Ståndpunkter utifrån inledande anföranden

Efter den första dagen har inledande presentationer gjorts av förhandlingsgrupperna, både generellt i COP och i ADP-spåret. Här sammanställer vi vad de betonat som ingångsvärden för förhandlingarna, grupp för grupp.

I vår guide till klimatförhandlingar finns ett avsnitt om de viktigaste spelarnas allmänna ståndpunkter. Nedan har Mattias Goldmann sammanfattat vilka frågor olika grupper valt att framhålla i sina inledande anföranden.

Det går snabbt att konstatera att precis som vanligt är det en mängd olika frågor som framhålls och det är sannolikt att flera av dessa frågor kommer att användas i förhandlingsspel i andra frågor. Flera av dem kommer att användas som skäl att inte göra framsteg inom andra frågor enligt modellen ”innan vi löst den här frågan finns ingen anledning att prata vidare om den här”.

EU välkomnar särskilt IPCC:s femte rapport och det ekonomiska stödet till Gröna Klimatfonden. EU betonar marknadsmekanismer som centrala i det nya avtalet, vill fokusera på metoder för rapportering av Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, robusta räkenskapsmetoder för marknads- och icke-marknadsbaserade mekanismer och att arbetet med att klargöra de kvantifierade utsläppsmålen för utvecklade länder kan slutföras.

G-77 och Kina önskar koordinering mellan teknologiöverföring och finansiella mekanismer, likabehandling av anpassning och utsläppsminskning. Warsaw International Mechanism for Loss and Damage ska bli funktionell och en mekanism ska etableras för att hantera ”response measures”, dvs att minska de sociala och ekonomiska effekterna av omställningen för främst oljeproducerande länder. Att uppfylla åtagandena under Kyotoprotokollet är avgörande för att skapa tillit i ADP-processen. Bolivia har fört deras talan.

Paraplygruppen (Umbrella Group) bedömer att särskilt klimatanpassning behöver jobbas vidare med, liksom regler för ökad kapacitet för utsläppsminskningar, inte minst inom jordbruket. Australien har fört deras talan.

Environmental Integrity Group (EIG) betonar vikten av att implementera upplägg för ökad transparens och att en bedömning görs av de utsläppsminskningar som redan beslutats, inklusive Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod. Efter år 2015 kan COP hållas vart annat år, föreslår man. Mexiko har fört deras talan.

Alliance of Small Island States (AOSIS) anger finansiella frågor som avgörande för COP20 och vill se större tydlighet och förutsägbarhet kring hur USD 100 mdr/år ska mobiliseras från år 2020. Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod måste ratificeras och marknadsbaserade mekanismer måste förbättras, med inbyggd nettoutsläppsminskning i CDM. Jamaica och Nauru har fört deras talan.

Afrikanska gruppen betonar vikten av långtgående utsläppsminskningar och ledarskap från utvecklade länder, inklusive ratificering av KP2, och en fokuserad diskussion om långsiktig finansiering. Gruppen önskar ett tvåårigt arbetsprogram kring gender och klimat. Sudan har fört deras talan.

Like-Minded Developing Countries (LMDCs) betonar att ADP nu bör handla om förhandlingar om konkreta texter, önskar skärpta utsläppsmål fram till 2020 och betonar ”response measures”. KPs bör skyndsamt ratificeras och Annex 1-länders gap mellan utsläppsåtaganden och klimatmål bör stängas senast i juni. Nicaragua och Pakistan har fört deras talan.

Least Developed Countries (LDCs) betonar vikten av snabba och långtgående utsläppsminskningar, bedömer stödet till GCF som uppmuntrande men otillräckligt, begär ökad klarhet kring nationella anpassningsplaner (NAP), inklusive hur de ska rapporteras och vilket mandat de relaterade grupperna har. LDC arbetsprogrammet bör fullt ut implementeras i ADP-arbetet. Nepal har fört deras talan.

BASIC (Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina) betonar ett globalt fokus på anpassning, ökade ambitioner från utvecklade länder, en fullt fungerande Warsaw International Mechanism for Loss and Damage och vikten av framsteg för långsiktig klimatfinansiering. Sydafrika har fört deras talan.

ALBA-gruppen (Bolivarian Alliance for the People of our America) önskar förhandlingar om konkreta texter, att utsläppsminskningar och klimatanpassning integreras. Venezuela har fört deras talan.

Arabiska gruppen betonar utvecklingsländers önskan att diversifiera sina ekonomier och de utvecklade ländernas historiska ansvar, med KP som en hörnsten för ett framtida regelverk. Saudiarabien har fört deras talan.

AILAC betonar vikten av NAP och finansiering av detta arbete, säkerställande av långsiktigt stöd för anpassningsfonden, förstärkning av institutioner för kapacitetsuppbyggnad. Costa Rica och Chile har fört deras talan.

Coalition for Rainforest Nations (CfRN) lyfter fram REDD+ som en central del av ett nytt avtal, önskar ett REDD-fönster i GCF och önskar koordinering av REDD-aktiviteter. Panama har fört deras talan.

Central American Integration System (SICA) önskar konkret handling för klimatanpassning som bör behandlas lika med utsläppsminskningar medan ”loss and damage” bör behandlas separat från anpassning. Warszawa riktlinjerna för REDD+ bör operationaliseras och hur den långsiktiga klimatfinansieringen ska lösas bör klargöras. Belize har fört deras talan.

Sammanställningen är till stor del hämtad från IISD:s olika engelskspråkiga sammanställningar. Språkbruket är informellt, dvs vi har inte något exakt bruk av termer som ”bör”, ”önskar”, ”begär” etc.

Mattias Goldmann

Daniel Engström Stenson

Fem områden vi skulle behöva snacka mer om på COP20

Klimatförhandlingarna har bara börjat, vilket resultatet blir vet vi inte än – även om jag är optimistisk. Men redan nu vet vi vilka frågor som knappt finns på dagordningen, i förhandlingarna, på sidoeventen, i påtryckarorganisationernas skrifter eller i media. Här är fem områden vi skulle behöva snacka mer om på COP20:

– Pre-2020. Om vi, rent teoretiskt, skulle stoppa alla utsläpp idag, skulle vi ändå ha stora svårigheter att klara oss under 1.5 graders temperaturhöjning, och utsläppen ser ut att 2014 ånyo nå rekordnivåer. Alla är överens om att betydande utsläppsminskningar måste göras redan nu, och FN-processen ger i sig lika hög prioritet åt detta som åt det långsiktiga målet. Men allt fokus hos delegationerna vi bevakar, intresseorganisationerna vi träffar och medierna vi läser är på målet post-2020.

– KP2. Christiana Figueres har fräst ifrån men få har hakat på; Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod är idag långt ifrån att träda i kraft. Alltför få av de tilltänkta undertecknarna – som i sig var alltför få redan från början – har ratificerat protokollet. I Durban och Qatar hade miljörganisationer en mycket aktiv kampanj för KP2 (inklusive t-shirttryck och mycket annat), och och utvecklingsländer slog fast att KP2 var förutsättningen – ”the stepping stone” för att nå ett långsiktigt avtal. Så varför har alla släppt KP2 nu, när det rimligen bara behövs en push för att få de länder som redan lovat att de ska ratificera att faktiskt göra det?

– CDM. FN:s utsläppsmekanism CDM, Clean Development Mechanism, har på tio år levererat över 1.5 gigaton utsläppsminskningar, gett 138 mdr USD i klimatfinansieringsinvesteringar – uppemot tio gånger större än det offentliga stödet – och levererat över 100 GW ny grön energi och sparat minst tre miljarder dollar. För post-2020-avtalet ska mekanismer för utsläppsminskningar tas fram, med fokus på mätbarhet, verifierbarhet och rapportering, en process CDM utvecklat efter över 5000 godkända projekt. Varför tas inte dessa erfarenheter bättre till vara – och varför är marknadsmekanismer som CDM ett rött skynke för så många som förespråkar den besläktade men svårgenomförbara globala koldioxidskatten?

