Skärpning, observatörer!

Över 10 000 delegater och observatörer medverkar på COP 20, vilket är ett tecken på att intresset för klimatförhandlingarna är stort. Jag är en av de många observatörer som är på plats i Lima. Vi är ett viktigt gäng. Men någon måtta på vår självupplevda viktighet får det vara, så nu föreslår jag en enkel fempunkts-lista för observatörer, med fokus på att underlätta ett globalt klimatavtal i Paris.

1) Förhandlar-företräde. Idag började ADP-mötet en timma sent för att förhandlande delegater inte fick plats – observatörer hade tagit platserna…

2) Regelrespekt. Det har blivit en sport att försöka ta sig in på möten som är enbart för förhandlare, vilket försvårar förhandlingarna ytterligare.

3) Möten med måtta. Många förhandlingsdelegationer har schemalagda möten med observatörer och är rimligt tillgängliga däremellan. Ändå klagar många observatörer på att vi borde ses mer. Det borde vi inte – förhandla, förhandlare!

4) Tänk mer, tala mindre. En stor del av talartiden i plenum går till olika observatörsgrupperingar. Eftersom de per definition inte förhandlar eller röstar, tar det tid från processen – och bidrar sällan ens indirekt till att föra den framåt.

5) Stanna eller gå. Ifjol tågade ett gäng organisationer ut från förhandlingarna, som de hur som helst endast kunde fortsätta observera på monitorerna utanför konferenssalen. Demonstrationer och protester behövs – klimatmarscherna över hela jorden inför COP20 är en viktig signal till beslutsfattarna – men själva förhandlingarna är ett dåligt valt tillfälle.

Mattias Goldmann (jodå, det finns code of conduct för observatörerna, men en enkel fempunktslista kanske har större chans att faktiskt funka? Och nej, det är inte specifikt för svenska observatörer).

REDD kan öka ambitionen i klimatförhandlingarna – gästkrönika från Marlene Grundström

På klimatförhandlingarna i Lima är det mycket fokus på mekanismer för utsläppsminskningar, och REDD behandlas under en rad seminarier på fredagen och på Landscapes Day (fd Forest Day) i helgen. Därför har vi bett REDD-experten Marlene Grundström bena ut begreppen för oss.

En knäckfråga i de pågående klimatförhandlingarna i Lima är hur utsläppen från den globala avskogningen kan minskas. I centrum för diskussionerna är mekanismen REDD (Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation), som är en del av förhandlingarna sedan 2005. Stora framsteg på detta område gjordes i Warszawa förra året, men fortfarande kvarstår stora frågetecken som måste lösas ut innan Paris 2015. Under rätt förutsättningar kan REDD bidra till att stoppa den globala avskogningen till 2030, och samtidigt öka den totala ambitionen för utsläppsminskningar under ett globalt klimatavtal.

REDD innebär att länder som har skyldigheter att minska sina utsläpp under FN:s klimatkonvention kan betala fattiga länder för att de låter sin skog stå kvar. Fördelen med att möjliggöra reduktioner i skogssektorn är att det gör det billigare att minska utsläppen totalt, vilket ligger i rika länders intresse eftersom det ökar acceptansen för ambitiösa mål. Det blir möjligt att göra mer till en billigare penning. Preliminära studier visar att det skulle bli nästan 60 % dyrare att begränsa den globala uppvärmningen till 2 grader om man inte inkluderar REDD+ som ett sätt att minska utsläppen.

Samtidigt innebär REDD en ny potentiell inkomstkälla för utvecklingsländer. Styrkan ligger delvis i att REDD i grunden inte är en traditionell biståndsmekanism utan potentiellt kan stimulera mycket större finansiella flöden från utsläppshandeln. Vidare har REDD ett mycket brett internationellt erkännande och stöd i klimatförhandlingarna.

Men fler knäckfrågor kvarstår.

Det finns ingen enighet om hur REDD ska finansieras bortom 2020, då ett nytt globalt klimatavtal väntas träda i kraft. Detta hänger ihop med de bredare finansieringsfrågorna som är en av de stora politiska kärnfrågorna i förhandlingarna. Ursprungstanken var att REDD ska kopplas till globala CO2-marknader, men i och med att världen misslyckades nå ett globalt klimatavtal 2009 skjöts dessa planer på framtiden. Det finns även oenighet om huruvida REDD ska få användas som ”offsetmekanism”, dvs om rika länder ska få tillgodoräkna sig utsläppsminskningar genom krediter de köpt genom internationella mekanismer som REDD och CDM.

