För lite mitigation, för lite marknadsmekanismer och en text som ingen är nöjd med

Efter en första dag i Warszawa är det två saker jag väljer att fokusera på. Den första handlar om det stora förhandlingsspelet. Den andra på glappet mellan diskussionerna i seminarierna vid sidan om och i förhandlingarna.

I förmiddags kom en text som möjigen kan ses som ett embryo till ett avtal i Paris 2015. Värt att notera där att man i delen som handlar om åtgärder innan 2020 ger utrymme för aktiviteter utanför FN-väggarna att bidra till minskningar. Detta kanske främst ett resultat av att det finns få länder som på allvar funderar på att stärka sina ambitioner till 2020. (Snarare har de nya bud som kommit för 2020 varit försämringar, vilket Jakop bloggade om i fredags. Det är knappast sådant som stärker moralen.)

 

I utkastet finns skrivningar som mer eller mindre refererar till att behandla HFC-gaser i Montrealprotokollet, att städer och regioner spelar en viktig roll för att få ner utsläppen och att det gäller att prioritera områden där minskningar kan ske på kort sikt (typ CCAC).

 

Vad gäller utsläppsminskningar efter 2020 klargörs åter att 2014 är året då ambitionerna ska klargöras. Länder uppmanas att åka hem och förbereda åtganden. Därtill finns en lista med möjliga “element” för ett framtida avtal, som behandlar det mesta från allmäna förhållningsregler till minkningsåtgärder och finansiering.

 

Texten är på intet sätt klar och redan är länderna nu ikväll samlas för att ge sina första synpunkter på texten är det uppenbart att mycket arbete återstår. Ingen är nöjd, vilket som många påpekat innebär att det är grund för fortsatta förhandlingar. Återstår gör att få på plats en tidsram för arbetet framöver och besluta om ramarna för ett avtal. Vilka ska minska med hur mycket? Hur ska åtaganden se ut? Punkten då det behövs en lösning på de stora frågorna närmar sig. Ingen vill se en upprepning av Köpenhamn.

 

Ni som läst vad jag skrivit från tidigare förhandlingar vet att jag brukar skriva om sidoevent om länkningar av utsläppshandel. Jag tycker det är intressant och jag tror det är en väg att vandra mot ett globalt pris på koldioxid. Även detta år besöker jag sådana. Har hunnit med två (halva) hittills. Återigen påpekar forskare från två sidor Atlanten om fördelarna med att skapa handelssystem som länkas samman. Det binder samman länder på ett sätt avtal sällan gör, det tvingar fram det som kallas MRV (alltså att mäta och rapportera utsläpp). Dessutom kan marknadsmekanismer utgöra en intäktskälla för klimatfinansiering.

 

Men den verklighet där diskussionerna om åtgärder förs är långt från förhandlingarna. Där har nämligen diskussionerna om en ny marknadsmekanism helt gått i stå. Det senaste budet är att diskussionerna inte ska återupptas förrän i juni, då förhandlarna inte ens kunde enas om att föra diskussionerna vidare till sista veckan. Flera utvecklingsländer menar att det är meningslös att prata marknadsmekanismer innan det finns ambitioner. Och det stämmer förvisso att en marknadsmekanismer är beroende av åtaganden (annars finns ju ingen efterfrågan). Samtidigt bör en marknadsmekanism vara en viktig del av ett avtal 2015 och att då skjuta fram diskussionerna ett halvår känns bakvänt. Möjligen försöker nu några länder få det polska ordförandeskapet att lyfta frågan till ministrar.

 

Precis samma öde har diskussionerna om det som kallas Framework for Various Approaches (FVA) gått till mötes. Tanken med FVA är att skapa ett paraply under vilket olika åtaganden (ex utsläppsmarknader) ska samlas för att göra dem jämförbara och möjliga att använda för att uppfylla åtagnden i ett nytt avtal. Men även dessa diskussioner är nu skjutna på framtiden.

