Utsläppshandeln i ett 2015-avtal?

Den som följer Fores miljöprogram vet att vi tjatar om att utsläppsmarknader sprider sig världen över. Det stämmer (både att vi tjatar och att utsläppsmarknaderna blir fler). Exempelvis visade världsbanken i sin årliga genomgång att antalet marknader ökar, bara under 2013 öppnade upprättades åtta ny marknader. Utsläppsmarknader återfinns förutom i USA och Kina, i Kazakstan och Korea. Frågan är alltså inte om utsläppsmarknader kommer vara del av att minska utsläppen framöver utan i vilken grad de kommer spela en formell roll i ett nytt avtal.

Här i Bonn förhandlas marknadmekanismer något förenklat under tre dagordningspunkter. CDM ligger i arbetsgruppen SBI (Subsidiary Body for Implementation) som ska implementera Kyotoprotokollet. CDM är den kanske mest kända marknadsmekanismen, där utvecklade länder kan finansiera utsläppsminskningsprojekt i utvecklingsländer och sedan tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna för att uppfylla sina mål. Sverige använder sig av CDM-krediter för att nå sitt mål om att minska utsläppen i den icke-handlande sektorn med 40% till 2020 (en tredjedel får nämligen göras genom åtgärder utomlands)

Under den tekniska arbetsgruppen SBSTA förhandlas det som kallas Ny marknadsmekanism (NMM) och Framework for Various Approaches (FVA). Dessa är betydligt svårare att beskriva, eftersom inte någon verkar veta riktigt vad det är eller ska bli. Men ungefär såhär:

Den nya marknadsmekanismen är tänkt att vara en uppskalad version av CDM. Där CDM är fokuserad på enskilda projekt ska NMM kunna innefatta hela sektorer, kanske hela ekonomier, där andra länder kan vara med och bidra till att ett land eller en sektor når ett mål. Men trots att UNFCCC i Durban beslutade att ”definiera” en marknadsmekanism är det ännu högst oklart om det blir någon och hur den i så fall ser ut. Fores kom för knappa två år sedan med en rapport som kom med några förslag på hur den skulle kunna se ut.

FVA är en ännu så länge ofärdig tanke om att samla de många olika marknader (och möjligen även andra minskningsåtgärder) som finns runt om i världen under ett paraply där några minsta gemensamma nämnare ska finnas, för att marknadernas utsläppsrätter ska kunna jämföras och användas för att uppfylla åtaganden i ett nytt FN-avtal (kort och gott säkerställa att en utsläppsrätt faktiskt är ett ton utsläpp och annat en utsläppsminskning inte dubbelräknas). Somliga, bland annat Brysselbaserade tankesmedjan CEPS, har lanserat en idé om en växelkursmekanism för utsläppsrätter, inte så långt från det Fores föreslog strax efter det misslyckade mötet i Köpenhamn (just växelkurser diskuteras från sid 95 och framåt). Grundtanken är att länder med olika hårda åtaganden enklare ska kunna finnas med i samma marknad genom att en oberoende institution värderar de olika utsläppsrätterna baserat på åtagandets styrka.

Det finns gott om kreativa lösningar för marknadsmekanismerna. Emellertid är delegationerna långt från det tekniska navelskådandet.

Marknader innan avtal, eller tvärtom?

Ännu förhandlas inga marknadsmekanismer under ADP, den grupp där grunderna för Parisavtalet förhandlas. Vid marsmötet i Bonn berördes frågan hastigt under ADP men är nu tillbaka i de tekniska arbetsgrupperna. Något förenklat kan det sägas finnas två läger i frågan om marknadsmekanismerna och därmed också frågan om vilken roll frågan ska ha i ADP-förhandlingarna.