– Transporter. Skog och jordbruk diskuteras i varje hörn av COP, med massor av side events, med mekanismer som REDD och LULUCF och med ett självklart fokus när biodiversitetens mästare Peru har ordförandeskapet. Men ska klimatfrågan lösas är transportfrågorna minst lika viktiga. De diskuteras bara på ett futtigt side event, och flygets och sjöfartens respektive organ ICAO och IMO verkar mycket nöjda med att hålla sig under radarn.

– Ikraftträdandet. 2015 ska ett avtal beslutas om i Paris för att träda i kraft år 2020. Det ”vet” vi alla vid det här laget. Men det finns tre skilda alternativ till vad som ska krävas för att avtalet ska träda i kraft; ett minsta antal undertecknare, eller en minsta andel av världens utsläpp, eller en ”dubbeltröskel” med båda dessa krav. Hur många länder och/eller vilka utsläppsprocent som ska uppnås råder det också vitt skilda meningar om, och det är lätt att misstänka att en del gärna ser ett avtal som får stora svårigheter att träda i kraft. Eftersom alla ansträngningar att få till ett bra avtal är mycket lite värda om avtalet inte träder i kraft, bör vi diskutera detta i Lima.

Så ser min topp-fem ”Vi måste snacka”-lista ut. Hur ser din ut? Mejla mig – mattias.goldmann@fores.se!

Låt klimatförhandlingarna börja!

Nu börjar allvaret! COP 20 i Lima inleds av Marcin Korolec, ordförande för fjolårets COP19 i Warszawa. Han är sannerligen ingen muntergök. Så när till och med han låter optimistisk vet man att det finns rimligt goda förutsättningar att komma rejält framåt i Lima, på vägen mot Paris.

Korolec menar att COP19 var det toppmöte då processen blev förutsägbar och transparent, och även om det är lite självförhärligande är det en mycket viktig process han lyfter fram. När Köpenhamn misslyckades, var det till stor del för att alltför många parter inte var (eller kände sig) delaktiga i det förslag som lades fram, och för att misstänksamheten mellan de förhandlande parterna var för stor.

Gröna Klimatfonden lyfter Korolec som en viktig framgång, och visst är det så – uppstartsmålet på 10 miljarder dollar i bidrag nåddes nästan redan på insamlingsmötet
i Berlin häromveckan och mer pengar kommer garanterat att aviseras under COP-mötet. Mängden pengar må ligga utanför det faktiska klimatavtalet som förbereds, men med ett betydligt lägre belopp hade det varit mycket svårare att nå fram i Lima och Paris.

Nya utsläppsmål från EU, USA och Kina lyfts fram i Korolecs inledning, som ett viktigt exempel på att alltfler parter redan tar steg på vägen som i Paris nästa år ska kunna summeras som något som närmar sig att vi kan klara tvågradersmålet. Mer kommer att behöva komma längre fram, i en process som minst av allt är enkel, men för att alls tro på hybridlösningen med starka inslag av underifrån-och-upp måste det finnas klara indikationer på att den levererar.

Ban Ki-moons klimattoppmöte i New York i september lyfts som en framgång. Det har Korolec rätt i, inte minst för att det där skapades nya arbetsgrupper länkade till FN-processen bl.a. för skogsskydd, och för alla stora institutionella investerare som här tog ett stort steg mot att avveckla kolet och skapa gröna obligationer.

Företagens roll lyfts kort av Korolec, och visst har han rätt i att detta kan bli en nyckel till att nå ända fram i klimatförhandlingarna. Hundratals storföretag kämpar för ett fungerande och ambitiöst utsläppshandelssystem redan idag, med rätt mekanismer kommer många fler att göra mycket mer.

Min egen lista hade inte sett exakt likadan ut som Korolecs, men jag delar bilden att vi faktiskt har goda förutsättningar att ta de avgörande stegen mot ett bra avtal i Paris här i Lima.

Vi följer frågan från idag till sista klubbslaget, på plats i Lima, Tobias och jag, med Daniel vid kontrollbordet i Stockholm. Tidsskillnaden gör att vår trio aldrig sover, ständigt i tjänst för klimatet!

USA och Kina i överenskommelse

Världens två stormakter, tillsammans ansvariga för nästa hälften av de global utsläppen av växthusgaser har kommit överens om nivåer för sina framtida utsläpp.

Det var nödvändigt för att det ska bli ett avtal i Paris om ett drygt år. Det är ingen överraskning att en sådan överenskommelse tillkännages, men sättet det gjordes på kan synas något överraskande. Överenskommelsen visar också att de väsentliga överenskommelserna ofta­ inte sker i ett förhandlingsrum i en av FN hyrd byggnad, utan i bilaterala samtal.

Det går alltid att önska sig mer ambitioner. Det som presenterats ligger i linje med vad länderna kan känna sig någorlunda säkra på att uppfylla. Fortfarande återstår att se hur målen ska uppfyllas, men också hur det genom mätning och rapportering ska kunna säkerställas att de uppfylls.

Ungefär så kan man sammanfatta den överenskommelse kring framtida utsläpp av växthusgaser som Barack Obama och Xi Jinping presenterade i onsdags morse.

Tidpunkten och presentationen, inte överenskommelsen, överraskar Att USA och Kina skulle hitta en överenskommelse var i sig inte någon stor överraskning. Sedan i våras har det kommit rapporter om pågående bilateral samtal, och jag skrev i maj om hur de beskrevs som öppna och konstruktiva.

Min bedömning är att man från båda sidor önskar undvika en upprepning av sista dagarna i Köpenhamn där länder slängde fram siffror i en hastighet som gjorde det omöjligt för influgna regeringschefer att bedöma dess innebörd. Därför har FN-processen fokuserat på att länderna ska inkomma med sina bud i god tid före Paris, men även utanför FN-processen har länder försökt hitta tidigare överenskommelser om mål, vilka USA och Kina alltså presenterat. Inte minst för USA har det varit centralt att Kina är med i ett avtal, och att få dem att komma fram med ett bud har varit centralt i den amerikanska strategin. Överenskommelsen är också väntad på så vis att i båda länderna har utvecklingen gått i sådan riktning att intresset för klimatfrågan ökar. De negativa konsekvenserna av klimatförändringarna och användningen av fossila bränslen har framträtt tydligare både i USA och Kina, samtidigt som kostnaderna för att minska utsläppen har sänkts, genom skiffergas, genom prisutvecklingen på förnybart.

Om överenskommelsen var väntad var sättet och tidpunkten för presentationen något överraskande. Genom att göra tydligt att detta är en bilateral överenskommelse utanför ramen för FN-förhandlingarna, gör man också klart att FN-förhandlingarna inte är platsen för de viktiga besluten (även om överenskommelsen är gjord med Paris i tankarna). Det bryter mot den kinesiska positionen att UNFCCC är den centrala platsen för att diskutera klimatfrågan, men ligger mer i linje med en amerikansk önskan att kunna lösa frågor i mindre kretsar. Sättet det presenterades på, med gemensam presskonferens med Obama och Xi pekar dels på att frågan har stor vikt, men innebär också att Kina på ett något otypiskt vis framställer sig själva som en av de två stora aktörerna, och visar på ett internationellt ansvar de ofta skytt.

Signalvärdet större än utsläppsminskningarna Lika självklart som att det blir stor uppmärksamhet när världens två stormakter, som står för 45% av världens utsläpp, presenterar en överenskommelse, är det att ambitionerna inte kommer vara i linje med vad vetenskapen kräver.

Målen reflekterar vad som anses genomförbart utan allt för stora politiska kostnader. De flesta Kina-kännare, inklusive regeringen närstående Tsinghua Universitetet och Chinese Academy of Sciense, verkar överens om att det som Kina presenterade, utsläpp som slutar växa 2030 och 20% förnybar energi, är i linje med det förväntade. Det handlar alltså inte om någon drastisk vändning i den kinesiska klimatpolitiken. Det nya är att Kina faktiskt går ut med att de kinesiska utsläppen inom överskådlig tid inte längre ska öka  – men att det skulle komma var inte oväntat för de som lyssnat till signaler från Kina.