Att diskussioner om mekanismer för att få ner utsläpp skjuts på framtiden känns typiskt. Jag har en känsla av att det just nu pratas för lite minskningar och ambitioner i katakomberna i denna gigantiska fotbollsstadion.

/Daniel

”Rättvisa” i centrum för svårlöst konflikt

What do we want?”

”Climate justice!”

“When do we want it?”

“Now!”

Slagorden från den traditionella klimatdemonstrationen ekar fortfarande i skallen, men jag är skeptisk till om det är rätt att fokusera på rättvisa.

För det första: Rättvisa är svårt att definiera. När när jag på en workshop efter demonstrationen frågade ett femtiotal smarta, engagerade ungdomar vad de menade med ”klimaträttvisa” var svaren vaga. Det är ett eko av själva klimatförhandlingarna, där just denna equity-fråga är en av de allra mest svårlösta.

Natten till söndag (när många av oss smet till miljöfesten) försenades förhandlingarna av just detta. Brasilien har föreslagit att IPCC ska ta fram hur stora de historiska utsläppen har varit per land sedan 1850, och att detta ska bli basen för framtida utsläppsåtaganden.

EU tillhör de skeptiska, “IPCC kan inte hantera detta tillräckligt snabbt, skulle förslaget gå igenom så riskerar det att försena vårt viktiga arbete,” sade Geert Fremout som företräder EU i frågan. EU menar också att historiska utsläpp bara kan vara en komponent i bördefördelningen, som också måste handla om nuvarande och framtida utsläpp, inkomstnivåer och kapacitet att minska utsläppen. WWF är försiktigt positiva till Brasiliens förslag, som de menar kan avföra den känsliga frågan från den politiska dagordningen, enligt deras förhandlingsledare Tasneem Essop.

För det andra: Rättvisa är en dålig drivkraft. För ett par år sen drev svenska miljö- och biståndsorganisationer Greenhouse Development Rights, som slog fast hur mycket varje land behöver minska sina utsläpp beräknat framför allt på andel av invånarna som ligger över en viss inkomstnivå. Detta har tonats ner sen dess, delvis för att man insett att kriteriefrågan är mycket knepigare än man då tänkte, men också för att man inser att ”rättvist” inte säljer. Vilken politiker blir sugen på att satsa mer pengar på klimatet för att det är ”rättvist”? Vilken finansminister har en budgetpost som heter ”rättvisa”?

Vad som behöver etableras är framför allt en känsla av att det är lönt att gå före på klimatområdet, inte att vi måste av rättviseskäl. Därför är jag enormt glad att vår studie och vårt side event om föregångsmetodiken fått bra genomslag, senast alldeles nyss i diskussion med Världsbanken som ju inte alltid premierat de som går före.

Klimatförhandlingarnas andra vecka har många knutar kvar att lösa. Om vi faktiskt gemensamt tror på att det lönar sig att gå före på klimatområdet – och visar hur det ska gå till – blir “rättvisa” mycket mindre brännande.

//Mattias

Mattias i Warszawa

Japan minskar sina ambitioner kraftfullt

Japans miljöminister Nobuteru Ishihara meddelade idag i Tokyo att Japan ändrar till utsläppsminskningsmål till 2020. Tidigare var Japans mål att minska utsläppen med 25% till 2020, jämför med 1990 års nivåer. Nu blir målet istället att minska med 3,8%.

Dock så ändras även jämförelseåret, så det handlar om att minska med 3,8% jämför med 2005 års nivåer. Eftersom Japans produktion av växthusgaser ökade med 7 procent till år 2005, jämfört med 1990, så innebär detta nya mål inte längre en minskning av växthusgaserna – utan en ökning med dryga 3%.