Utöver finansiering av REDD post-2020 råder osäkerhet över finansieringen även på kortare sikt. Efterfrågan på befintliga REDD-krediter är begränsad så länge REDD inte är knutet till utsläppshandeln. Idag finansieras REDD framförallt genom bistånd och den frivilliga utsläppshandeln. Enligt Global Canopy Programme och UNEP Finance Initiative krävs upp till 14-48 miljarder USD under denna period för att överbrygga det rådande glappet.

På kort sikt är FN:s Gröna Klimatfond (GCF) en viktig tänkbar finansieringskälla. Förutsättningarna har förbättrats betydligt under andra halvåret av 2014, då 9.3 miljarder USD av det kortsiktiga målet tio miljarder har utlovats av bl a USA, UK, Japan, Sverige och flera andra EU-länder. Men även om 33-50% av utlovade GCF-medel skulle tilldelas REDD+ under 2015-2020 kvarstår fortfarande ett betydande glapp.

I och med osäkerheten kring REDD:s finansiering skulle klimatmötet i Lima kunna spela en viktig roll genom att ingjuta nytt hopp och förtroende för processen. Detta skulle även kunna bidra till att höja den totala ambitionsnivån för ett globalt klimatavtal i Paris nästa år, genom fyra viktiga steg:

1. Parter till konventionen presenterar tidigt i förhandlingarna tillräckligt höga mål för utsläppsminskningar post-2020, för att begränsa uppvärmningen till två grader. EU skulle inom de närmaste sex månaderna kunna gå ut med ett tydligt besked att man är beredd att lägga till ett additionellt ”borta-mål”, t ex ytterligare 20% utsläppsminskning genom REDD+ och andra offsets till 2030. Detta mål skulle vara utöver dagens 40% där inga offsets tillåts, med andra ord totalt 60%.

2. Tydliga skrivningar om att utsläppshandeln bör vara en av finansieringskällorna för REDD+ bortom 2020. Inkludering i utsläppshandeln bör ske på sätt som respekterar den miljömässiga integriteten och samtidigt bevarar incitamenten för en omställning på hemmaplan i rika länder. Enskilda existerande utsläppsmarknader som Kalifornien skulle kunna annonsera i Lima att de accepterar REDD-krediter.

3. Överenskommelse om finansiering av REDD+ 2015-2020, genom en öronmärkning av en andel av den Gröna Klimatfonden, ytterligare medel till den Gröna Klimatfonden för att bidra till målet 100 miljarder USD i internationell klimatfinansiering till 2020, samt ytterligare offentliga medel för att stimulera investeringar i REDD+ från privat sektor på kort och medellång sikt.

4. ”Payments for Performance” för REDD+ genom Gröna Klimatfonden, är ett viktigt steg för att ingjuta förtroende i processen inför Paris. Regler för hur detta kan ske etablerades genom Warsaw REDD+ Framework 2013. Lima-mötet kan sätta ytterligare politiska tryck på att den Gröna Klimatfonden ska påbörja sina utbetalningar så fort som möjligt. Sverige och andra givare till den Gröna Klimatfonden kan spela en drivande roll. Implementerande REDD-länder kan samtidigt bidra genom att redovisa tydliga framsteg, genom bl a att utveckla referensscenarion för utsläpp i skogssektorn, reformer av lagstiftning till skydd för ursprungsbefolkningars rättigheter, landrättigheter och rätten till deltagande i beslutsfattande kring REDD+.

Ord för ord eller stora penseldrag – ADP kan inte enas

Vad vore väl ett klimattoppmöte utan svårlösta dispyter? Under onsdag eftermiddag lokal tid samlades ADP-gruppen i plenum för att arbeta vidare med Durban Platform for Enhanced Action. Argentina inledde förhandlingen med att lyfta fram att de vill att utkastet ligger uppe på skärmen under förhandlingarna eftersom det inte är många dagar kvar tills det bör vara klart. De frågade även varför vissa länder väljer att motsätta sig att redan nu lägga upp texten på skärmen för att förenkla arbetsprocessen, och fick medhåll från bland annat Egypten, Brasilien, Tuvalu, Jordanien, Nigeria, Pakistan och Sydafrika. Samtidigt fick de mothugg från Schweiz som menar att det riskerar att skada processen då man riskerar att fastna i en diskussion om formuleringar istället för att lösa de grundläggande åsiktsskillnaderna mellan olika parter.