En viktig detalj är naturligtvis också hur mycket de kinesiska utsläppen har ökat fram till 2030 då ska peaka. Kommer utsläppen då ligga på 10, 15 eller 25% över nuvarande nivå? Michael Levi på Council on Foreign Relations diskuterar just detta och mycket annat här och refererar bland annat till den den här studien som räknar på att de kinesiska utsläppen peakar på 17% över nuvarande nivåer.

För USA:s del måste man först notera att de amerikanska ambitionerna om 26-28% minskade utsläpp till 2025 jmf med 2005 ter sig små i jämförelse med EU:s löften om 40% minskade utsläpp till 2030 jämfört med 1990. Ställer man USA:s löften i relation till 1990 handlar det om ungefär 14-15 procent minskade utsläpp. Och EU:s minskningar i relation till 2005 är -43% i den handlade sektorn och -30% i den icke-handlande sektorn.

Men, det finns sätt att se det amerikanska målet som ambitiöst. Ett sätt är att jämföra den årliga minskningstakt som kommer krävas efter 2020 om målet till 2025 ska uppnås. För att nå sitt nuvarande mål 17% minskade utsläpp till 2020 krävs en årlig minskningar om ca 1,2%. För att nå målet om 26-28% minskade utsläpp till 2025, krävs mellan 2020 och 2025 en årlig minskning om med över 2,3-2,8%, vilket är högre än de Europeiska årliga minskningarna som krävs för att nå sitt mål till 2030.

Det kan också ställas i relation till perioden 1990-2005, då de amerikanska utsläppen ökade med 0,9 procent årligen.

Därtill måste man påminna sig om att det i USA och Kinas fall handlar som stora volymer av minskningar. Tidiga beräkningar visar att överenskommelsen att det fram till 2100 handlar om minskade utsläpp motsvarande 640 miljarder ton koldioxid. Det är mer än de samlade globala utsläppen mellan 1990 och 2013. Och det är alltså beräknat på endast denna överenskommelse, alltså att Kina utsläpp inte ökar men är konstanta från 2030 och framåt, att USA:s utsläpp bara minskar fram till 2025 och att inga andra länder gör mer än vad de redan förutsatt sig.

En ytterligare effekt är att om Kina står fast vid sitt löfte att ha 20% förnybar energi, kommer det att ytterligare pressa ned priserna på förnybart även för andra länder som önskar sådan teknik. Slutligen sätter det naturligtvis press på andra stora utsläppare att också presentera sina målsättningar.

Det blir ett avtal och vi vet ungefär vilka siffror det kommer innehålla Med mer än ett år kvar till Paris har världens tre största utsläppare redan presenterat målsättningar för 2025 eller 2030. Några stora förändringar av dessa kommer vi inte att se fram till Paris och därmed går det att bilda sig en hygglig uppfattning om vad ett avtal i Paris kommer att innehålla avseende utsläppsminskningar.

Det innebär att det mesta pekar på att det blir ett avtal i Paris. Som jag varit inne på tidigare kommer det inte vara ett avtal med de ambitioner som vetenskapen kräver. Men det kommer vara ett avtal med de stora utsläpparna och det kommer vara något att bygga vidare på.

Att de stora länderna redan presenterat sina målsättningar skulle kunna ses som att förhandlingarna mot Paris blir lite tråkigare. I viss mån stämmer det kanske. Spänningen kring vilka siffror som ska presenteras är borta. Men det återstår flera viktiga frågor, inte minst om hur det ska verifieras att dessa målsättningar uppfylls, och då är de inte minst i Kinas fall intressant att följa i vilken utsträckning de kommer acceptera att ha samma krav på mätning, rapportering och verifiering (MRV) som exempelvis USA.

Löftena kommer sannolikt också att specificeras något, inte minst vore det önskvärt att få tydligare siffror på vad Kinas målsättning innebär. Det kommer eventuellt i Kinas bidrag (INDC), men det är som bekant ännu inte fastlagt exakt hur dessa INDC får se ut.

En intressant aspekt av överenskommelsen blir naturligtvis hur det påverkar de båda länderna vid förhandlingarna i Lima och framöver mot Paris. Inte minst blir det spännande att se hur Kina fortsättningsvis kommer agera i sina grupper BASIC (tillsammans med Indien, Sydafrika och Brasilien), Like minded developing countried LMDC (tillsammans med bland andra Ecuador och Saudiarabien) och G77. Samtidigt är utsläppsminskningar bara en liten del av förhandlingar, i frågor om anpassning, om klimatfinansiering, om tekniköverföring kommer nog USA och Kina även fortsättningsvis ligga en bit ifrån varandra.

Därtill kommer det vara mycket intressant att se hur de båda länderna ska nå sina mål. I USA:s fall vet vi att skiffergasen bidragit till minskade utsläpp, men det finns tecken på att den utvecklingen är på väg att stanna av. Naturvårdsverket EPA:s regleringar av kraftverk kommer ta USA en bit på vägen mot målet, men inte hela vägen. De många initiativen på delstats- och stadsnivå kommer innebära minskningar av utsläppen som syns i de nationella räkenskaperna. Men det kommer sannolikt krävas några extra åtgärder, och vem som ska besluta om dem återstår att se.

Dessutom bör man komma ihåg att utsläppsminskningarna inte bara ska genom att minska utsläppen av koldioxid, utan även andra växthusgaser, exempelvis de kortlivade växthusgaserna som USA samarbetar med bland andra Sverige om i CCAC. I Kinas fall kommer förnybarhetsmålet om 20% vara en viktig del. Dessutom blir det intressant att följa vad den femårsplan som ska presenteras nästa höst innehåller avseende klimatpolitik. Utsläppshandeln som nu finns i sju provinser och utvärderas kontinuerligt kommer eventuellt att bli nationell under nästa femårsplan 2016-2020.

Klart i Bonn – klart för Lima

De sista förhandlingarna inför årets COP i Lima är nu avslutade. Med sig till Lima tar förhandlarna två utkast till texter om så kallade INDC (intended nationally determined contributions) – alltså de bidrag länder ska göra senast det första kvartalet 2015, samt om förstärkta ambitioner fram till 2020 där finansiering är en central fråga.

De två ordförandena hade inför mötet satt målet att ha två färdiga texter som skulle kunna antas i Lima. Den ambitionen framstod redan från början som optimistisk i överkant, och det framgick snart att några färdiga texter skulle det inte finnas. Bland annat därför att de olika diskussionerna tog betydligt längre än tid planerat och därför fanns helt enkelt inte tid för riktiga förhandlingar om text.

Några delegater jag talade med menade ändå att stämningen varit relativt god och att den något långsamma takten är naturlig med tanke på att det snart är dags för förhandlingar i Lima. Därför tänkte inga länder som redan här i Bonn lägga fram de förhandlingskort de har närmast bröstet. Däremot ansågs det att relativt konkreta och konstruktiva diskussionerna i korridorerna visar på att det börjar närma sig viktiga beslut. En delegat påpekade också att det viktigt att saker få ta sin tid. Den stund man hoppar över ett steg, säkerställer man att man snart kommer behöva hoppa tio steg tillbaka.

Mötet i Bonn avslutades med att – som seden numera bjuder – ett antal utvecklingsländer uttryckte sin oro över att förhandlingar om text inte börjat på riktigt. De vill ha text på skärmen – alltså att en förhandlingstext läggs upp på storbild och där länder får ge synpunkter på paragraf efter paragraf. De uttryckte också viss misstänksamhet mot ordförandena och menar att de inte i tillräckligt stor utsträckning tar ombord de förslag som skickas in av medlemsländer (läs utvecklingsländer som vill att alla inskickade förslag ska blir förhandlingstext att utgå ifrån). Samtidigt ryckte en del länder, kanske framför allt Schweiz, ut till ordförandenas försvar och menade att det inte var deras fel att förhandlingarna gått långsamt.

