Klimatförhandlingar bör inte dödförklaras

SvDs Brännpunkt skriver FORES programchef Daniel Engström Stensson om att klimatförhandlingarna – trots de saktmodiga framstegen – inte bör dödförklaras.

Medan FN-processen inte tycks klara av de problem de ställs inför, utan hjälp från en mängd andra initiativ, är de initiativ som pågår utanför klimatförhandlingarna beroende av FN-processen för inspiration, målsättning och genomförande.

COP19 är över

Det möte som skulle avslutats på fredagen  hela fredagkvällen och natten till lördag, för att sedan fortsätta hela lördag dag. I skrivande stund är klockan en bit över åtta på kvällen. Det är just nu ytterst få i salen som har fått mer än någon timme sömn sedan natten mellan torsdag och fredag, undertecknad inräknad.

Nu är vi klara. Vi kom framåt – om än inte hela vägen – när det gäller vägen till Paris, finansiering och loss&damage.

Tidigare idag så det dock ut som att hela mötet skulle kollapsa, vilket jag kommenterade i SvD.

Mötet kan knappt betraktas som en framgång. Vi har visserligen fått en tidsplan för vägen fram till Paris 2015, men den är mycket vag när det gäller arbetet med utsläppsminskningar eller klimatfinansiering. Svåra knäckfrågor skjuts på framtiden.

Det som däremot gått framåt är inrättandet av Warsaw International Mechanism on Loss and Damage. Förhandlingarna pågick in i slutminuterna, framför allt om mekanismens relation till adaptation, vilket jag också kommenterade om i SvD. Även om detaljerna är långt ifrån perfekta, så är det ändå ett relativt stort steg framåt. Så här såg det ut när loss&damage antogs:

Men sammantaget är det ändå oerhört mycket kvar att göra inom det internationella klimatförhandlingarna.

2014 kommer bli ett oerhört spännande år, inte minst för EU som förväntas visa ledarskap när det gäller nya, med ambitiösa bud om utlsäppsminskningar.

Djupare analys följer när jag har sovit lite.

Vid tangenterna, Jakop Dalunde.

En dag kvar, typ.

Imorgon påbörjas vad som är tänkt att vara sista dagen av förhandlingar i Warszawa. I så fall kommer det bli en lång dag. De olika arbetsgrupper ligger efter schemat och frågan är hur mycket framsteg som sker i det Warszawa som är precis så grått som en kan misstänka att det är mitten av november.

De flesta förhandlingarna sker nu i bilaterala möten mellan ministrar, eller i slutna rum. Det gäller exempelvis frågan om Loss and Damage där Lena Ek tillsammans med Sydafrikas minister efter en dag av bilaterala samtal har fått i mandat att försöka ta fram en text som kan accepteras av samtliga parter.

Även finansieringsfrågan förhandlas, under ledning av bl.a. danske Martin Lidgaard i slutna rum. Jag har svårt att bedöma vilka framsteg som görs. Men en nyckelfråga är om länderna kan enas om en trappa fram till 2020 och 100 miljarder dollar. Utvecklingsländer har exempelvis fört fram att finansieringen 2016 bör uppgå till 70 miljarder dollar. Utvecklade länder verkar inte vara sugna på en sådan trappa.

Den förhandling som fortfarande är (någorlunda – det krävs en del köande) öppen för oss observatörer är förhandlingarna i ADP – alltså den arbetsgrupp som ska få fram ett avtal till Paris. Som jag skrev igår är en viktig fråga hur tydligt länderna ska ombedjas att under 2014 komma med sina åtaganden. Här är förhållandet det omvända jämfört finansiering. Utvecklade länder (fr.a. EU och Norge) vill ha det tydliggjort, medan utvecklingsländer och Kina absolut inte vill se sådana skrivningar. Kina väljer istället att fokusera på åtgärderna fram till 2020, finansiering och teknik (alltså frågor som innebär att Kina inte behöver redogöra för sina ambitioner). Det är faktiskt märkligt att höra Kina. De lägger mycket tid på att framstå som en försvarare av fattiga länders rätt, de låter sig företrädas av Saudiarabien och de uttalar sympati för civilsamhällets frustration (inte vanligtvis en utpräglad kinesisk hjärtefråga).