Eftersom många parter ville ha upp texten på skärmen föreslog mötets ordförande att detta skulle ske imorgon bitti för att kunna gå igenom texten ”rad-för-rad, ord-för-ord”. Men då påpekade USA direkt att det är för tidigt att lägga upp texten eftersom parterna inte har hunnit gå igenom samtliga delar ännu. Mötet blev då en lång diskussion om det är läge att lägga upp texten på skärmen eller inte, på bekostnad av att förhandla om själva innehållet, varpå ordföranden konstaterade att det inte tycks finnas någon konsensus i frågan. Mötet avslutades en halvtimme efter utsatt tid, utan att ha kommit fram till något beslut, och fortsätter imorgon.

Frågan om hur förhandlingarna ska föras har återkommit under hela året, där framför allt utvecklingsländer efterfrågat formella förhandlingar och också önskat att de inlagor som olika grupper lämnat in ska bli del av förhandlingstexten. De har ofta anfört en rädsla för en upprepning av situationen i Köpenhamn där ett avtal förhandlades fram i korridorerna på ett icke-transparent sätt. Även de som motsätter sig att snabbare gå in i textförhandling hänvisar till Köpenhamn och menar att de där hade en ohanterlig massa text att förhandla kring. Således rymmer en till synes teknisk fråga såväl misstro mellan parter som en misstänksamhet mot hur ordförandena ska sköta processen.

Mötets utgång pekar också på flera olika problem med förhandlingarna. Till att börja med lyftes det faktum att många förhandlande parter inte har engelska som modersmål, vilket innebär att det kan vara svårt för delegater att följa och kommentera de förslag som andra parter lägger fram. Kuba var ett av länderna som påpekade att nuvarande arbetsmetod gör det väldigt svårt att följa förhandlingarna. Dessutom skrivs den här typen av avtal med väldigt nyanserat språk, vilket innebär att enstaka ord kan påverka innebörden av avtalet, tänk till exempel på skillnaden mellan att man ”uppmuntras” och ”uppmanas” – det har ingen betydelse i vardagsspråk vilket av orden man använder, men i ett bindande klimatavtal får det det.

Ett annat problem är att många parter, i synnerhet utvecklingsländer, inte har möjlighet att sända en stor stab som kan följa förhandlingarna. Under mötet märktes en tydlig distinktion där framför allt utvecklingsländer ville se texten på skärmen, medan många utvecklade länder (samt Kina) hävdade att det är för tidigt för detta. Därtill det faktum att avtalet förhandlas under konsensus innebär att enstaka detaljer riskerar att hindra förhandlingarna från att gå vidare i det tempo som många önskar.

Allt detta är känt för förhandlarna sedan många år tillbaks – vi är ju uppe i COP20 nu – men ännu inte löst, och fortsätter att försvåra förhandlingarna innan vi ens kommit in på sakfrågorna.

”Snacka ihop er” – och det gick!

LDC möte cop

Med en smart ordförande kan konflikter ibland lösas enkelt. På LDC-finansieringsmötet nyss var paragraf sju av tio den enda som de förhandlande parterna inte kunde enas om, och replikerna som fälldes såg ut att gräva parterna längre ner i skyttegravarna snarare än att skapa ökad enighet.

Då ajournerade ordföranden mötet i fem minuter med uppmaningen ”snacka ihop er” till de som inte var eniga. Medan övriga kollade sin mejl, kunde de berörda samlas i en ända av rummet. När mötet åter började, kunde en av parterna läsa upp kompromissen och de andra en efter en begära ordet för att stödja förslaget. Hela denna del av en del av en del av klimtaförhandlingarna var sedan klar och ordförande fick en välförtjänt applåd.

Självklart är det inte alltid så här enkelt, men det visar ändå på vikten av en kreativ ordförande och prestigelösa, lösningsinriktade förhandlare som inte är bundna av allt för detaljerade instruktioner. Så når vi ett avtal!