Men nu finns det alltså uppdaterade texter för INDC och ambitioner fram till 2020. Ordförandenas ambition är nu att börja förhandla dessa omedelbart i Lima, där tjänstemännen har sju dagar på sig innan ministrarna dyker upp. Då ska allt utan de allra svåraste detaljerna vara lösta. Frågor om ”equity”, differentiering och omfattning av INDC:s kommer vara bland dem. Liksom finansiering. Men även frågan om längd på åtagandeperioder i nytt avtal, juridisk status och om det ska finnas något övergripande mål utöver målet om att begränsa uppvärmningen med två grader.

Ett utkast på text till Parisavtal ska enligt ordförandena finnas tillgänglig i maj 2015, för att kunna diskuteras vid sommarsessionen i Bonn i juni.

Neda följer några fler detaljer om några av de frågor som diskuterats:

Work Stream I (Parisavtalet)
Avseende texten om INDC går det redan nu säga att avsaknaden av ordet ”equity” kommer medföra kritik från utvecklingsländer, och det får sägas vara vågat av ordförandena att ta bort ordet ur texten. Det har historiskt varit centralt inte minst för Indien, och avser en form av proportionell rättvisa som utvecklingsländer anser tillhör grundprinciperna i FN:s klimatkonvention.

Diskussionerna kring INDC har annars handlat mycket om omfattningen av dessa bidrag. Ska de enbart handla om minskningsåtgärder eller även innefatta bidrag till finansiering och anpassning? I det utkast som följer med till Lima ligger fokus definitivt på minskningsåtgärder, vilket säkert kommer ge upphov till diskussion. Möjligen kan fråga lösas om diskussioner kring anpassning och finansiering i andra delar av ett avtal kommer igång.

En annan diskussion kring INDC har naturligtvis varit om alla länder ska skicka in samma typ av information och bidrag, eller om det ska särskiljas baserat på förutsättningar och ansvar. I det utkast som finns har de minst utvecklade länderna undantag. Även detta kommer diskuteras flitigt i Lima. Andra utvecklingsländer kommer också vilja ha rätten till större flexibilitet i sina bidrag.

Diskussionen kring differentiering mellan länder har även återkommit i diskussionerna om element för nytt avtal och en del förslag har lagts fram. Det som fått mest uppmärksamhet är Brasiliens, som jag berättade om häromdagen. Det handlar om en form av cirkelindelning (concentric), där det mest robusta bidragen eller åtaganden ska komma från utvecklade länder som utgör det inre i denna lökliknande cirkelsamling. Runt det inre finns flera lager, baserat på förutsättningar och ansvar. Alla ska sedan sträva efter att komma till mitten. Frågan är bara hur länder ska lockas dit? Flera frågor återstår, men det är flera som efterfrågat mer information från Brasilien.

Ett antal länder har uttalat att det behövs någon form av differentiering av länders ansvar utöver de som kommer av INDC:s. Andra, ex. USA påpekar som alltid att det är farligt att låsa sig vid indelningar av länder, eftersom förutsättningar förändras.

Intressant var också hur Sydafrika under sista dagen sade sig ha funderat lite extra över INDC och kommit fram till de förvisso är bra, men att det inte bara behövs contributions (bidrag) i Paris, utan även commitments (åtaganden). Termen INDC tillkom efter hårda förhandlingar i Warszawa. Att öppna upp den lådan i Lima kan ge upphov till livliga diskussioner.

En ytterligare fråga som kan vara värt att hålla ögonen på i Lima är den om cykler för INDC och eventuella åtaganden i ett nytt avtal, slarvig uttryckt åtagandeperiod (det kommer sannolikt inte handla om åtaganden, men det är termen som använts för Kyotoprotokollet). EU har nyss kommit överens om mål till 2030, men flera länder har i Bonn framfört att de vill ha kortare perioder om fem år för att möjliggöra tidigare justeringar utifrån ändrade förutsättningar och forskningsrön. Tuvalu höll ett animerat anförande kring detta och menade att industrins behov av långsiktighet enbart var ett svepskäl för långa perioder med låga ambitioner. USA, sannolikt av helt andra skäl, förespråkar också femåriga perioder. EU kan tänka sig någon form av utvärdering efter fem år.

Även i denna fråga har Brasilien tagit på sig tankesmedjehatten och kommit med ett förslag som går ut på att bidragen ges för fem år i taget, men att man samtidigt ger ett indikativt bidrag för de kommande fem åren, som sedan utvärderas efter tre år, alltså två år innan de träder ikraft.

Frågan är sådan att den är väldigt enkel att bilda opinion kring – Tuvalus tal kändes riktat delvis också till civilsamhället – men det kan ifrågasättas om det verkligen är en fråga värd att spendera mycket tid kring. Olika länder har olika budgetprocesser, valcykler och annat som gör att olika perioder passar dem olika bra. Sannolikt kommer det finnas någon form av kontinuerlig utvärdering och rapportering, som inte nödvändigtvis behöver stämma överens med de olika slutåren för bidrag.

Workstream 2 (Fram till 2020)
Även i arbetsström två får förhandlarna med sig en text till Lima. Även om det någonstans funnits en förhoppning om att stärka åtaganden fram till 2020 så har arbetsströmmen kommit att handla mycket om erfarenhetsubyte kring åtgärder och policies, om vad som kan göras bland icke-statliga aktörer som delstater, regioner, städer och företag. Den som är mer intresserad av det sistnämnda kan läsa tidigare gästinlägg på denna

Under veckan i Bonn har det också ordnats två så kallade TEMs (technical experts meeting) kring CCS (Carbon capture and Storage, alltså att separera koldioxiden från övriga utsläpp och sedan pumpa ner den i marken) och minskning av utsläpp av växthusgaser utöver koldioxid. Diskussionen kring CSS berörde bland annat att CCS är en än så länge dyr teknik som med nuvarande CO2-pris inte är lönsam och som behöver mer investeringar, men att den har potential att underlätta för utsläppsintensiv industri som stål och cement. En sammanfattning av diskussionen finns här.

Diskussionerna i arbetsström två ansågs i allmänhet ha gått relativt bra. En stor fråga är naturligtvis finansiering där senaste utkastet vädjar till utvecklade länder att se till att Gröna klimatfonden fylls med pengar.

Fram till 1 december och mötet i Lima
Det här var alltså sista gången förhandlarna möttes innan Lima. Ordförandena skulle emellertid se till att träffa alla som önskade under dessa fem veckor och de vädjade också till delegationerna att ha kontakt med varandra, inte minst kring eventuella frågor om de ganska många nya förslag som kommit under veckan i Bonn.

6-7 november hålls det så kallade pre-cop i Venezuela där flera länder, dock inte Sverige, kommer vara representerat på ministernivå.

Den 1 december börjar mötet i Lima.

Tankar kring EU2030

Europeiska rådet enades natten till fredag om ett ramverk för klimat- och energipolitiken fram till 2030.  Några tankar utifrån vad jag vet än så länge följer här. Reservation alltså för att alla detaljer ännu inte är offentliga för oss vanliga dödliga.

Utsläppsmålet -40%
40% innebär att det som föreslogs av Kommissionen i januari ligger fast. Det blev inget av vare sig de försök från bland andra Storbritannien och Danmark att minska utsläppen med 50%, eller de 40+10 som den svenska regeringen fick i uppdrag av EU-nämnden att driva.

I sammanhanget får ändå 40% minskade utsläpp till 2030, jämfört med 1990 ses som en framgång. Det går att argumentera att givet det stora överskottet av utsläppsrätter i EU ETS är de minskningar som behövs göras mellan 2020 och 2030 i själva verket lägre. Å andra sidan innebär en ökning med 20 procentenhet på tio år att om samma fart hålls kommer EU nå sitt minimimål om -80% till 2050.