En sex timmar lång förhandlingssession avslutades runt niotiden ikväll. En ny text ska komma imorgon. En ytterligare viktig fråga då blir vilken status det annex som beskriver huvudfrågor för ett nytt avtal får.

Förhandlingarna präglades av motsättningar, men också en insikt om att tiden nu är knapp och att det behövs en text. Inte minst EU var tydliga med att det behövs en text som kan presenteras gentemot omvärlden och vara en tydlig politisk signal för att förhandlingarna går i rätt riktning. För EU:s egna del är detta sannolikt också viktigt för att sätta tryck på sina egna regeringschefer att förhandla fram ett nytt utsläppsmål under våren. Det kan inte uteslutas att de miljöministrar som är här ser en färdplan som ett sätt att binda sina regeringschefer till att tvingas ta beslut i mars.

* *

Frågan om marknadsmekanismer har bubblat lite under ytan den andra veckan. Vid en sen stock taking berättade ordförande Marcin Korolec att han haft konsultationer under dagen i frågan, men att det inte fanns någon enighet kring att ta upp frågan här i Warszawa men att arbetet ska fortsätta under 2014.

Det är viktigt att diskussionerna om en ny marknadsmekanism och ”framework for various approaches” leder framåt. Även om åtaganden nu saknas kommer de att spela en viktig roll för genomförandet av ett nytt avtal.

* *

Att ett antal miljöorganisationer valde att lämna förhandlingarna har naturligtvis fått uppmärksamhet men sannolikt liten effekt på förhandlingarna. Eftersom argumentationen för att de lämnade var att utsikterna till framgång var så små att deras energi bättre lades på att påverka regeringscheferna var det nog inte heller tanken att påverka förhandlingarna här.

* *

Under några timmar i ett trångt konferensrum med en rad anföranden där innehållet sällan överraskar ges det tid att fundera kring de förhandlingar som pågår. Här är två kortare och ofullständiga reflektioner gjorda under kvällen:

  1. Varje möte måste få en slutsats, annars räknas mötet som ett fiasko och ett värdland ses som dålig ordförande. Det gör att mot slutet av förhandlingen blir det viktigare att få till stånd en text än att reda ut de svåra frågorna som skjuts på framtiden. Å ena sidan tvingas länderna då fokusera på frågor där minsta möjliga nämnare finns, vilket ändå gör att de når framsteg vilket skapar en positiv känslan. Å andra sidan skjuts svåra frågor framåt med skrivningar som är medvetet otydliga, vilket innebär att nästa års förhandlingar ägnas åt att dividera kring vad det faktiskt var som överenskoms året innan.
  2. Begreppet politisk vilja är ett favoritord i många sammanhang. I klimatförhandlingar saknas det, sägs det. Snarare än vilja skulle jag vilja peka på att de politiska förutsättningarna saknas (även om vilja, eller mod, kan påverka förutsättningar, naturligtvis). Internationella klimatförhandlingar är väldigt beroende av nationell politik. Därmed är de också mycket sköra. Det har synts i hur Australien agerat i år jämfört med förra året. Ett regeringsskifte i ett land har fått stora konsekvenser för förhandlingen.  Eftersom nationell politik är avgörande måste det skapas förutsättningar för länder att komma till förhandlingarna med viljan att minska utsläppen. Då tror jag en nyckel är att se till att (de uppfattade) kostnaderna för minskningarna sjunker. Det görs genom olika typer av samarbeten, genom utbyte av erfarenheter av åtgärder som fungerar med mera. Länder kommer inte till förhandlingar för att ändra sina ståndpunkter –  de kommer dit för att försvara sitt intresse. Då gäller det att inför förhandlingarna förändra landets intresse genom att sänka deras kostnader för att minska utsläppen. (Länders intresse skapas naturligtvis inte bara av inrikespolitik, relation till andra länder och hur landet framställs internationellt är också viktigt. Formandet av staters intresse går det att ägna ett liv åt att försöka förstå.)