Så påverkar regeringskrisen klimatförhandlingarna (uppdaterad)

Ingenting. Det är det korta svaret på vad regeringskrisen innebär för de svenska klimatförhandlingarna och klimatförhandlarna. De hundra sidor långa förhandlingsinstruktionerna gäller och hur som helst är Sverige bundna av EU:s förhandlingsbud. Men verkligheten är som alltid mer komplicerad. På åtminstone fem områden är osäkerheten redan här, på klimatförhandlingarna:

1. Klimatfinansiering. Medlen för Gröna Klimatfonden ligger, tvärtemot vad många (inkl jag själv) trott, inte i budgetproppen utan i höständringsbudgeten. Denna sällan omtalade budget är till just för långsiktiga åtaganden, t.ex. stöd till GEF och vissa utvecklingsbanker. Däremot blir satsningen på Anpassningsfonden som det ser ut nu inte av, eftersom det är ett år-för-år beslut och därmed inte finns i höständringsbudgeten. Det samma gäller den LDC-fond som diskuteras.

2. Finansiella mekanismer. Sverige har genom åren haft en ledande position i arbetet med finansiella mekanismer för utsläppsminskningar, bl.a. CDM. Kimatminister Romsons besked på Fores Limamöte var att en minskad tilltro till finansiella mekanismer är den största skillnaden gentemot Alliansen. Detta ”håll igen”-besked till svenska experter såväl på myndigheter som i handlande sektorn, kan man nu lättare lägga åt sidan.

3. Sverige som modelland. Romson är måttligt övertygad om att det är lysande att Sverige enligt OECD är världsbäst på att öka tillväxten och minska utsläppen, eftersom miljöpartiet ifrågasätter tillväxten och menar att konsumtionsperspektivet måste in i utsläppsberäkningarna. Men de rödgröna vill ändå ge en bild av Sverige som modelland; det är så vi som liten aktör kan göra skillnad. Men med vilken tyngd kan Romson, som del av en expeditionsministär, framföra denna bild på COP20, i plenum och bilaterala möten? Kan hon och Lena Ek, som ingår i delegationen som oppositionens representant, snacka ihop sig om en bred lösning?

4. Bilaterala avtal. COP20 är platsen för hundratals möten mellan biståndsgivare och mottagare, inte minst på myndighetsnivå. Att planera långsiktiga samarbeten är mycket svårt när regeringssituationen, budgetläget och den politiska inriktningen är så oklar. Många av de strategiska inriktningar för biståndet (vilka länder prioriteras, vilka väljs bort, vilka sakområden lyfts fram) som nyligen annonserats, får nu räknas som ogiltiga – men vad som faktiskt gäller är oklart.

5. Korridorssnacket. Sveriges regeringskris och nyvalet den 22 mars är stort uppslagen i internationell press och på de stora tv-kanalerna. I korridorssnacket är det klart att det kommer upp, och eftersom förhandling inte bara är fakta utan också psykologi och relationer, inverkar det menligt på den tyngd man ger vad Sverige framför.

Mattias Goldmann, Lima

(Vill du läsa Höständringsbudgeten?  http://www.regeringen.se/sb/d/18202/a/248342, sök på klimat för att hitta Gröna Klimatfonden)

IPCC sänder tydliga signaler under förhandlingarna

FN:s klimatpanel, IPCC, närvarar under förhandlingarna och sätter press på de förhandlande delegaterna genom att på plats i Lima redogöra den vetensapliga grunden för klimatförhandlingarna. I oktober släppte IPCC sin syntesrapport till den femte rapporten om klimatförhandlingarna. Under COP 20 tar IPCC plats i plenum för att  sända ett tydligt budskap till alla de 196 länder som är på plats för att förhandla: Människans påverkan på klimatet är tydlig – om vi vill begränsa klimatförändringarna måste vi minska usläppen av växthusgaser.

Mängden växthusgaser i atmosfären är högre än på 800 000 år. IPCC menar att vi fortfarande har en möjlighet att stoppa klimatförändringarna, men att världens beslutsfattare måste jobba snabbt och beslutsamt för att genomföra de åtgärder som krävs. Fortsatta utsläpp av växthusgaser ökar risken för svåra konsekvenser på jordens ekosystem – trots detta ökar den totala mängden utsläpp globalt med drygt 2,2 procent per år.