I ena lägret, här ofta företrätt av Brasilien, finns de som menar att det är lönlöst att diskutera marknadsmekanismer innan det är klart vilka åtaganden som följer med ett Parisavtalet. De påtalar att problemet med marknadsmekanismerna just nu är bristande efterfrågan på utsläppsrätter (alltså låga ambitioner). Det löser man inte genom att skapa fler marknadsmekanismer.

Det andra lägret, där EU har en framträdande roll, framhåller att klarhet kring tillgängliga marknadsmekanismer kommer påverka vilka åtaganden länder kommer att göra, eftersom det kommer att påverka kostnaden för att nå målen. I de pågående diskussionerna inom EU kring mål för 2030 har kommissionen som bekant föreslagit minskningar med 40% jämfört med 1990. Klimatkommissionär Connie Hedegaard beskrev i går hur EU utöver detta kommer använda sig av flexibla mekanismer. Men då underlättar det ju om de finns.

En klassisk hönan-och-ägget-diskussion alltså.

Sedan finns även tredje litet läger som av ideologiska skäl är emot användandet av marknader.

CDM på väg tillbaka?

EU har länge varit en aktiv förespråkare av nya marknadsmekanismer som kan komplettera, eller möjligen till och med ersätta, CDM. Nu märks emellertid ett ökat intresse för CDM bland EU-företrädare, eftersom det är något som faktiskt finns på plats. CDM har också väl utvecklade metoder för att säkerställa att utsläppsminskningarna faktiskt äger rum.

Inom CDM finns också möjligheten att använda så kallade Programme of Acitivites (PoA) där ett antal projekt samlas i en större grupp. Detta är ett försök att sprida CDM-projekten till de minst utvecklade länder där projekten ofta är små. I kombination med att EU ETS numer enbart tillåter CDM-krediter från minst utvecklade länder sker också en allt större andel av projekten i de minst utvecklade länderna.

CDM:s styrelse hade i veckan en informations- och frågestund där man bland annat förkunnade att det från och med november kommer finnas en nätsida där vem som helst kan köpa och skrota CDM-krediter. Det blir alltså en form av klimatkompensation som inte behöver gå genom de olika företag som nu ser till att du kan kompensera exempelvis dina flygresor.

Möjligheten att frivilligt skrota CDM-krediter är något som allt oftare används av CDM-styrelsen som ett sätt att få fart på marknaden. Exempelvis kommer Brasilien att kompensera utsläppen från Fotbolls-VM genom att frivilligt skrota CDM-krediter.  Här ses också en stor möjlighet att engagera företag som i CSR-syfte önskar kompensera för sina utsläpp.

Relaterat till detta är också idén om att använda CDM-krediter som kvitto för att ett utsläppsminskning genomförts, så kallad results based finance. Det är något som den gröna klimatfonden möjligen skulle kunna använda för att säkerställa att deras pengar verkligen går till att minska utsläppen.

CDM kan alltså vara på väg att röra sig från en klassisk offsetting-mechanism där länder köper utsläppsminskningar de tillgodoräknar sig.

Så, vad händer…

Som jag inledde med är min bedömning att utsläppsmarknaderna kommer vara en viktig del av många länders nationella åtgärder för att minska utsläppen.  Om dessa ska kunna kopplas samman och fortfarande bidra till att uppfylla målen i Parisavtalet krävs någon form av erkännande av de olika utsläppsrätterna. Detta kan ske direkt genom någon form av FN-institution, eller genom att att alla marknader kan använda sig av krediter från samma mekanism (exempelvis CDM). Det finns naturligtvis inget egenvärde i utsläppsmarknader, men det faktum att marknadsmekanismer är ett sätt att minska kostnaden för att minska utsläppen gör att de förr eller senare borde bli del av ett avtal.

Men tiden verkar inte vara mogen för att diskutera de många krångliga teknikaliteterna. Några korta rader om att det ska vara möjligt att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar gjorde i andra länder borde emellertid få plats i ett avtal. Sedan blir det upp till tekniska experter att hitta en lösning för baslinjer, dubbelräkning, miljömässig integritet och annat.