* *

I relation till den sista punkten ovan vill jag snabbt referera till Otmar Edenhofer, som leder IPCC:s tredje arbetsgrupp, den om åtgärder. Vid ett seminarium igår redogjorde han för varför det är bättre att beskatta Co2 än kapital och arbete. Bland annat förde han fram argumentet att kapital är mer lättrörligt än C02. Alltså är koldioxidläckage ett mindre bekymmer än kapitalläckaget. Han menade också att den finansminister som är rationell och självisk och inte bryr sig det minsta om klimatförändingarnas effekter borde inse att CO2-skatten är bättre än skatt på arbete och kapital. Når den insikten fram och fler länder inför en beskattning av CO2 kommer det blir avsevärt enklare att nå ett framtida avtal.

Edenhofers presentation från igår ska inom kort finnas här: http://www.pik-potsdam.de/members/edenh

* *

Imorgon eftermiddag lämnar jag Warszawa. Men Jakop följer förhandlingarna ända in i kaklet.

/Daniel

ADP-texten förklarad – del 3

Här är den tredje, sista och kortaste delen av ADP-texten förklarad-trilogin. Här är del 1 och här är del 2.

8. [Invites other relevant multilateral fora to cooperate in the phasing down of the production and consumption of hydrofluorocarbons, taking into account the availability of safe and technically and economically viable alternatives and options for mobilizing and deploying resources for such phasing down;]

Andra multilatera forum, som Montreal-protokollet, inbjuds till samarbete för att utfasa HFC-gaser.

9. Notes the convening of the climate summit on 23 September 2014 by the United Nations Secretary-General in order to build strong political momentum for action on climate change;

Behöver ingen särskild förklaring.

10. Calls upon Parties to intensify their high-level engagement on the Durban Platform for Enhanced Action through an in-session high-level ministerial dialogue to be held in conjunction with the fortieth sessions of the subsidiary bodies (June 2014) and another such dialogue to be held in conjunction with the twentieth session of the Conference of the Parties (December 2014).

Parterna uppmuntras att delta på ministernivå på mellanmötet i juni och på nästa COP-möte i december nästa år.

Det var allt för denna gång. Vid tangenterna, Jakop Dalunde

ADP-texten förklarad – del 2

Här fortsätter mitt försök att förklara den text som COP19 just nu sitter och förhandlar kring. Del 1 finns här.

7. Resolves to enhance mitigation ambition, as a matter of urgency and guided by the principles of the Convention, by accelerating the full implementation of the decisions constituting the agreed outcome pursuant to decision 1/CP.13 (Bali Action Plan) and the Doha Amendment to the Kyoto Protocol and by launching the [X] to ensure the highest possible mitigation efforts under the Convention by:

Parterna ska öka sina ambitioner för utsläppsminskningar, i enlighet med Bali Action Plan och Doha-tillägget av Kyotoprotokollet.

(a) Urging developed country Parties to mobilize the support necessary to realize the full implementation of the decisions constituting the agreed outcome pursuant to decision 1/CP.13, including through the swift and meaningful capitalization of the Green Climate Fund, the scaling up of the operationalization of the Technology Mechanism and the strengthening of capacity in developing country Parties;

Utvecklade länder snabbt fylla den gröna klimatfonden med pengar.

(b) Committing to respond swiftly to the calls for support that have been made in the national adaptation programmes of action of least developed countries and national adaptation plans;

De behov av stöd som fattiga länder ropar efter ska snabbt hörsammas.

(c) Urging each developed country Party to implement without delay its economy-wide mitigation target under the Convention or, if it has not yet communicated any target, to communicate and implement such a target, as well as its quantified emission limitation and reduction commitment for the second commitment period of the Kyoto Protocol if applicable;

Varje utvecklat land ska utan fördröjning uppfylla sina mål utsläppsminskningar i hela ekonomin, i enlighet med Kyoto-protokollet andra åtagandeperiod. De länder som inte har sådana mål, ska inrätta sådana.