Syntesrapporten består av tre delrapporter som IPCC kortfattat sammanfattar:

  • WG1) Människans påverkans på klimatet är tydlig.
  • WG2) Pågående klimatförändringar har stor påverkan på människor och ekosystem.
  • WG3) De antropogena utsläppen (det vill säga de som kommer från mänsklig aktivitet) är de högsta någonsin.

IPCC har även identifierat de regionala risker som följer av en 2 graders uppvärmning:

  • För Afrika identifieras 9 regionala risker, varav 8 har en medelhög till hög risk vid 2 graders uppvärming, även med höga nivåer av anpassning. Det innebär bland annat stora risker för vattenbrist, minskad matproduktion och utspridning av sjukdomar.
  • Små ö-stater är väldigt sårbara för höjda vattennivåer och de är beroende av havets ekosystem, vilket innebär att 2 graders uppvärmning är en katastrof.
  • Asien riskerar katastrofala översvämningar och dödliga värmeböljor. De är även beroende av havens ekosystem, vilket innebär att en 2 graders uppvärmning vore en katastrof.
  • För Europa finns det en medelhög risk för tillgång till sötvatten samt för extrema värmeböljor, även med höga nivåer av anpassning.
  • För Australien skulle en 2 graders uppvärmning inte lämna mycket hopp över för korallerns ekosystem, eller fiskarna och turismen som är beroende av dem.
  • För Nordamerika är risken hög eller väldigt hög för risker relaterade till bränder och torka.
  • För Central- och Sydamerika skulle en 2 graders uppvärmning med höga nivåer av anpassning leda till höga risker för översvämningar, jordskred som en följd av kraftiga regnoväder, och stora problem för vattentillgång i halvtorra och glaciärberoende regioner.

IPCC:s ordförande Rajendra Pachauri har lämnat klimatförhandlingarna på grund av en olycka, men väntas förhoppningsvis komma tillbaka till mötet. Men under en film som sammanfattar IPCC-rapporten, som visades under seminariet, talar Pachouri klartspråk: ”Handling måste ske nu”.

Tankesmedjor tänker till: Så bör avtalet se ut

Några av våra skarpaste kollegor i tankesmedjevärlden, såsom Ecofys, E3G, World Recource Institute och Climate Works, har under namnet ACT 2015 slagit ihop sina huvuden för att utröna hur ett bra avtal 2015 ska uppnås. De har inte gjort det isolerat, utan har besökt förhandlingsdelegationer i tolv länder runt om i världen.

Inom utsläppsminskningar föreslår ACT 2015 att alla länder lägger fram sina utsläppsåtaganden för år 2025 till våren 2015, och inte tillåts att backa från dem utan enbart skärpa dem, med nya åtaganden för 2030 i nästa femårsperiod. De som inte ger konkreta åtaganden bör fråntas internationella privilegier, men särskild sårbara länder ska tillåtas en större flexibilitet i sina processer.

Inom klimatanpassning ska alla länder senast under 2018 lansera en nationell anpassningsplan (NAP), med åtgärder för temperaturhöjningar på 2, 3 och 4 grader till år 2100. Vart femte år ska alla aktörer visa hur de arbetar med anpassning och hur de skärper sina mål, och utvecklingsländer ska specificera gapet mellan vad de behöver göra och vad de har råd att göra sjäva, för att klargöra behovet av finansiering. Finansieringen för anpassning bör snabbt öka för att nå 50/50-målet som angetts för Gröna Klimatfonden.

ACT 2015 betonar att det behövs en Loss & Damage-funktion som ska arbetas in i avtalet utifrån överenskommelsen i Warszawa i fjol, med ett mandat bortom 2016. Vidare anser de att det behövs ett särskilt ”equity framework” för att komma framåt i processen. Båda dessa punkter är nog lika mycket att man bedömer att förhandlingarna kräver detta, som att man bedömer att det faktiskt är det absolut bästa rent faktiskt.

I panelen som avslutade presentationen, fick ACT:s arbete beröm från de inbjudna klimatförhandlarna, men också mothugg, som dock var ungefär de samma som man hör i förhandlingarna. Mest kritisk var Nya Zealands representant, som inte bedömer att klimatanpassning ska hanteras på samma sätt som utsläppsminskningar, inte bedömer att nollutsläpp är ett rimligt eller önskvärt mål och saknar förslag om hur finansieringen ska uppnås.