Detta är oerhört allvarligt. Som vi skrev här tidgare på bloggen, så säger IPCC i sin 2013/2015-översyn att tvågradersmålet i praktiken endast går att nå om det görs markanta utsläppsminskingar redan till 2020. Men nu går världens tredje största ekonomi och femte största producent av växthusgaser ut med att de inte ska minska sina utsläpp, utan öka dem.

Climate Action Network hade nyss presskonferens om detta och delade ut en express-Fossil of the Day till Japan.

image

Ett stort bakslag för förhandlingarna här i Warszawa. Detta har omedelbart fått trista konsekvenser; Kina är upprörda och säger att det minskar deras vilja att minska utsläppen. England säger att de är djupt besvikna på japan.

Japans utspel är ungefär det sista klimatförhandlingarna behöver, som faktiskt började komma igång på allvar.

Vid tangenterna, Jakop Dalunde

Briefing med Korolec, polens miljöminister och COP19-president

Under eftermiddagen på dag 4 bjöd COP:s ordförande, Polens miljöminister Marcin Korolec in civilsamhället till en briefing och gav möjlighet att ställa frågor.

Korolec inledde med ett kort anförande om hans syn på förhandlingarna och lyfte då fram att tiden är begränsad och en av mest värdefulla varorna här idag (vilket inte direkt var något som framgick i hans tempo att tala).

Hans syn på förhandlingarna här i Warszawa är att det ska resultera i en struktur för kommande avtal och riktlinjer för hur det ska implementeras. Diskussionerna här i Warszawa måste syfta till leda till en tydlig vägvisning för kommande COP i Lima och Paris.

Han stakade ut vad han såg som förhandlingarnas tre huvudelement för förhandlingarna. Loss and damage, klimatfinansiering och det nya avtalet. Han lyfte också fram hur han såg en ökad transparens och tillit mellan såväl parter som tillit i en bredare bemärkelse som centralt för att komma framåt. Något han menar att detta års COP redan skapat bättre förutsättningar för, i och med sitt innovativa element att dels bjuda in representanter från affärsvärlden och dels de kommande två COP-ordförandena som kommer leda förhandlingarna i Lima respektive Paris.

Detta var något han återkom till upprepade gånger, då han försökte besvara frågor på hur han ska arbeta för att resultatet för årets COP ska bli lyckat och hur han såg på hans roll i förhandlingarna.

Vid frågestunden kom mycket fokus att handla om kol, till följd av den kolkonferens som pågår hör i Warszawa parallellt med COP,  och loss and damage, som fått mycket fokus i och med tyfonen i Filippinerna.

Angående kol menar Korolec att Polen visserliggen använder kol i en stor utsträckning, men att Polen också är ett bra exempel på hur de lyckats minska utsläppen och samtidigt ha en växande ekonomi. Han nämnde bland annat hur Polen minskat sin andel av energi som kommer från kol.

Han sa även att han inte såg kol som problemet (Citat “Coal is probably not a problem”), utan snarare hur vi använder kolen och lyfte då fram betydelsen av teknologi. Gissningsvis CCS.

Korolec menade också att en av de största utmaningarna för honom som ordförande är att lyckas mobilisera parterna och få dem att leverera, och som han uttryckte det  “Our main goal today is to avoid Copenhagen in Paris”.

Ministrar – var är ni?

Av drygt 10 000 medverkande på COP19 är bara 134 ministrar, trots att 189 länder medverkar. Bland stora länder som inte skickar någon minister finns Australien, vars klimatpolitik verkar ta rejäla kliv bakåt just nu, och USA – men de skickar trots allt Todd Stern. Från Sverige kommer Lena Ek, som nästa vecka övertar delegationsledningen från Anna Lindstedt.