Green Alliance påminner i sin blogg om att förutsättningarna är radikalt annorlunda nu jämfört med 2007. Då var ekonomin inget bekymmer. De viktiga ledarna hade inga närstående val att fundera över. Nu är ekonomin i fortsatt utsatt position, och ledare som Cameron och inte minst Polens nya premiärminister ska snart in valrörelse.

Relativt övriga länder och grupper av länder i de kommande internationella klimatförhandlingarna är 40% ett starkt mål och gör att EU med någorlunda högt huvud kan informera övriga länder om sitt bud. Det verkar emellertid som att de flesta länder här i Bonn redan räknade in EU:s mål om 40% när Kommissionen föreslog det i januari. De europeiska beslutsprocesserna är inte alldeles enkla att förstå.

Målet innebär att utsläppen i EU ETS ska minska med 43% jämfört med 2005, och med 30% i den icke handlande sektorn (att 2005 här används basår beror på att det var handelssystemet trädde kraft, men tillsammans blir det alltså -40% jämfört med 1990). Minskningarna i den icke-handlade sektorn ska fördelas utifrån samma metod som tidigare, det vill säga baserat på BNP. Det innebär att Sverige och flera andra inte fick stöd för sin idé att bördefördelningen skulle baserar på kostnadseffektivitet, även om fördelningen för de länder som har en BNP över det europeiska genomsnittet ska justeras för kostnadseffektivitet.

Såvitt jag vet innebär detta att den svenska delen av minskningen i icke-handlade sektorn ännu inte är fastställd.

Handlande och icke-handlande sektor
En förhandling av denna typ kräver kohandel och det har länge synats ofrånkomligt att på något sätt muta Polen för att gå med på mål likt de som nu fastslogs. När man tittar på skrivningarna om handlande och icke-handlande sektorerna finns tydliga exempel på detta.

Inom handlade sektorn, EU ETS, ökas antalet utsläppsrätter som finns i den så kallade New Entrants Reserve från 300 till 400 miljoner. Intäkterna från auktionen av dess utsläppsrätter ska användas för att finansiera koldoxidsnåla innovationer.

Därtill inrättas en ny fond, somliga har kallat den Polen-fonden. Fonden består av intäkterna från försäljning av 2% av utsläppsrätterna, och ska användas för att förbättra energieffektivisering och modernisera energisystem i länder med en BNP per capita som understiger 60% av EU:s genomsnitt. Fondens resurser ska sedan fördelas baserat på länders utsläpp och BNP.

Därtill kommer länder med en BNP per capita under 60% av genomsnittet i EU också fortsättningsvis kunna förse sin energisektor med gratis utsläppsrätter. Emellertid med en begränsning om att max 40% av det totala antalet utsläppsrätter kan delas ut gratis. I Polens fall innebär det ungefär 200 miljoner gratis utsläppsrätter för perioden 2020-2030, ungefär hälften av vad deras energisektor fått fram till 2020. Likväl beräknas de vara värda ungefär 4 miljarder Euro, om snittpriset för perioden ligger på €20.

Ett antal uppenbara eftergifter som sannolikt var nödvändiga för att köpa ut Polen. Eftergifterna riskerar innebära att Polen i och med detta kommer fortsätta med en kolanvändning som inte är långsiktig hållbar. Men det ansågs nödvändigt för att få dem med denna gång. Håll i minnet att den polska kolindustrin, med över 100 000 anställda, redan nu lider av svåra ekonomiska förluster. Fyra av de fem största kolgruvorna, alla statligt ägda, går med förlust. Den enda som går med vinst är den privatägda. Läs mer här om Polens situation.

Danmark hade inför mötet föreslagit att inkludera transportsektorn i handelssystemet EU ETS. Det finns ett antal fördelar avseende kostnadseffektivitet att ta in flera sektorer i handelssystemet, eftersom det då går att hitta de billigaste utsläppsminskningarna inom fler sektorer. Exempelvis kommer transporter från 2015 vara del av Kaliforniens utsläppshandel. Men det finns också risker. En sådan vore att de åtgärder som nu genomförs inom transportsektorn, såsom direktiv för maxutsläpp på nysålda bilar och koldioxidskatt på bensin, antingen skulle upphöra eller i praktiken vore verkningslösa.

Skulle de upphöra skulle transportsektorns utsläpp troligen inte minska särskilt mycket under kommande åren, eftersom betalningsvilja för transporter är hög. På sikt vore innebörden möjligen att transportsektorn äter upp en allt större del av utsläppsutrymmet i handlande sektorn, på bekostnad av produktionsindustrin. Ur ett svensk perspektiv kan en också fundera över om en finansminister vore villig att låta intäkter från bensinskatten istället bli intäkter från en auktioner av utsläppsrätter.

Skulle de transportspecifka åtgärderna finnas kvar, skulle de inte ha någon egentlig effekt på de totala europeiska utsläppen, eftersom de minskningar som görs i transportsektorn då kan innebära en ökning i andra delar av handelssystemet eftersom taket är gemensamt.

Men nu blev det alltså inte så.

Anledningen till att Danmark föreslog att involvera fler sektorer i handlande sektorn är att de (liksom många andra) har avsevärt höga kostnader för att minska utsläppen i icke-handlande sektorn, inte minst transport och jordbruk. Kompromissen som nog Danmark kan vara nöjda med, är en ny flexibilitet som gör att länder kan välja att ta en del av sina utsläppsrätter i EU ETS för att skapa utsläppsutrymme i icke-handlande sektorn. Alltså kommer den danska energi- och produktionsindustrin få släppa ut lite mindre och den danska transport- och jordbrukssektorn lite mer, om de nu väljer att utnyttja mekanismen. En annan tänkbar lösning hade varit att skärpa utsläppsmålen i handlade sektorn jämfört med icke-handlade. Då hade fler minskningar gjorts där de för närvarande är billigare.

På tal om flexibilitet: Det förvånar och i viss mån oroar mig att det inte nämns något kring flexibilitet som i EU:s möjlighet att också använda internationella krediter, vilket Sverige föreslagit. Möjligheten att köpa internationella krediter kommer förhoppningsvis vara ett viktigt inslag i ett globalt avtal i Paris nästa år, och den länkning av utsläppsmarknader som EU talade varmt om för något år sedan lyser med sin frånvaro. En länkning av utsläppsmarknader är enligt mig fortfarande det mest realistiska alternativet för ett globalt pris på utsläppsrätter och jag hoppas inte att EU övergivit den tanken.

Samtidigt kan det finnas en poäng att EU i detta läge framför allt fokuserar på sitt interna. Så jag försöker att inte dra några förhastade slutsatser.

Mål om förnybart och energieffektivisering
Målet om 27% förnybart, som är icke-bindande på nationell nivå, är i enlighet med Kommissionens förslag från januari. De som önskar får därmed ha vilka nationella mål de önskar, men det blir inget krav på nationella mål vilket exempelvis Storbritannien välkomnar (ty det vore illa för de kärnkraftsinvesteringar som landet gör).

Energieffektiviseringsmålet på 27% fanns inte med i Kommissionens förslag från januari, men sedan dess har tillkommit ett förslag om 30% energieffektivisering. Nu blev det alltså 27 och hur stor skillnaden i praktiken blir kan diskuteras. Energieffektivisering är ju en av de frågorna alla säger sig vara för – trots detta genomförs de inte i den utsträckning som anses vara lönsamt. Ett mål driver sannolikt på energieffektiviseringen. Men nu förmådde ett antal länder, igen bl.a. Storbritannien, få igenom ett svagare mål.

Gemensamt för dessa båda mål är att de har en inverkan på handelssystemet och priset på utsläppsrätter. Är det så att energieffektivisering och förnybarhetsmål leder till minskningar av Co2-utsläpp som är större än taket för EU ETS, sjunker priset på utsläppsrätter eftersom efterfrågan på utsläppsrätterna minskar. Till viss del har dessa mål bidragit till det överskott av utsläppsrätter som nu finns i handelssystemet, även om den ekonomiska nedgången och en överskattning av svårigheter att minska utsläppen är viktigare förklaringar.