När jag läser förslaget är det först med en viss besvikelse; förslagen är inte särskilt nyskapande. Men sen är det just därför jag gillar detta; bland det minst meningsfulla och kanske rentav destruktiva man kan göra i det läge förhandlingarna nu befinner sig är att komma med helt nya förslag. Den gropen faller ACT2015 inte i, utan levererar konkreta förslag kring det som redan finns på klimatförhandlingarnas bord.

Läs sammanfattningen av ACT 2015:s rapport här.
http://www.wri.org/sites/default/files/uploads/ACT_2015_Elements_Ideas_ExSum_FINAL_2.pdf

Ståndpunkter utifrån inledande anföranden

Efter den första dagen har inledande presentationer gjorts av förhandlingsgrupperna, både generellt i COP och i ADP-spåret. Här sammanställer vi vad de betonat som ingångsvärden för förhandlingarna, grupp för grupp.

I vår guide till klimatförhandlingar finns ett avsnitt om de viktigaste spelarnas allmänna ståndpunkter. Nedan har Mattias Goldmann sammanfattat vilka frågor olika grupper valt att framhålla i sina inledande anföranden.

Det går snabbt att konstatera att precis som vanligt är det en mängd olika frågor som framhålls och det är sannolikt att flera av dessa frågor kommer att användas i förhandlingsspel i andra frågor. Flera av dem kommer att användas som skäl att inte göra framsteg inom andra frågor enligt modellen ”innan vi löst den här frågan finns ingen anledning att prata vidare om den här”.

EU välkomnar särskilt IPCC:s femte rapport och det ekonomiska stödet till Gröna Klimatfonden. EU betonar marknadsmekanismer som centrala i det nya avtalet, vill fokusera på metoder för rapportering av Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, robusta räkenskapsmetoder för marknads- och icke-marknadsbaserade mekanismer och att arbetet med att klargöra de kvantifierade utsläppsmålen för utvecklade länder kan slutföras.

G-77 och Kina önskar koordinering mellan teknologiöverföring och finansiella mekanismer, likabehandling av anpassning och utsläppsminskning. Warsaw International Mechanism for Loss and Damage ska bli funktionell och en mekanism ska etableras för att hantera ”response measures”, dvs att minska de sociala och ekonomiska effekterna av omställningen för främst oljeproducerande länder. Att uppfylla åtagandena under Kyotoprotokollet är avgörande för att skapa tillit i ADP-processen. Bolivia har fört deras talan.

Paraplygruppen (Umbrella Group) bedömer att särskilt klimatanpassning behöver jobbas vidare med, liksom regler för ökad kapacitet för utsläppsminskningar, inte minst inom jordbruket. Australien har fört deras talan.

Environmental Integrity Group (EIG) betonar vikten av att implementera upplägg för ökad transparens och att en bedömning görs av de utsläppsminskningar som redan beslutats, inklusive Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod. Efter år 2015 kan COP hållas vart annat år, föreslår man. Mexiko har fört deras talan.

Alliance of Small Island States (AOSIS) anger finansiella frågor som avgörande för COP20 och vill se större tydlighet och förutsägbarhet kring hur USD 100 mdr/år ska mobiliseras från år 2020. Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod måste ratificeras och marknadsbaserade mekanismer måste förbättras, med inbyggd nettoutsläppsminskning i CDM. Jamaica och Nauru har fört deras talan.

Afrikanska gruppen betonar vikten av långtgående utsläppsminskningar och ledarskap från utvecklade länder, inklusive ratificering av KP2, och en fokuserad diskussion om långsiktig finansiering. Gruppen önskar ett tvåårigt arbetsprogram kring gender och klimat. Sudan har fört deras talan.

Like-Minded Developing Countries (LMDCs) betonar att ADP nu bör handla om förhandlingar om konkreta texter, önskar skärpta utsläppsmål fram till 2020 och betonar ”response measures”. KPs bör skyndsamt ratificeras och Annex 1-länders gap mellan utsläppsåtaganden och klimatmål bör stängas senast i juni. Nicaragua och Pakistan har fört deras talan.