Det börjar bli på riktigt

Att höra företrädare på olika nivåer prata om att behovet av framsteg är skriande tillhör rutinen för dessa möten. Men under de två första dagarna här i Bonn så råder faktiskt en känsla av att det börjar brådska, och att förhandlingarna inför Paris faktiskt börjat på riktigt.

I olika tekniska grupper, som den om Framework for Various Approaces FVA (ett sätt att samla olika åtgärder under ett tak, återkommer till det i kommande inlägg) sa ordföranden igår att ”vi har inte så mycket tid att göra annat än att förhandla en text”, till skillnad från tidigare då diskussioner kunnat vara mer på konceptuell nivå.

Jag pratade idag med en delegat som menade att flera länder även i tekniska arbetsgrupper nu börjar göra tydligt vilka ståndpunkter de har, och är mer noggranna med att säkerställa att budskapen är de samma i de olika grupperna. Det börjar enligt samma delegat också bli tydligare att vissa frågor ges mer prioritet helt enkelt eftersom att de anses viktigare och tiden börjar bli knapp. Och i kontaktgruppen för ADP – där Parisavtalet alltså ska förhandlas fram – presenterade ordföranden i dag ett textförslag för hur ländernas olika bidrag ska presenteras.

Texten om de olika bidragen ser tunn ut. Men i bilagan ryms allt det som behövs för att kunna jämföra de förslag på nationella bidragen (intended nationally determined contributions) som länderna ska presentera senast sista mars 2015 för att sedan kunna utvärdera och möjligen omvärdera fram till Paris. För att detta ska kunna göras måste det vara tydligt hur bidragen ska presenteras, vilka år det ska utgå ifrån, vilka utsläppsminskningarna förväntas vara och vilka sektorer som omfattas, hur markanvändning ska räknas och i vilken omfattning marknadsmekanismer ska användas för att nå målet. Helt enkelt vilka riktlinjer som ska gälla för de olika ländernas förslag på bidrag. De första reaktionerna på texten var, som sig bör, blandade.

Ordföranden vädjade också till länderna att förhandla – inte upprepa kända positioner.  Kort sagt. Det börjar närma sig riktiga förhandlingar om det som ska bli ett Parisavtal.I väntan på att dessa förhandlingar börjar (länderna ska få några dagar att smälta texten) pågår det rundabordssamtal på ministernivå som inte innehåller några runda bord och bara marginellt fler ministrar. De regeringsföreträdare som var på plats ägnade mesta tiden att beskriva sin egen förträfflighet. Framförallt kunde ingen undgå att förstå att EU är mycket nöjda med att överträffa sin mål fram till 2020. Flera länder poängterade som svar att om målen överträffas samtidigt som de globala utsläppen ökar kanske det är dags att fundera på skärpta mål.

Även om rundabordssamtalen är något sömniga, ambitionerna fortfarande är låga och det är tjänstemän som är noga med att poängtera vilket mandat de har, är faktiskt känslan att det börjar bli på riktigt nu. Det ska förhandlas om texter som ska leda fram till ett nytt globalt klimatavtal.

Betala för Side-events?

Det har inget direkt att göra med förhandlingarna. Men kan på sikt ändå påverkade dem och är därför värt ett kort inlägg, även om det kan synas som att jag talar väl mycket i egenintresse.

På grund av bristande finansiering har UNFCCC-sekretariatet beslutat att börja ta betalt av dem som vill arrangera seminarier i anslutning till klimatförhandlingarna.

Fores har själva ordnat seminarier i Durban och i Warszawa (samt även vid miljömötet i Rio 2012) Det har varit en fantastisk möjlighet för oss att nå ut med vårt arbete och dessutom kunna samla en bra panel.  Utöver det är en av de stora fördelarna med att vara på plats vid förhandlingarna möjligheten att närvara vid andras seminarium. De håller ofta mycket hög nivå och drar nytta av det faktum att så många experter är samlade på så liten yta. Det ger nya perspektiv, kontakter och också en möjlighet för en verklighetskoll. Om de här organisationerna också bryr sig om utsläppshandel, grön skatteväxling och privata investeringar är vi kanske inte helt ute och cyklar.

