungsbefolkningarna att delta i Klimatkonventionens arbete; och (c) underlätta att ursprungsbefolkningarnas kunskap integreras i internationell och nationell klimatpolicy (läs hela beslutet här).
  6. Långsiktig finansiering: En rad beslut har fattats för att utvecklade länder ska öka transparensen i arbetet med att skala upp klimatfinansiering. Bland annat uppmuntras de att skicka in rapporter på temat. Ett mandat har också getts till Klimatkonventionens sekretariat att syntetisera dessa rapporter, men också att utforska sätt att hjälpa utvecklingsländer att bedöma sina behov av stöd (läs hela beslutet här).
  7. Jordbruk: Arbetet med frågor om jordbruk – inte minst sårbarhet och matsäkerhet – tar ett rejält kliv framåt. Fem workshops ska hållas i samband med kommande förhandlingsrundor. Dessutom har ett mandat givits för att diskutera hur resultaten från dessa workshops kan implementeras. Jordbruk har länge varit en svår fråga att hantera i förhandlingarna. Nu vankas nystart. Arbetsprogrammet döps efter en kulle på Fiji – Koroniva – som ligger fem meter över havet och som omges av jordbruk som är extra sårbara för effekterna av klimatförändringar (läs hela beslutet här).

En rad andra beslut togs också – till exempel döptes Klimatkonventionens klareringshus för försäkringar mot kostnader för väderrelaterade naturkatastrofer till ”Fiji-klareringshuset” – men de sju listade ovan är de mest centrala.

Inom så gott som alla områden gällande Parisavtalets regelbok så har text också förts vidare från den nyligan avslutade till nästa förhandlingsrunda. Texterna är visserligen långa och snåriga, men de kommer utgöra grund för fortsatta diskussioner istället för att förhandlarna måste börja om från början.

Vi hade önskat än mer konkreta texter men när staterna ska gå från att i ord och genom inskick uttrycka sina preferenser till att sammanställa dessa i gemensamma texter så sker vanligtvis det  som också skedde i Bonn; texterna sväller. Det hänvisas i förhandlingarna till ”ballongeffekten”, något som alla vill undvika så länge det inte sker på bekostnad av att just deras hjärtefrågor hamnar utanför den sprickfärdiga gummihinnan.

Nu gäller det att nästa förhandlingsrunda sakta men säkert lyckas pysa ut luften ur ballongen utan att de spricker. Texterna måste krympa – och helst också formaliseras i konkreta förhandlingstexter – för att skapa bättre förutsättningar för slutförhandlingar i samband med COP24.