Least Developed Countries (LDCs) betonar vikten av snabba och långtgående utsläppsminskningar, bedömer stödet till GCF som uppmuntrande men otillräckligt, begär ökad klarhet kring nationella anpassningsplaner (NAP), inklusive hur de ska rapporteras och vilket mandat de relaterade grupperna har. LDC arbetsprogrammet bör fullt ut implementeras i ADP-arbetet. Nepal har fört deras talan.

BASIC (Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina) betonar ett globalt fokus på anpassning, ökade ambitioner från utvecklade länder, en fullt fungerande Warsaw International Mechanism for Loss and Damage och vikten av framsteg för långsiktig klimatfinansiering. Sydafrika har fört deras talan.

ALBA-gruppen (Bolivarian Alliance for the People of our America) önskar förhandlingar om konkreta texter, att utsläppsminskningar och klimatanpassning integreras. Venezuela har fört deras talan.

Arabiska gruppen betonar utvecklingsländers önskan att diversifiera sina ekonomier och de utvecklade ländernas historiska ansvar, med KP som en hörnsten för ett framtida regelverk. Saudiarabien har fört deras talan.

AILAC betonar vikten av NAP och finansiering av detta arbete, säkerställande av långsiktigt stöd för anpassningsfonden, förstärkning av institutioner för kapacitetsuppbyggnad. Costa Rica och Chile har fört deras talan.

Coalition for Rainforest Nations (CfRN) lyfter fram REDD+ som en central del av ett nytt avtal, önskar ett REDD-fönster i GCF och önskar koordinering av REDD-aktiviteter. Panama har fört deras talan.

Central American Integration System (SICA) önskar konkret handling för klimatanpassning som bör behandlas lika med utsläppsminskningar medan ”loss and damage” bör behandlas separat från anpassning. Warszawa riktlinjerna för REDD+ bör operationaliseras och hur den långsiktiga klimatfinansieringen ska lösas bör klargöras. Belize har fört deras talan.

Sammanställningen är till stor del hämtad från IISD:s olika engelskspråkiga sammanställningar. Språkbruket är informellt, dvs vi har inte något exakt bruk av termer som ”bör”, ”önskar”, ”begär” etc.

Mattias Goldmann

Daniel Engström Stenson

Fem områden vi skulle behöva snacka mer om på COP20

Klimatförhandlingarna har bara börjat, vilket resultatet blir vet vi inte än – även om jag är optimistisk. Men redan nu vet vi vilka frågor som knappt finns på dagordningen, i förhandlingarna, på sidoeventen, i påtryckarorganisationernas skrifter eller i media. Här är fem områden vi skulle behöva snacka mer om på COP20:

– Pre-2020. Om vi, rent teoretiskt, skulle stoppa alla utsläpp idag, skulle vi ändå ha stora svårigheter att klara oss under 1.5 graders temperaturhöjning, och utsläppen ser ut att 2014 ånyo nå rekordnivåer. Alla är överens om att betydande utsläppsminskningar måste göras redan nu, och FN-processen ger i sig lika hög prioritet åt detta som åt det långsiktiga målet. Men allt fokus hos delegationerna vi bevakar, intresseorganisationerna vi träffar och medierna vi läser är på målet post-2020.

– KP2. Christiana Figueres har fräst ifrån men få har hakat på; Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod är idag långt ifrån att träda i kraft. Alltför få av de tilltänkta undertecknarna – som i sig var alltför få redan från början – har ratificerat protokollet. I Durban och Qatar hade miljörganisationer en mycket aktiv kampanj för KP2 (inklusive t-shirttryck och mycket annat), och och utvecklingsländer slog fast att KP2 var förutsättningen – ”the stepping stone” för att nå ett långsiktigt avtal. Så varför har alla släppt KP2 nu, när det rimligen bara behövs en push för att få de länder som redan lovat att de ska ratificera att faktiskt göra det?

– CDM. FN:s utsläppsmekanism CDM, Clean Development Mechanism, har på tio år levererat över 1.5 gigaton utsläppsminskningar, gett 138 mdr USD i klimatfinansieringsinvesteringar – uppemot tio gånger större än det offentliga stödet – och levererat över 100 GW ny grön energi och sparat minst tre miljarder dollar. För post-2020-avtalet ska mekanismer för utsläppsminskningar tas fram, med fokus på mätbarhet, verifierbarhet och rapportering, en process CDM utvecklat efter över 5000 godkända projekt. Varför tas inte dessa erfarenheter bättre till vara – och varför är marknadsmekanismer som CDM ett rött skynke för så många som förespråkar den besläktade men svårgenomförbara globala koldioxidskatten?