Alla registrerade organisationer har möjlighet att ansöka om att ordna ett seminarium. UNFCCC-sekretariatet väljer sedan ut vilka som faktiskt får ordna dem.

Nu har UNFCCC-sekretariatet beslutat att inför en avgift på 1000USdollar för att arrangera ett seminarium (ungdomsorganisationerna ska undantas av kravet). 1000 dollar kan synas som ett litet pris för att få komma till tals i ett sammanhang där ”alla” är på plats. Den som vill ställa ut vid svenska miljökonferenser kan behöva betala mer än så.

Men seminarierna här är tänkta att skapa möjligheter för nya idéer, som i förlängningen letar sig in i förhandlingsrummen. Sannolikt kommer det innebära färre ansökningar. Risken finns också att seminarierna bli mer likriktade, ordnade av enbart regeringar eller stora organisationer. Det vore synd.

Positiva vindar sveper in även över Bonn?

Med start idag kommer länders klimatförhandlare att befinna sig i Bonn under knappa två veckor för att ta ytterligare steg mot en text som blir ett avtal i Paris hösten 2015. Och åtminstone såhär inledningsvis råder viss optimism bland förhandlare och observatörer.

Därför ska det bli högst intressant att följa vilken påverkan några centrala händelser får på diskussionerna.

För några veckor sedan, efter ”tidspress och utmattning”, blev den gröna klimatfonden ”operationell”. Det innebär att fonden kan ta emot och fördela pengar. Det innebär att de många länder som förklarat uteblivna bidrag till fonden med att den ännu inte är verksam nu torde kunna skicka pengar till fonden. Exempelvis har Sverige tidigare satt som krav att fonden ska vara operationell innan de betalar de utlovade 300 miljonerna. Finansieringsfrågan är en av de många knutarna som måste lösas upp. Möjligen kan det ske några framsteg nu när fonden faktiskt kan påbörja sitt huvudsakliga arbete – att kanalisera pengar.

I måndags presenterade USA:s naturvårdsverk de regleringar som innebär att USA ska minska sina utsläpp från energisektorn med 30% till 2030. Även om summan som sådan är relativt liten (utslaget på nationella utsläppen blir det ungefär 11%) finns det ett stort symbolvärde i handlingen. Obama tar, om uttryckte ursäktas i strejktider, fighten mot kolindustrin och riskerar säkert en och annan demokratisk plats i senaten. Signalen blir förhoppningsvis att man från centralt håll i USA faktiskt tar diskussionerna inför Paris på allvar.

Redan dagen efter kom så indikationer från Kina på att världens största utsläppsland är överväger att sätta ett tak för sina utsläpp. Tidigare har landet pratat om intensitetsmål. Även om He Jiankun, ordförande för en rådgivande klimatkommitté, senare tonade ner sitt uttalande med att det handlade om en personlig bedömning, är det sannolikt ingen slump att uttalandet kom dagen efter att USA presenterat sin plan.

EU å sin sida presenterade idag siffror som visar att unionen kommer att överträffa sitt mål om 20% minskade utsläpp till 2020 med ca 4,5 procentenheter. Det kan å ena sidan ses som ett bevis för att EU arbetar aktivt för att minska sina utsläpp fram till 2020 och det kommer att användas av EU för att pressa andra länder att göra mer till 2020. Å andra sidan återkommer sannolikt diskussionen om varför EU inte skärper sitt mål till 30% . Dessutom går det att fråga sig hur ambitiöst förslaget om 40% minskade utsläpp till 2030 är, om 2020-målet överträffas. Dels är EU då redan närmare målet, dels finns ett stort antal utsläppsrätter sparade som kan användas för att uppfylla målet.