Att bara fyra länder skickar sina presidenter eller premiärministrar – Tuvalu, Nauru, Etiopien och Tanzania – kan vi leva med. Det visade sig redan i Köpenhamn att det inte är något självklart framgångsrecept att toppa med statschefen. Men att var tredje FN-medlem inte alls skickar någon minister alls avslöjar endera av tre saker:

1) COP19 ses som ett mellanår. Bilden utåt har varit att ingenting egentligen ska beslutas i år, först 2015 ska vi vara överens om det nya avtalet. Men, som vi skrivit tidigare, det är i år vi måste gå från allmänna riktlinjer till konkreta förhandlingsvägar. Den processen behöver politisk styrning på hög nivå.

2) Klimatfrågan har dalat på dagordningen. I länder med akut ekonomisk kris kanske inte klimatfrågan ses som den mest relevanta. Det beror i sin tur på att klimatsatsningar fortfarande ses som en kostnad på alltför många håll – inte en möjlighet att skapa nya jobb och stärka exportindustrin.

3) Risken för fiasko ses som för stor. Alltsedan fiaskot i “Hopenhagen” har toppolitiker inklusive vår egen Reinfeldt haft beröringsskräck med klimatfrågan. Om man tror att COP19 ser illa ut på CV:t håller man sig borta nu också.

Oavsett grunden är det ledsamt att så manga håller sig borta – men än är det inte för sent. Medan dörren skoningslöst är stängd för ny ackreditering av vanliga dödliga, går det fortsatt för en minister som tvekat att slå näven i bordet och säga “Jag kommer”.

… eller är det tvärtom: Var tredje land är så klimatsmart att ansvarig minister är med på länk istället för att åka till Polen? Tyvärr är det nog en utopi ett bra tag till.

Mattias

Sammanfattning av dag 3

Här kommer en sammanfattning av vad som hände dag tre av COP19:

1,5-gradersmålet lever fortfarande?

År 2010 beslutade COP om ett långsiktigt globalt mål om att minska utsläppen av växthusgaser för att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen under 2 ° C över den förindustriella nivån. COP beslutade också att regelbundet granska om detta mål är kompatibelt med det övergripande målet med konventionen, att stabilisera mängde växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet.

Förra året i Doha beslutades om 2013/2015-översynen, som skulle inkludera att överväga att stärka den långsiktiga globala målet, bland annat i förhållande till temperaturen stiger med 1,5 ° C. Denna översyn inleddes under 2013 och kommer att avslutas 2015.

Igår presenterades de första resultatet från IPCC: s arbetsgrupp I i denna översyn. Rapporten visar kurvan för den lägsta utsläppskoncentrationensvägen ( RCP2.6 ) skulle kunna begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen till 1,5 ° C. och skulle öka sannolikheten för mötet den långsiktiga globala målet att hålla den under 2 ° C.  Det betyder att det i praktiken fortfarande är möjligt att nå detta mål, men det bygger på ambitiösa utsläppsminskningar i närtid.image

Rapporten visar att även 2 graders uppvärmningkommer att öka risken för farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet. Arbetsgrupp II kommer släppa sin fullständiga rapport först i mars 2014.

UNEP Emission Gap Report

På ett side event presenterades årets Emission Gap Report. Rapporten lyfter fram det gap som idag finns mellan faktiska åtaganden att minska utsläppen och vad som är nödvändigt att göra för att undvika en temperaturökning med mer än två grader. På eventet betonades hur vi om vi väljer att inte spendera våra pengar idag på att minska utsläppen ändå kommer vara tvungna att använda dem i framtiden till adaptation. Och kostnaden för det kan bli betydligt större. Mer om detta i ett senare separat inlägg.

Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action 

*Workstream 1.
Diskussion om hur man ska se på historiska utsläpp och hur dessa bör ligga till grund för vilket ansvar olika länder ges för klimatförändringarna. Brasilien lyfte frågan om att be IPCC om ett metodiskt sätt att gå tillväga för att beräkna parternas historiska utsläpp. Diskussionen sköts dock upp, då det inte rådde någon enighet i frågan.. Detta är en av de svåraste frågorna som diskuteras under klimatförhandlingarna så en slutsats kan nog inte väntas på detta COP.