(d) Also urging each developed country Party to revisit its target and/or commitment with a view to enhancing mitigation ambition, including by moving to the higher end of its range and periodically evaluating the application, validity and relevance of any conditions with a view to adjusting, resolving or removing them;

Utvecklade länder (oavsett om de är med i Kyoto eller ej) uppmuntras att revidera och höja sina mål

(e) Further urging each developed country Party that has agreed to take on a quantified emission limitation and reduction commitment for the second commitment period of the Kyoto Protocol to increase its level of ambition, noting decision 1/CMP.8, paragraphs 7–11;

Utvecklade länder (som är med i Kyoto) uppmuntras att revidera och höja sina mål.

(f) Encouraging each developing country Party that has communicated its nationally appropriate mitigation action to implement it and, where appropriate, to broaden its scope, recognizing that any such action will be taken in the context of sustainable development, supported and enabled by technology, financing and capacity-building;

Utvecklingsländer uppmuntras att minska sina utsläpp och få stöd i teknikutveckling, finansiering och kompetensutveckling.

(g) Also encouraging each developing country Party that has not yet communicated its nationally appropriate mitigation action to do so;

De utvecklingsländer som inte har satt några utsläppsminskningsmål uppmuntras att göra så.

(h) Intensifying the technical development of opportunities to catalyse action in areas of high mitigation potential and adaptation and sustainable development co-benefits, with a focus on the implementation of policies, best practices and technologies that are substantial, scalable and replicable and harness investment from the public and private sectors;

Parterna ska främja teknikutveckling i de områden med hög potential för utsläppsminskningar och skydd mot klimatförändringarnas effekter och att goda erfarenheter kring detta ska spridas.

(i) Facilitating the sharing of experiences and best practices of cities and other subnational entities in identifying and implementing opportunities to mitigate greenhouse gas emissions and adapt to the adverse impacts of climate change, with a view to promoting the exchange of information and voluntary cooperation;

Parterna ska underlätta att goda erfarenheter sprids, kring hur städer och andra icke-statliga aktörer kan bidra till utsläppsminskningar.

(j) Inviting Parties to promote the voluntary cancellation of certified emission reductions as a means of closing the pre-2020 ambition gap;

Parterna uppmuntras att skota utsläppsrätter som köps inom CDM, för att minska utsläppen för perioden innan 2020.

Fortsättning följer i del 3.

Vid tangenterna, Jakop Dalunde

ADP-texten förklarad – del 1

Förhandlingarna på COP19 utgår ifrån “Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action”, hädanefter förkortad ADP.

ADP, som klubbades på COP17 i Durban, handlar om vägen fram till COP 21 i Paris 2015, där det nya stora avtalet är tänkt att klubbas. Läs mer om Durban platform här.

Här nedan följer ett försök att förklara den senaste versionen (20/11 kl 20:00) text som COP19 nu sitter och förhandlar om. Så här ser det för övrigt ut just nu i förhandlingssalen:

Texten finns att läsa i sin helhet här.

§1 Requests the Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action to accelerate its development of a protocol, another legal instrument or an agreed outcome with legal force under the Convention applicable to all Parties (the 2015 agreement) in the context of decision 1/CP.17, paragraphs 2–6, and its conduct of the workplan on enhancing mitigation ambition to identify and to explore options for a range of actions that can close the ambition gap with a view to ensuring the highest possible mitigation efforts by all Parties in the context of decision 1/CP.17, paragraphs 7–8;

Denna långa paragraf betyder kort att arbetet inom ramen för ADP ska ske snabbare.

§2 Reaffirms its determination to adopt the 2015 agreement at its twenty-first session (December 2015) and for it to come into effect and be implemented from 2020;

Behöver ingen närmare förklaring.

§3 Requests the Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action to elaborate, beginning at its first session in 2014, elements for a draft negotiating text, building on its work, including, inter alia, on mitigation, adaptation, finance, technology development and transfer, capacity-building and transparency of action and support;

ADP ska ta fram ett första utkast på förhandlingstext till sitt första möte 2014, och att denna text ska innehålla stycken om mitigation (utsläppsminskningar), adaptation (skydd mot klimatförändringars effekter), technology development and transfer (teknikutveckling och spridning av teknologi till fattigare länder, capacity-building (kompetensutveckling) och transparency of action and support (insyn i om åtgärder och stöd verkligen görs).