På det stora hela finns det alltså en hel del positivt att ta med sig in i detta möte. Återstår att se i vilken utsträckningen stämningen blir positiv även när diskussionerna drar igång. Strax är det öppningsplenar för arbetsgruppen ADP – den grupp som nu är en kontaktgrupp och ska börja förhandlar en text utifrån detta 20 sidor långa dokument. Då väntar en föraning om vad som väntar.

För att ge lite extra krydda åt denna försommarförhandling i Bonn kommer det under torsdag-fredag hållas två rundabordssamtal på ministernivå kring målen fram till 2020 och avtalet efter 2020 under ledning av polske Marcin Korolec och peruanske Manuel Vidal (den förre är sedan Warszawa-mötet i december ordförande för COP och den senare ska leda kommande förhandlingar i Lima). Någon större lust at fira försommar i Bonn verkar emellertid inte världens miljöministrar ha och de flesta uppgifter gör gällande att antalet ministrar blir tämligen få. Sverige kommer att representeras av statssekreterare Anders Flanking.

USA och Kina i samtal

FN:s klimatförhandlingar innehåller 194 parter. Men, för att ett avtal ska vara värt mer än bläcket på papperet, är det nödvändigt att Kina och USA är med. Dels har det naturligtvis en symbolisk betydelse huruvida världens två stormakter och största ekonomier är med i ett avtal. Dessutom finns det en praktisk realitet som är svår att bortse ifrån – tillsammans svarar länderna för cirka 40 procent av de globala utsläppen. Lyckas inte dessa två länder minska sina utsläpp över tid är hoppet om att begränsa temperaturökningen till 2 grader just begränsat.

Vid mars månads förhandlingar i Bonn var tonen från just dessa länder något mer försonlig än vad som ofta varit fallet. En tolkning kan naturligtvis vara att de inte såg någon anledning att bränna något krut i en mellansession. En annan – mer optimistisk – tolkning är att de båda länderna faktiskt blivit mer angelägna om att minska sina utsläpp. Det finns visst fog för sådan (för säkerhets skull försiktig) optimism.

För en dryg månad sedan förklarade Kinas premiärminister Li Kegiang ”krig mot utsläppen” och strax därefter kom uppgifter om att miljölagstiftningen skärps, bland annat med hot om fängelsestraff för regionala ledare som inte klarar se till att miljökrav uppfylls. Sedan tidigare finns löften, bl.a. i femårsplanen för 2012 om att förbättra utsläppsintensiteten med 40-45 procent jämfört med 2005 till år 2020. Dessutom pågår försöken med utsläppshandel i flera städer och regioner. I Shenzhen har redan ett första år av utsläppshandel hunnit att utvärderas. Som vanligt när det gäller utsläppshandeln har utsläppen varit lägre än förväntat och redan nu finns i Shenzhens system ett överskott av utsläppsrätter motsvarande 10%. Nu planerar ledningen emellertid för att skrota överskottet, föra in bygg- och transportsektorn i systemet, samt att så småningom länka det med andra system.

Kina har dessutom en ökande produktion av förnybar energi – en tredjedel av elektriciteten kommer från sol, vind och vatten och av nya energin 2013 kom närmare 60 från förnybart. Problemet är fortsatt att Kina energibehov är stort. 70% av behovet täcks fortfarande av kol och det öppnas fortfarande motsvarande tre kolkraftverk i månaden.

I USA kom så sent som idag en rapport som visade på att klimatförändringarnas effekter redan är synliga i USA. Washington Post skrev häromdagen om att Obama ser som en av sina huvuduppgifter under återstoden av sin presidentperiod att ta krafttag avseende klimatfrågan.