Det går att argumentera att de låga målen på förnybart och energieffektivisering gör att EU ETS blir än viktigare för EU:s klimatpolitik. Synd då bara att systemet för närvarande inte fungerar så effektivt som det borde.

EU ETS
Rådsslutsatserna föreskriver

a well-functioning, reformed Emissions Trading System (ETS) with an instrument to stabilise the market in line with the Commission proposal will be the main European instrument to achieve this target; the annual factor to reduce the cap on the maximum permitted emissions will be changed from 1.74% to 2.2% from 2021 onwards;

Min tolkning av detta är den Marknadsstabilitetsreserv som Kommissionen föreslagit kommer att införas. Däremot är det inte klart när. Flera länder, bland annat Storbritannien, Tyskland och Sverige har förespråkat att mekanismen införs tidigare än föreslagna 2021. Det föreslog för övrigt även jag och Lars Zetteberg i ett policy paper härförleden. Diskussionen om detta kommer sannolikt fortsätta under hösten och framåt.

Den brantare lutningen av minskningsbanan är nödvändig för att nå de -43% i handlande sektorn som slutsatserna föreskriver.

Sammantaget finns inte tydliga beslut som innebär att systemet blir det väl fungerade och reformerade EU ETS som beskrivs. När nu målen om förnybart och energieffektivisering hamnade på en relativt låg nivå är det emellertid än viktigare att reformera handelssystemet och förhoppningsvis utgör rådsslutsatserna en extra påtryckning. Om systemet reformeras så att det blir ett effektivt system kommer det innebär mer förnybart och mer energieffektiviseringar, utan specifika mål om detta.

Integrerade elnät
Slutligen finns i slutsatserna ett mål om att varje land ska ha en överföringskapacitet till andra länder som motsvarar 15% av sin elproduktion. Det tidigare målet var 10%. Målet är inte bindande och ansvaret för genomförande delas mellan Kommissionen och medlemmarna. Särskilt framhålls att de baltiska, spanska och portugisiska elnäten ska integreras med den inre elmarknaden.

En inre elmarknad är ett viktigt steg mot en Energiunion som en av den kommande kommissionens vice-ordförande Alenka Bratusek ska ansvara för.

* * *
Slutligen kan jag inte hålla mig från att säga något om den svenska vägen fram mot rådsslutsatserna. Mycket har redan sagts om mötet i EU-nämnden. Jag konstaterar att mötet i all för hög utsträckning präglades av att ledamöterna inte tyckte att det spelade någon större roll vad Sverige drev för position.

Hade regeringen på allvar trott att de kunde påverka skeendet i Bryssel hade de naturligtvis tidigare slagit fast en position och inte försökt ha med sig två mandat. Då hade de också försökt förhandla med andra partier och nå en överenskommelse om mål som Sverige faktiskt ska driva. Och oppositionen hade kanske brytt sig mindre av att göra inrikespolitik av resultatet.

Nu hade det sannolikt inte spelat någon stor roll vilken position den svenska regeringen for till Bryssel med. Men sådant ska vara upp till oss på utsidan att tycka. En regering borde ha större tilltro till sin förmåga att påverka än så.

Fortfarande oenighet kring INDC

I skuggan av EU:s förhandlingar om klimatmål för 2030 pågår sedan i måndags även klimatförhandlingar i Bonn, inför december månads COP i Lima.

Den frågan som får mest uppmärksamhet sedan jag anlände i onsdags är de så kallade INDC (Intended Nationally Determined Contributions), vilket alltså är de bidrag som länder ska lämna inför Paris. De som anser sig kunna göra så, ska lämna dem under första kvartalet 2015. Problemet är att det ännu inte finns någon enighet kring vilken information som ska finnas med i dessa bidrag. Att de ska innehålla ambitioner avseende utsläppsminskningar är alla överens om. Men ännu saknas enighet kring hur ambitionerna ska beskrivas utifrån basår, omfattning, om målen ska vara absoluta eller intensitetsbaserade.

Därtill råder oenighet kring om INDC ska innefatta något utöver minskningsåtgärder. Flera länder anser att även frågor om anpassning, implementeringsåtgärder och finansiering i utvecklingsländer bör finnas med. Andra, som Schweiz och USA, menar att om även anpassning ska ingå i INDC kommer det bli svårt att få bidragen klara i tid. Det visar sig att liksom ofta är tolkningen av tidigare beslut skild – många skulle mena att beslutet från Warszawa innebar att INDC skulle fokusera just på minskningsåtgärder. Exempelvis Singapore pekar på detta och menade att ju fler lager som finns i INDC, ju svårare blir det att få dem på plats och att de därmed riskerar bli urvattnade i det centrala -minskningsåtgärderna.

Kraven på att inkludera exempelvis anpassning i INDC kommer ur en rädsla för att frågan ska glömmas bort i ett avtal. Därför kommer det framöver vara viktigt att frågan om anpassning tas i beaktande i diskussionerna. Men det förefaller osannolikt att det annat än på frivillig basis för den som så önskar skulle finnas med anpassning och finansiering i ländernas INDC:s.

Den ständigt återkommande frågan om differentiering mellan länder avseende bidrag närvarar även här i Bonn. Skiljelinjerna är kända. Kina och övriga länder i den allt mer etablerade förhandlinsgruppen LMDC (Like Minded Developing Countries) håller hårt på att annexen från Kyoto-protokollet ska styra även vilka typ av bidrag länder ska göra, där de formella kraven ska vara högre på utvecklade länder. EU, USA och andra utvecklade länder menar att världen har förändrats och att även om bidragen naturligtvis ska vara olika, ska skillnaderna baseras på kapacitet och nationell förutsättningar, inte förutbestämda Annex-indelningar.

Brasilien föreslog under diskussionerna en ”concentric” ansats, där utvecklade länders ska ha striktare krav på typ av bidrag, och att övriga länders bidrag ska skilja sig utifrån kapacitet och nationella förutsättningar, men att alla länder ska sträva mot mitten (de striktare kraven). Det låter som en klassisk kompromiss och säkert kommer Brasilien få flera frågor om hur förslaget ser ut i detalj och hur det ska genomföras.

Diskussioner har haft utgångspunkt i det förslag till text som ordförandena publicerade i juli.

* * *
Det schema som lagts upp för de sex dagarna sprack redan första dagen då det tog lång tid att komma igång. Därefter har diskussioner om anpassning, finansiering och INDC tagit mycket tid. Tidsåtgången är emellertid inte enbart negativ, utan som en delegat uttryckte det, ett uttryck för att flera länder faktiskt talat om knäckfrågor och ibland kommit med förslag på lösningar. Fortfarande är rörelsen framåt emellertid långsam och vid gårdagens stock-taking tackade ordföranden för en bra diskussion ”för någon förhandling har det faktiskt inte varit tal om”.

Målet med veckan var från början att ha texter för INDC klara att lämna till beslut till Lima. Så kommer inte bli fallet och förhandlingarna måste fortsätta i Lima. Detsamma gäller arbetet i arbetsström två, som handlar om åtgärder inför 2020. Frågan kommer att diskuteras idag, utifrån denna text

Förhoppningen nu är att fram till imorgon hinna med en första runda av diskussion kring frågor om kapacitetsbyggande, tekniköverföring, vilke längd åtagandeperioder ska ha i ett nytt avtal (långa perioder ger just långsiktighet, kortare perioder ger utrymme för ändringar om förutsättningar förändras), som tillsammans med frågor om anpassning, finansiering, minskningsåtgärder utgör möjliga delar i ett nytt avtal.

* * *
Finansieringsfrågan är som alltid viktig.Inte minst för förtroendet gentemot utvecklade länder. Sveriges besked att öka anslagen till Gröna klimatfonden, varav en del är additionella, har noterats med uppskattning i Bonn och har även nått förstasidan på UNFCCC:snätsida.