§4. Encourages all Parties to initiate or intensify their domestic preparations in the context of the 2015 agreement, guided by the principles of the Convention, in order to submit their contributions towards achieving the ultimate objective of the Convention, taking into account specific national and regional development priorities, objectives and circumstances, well in advance of the twenty-first session of the Conference of the Parties;

Parterna ska förbereda sig i god tid för att kunna skicka in sina bidrag (om hur mycket de ska minska sina utsläpp). Detta ska ske enligt principerna i konventionen och i syfte att uppnå målen med konventionen (förhindra farlig antropogenisk påverkan på klimatet).

Dessa bud ska ta hänsyn till nationella och regionala utvecklingsbehov. På en sidnot finns det en ganska lång diskussion om man ska tala om committments, contributions eller actions. Några parter, ex Norge, har efterfrågat tydliga skrivningar om att siffrorna ska presenteras under 2014.

§5. Requests the Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action to define, in the first half of 2014 in order for Parties to conclude their domestic preparations by 2015, information that Parties should provide in order to enhance the transparency of their contributions;

ADP ska under början av 2014 definiera den information (om sina bud) som parterna ska skicka in inför 2015, för att höja insynen i processen. Det handlar om att det ska vara möjligt att jämföra buden.

§6. Also requests the Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action to define a process for the consideration of the contributions referred to in paragraph 4 above, individually and in aggregate, guided by the principles of the Convention;

ADP ska definiera processen för hur dessa bud, individuellt och sammansatt, ska granskas i enlighet med konventionens principer.

Resten av texten återkommer jag till i del 2.

Vid tangenterna, Jakop Dalunde

Behovet av privat finansiering i fokus

Under onsdagen hölls ett högnivåmöte om klimatfinansiering här i Warszawa. För första gången under klimatförhandlingarna var även representanter för företagsvärlden inbjudna att delta. Något som värdlandet Polen återkommande lyft fram som en innovativ väg framåt (men som fått mycket kritik från miljörörelsen på plats). Det är också något som både nuvarande och två kommande COP-ordförande deklarerat kommer att ske under kommande två COP.

Det råder en allt större enighet att statlig finansiering, trots att det är av central betydelse, inte är tillräcklig. Finansiering från den privata sektorn är nödvändig. Något som lyfts fram upprepade gånger är också hur statlig finansiering ska kunna användas effektivt för att stimulera till ökad privat finansiering och statliga och privata samarbeten.

På ett av de särskilda event som ägnades dagen till ära framfördes behovet av att bjuda in affärsvärlden. Ordförande Korolec lyfte fram avsaknaden av en diskussion med företagare vid tidigare COP som en stor brist och att det nya initiativet att bjuda in företagsledare är ett viktig steg mot en mer framgångsrik process i klimatfrågan. Det är ute bland företag som de besluts som fattas under förhandlingarna implementeras och det är där som många beslut om framtida investeringar tas.

I fokus stod utbytet av synpunkter och perspektiv mellan politiken, affärsvärlden och civilsamhället.

Representanter för affärsvärlden lyfte fram behovet av en tydlig politik för att de ska våga investera i grönare teknik och produkter. De lyfte även fram att det för att det ska vara möjligt att investera i gröna läsningar behövs finansiella institut som är villiga att ge lån för investeringarna, försäkringsbolag som är villiga att försäkra investeringarna och en möjlighet till långsiktigt framåtblickande. Utan en tydligt politik riskerar möjligheterna till detta vara små. Budskapet från företagsvärlden var i stort att det är den poltik som förs som i stor utsträckning avgör hur de väljer att investera.

Också ekonomiprofessorn Lord Stern lyfte fram politikernas roll för att stimulera privat finansiering. Stern framförde, under den ministerdialog om klimatfinansiering som ägde rum under dagen, risker framkallade av politiska beslut, eller avsaknaden av dem. Han menade att den politiska risk som finns är ett av de största hinder som idag finns för privata investeringar. Särskilt när det kommer till investeringar i grön teknik och en mer klimatanpassad framtid. Utan en tydlig vetskap om vad som har politiskt stöd i framtiden innebär investeringar i ny teknik och minskade utsläpp en stor risk. En risk som hindrar viktiga investeringar och som går att minska avsevärt genom att föra en tydligare och mer långsiktig klimatpolitik.

