Marknadsmekanismer (europeiska och andra)

Det känns naturligtvis paradoxalt att åka hela vägen till Qatar och som första ordentliga aktivitet lyssna på ett seminarium om EU ETS. Men det var precis det jag gjorde.

Climate Strategies ordnade ett seminarium om EU:s långsiktiga mål. Det hela utvecklade sig till en väldigt inomeuropeisk diskussionen vars bidrag till de internationella förhandlingarna nog begränsas till att en eller annan kanske fick en förbättrad förståelse av vad utsläppshandel innebär.

Michael Grubb beskrev i korta drag problembilden avseende EU ETS (det stora utbudet parat med den begränsade efterfrågan pga ekonomisk kris och oförmåga att hantera att EU:s övriga policies haft viss framgång). Enligt honom behövs en trestegsraket för att rätta till systemet.

1. En permanent skrotning av utsläppsrätter

2. Tidigarelägga förhandlingarna om målen för post-2020

3. Någon form av prisreglerande mekanism, ex. ett minipris på utsläppsrätter som säljs på auktion.

Han framhöll också att det är nödvändigt för beslutsfattare att vara på det klara med vilka mål de önskar att systemet ska uppnå. I debatten råder det nu viss förvirring kring detta. Är målet enbart att få ner utsläppen till en viss nivå, eller är det att skapa ett pris som driver teknikutveckling? Svaret är naturligtvis avgörande för vilka åtgärder som ska vidtas.

Tomas Wyns från CCAP Europe konstaterade att det behövs ett betydande teknologiskt genombrott inom 10-15 år om EU ska kunna minska sina utsläpp med 80-95% till 2050. Han föreslog därför att intäkter från auktionen av EU ETS bör gå till att stödja innovation av ny teknik. Han jämförde också de möjliga investeringarna i ny grön teknik i EU (130 miljarder Euro till 2020) och Kina (1.1 triljoner Euro).

Efter lunch var det dags för nästa sidoevent om marknadsmekanismer. Denna gång var det Harvard Project on Climate Agreements som tillsammans med IETA ordnade en diskussion om Market Mechanisms in a Post-Durban International Climate Regime. Rob Stavins (läs hans blogg. Den är mycket bra) inledde med en presentation vars essens kan sammanfattas i det jag skrev i blogginlägget ned. Vad vi nu ser är hur en de facto klimatregim bestående av sammanlänkade system för utsläppshandel är på väg att byggas upp.

Det som skilde Stavins analys kring detta från många andra var att han framhöll CDM och andra marknadsmekanismer inom FN-ramverket som viktiga, eftersom de fungerar som knytpunkt även för utsläppsmarknader som saknar viktiga gemensamma drag. Men genom ex. CDM kan de länkas indirekt, vilket ger samma fördelar som en direkt länkning, men innebär att de olika marknadsreglerarna inte behöver förhandla om frågor rörande ex. prisregleringsmekanismer.

Han drog också en parallell till hur GATT blev WTO och menade att olika bilaterala samarbeten kan leda till multilateral samarbeten om de utformas på ett sätt som gör att fler vill vara med. Just detta är ämnet för en kommande studie från FORES som skrivs av undertecknad och Oscar Widerberg.

Sedan tidigare har FORES lanserat rapporter om länkning mellan EU ETS och Kalifornien, samt om CDM och nya marknadsmekanismers roll på vägen mot en global koldioxidmarknad.

/Daniel

danielengstrom: Market based mechanisms will be essential in any new agreement

danielengstrom:

Market based mechanisms will be essential in any new agreement. 

A de facto interim (or post 2020) policy architecture may already be emerging, through direct and indirect linkages off carbon markets.

Professor Rob stavins delar sins tankar om en ny klimatregim.danielengstrom:

Market based mechanisms will be essential in any new agreement.

A de facto interim (or post 2020) policy architecture may already be emerging, through direct and indirect linkages off carbon markets.

Professor Rob stavins delar sins tankar om en ny klimatregim.