*Workstream 2. Inga större framsteg, men lång diskususion behovet av att öka ambitionen för utsläppsminskningar. De som framför allt lyfter detta är Kina, G77, AOSIS  (Alliance of Small Island States) och LDC (Least Developed Countries) .

*På finansieringsspåret lyfte G77 upp behovet av tydliga summor för långsiktig finansiering. USA sa att det inte kommer komma med några bidrag till långsiktig finansiering under årets COP och Japan deklarerade att de tänker presentera siffror på fredag.

*Diskussioner om Loss and Damage. Framförallt LDC och AOSIS tryckte på för etablerande av mekanismer för loss and damage. Detta blir sannolikt en allt större fråga på detta och kommande COP.

Fossil of the Day

Förstapriset dag tre gick återigen till Australien, pga deras nedmontering av klimatpolitiken.

Vid tangenterna, Jakop Dalunde

Sammanfattning dag 2

Här kommer en sammanfattning av vad som hände på dag 2 på COP19 i Warszawa:

Dagen började med ett möte med Ringo, samarbetsgruppen för forskningsorganisationer och universitet:

Presentation av deltagarna. Många amerikaner och svenskar. En delegation från sociologen på GU, som studerar utvecklingen i miljörörelsen.

Därefter följde jag ADP, arbetsgruppen för Durban Platform – vilket var dagens stora event.

Workstream 1:

Många som lyfte att Parisprotokollet måste signalera slutet på användandet av fossila bränslen. Även många som tyckte att deadline för att inkomma med åtaganden ska vara 2014. Parties kan inte vänta till de anländer till Paris 2015 för att berätta om sina åtaganden. Detta gäller både mitigation och finance. Detta måste visserligen ändå ses som öppningssiffror i ett förhandlingsspel, men den bollen måste i rullning 2014.

Parties ska också bidra med detaljerad information kring dessa åtaganden, så att man ska hinna granska – och räkna på dem. 2015-avtalet önskas ha en åtagandeperiod på fem år, för att säkra flexibilitet inför nya vetenskapliga data.

Stark önskan om att man ska kunna se konturerna av Parisprotokollet på COP20, att ha en första draft text då.

Workstream 2:

Enligt UNEP Emission Gap report saknas fortfarande åtta till tolv gigaton koldioxidekvivalenter för utsläppsminskningar pre-2020 om man ska nå tvågradersmålet. Det finns också en diskussion om att finansiering till adaptation och loss&damage fortfarande utgår ifrån att utsläppen kommer peaka de närmsta åren. Detta bedöms nu osannolikt och detta kan kasta om hela diskussionen om adaptation och loss&damage. Tyfonen i Filippinerna påverkar även starkt denna diskussion. Många är oroade för att utsläppen inte kommer peaka förrän 2020, vilket gör att utsläppskurvan då måste bli betydligt brantare – vilket är knepigare både i termer av samhällsekonomi och politisk implementation.

Det finns även en diskussion om ett globalt mål på att öka förnybara energi med 25% till 2020 och öka energieffektivitet. Frågan är dock om detta mål ska vara en del i Parisprotokollet? Samma sak gäller reglering av fossilsubventioner, som är en starkt växande fråga och där det finns kopplingar till värdlandet Polen.

Tisdagens Fossil of the day blev Polen, av följande skäl:

Orsak 1: Fortsatt hårt arbete för att Europeiska unionen inte ska ta mer ambitiösa klimatåtgärder.

Orsak 2: Polen ordnar ett stort toppmöte för kolindustrin samtidigt och i samma stad som COP, snarare än att främja diskussion om förnybara energi.

Orsak 3: Bjuder in koldioxidtunga företag som öppet motsätter sig ambitiösa klimat-åtgärder för att sponsra COP.

Orsak 4: Polen har på den officiella COP19 skrivit inlägg om de ekonomiska möjligheter som ett smältande Arktis skulle innebära.