Givet situationen i kongressen har Obama för länge sedan givit upp att med hjälp av federal lagstiftning inrätta styrmedel. Med hjälp av sin exekutiva makt har han beordrat Naturvårdsverket EPA att inrätta krav på utsläppsnivåer för nya och befintliga kraftverk. Den 2 juni ska EPA presentera kraven på befintliga kraftverk, vilket lär följas av kritik och juridiska processer från dem som menar att Obama bedriver ett ”krig mot kol”.

Det kring vad som sker i de båda stora utsläppsländerna. Men det sker även intressant interaktion dem emellan. Förra året enades länderna om att fasa ut hydroflourkarboner och i februari förkunnade utrikesminister John Kerry att länderna inför Paris ska föra bilatera samtal. Häromdagen skrev bl.a. Financial Times och Daily Telegraph  om hur samtalen varit konstruktiva och Kinas chefsförhandlare Xie Zenhua beskriver hur samtalen är ”down to earth” och att han är säker på att Paris inte kommer bli något nytt Köpenhamn. Todd Stern, Zenhuas amerikanske motsvarighet menar att samtalen är lovande.

Det finns enkel fyrfältare som jag tycker väl beskriver länders positioner i internationella klimatförhandlingar. Det land som drabbas hårt av klimatförändringar men har låga kostnader för att minska utsläppen kommer vara mer aktiva än de som inte drabbas av klimatförändringarna och dessutom har höga kostnader för att minska utsläppen.

Figur 2 Roller i klimatförhandlingar

I både USA och Kina finns en allt större insikt om att klimatförändringarnas kostnader drabbar även dem. Alltså kan länderna sägas flytta sig inom fyrfältaren. Om dessutom kostnaderna för att minska utsläppen sjunker ökar sannolikheten än mer för att de ska bli mer aktiva. Skiffergasen gör att kostnaden för att minska utsläppen sjunker i USA. Kina drar nytta av den tekniska utvecklingen och bygger solkraft och vindkraft till allt lägre kostnader. I båda länder genomförs utsläppsmarknader som gång efter gång visar att utsläppsminskningarna är billigare än beräknat.

Det är för tidigt att dra några stora slutsatser och kring frågan om bördefördelning länderna emellan finns ännu ingen enighet. Men om de båda stormakterna är på väg att flytta sig inom fyrfältaren är det förmodligen viktigare för möjligheterna att nå framgång i Paris än någon snitsig formulering kring bördefördelning.

IPCC-rapporten: Anpassning och utsläppsminskning behövs – nu!

IPCC:s andra arbetsgrupps underlagsrapport, med fokus på anpassningsåtgärder, slår fast att tempot i omställningsarbetet måste öka – och att klimatförändringarna påverkar oss alla redan nu. I stora delar av världen är anpassning till ett förändrat klimat en ren överlevnadsfråga.

IPCC:s nya rapport är på ungefär 2600 sidor, men den drygt 40-sidiga sammanfattningen räcker långt. I punkt efter punkt slår de över 2000 klimatforskarna fast att läget är värre än vi tidigare trott, att det är mer bråttom än vad många anar, att graden av säkerhet i analyserna är högre än någonsin och att man redan nu ser långtgående effekter av klimatförändringarna som blir svåra att vända tillbaks. För första gången är 4 graders temperaturhöjning inom detta århundrade en ständigt återkommande siffra – en högst reell risk som vi skyndsamt måste hantera.

Denna rapport fokuserar egentligen ensidigt på anpassningsåtgärder för att tackla klimatförändringarna, men genom att man så tydligt slår fast att det finns starka synergieffekter mellan att minska utsläppen och att minska riskerna, så går de båda områdena ”adaptation” och ”mitigation” tydligt ihop – mer så än tidigare, och mer så än i klimatförhandlingarna där det är två separata spår som ofta ställs mot varann. Dessutom behövs det förstås mer anpassning ju längre det dröjer med substantiella utsläppsminskningar.