  1. klimatforhandlingsbloggen reblogged this from danielengstrom
  2. danielengstrom posted this

På plats i Doha

Är så på plats i Doha. Idag söndag har förhandlarna åtminstone officiellt tagit ledigt och några kanske åkte iväg på ökenutflykt eller gjorde något annat som innebär att de går in i den avslutande veckan med gott mod och starka krafter.

Själv har jag försökt få en bild av vad det är som sker. I stora drag verkar de flesta missnöjda.

Utvecklingsländerna är missnöjda bland annat därför EU och Australien inte lovar några större utsläppsminskningar fram till 2020 (EU står fast vid sina 20%, Australiens 0,5% minskning är knappt ett mål, snarare ett tillstånd). Som väntat vill inte heller USA göra något utöver de utfästelser om att minska sina utsläpp med 17% jmf med 2005 som de gjorde i Köpenhamn. Det framstår alltså som att de mål som redan finns är de som kommer gälla fram till 2020. Oroväckande, men ingen stor överraskning. EU borde naturligtvis gå till 30%, men idag är FN-processen inget som får den diskussionen att röra på sig.

Ytterligare skäl till U-länders missnöje är bristen på pengar till klimatfinansiering. År 2020 ska det utvecklade länder varje år enligt överenskommelse i Köpenhamn bidra med 100 miljarder dollar. Några sådana summor är de rika länderna inte i närheten av leverera. Nu kräver flera u-länder att det ska skapas delmål för finansieringen, ex. 60mdr dollar till 2015. Diskussionen är infekterad (för genomgång, se Jakob Skovgaards policy paper från häromveckan) och ingen vet riktigt vart pengarna ska komma från och det finns ingen enighet om var de får komma ifrån. Kina med flera kräver att de ska vara offentliga medel, för att det skapar förutsägbarhet. I just dessa tider är det kanske tveksamt om just statsbudgetar ska vara främsta hoppet. Mer privat kapital är som alltid en nyckel.

USA och andra utvecklade länder är missnöjda därför att arbetet i arbetsgruppen LCA fortsätter. De menar att i och med avtalet i Durban ska arbetsgruppen stängas. Det anser inte u-länderna och vad det verkar inte heller den saudiske ordföranden (som därför får kritik av såväl USA som EU). Utvecklingsländerna befarar att viktiga principer och frågor från LCA då inte ska tas med i framtida diskussioner.

Och i diskussionerna kring Durbanplattformen verkar det gå så sakta framåt som man kan tänka sig, eftersom det mesta av fokuset ligger på att lösa frågor om Kyoto och LCA.

Till stor del påminner situationen om den som var i Durban förra året. Det finns en rad spår som inte nödvändigtvis hänger ihop, men eftersom det är samma länder som förhandlar de olika frågorna så används de olika käpphästarna som påtryckningar i de olika frågorna. Därav följer olika resonemang av typen att om det inte blir några nya pengar till klimatfinansiering eller bättre åtaganden i Kyoto kommer u-länderna, då kommer LCA-gruppen inte att stängas och då kommer vi ingenstans framåt i diskussionen om Durbanplattformen och då blir det kollaps.

Det verkar ingå i dessa förhandlingars dramaturgi att de med start i slutet av första veckan kommer allt närmare en kollaps, men mot slutet hittar länderna ändå en lösning som räddar processen och mötet ses som ett första steg mot någonting bättre.

Just kring detta tycker jag Michael Levi på Council on Foreign Relations skriver bra. Ofta bli utfallet precis det man förväntar sig. Det är bara att under veckans gång är det lätt att glömma just det.

Imorgon ska jag på plats försöka skapa mig en bild av hur läget är. Inte bara i de stora frågorna, men även specifikt i diskussionerna kring de nya marknadsmekanismerna. Dessutom finns det en rad intressanta sidoevenemang att gå på. Såväl Harvadprofessorn Rob Stavins som Michael Grubb från Climate Strategies ska vara med i intressanta paneler om framtida marknadsmekanismer och EU:s klimatpolitik. Hoppas kunna återrapportera från dessa diskussioner och mycket mer.