Skärmavbild 2014-10-24 kl. 09.59.10

* * *
Mötet i Bonn tar slut på lördag kväll. Möjligen kommer en uppdatering innan dess. Oavsett så kommer en sammanfattande text när allt är klart och det finns en tydligare bild av vad som är läget inför mötet Lima.

Gästinlägg: Efter New York – Hur kan icke-statliga klimatinitiativ stärka det globala samarbetet

I veckan samlades över 800 ledare från stater, näringsliv, akademi, och filantropin,  påhejade av hundratusentals demonstranter, för att ge ny energi åt klimatfrågan, med sikte på Paris 2015 där ett nytt globalt avtal ska överenskommas. När regeringsföreträdare kom med få konkreta förslag på utsläppsåtgärder vändes nyhetssökande blickar mot icke-statliga aktörer såsom företag, städer, och finanssektorn. Från New York rapporterades exempelvis att över 1000 företag tillsammans uttryckte sitt stöd för ett pris på koldioxidutsläpp, stora institutionella investerare utlovade mer klimatvänliga placeringar, och 24 världsledande producenter av palmolja åtog sig att bidra till att stoppa avskogning. Det stora utrymme som gavs åt icke-statliga aktörer är en tydlig signal om riktningen för framtidens globala klimatsamarbete.

För tillfället är de nationella ambitionerna otillräckliga för nå det globala målet på maximalt 2 graders uppvärmning och ett utsläppsgap har uppstått mellan önskad och verklig utsläppsminsking.

Som ett resultat av att länderna inte ökar sina ambitioner har icke-statliga klimatinitiativ fått allt större utrymme även i FN:s förhandlingar. Under arbetsgruppen ADP där Parisavtalet ska förhandlas fram diskuteras icke-statliga aktörer under samlingsnamnet International Cooperative Initiatives (ICIs) och inbegriper, till exempel, småskaliga mellan-statliga klimatsamarbeten, globala företagsnätverk, nätverk av städer och klimatinitiativ från internationella organisationer. Kärnfrågan är om och hur ICIs ska integreras i FNs klimatarbete.

Även om händelseutvecklingen avseende företag, städer och investerare är lovande återstår flera viktiga frågor att besvara innan ICI på allvar kan ses som en viktig komponent i ett avtal. Flera av de existerande initiativen lider av vagt formulerade mål, dålig återrapportering om genomförda aktiviteter samt en otydlig arbetsbeskrivning. Ska ICIs bli något mer än lovande initiativ och faktiskt bidra till att fylla ambitionsgapet måste det finnas ett tydligt och transparant ramverk för att kunna analysera huruvida de verkligen bidrar till sänkning av utsläppen. Ett flertal organisationer, akademiker, beslutfattare och klimatkonventionens sekretariat spånar på ett mer övergripande ramverk för samarbete mellan FN och transnationella klimatinitiativ.

I nuläget finns det en rad konkreta förslag som också kan göra att det blir relevant att ha med icke-statliga initiativ i ett internationellt avtal. Till exempel skulle FN kunna användas för att samla de löften som görs av ICIs och utvärdera huruvida utsläppsgapet kan överbryggas. Somliga anser att sekretariatet skulle kunna få en ”grindvaktsroll” och med ett starkt mandat få möjlighet att avgöra om olika initativ lever upp till ett antal fastlagda krav. Endast de ICIs med tydligt mervärde ska erkännas av FN. Liknande förslag innebär att det skapas ett gemensamt ramverk för rapportering och översyn som kan användas för att analysera processer samt identifiera lyckade exempel och så kallade ”good practice”.

Förespråkare för mer inblanding av ICIs menar att de inbjuder till större engagemang och potential än de toppstyrda avtal som tidigare varit norm. Nyckelord är flexibilitet och kontextbaserade lösningar där alla drar sitt strå till stacken under sina egna förutsättningar. Många är dock skeptiska till ICIs och framförallt till att fokus riskerar flyttas från regeringars ansvar till en bredare och mer oöverskådlig massa av aktörer. I synnerhet måste utvecklade länder övertyga utvecklingsländer om att ICIs är ett komplement och inte ett substitut till de mellan-statliga förhandlingarna. Samtidigt krävs det en mer öppen dialog mellan klimatkonventionens medlemmar och icke-statliga aktörer om hur FN kan stödja ICIs i deras arbete.

Det är uppenbart att framtiden för globalt klimatarbete innehåller en rad spännande och innovativa samarbeten mellan olika samhällsaktörer. Men för att skapa de synergier som gör att aktörer och samarbeten tillsammans bidrar till att höja den globala ambitionsnivån för att rädda klimatet behöver ansvaret förtydligas.

Oscar Widerberg är doktorand på institutet för miljöstudier vid Vrije Universitet Amsterdam

Konkretion men lång väg kvar – avslutande reflektion från Bonn

Nedan följer en kort sammanfattning och några reflektioner från den senaste förhandlingssessionen i Bonn, som avslutades den 15 juni.

Allmänna intryck
I allmänhet präglades förhandlingarna av en relativt god atmosfär. Det faktum att både USA och Kina signalerat vilja på hemmaplan gav viss positiv energi, vilket främst märktes under de två dagar det var politisk representation på plats. Flera anföranden signalerade en viljeriktning. Kina pratade, jämfört med marssessionen i Bonn mer om vad de själva ska göra än vad andra borde göra. USA lät också positiva. USA är exempelvis drivande i att få så många som möjligt att komma med sina bidrag under det första kvartalet 2015.

Till den positiva stämningen bidrog också det faktum att den gröna klimatfonden (GCF) nu är operationell vilket innebär att den är redo att ta emot och betala ut pengar.

Samtidigt finns fortfarande misstro mellan parter. Det gjordes en hel del referenser till Köpenhamn. Somliga räds en exkluderande process, andra räds stora textmassor som anses ohanterliga. Detta gjorde att mycket av tiden ägnades åt processfrågor, inte sällan med udden riktad mot de två ordförandena för ADP (Ad hoc Working group on Durban Platform – arbetsgruppen där det som ska bli Parisavtalet förhandlas).

När diskussionerna sedan handlade om vem som ska göra vad när, var det i allt väsentligt kända ståndpunkter som förs fram. Men diskussionerna innehöll också ett större mått av konkretion och brådska.

INDC (Intended Nationally Determined Contributions)
I Warszawa beslutades att länderna (de som kan) under det första kvartalet 2015 ska lägga fram sina ”bidrag” (notera: ej åtaganden) som ska vara del av avtalet 2015. För de som önskar följa denna tidsplan är det naturligtvis angeläget att få tydligt vilken typ av information dessa bidrag ska innehålla. Det handlar exempelvis om ifall bidragen ska begränsas till utsläppsminskningar, eller om det även ska innefatta ex bidrag till anpassning eller finansiering. Men det handlar också om vilka basår och slutår som ska tillåtas, om bidragen måste visa på utsläppsminskningar över hela ekonomin eller enbart vissa sektorer, om utsläppsmål ska tillåtas vara intensitetsbaserade (ex. utsläpp per BNP/enhet).

Allt detta syftar till att förenkla för parterna att jämföra varandras åtaganden, däremot är inte tanken att alla länder ska komma med samma typ av bidrag.

En central fråga är också i vilken utsträckning de bidrag som lämnas i början av året också ska utvärderas gentemot exempelvis tvågradersmålet.

Tidigt under förhandlingarna presenterade de båda ordförandena Kishan Kumarsingh och Artur Runge-Metzger en text som är tänkt att klargöra just detta. Några stora och synliga framsteg gjordes emellertid inte under resterande förhandlingar – däremot utkristalliserades något tydligare vilka frågor där länder är ense och oense.

ADP (arbetsgruppen för Durbanplattformen – med målet att förhandla fram ett avtal till 2015)
Målet är att efter Lima ha en text som klargör vilka element som ska finnas med i ett avtal 2015. Det handlar om minskningsåtgärder, anpassning, finansiering, juridisk status, differentiering av ansvar, med mera. I och med att frågorna är sådana som historiskt varit de svåra nötterna att knäcka är det naturligt att många länder för fram samma argument som tidigare. Samtidigt konkretiseras de olika ståndpunkterna i takt med att beslut närmar sig.