Därför blir det rimligt även för oss att med avstamp i anpassningskraven som IPCC nu lyfter fram fundera på var vi gör störst nytta som litet land. Vad vi gör har ju nästan ingen praktisk betydelse för det globala klimatet – förrän någon annan tar efter. Med det som utgångspunkt har vi på Fores startat 2030-sekretariatet, med aktörer som bestämt sig för att vi ska nå en fossilbränsleoberoende fordonsflotta till år 2030, i linje med regeringens mål som den rödgröna oppositionen också ställt sig bakom. På samma sätt som Norge är världsbäst på elbilar och Danmark är globalt ledande inom vindkraft, kan Sverige bli det i omställningen till förnybart, resurseffektivt och mobilitetssmart inom hela transportsektorn. Det är en väldigt bra grund för att bli av global relevans, eftersom allt fler länder vill minska sitt allt dyrare oljeberoende och då måste ta krafttag inom transportsektorn.

Hela IPCC-rapporten hittar du på www.ipcc.ch, eller så läser du sammanfattningen direkt här http://ipcc-wg2.gov/AR5/images/uploads/IPCC_WG2AR5_SPM_Approved.pdf. Fores seminarium om IPCC-rapporten hittar du på Fores Youtube-kanal.

Ett orättvist och otillräckligt avtal – men inte hopplöst

Förra veckan samlades världens klimatförhandlare i Bonn för årets första möte inom FN:s klimatförhandlingar. De har ett tydligt uppdrag: fram till att ni möts i Paris 2015 ska ni göra det ni inte gjorde inför Köpenhamn – förbereda en text som era regeringschefer begriper och efter några justeringar kan anta.

Mötet i Bonn visade med tydlighet att det inte blir någon enkel uppgift. Efter några år där målet varit att rädda processen och skapa en färdplan framåt är förhandlarna nu i ett läge då de faktiskt ska förhandla fram ett avtal. Det innebär att alla de stora frågorna om vem som ska göra vad när måste diskuteras. Och det som göms i en luddig skrivning i december kommer upp för diskussion framåt våren.

Två tydliga exempel är ”applicable to all” från Durbanplattformen från 2011 och ”nationally determined contributions” från Warszawa i december. Två begrepp som är centrala för ett nytt avtal men vars innebörd är omstridda. EU och USA anser att ”Applicable to all” innebär en överenskommelse där alla länder har samma typ av åtaganden. Kina och flera utvecklingsländer håller med om att alla ska länder omfattas av ett avtal men formen för deltagande bör skilja sig åt mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.

Efter Durban såg det ut som att den digitala uppdelningen av länder i olika Annex, som skulle bli avgörande för länders typ av åtaganden, var bruten. I Bonn var diskussionen om Annexen högst påtaglig, inte minst i relation till ”nationally determined contributions”. Enligt Kina och flera utvecklingsländer innebär termen bindande åtaganden om utsläppsminskningar, finansiering, tekniköverföring med mera för Annex-I-länder och icke-bindande åtgärder för icke-Annex-länder. USA menar att det handlar om utsläppsmål som länder själva beslutar om och meddelar FN.

Diskussionen om dessa två begrepp illustrerar att frågorna om historiskt ansvar och bördefördelning i högsta grad lever. Fram till Paris kommer ni alla läsa otaliga formler för vad som är en rättvis fördelning. De bidrar till en principiell diskussion som är viktig. Men den sista natten i Paris kommer USA, Kina, EU, Indien och några till att försöka hitta en överenskommelse de finner acceptabel (vilket även det är någon form av rättvisa). Huruvida den är rättvis utslagen på 195 parter kommer spela liten roll för de stora spelarnas företrädare. Till råga på allt kommer de åtaganden som görs med största sannolikhet vara otillräckliga. Ett orättvist och otillräckligt avtal – hopplöst.