Orsak 6: I den officiella COP19-appen har Polen använt klimatförnekar-retorik, som att “klimatförändringar är naturliga fenomen, som inträffat många gånger på jorden”.

Senare på kvällen hängde jag med min vän Juan Hoffmaister, som förhandlar adaptation och loss&damage för G77s räkning.

Sammanfattning dag 1 av COP19

I skrivande stund är vi halvvägs genom dag 2, men nu har jag äntligen utrymme att skriva lite om dag 1.

image
Logistiken på COP19 har varit förvånansvärt bra, jämfört med tidigare klimattoppmöten. Trots att mötet är förlagt på en stadion, snarare än en renodlad konferensanläggning, så har det varit korta köer för att registrera sig och ta sig runt i massiva lokalerna.

image
Förvånande var också att inledningsceremonin endast blev ca 30 minuter försenad. Tidigare har man kunnat behöva vänta upp till en timme på att det ska sätta igång. Inledningen var ganska så lågmäld, den högtravande retoriken lös med sin frånvaro. Istället låg fokus på att lyfta fram behovet av konstruktiva samtal och fokus på vägen till Paris.

Tonen i rummet blev dock helt annorlunda när Yeb Saño fick ordet, och höll ett passionerat och tårfyllt anförande om klimatförändringarnas effekter för de mest utsatta länderna.

IISD VIDEO: Philippines delegate Naderev Saño COP19 Warsaw from IISD Reporting Services on Vimeo.

Efter talet hölls en tyst minut för att hedra offren för tyfonen Haiyan. En annan sak som hände är att Ryssland ställde till med en del besvär, angående fastställandet av dagordningen. De var rätt sura för att ha blivit överkörda i slutet av COP18 i Doha förra året. Men det löste sig, och COP19 gick sedan över till ‘working mode’, att inte bara förhandla om dagordningen – utan även om innehållet.

Samtidigt i en annan del av förhandlingarna pågick en maktkamp mellan Youngo (Samlingsgruppen för det unga civilsamhället) och Christiana Figueres, chef för UNFCCC-sekretariatet. Figueres har historiskt sett varit skicklig på att hantera relationerna till Youngo och deltagit på deras möten. Men denna gång var Youngo rätt så upprörda på att Figueres skulle tala på ett toppmöte för internationella kolindustrin, som märkligt nog är förlagt i Warszawa – samtidigt som COP19.

Youngo ställde ett ultimatum, antingen så låter Figueres bli att tala på kolmötet – eller så är inte längre Figueres inbjudan till Youngos möten. Det slutade med att Figueres valde kolindustrin.

Årets första Fossil of the day (Climate Action Networks ‘pris’ till dagens klimatsämsta land) utdelades till Australien – med motiveringen:

”The First Place Fossil goes to Australia. Many would have thought that Australia’s position at COP19 couldn’t have got much worse after the dismantling of its climate change department, ridding itself of the burden of a climate change minister and intending to remove its carbon price during COP. But we thought wrong.

Yesterday, the Australian media revealed that Australia will not be putting forward any new finance commitments in Warsaw. This is despite the crushing losses suffered by the Philippines this week, illustrating Australia’s lack of understanding as to the purpose of climate finance. To top it off, Australian cabinet ministers characterize climate finance as ‘socialism masquerading as environmentalism’ – we have news for you, it’s not socialism, its equity and it’s your responsibility.”

Det var allt för dag ett, håll till godo för dag 2.

Allt gott, Jakop Dalunde.

Analys inför COP19

Idag satte FNs klimattoppmöte COP19 igång i Warszawa. Fores kommer vara på plats under båda de två veckorna, i kraft av Mattias Goldman, Daniel Engström Stensson, Jakop Dalunde och Charlotte Paulie.

Mattias har även idag en kolumn i Miljöaktuellt, där han analyserar läget inför förhandlingarna och beskriver de fem viktigaste frågorna.