– Transporter. Skog och jordbruk diskuteras i varje hörn av COP, med massor av side events, med mekanismer som REDD och LULUCF och med ett självklart fokus när biodiversitetens mästare Peru har ordförandeskapet. Men ska klimatfrågan lösas är transportfrågorna minst lika viktiga. De diskuteras bara på ett futtigt side event, och flygets och sjöfartens respektive organ ICAO och IMO verkar mycket nöjda med att hålla sig under radarn.

– Ikraftträdandet. 2015 ska ett avtal beslutas om i Paris för att träda i kraft år 2020. Det ”vet” vi alla vid det här laget. Men det finns tre skilda alternativ till vad som ska krävas för att avtalet ska träda i kraft; ett minsta antal undertecknare, eller en minsta andel av världens utsläpp, eller en ”dubbeltröskel” med båda dessa krav. Hur många länder och/eller vilka utsläppsprocent som ska uppnås råder det också vitt skilda meningar om, och det är lätt att misstänka att en del gärna ser ett avtal som får stora svårigheter att träda i kraft. Eftersom alla ansträngningar att få till ett bra avtal är mycket lite värda om avtalet inte träder i kraft, bör vi diskutera detta i Lima.

Så ser min topp-fem ”Vi måste snacka”-lista ut. Hur ser din ut? Mejla mig – mattias.goldmann@fores.se!

Låt klimatförhandlingarna börja!

Nu börjar allvaret! COP 20 i Lima inleds av Marcin Korolec, ordförande för fjolårets COP19 i Warszawa. Han är sannerligen ingen muntergök. Så när till och med han låter optimistisk vet man att det finns rimligt goda förutsättningar att komma rejält framåt i Lima, på vägen mot Paris.

Korolec menar att COP19 var det toppmöte då processen blev förutsägbar och transparent, och även om det är lite självförhärligande är det en mycket viktig process han lyfter fram. När Köpenhamn misslyckades, var det till stor del för att alltför många parter inte var (eller kände sig) delaktiga i det förslag som lades fram, och för att misstänksamheten mellan de förhandlande parterna var för stor.

Gröna Klimatfonden lyfter Korolec som en viktig framgång, och visst är det så – uppstartsmålet på 10 miljarder dollar i bidrag nåddes nästan redan på insamlingsmötet
i Berlin häromveckan och mer pengar kommer garanterat att aviseras under COP-mötet. Mängden pengar må ligga utanför det faktiska klimatavtalet som förbereds, men med ett betydligt lägre belopp hade det varit mycket svårare att nå fram i Lima och Paris.

Nya utsläppsmål från EU, USA och Kina lyfts fram i Korolecs inledning, som ett viktigt exempel på att alltfler parter redan tar steg på vägen som i Paris nästa år ska kunna summeras som något som närmar sig att vi kan klara tvågradersmålet. Mer kommer att behöva komma längre fram, i en process som minst av allt är enkel, men för att alls tro på hybridlösningen med starka inslag av underifrån-och-upp måste det finnas klara indikationer på att den levererar.

Ban Ki-moons klimattoppmöte i New York i september lyfts som en framgång. Det har Korolec rätt i, inte minst för att det där skapades nya arbetsgrupper länkade till FN-processen bl.a. för skogsskydd, och för alla stora institutionella investerare som här tog ett stort steg mot att avveckla kolet och skapa gröna obligationer.

Företagens roll lyfts kort av Korolec, och visst har han rätt i att detta kan bli en nyckel till att nå ända fram i klimatförhandlingarna. Hundratals storföretag kämpar för ett fungerande och ambitiöst utsläppshandelssystem redan idag, med rätt mekanismer kommer många fler att göra mycket mer.

Min egen lista hade inte sett exakt likadan ut som Korolecs, men jag delar bilden att vi faktiskt har goda förutsättningar att ta de avgörande stegen mot ett bra avtal i Paris här i Lima.

Vi följer frågan från idag till sista klubbslaget, på plats i Lima, Tobias och jag, med Daniel vid kontrollbordet i Stockholm. Tidsskillnaden gör att vår trio aldrig sover, ständigt i tjänst för klimatet!