Inte alls. Även de till synes ambitionslösa avtalen fyller en funktion. Kyoto är bespottat men var centralt för att EU skulle få sin gemensamma klimatpolitik på plats. Köpenhamnsackordet innebar att stora utsläppare som USA och Kina satte sina mål på papper. Utfästelserna i en Parisöverenskommelse kommer att vara långt ifrån de önskvärda. Men de kommer fungera som en bas på vilken ytterligare minskningar kan byggas. Det fina med klimatmål är nämligen att de till övervägande del överträffas.

Men det gäller också att skapa förutsättningar för målen att överträffas så mycket som möjligt.

Lika viktigt som målen är därför att en mängd tekniska detaljer och mekanismer kommer på plats. Det är viktigt att den gröna klimatfonden som ska kanalisera klimatfinansiering visar sig fungera. Det är viktigt att det finns ett ramverk för hur utsläppsminskningar ska mätas och rapporteras. Det är viktigt att det finns marknadsmekanismer som skapar flexibilitet, kostnadseffektivitet och som sprider utsläppsminskningar över klotet.

Men det absolut viktigaste sker utanför FN-processen. Huruvida utsläppen faktiskt minskar beror på vad som sker inrikespolitiskt hos nyckelspelarna. EU ska under våren besluta om sin framtida klimatpolitik. I USA kommer naturvårdsverket under våren presentera utsläppskrav på existerande kraftverk. I Kina tar miljöfrågorna en allt större plats. Och även om det inte lät så i Bonn så närmar sig USA och Kina sig varandra. De för bilaterala samtal, de vill båda bli av med kolet och de har båda provat på att reglera utsläppen genom handel med utsläppsrätter.

Det är den utvecklingen som är avgörande för vilka utfästelser som förs i Paris. Det är den utvecklingen som avgör med hur mycket målen sedan överträffas.

Daniel Engström
Programchef Miljö
Tankesmedjan FORES

EU:s fördröjning får liten effekt på förhandlingarna

Skrev en analys om hur de internationella klimatförhandlingarna påverkas av att EU inte kunde komma till beslut om sina 2030-mål. Den publicerades hos miljöaktuellt. Läs den gärna.

Beslutet om EU:s nya klimatmål sköts på framtiden. För FN:s klimatförhandlingar får det inga stora konsekvenser. Däremot kommer generalsekreterare Ban Ki-Moons toppmöte i september inte bli mer än en samtalsklubb.

Köpa och skrota CDM-krediter

Idag ordnades en briefing om Voluntary cancellation of CERs – möjligheten att köpa krediter från CDM-systemet och sedan skrota dem. På så sätt skulle CDM inte bara bli ett system för kompensation eller offsetting av utsläpp på hemmaplan, utan skulle kunna bli ett sätt att finansiera utsläppsminskningar. Det här är en idé som lyftes i Fores rapport om framtiden för marknadsmekanismer, skriven av Ulrika Raab.

Under dagens seminarium lyftes frågan främst som en möjlighet att minska gapet mellan länders löften om utsläppsminskningar fram till 2020 och vad som behövs. Resonemanget gick enligt följande: länder har inte lovat tillräckligtl Men genom att köpa CDM-krediter som inte används för att kompensera för utsläpp utan skrotas kan olika aktörer (länder, företag) bidra till att minska gapet.

Det framgick inte tydligt vad incitamenten för olika aktörer att köpa och skrota CDM-krediter, annat än att det är bra för klimatet och att det kan ge goodwill.

Jag tycker det låter som en rimlig lösning att den gröna klimatfonden, när den faktiskt blir operationell, använder sina resurser till att köpa CDM-krediter och skrota dem. Det fyller flera bra funktioner. Man använder (och bevarar) en struktur som redan finns på plats och som fungerar bra (om än inte perfekt, men den har förbättrats). CDM-krediterna kan användas som ett kvitto för att en utsläppsminskning faktiskt ägt rum, vilket kan öka viljan att bidra till den gröna klimatfonden.

Där verkar vi ännu inte vara. Men jag tycker det är en idé som är värd att fundera vidare över.

/Daniel