Vid slutet av sessionen lovade de att i mitten av juli presentera en text med förslag på element som ska diskuteras vid nästa förhandlingsrunda, som ska äga rum 20-25 oktober i Bonn.

I någon mån får detta sägas vara ännu ett litet steg mot det som kommer bli ett avtal.

Inom ADP ska man också diskutera möjligheterna att höja ambitionen fram till 2020 (ett Parisavtal ska ju träda kraft 2020). I väntat på nya utfästelser från länder (som sannolikt inte kommer) kommer dessa diskussioner att i stor utsträckning handla om vad som kan göras utanför FN-processen. Under en dag i Bonn låg fokus på städer, men man har tidigare i workshop-form diskuterad energieffektivisering, förnybar energi med mera. Men det diskuteras även vad som görs i samarbeten utanför FN-processen, så kallade ICI’s (International Cooperative Initiatives).

Marknadsmekanismer
Å ena sidan går det att skönja ett återuppväckt intresse för CDM (Clean Development Mechanism, den mekanism som ex. Sverige använder för att genom att finansiera projekt i utvecklingsländer kan tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som sker utomlands). CDM:s styrelse försöker bland annat lägga fokus på att använda CDM för så kallad ”voluntary cancellation” (frivilligt skrota CDM-krediter) och minska gapet till 2020. Genom en nätsida ska man också göra det enklare för privatpersoner och företag att via CDM:s hemsida själva köpta och skrota CDM-krediter. I grund och botten är detta emellertid ett försök att skapa efterfrågan på en marknad som nästan helt saknar sådan.

Förhandlingsdiskussionerna resulterade precis som i Warszawa inte i något beslut utan i ett tekniskt papper från sekretariatet som behandlar bland annat CDM-styrelsens sammansättning, program-CDM (alltså ett antal mindre projekt som ryms inom samma program, ofta i minst utvecklade länder). EU har tillsammans med det små östaterna i AOSIS och en del afrikanska länder drivit frågan om ”net mitigation”, alltså att CDM ska användas för att finansiera utsläppsminskningar utan att de ska användas av utvecklade länder för att uppfylla deras åtaganden. Detta är något som exempelvis Brasilien och Egypten motsatt sig, varför man inte nådde någon enighet och frågan åter tas upp i Lima.

Förhandlingarna kring nya marknadsmekanismer (ett förstorat och uppdaterat CDM) och det så kallade Framework for Various Approaches (ett sätt att göra nationella och regionala utsläppsmarknader jämförbara) återupptogs efter att de strandat i Warszawa.

Här finns två tydliga läger – ett (ex EU) som säger att det behövs nya mekanismer för att säkerställa så höga ambitioner som möjligt – ett annat (ex Brasilien) som säger att det är lönlöst att prata nya mekanismer innan man vet vilka åtaganden som finns.

Finansiering
Finansiering fortsätter att vara en fråga som refereras i flera diskussioner. I och med att den gröna klimatfonden nu är redo att ta emot bidrag aktualiserades frågan ytterligare. Flera länder, bland andra Tyskland, lovade ”substantiella bidrag”. Från blandG77 hördes om att i Lima ha utfästelser om 15 miljarder dollar för kommande år (år 2020 ska det årliga bidraget vara 100 miljarder dollar). Givet att exempelvis USA och Japan av budgettekniska skäl inte kommer kunna göra några utfästelser förrän nästa år är det sannolikt en väl ambitiös målsättning.

I Lima kommer finansiering åter att bli en central fråga och det kommer att hållas ett särskilt ministermöte med fokus på finansiering.

Framöver
Den nästa stora händelsen på den internationella klimatscenen är det toppmöte i slutet av september som Ban-Ki Moon bjudit in till. Tanken från Bans sida har varit att få länder att där göra utfästelser och därmed skapa momentum inför Paris. Givet tidsramarna som länderna satt för FN-processen med bidrag under första kvartalet 2015 är det osannolikt att det kommer några stora utfästelser avseende utsläppsminskningar.

Däremot är det möjligt att regeringscheferna tar tillfället i akt att utlova bidrag till den gröna klimatfonden.

Nästa förhandlingssession inom ADP blir alltså i Bonn den 20-25 oktober. Och den 1 december öppnas Cop 20 i Lima. Mötet avslutas sedan den 12 december.

Halvtidsrapport – politisk viljeriktning och förhandlingsteknisk process

I Tyskland firas annandag pingst och då passade även förhandlingarna på att vila en dag innan denna Bonn-sessions andra vecka idag drog igång.

Jag träffade i morse en av de journalister som är på plats. Vederbörande sade med visst missmod i rösten att det är svårt att avgöra om något alls har hänt under första veckan. Och det stämmer ju att några stora förändringar, åtaganden eller överraskningar har sessionen inte bjudit på.

Politiker och tjänstemän – i olika faser

Som gick tidigare skrivit var det under de två dagarna som det var politisk representation möjligt att skönja att det faktiskt finns en politisk viljeriktning i dessa förhandlingar. Flera länder som i nyansera låter något mer positiva. Det kändes som att det här faktiskt är en process som tar saker framåt.

Ovan var viktigt att ha i åtanke när tjänstemännen sedan drog igång förhandlingarna – för helt plötsligt var vi tillbaka i mars (i bästa fall). Den som var med även då minns att en stor del av diskussionen då handlade om huruvida det skulle upprättas en kontaktgrupp eller ej. Det blev till slut en kontaktgrupp, efter stundtals hetsig diskussion och viss drama när ordförandena erbjöd sina platser.

Men när förhandlingarna i kontaktgruppen väl börjar är visan inledningsvis exakt densamma. En skara länder är missnöjda med att den text som finns enbart innehåller ”element” för ett avtal – de vill ha en riktigt text som ska förhandlas i mindre förhandlingsgrupper. Helst ska den också vara den text de själva föreslagit, eller åtminstone var en samling av föreslagna texter. Att ordförandena själva lagt fram en text för hur länders bidrag ska se ut ses som att ordförandena inte lyssnar på delegationerna. Vilket ordförandena naturligtvis bedyrar att de gör.

Det finns en rädsla bland flera utvecklingsländer att de inte ska få tillräcklig insyn i hur en text ser ut (som i Köpenhamn). Bland de utvecklade länderna finns en rädsla för stora textmassor (som inför Köpenhamn). De är oeniga kring vilken som är den bästa vägen framåt och ordföranden gör sitt bästa för att behålla tålamodet och förtroendet från parterna.

Idag – finansiering

Detta gör att de olika sessionerna tagit längre än beräknat. Efter två dagar av diskussioner kring anpassning och minskningsåtgärden är det idag dags att prata finansiering. Finansiering som av många anses som nyckeln till framgång i Paris. Det finns bland många utvecklingsländer en tydlig frustration över att det ännu saknas en plan för hur de redan överenskomna 100 miljarder dollarna ska finnas i den gröna klimatfonden år 2020. Att i en sådan situation börja prata om finansiering efter 2020, utan att prata summor, liknar i mångas öron närmast en flyktväg.

Ännu syns inga tydliga tecken på att den gröna fondens operationalisering har inneburit stora förändringar i retoriken. Frågan om vem som ska betala hur mycket har fortfarande fler än ett svar.

Framåt eller bakåt?

Är det då vad som sägs politiskt eller vad som sker på förhandlingsgolvet som är bästa indikatorn på var vi är på väg? Naturligtvis gäller det att väga in båda faktorerna och sanningen är ju den att vilja att lösa ett problem inte behöver betyda att man är överens om hur. Det är djupa skyttegravar delegationerna behöver krypa fram ur för att de ska hitta den gemensamma vägen fram. Och jag tror faktiskt att vi i Bonn ser att de flesta börjat krypa. Kanske är det tillräckligt för att i Lima ha klart hur bidragen ska se ut och vilka element som ska finnas i ett avtal.