Samtidigt som dessa diskussioner pågick fördes förhandlingar om hur den gröna fonden ska kunna fyllas med pengar. Där är flera delegationer noga med att poängtera att den främst (eller helt) ska fyllas med offentliga medel. Just nu ekar kassakistan i fonden emellertid tom – det utfästelser som kommer är förhållandevis små och enligt utvecklingsländerna inte tillräckliga. Frågan är om den gröna fonden någonsin kommer fyllas med offentliga medel eller om de privata insatserna till slut blir nödvändiga. Hos de länder som ska ge pengar till fonden verkar det vara en självklarhet.

/Charlotte Paulie

Läget natten till torsdag

Det är sent onsdag kväll. Tanken är att förhandlingarna ska vara avslutade om mindre än 48 timmar. Om så verkligen blir fallet återstår att se. I såväl Durban som Doha avslutades förhandlingarna först under helgen.

Det pågår som vanligt en mängd parallella processer och för en vanlig dödlig observatör är det omöjligt att hålla koll på allt som sker. Men här följer åtminstone ett försök att ge en lägesbild.

I arbetsgruppen ADP – där förhandlingarna som så småningom ska leda till ett avtal i Paris  – pågår förhandlingarna i detta nu (00:50). Då hade förhandlarna redan klarat av flera timmars förhandling. Först kring den text som presenterades i måndags, nu på kvällen kring den text som presenterades vid sjutiden ikväll

Om förhandlingarna kan sägas att de synliggör många av de skillnader som finns. Exempelvis kan noteras att frågan om annex-indelning av länder åter diskuteras. I och med Durbanplattformens skrivningar om att ett nytt avtal skulle vara ”applicable to all” har somliga trott att den indelning av länder i Annex som var grund för Kyotoprotokollet var bruten. Det är emellertid inte alla länder villiga att acceptera. Flera länder, bl.a. Brasilien och Venzuela har med emfas poängterat att annex-indelningen av länder ska leva kvar. USA, EU med flera har med samma eftertyck poängterat att indelningen av länder inte speglar den värld som finns och som ännu mindre kommer spegla den värld som finns under perioden 2020-2030 då en första åtagandeperiod skulle kunna tänkas gälla.

Diskussionerna är å ena sidan frustrerande att lyssna på (är vi tillbaka här), å andra sidan visar de att frågan om vem som ska göra vad är långt ifrån löst. Någon delegation förde fram idén att det är bättre att faktiskt diskutera vilka åtaganden länder vill göra istället för att diskutera principerna för vem som ska ta ansvar. Konkret kan synas. Men inte nära förestående.

Att åtaganden inte är nära förestående är återkommande även för den text som ordföranden har presenterat. Det finns i nuläget ingen konkret tidsplan för när länderna ska lägga siffror på bordet inför Paris. EU vill ha en tvåstegsprocess där länder ska lägga ett första bud under 2014, som sedan ska analyseras dels i relation till varandra, dels i relation till tvågradersmålet.

Men i texten sägs bara att länderna ska intensifiera sitt arbete för att kunna komma med siffror ”well in advance of” mötet i Paris 2015. Knappast den tidsplan som behövs för att sätta extra press på EU att nå ett 2030-mål när regeringscheferna möts i mars (därefter kommer ett parlamentsval, ny kommission m.m. EU måste ha ett mål i mars 2014).

En ohelig allians som kallas sig Like minded developing countries bestående av bl.a. Kina, Indien, Venezuela och Saudiarabien för fram att ett avtal måste vara juridiskt bindande, vara i enlighet med konventionen (vilket enligt dem innebär Annex-indelning) och andra ståndpunkter som är svåra för bland andra EU och USA att acceptera. Beroende på vem man frågar skulle somliga säga att det är ett sätt att förhala förhandlingarna, andra säga att det är några sanningens ord i rättan tid. Givet gruppens sammansättning förbehåller jag mig rätten att luta åt det förstnämnda. (Vad gäller förhalning framhålls annars särskilt Australien, som enligt uppgifter beter sig illa vid flera informella förhandlingar).

Texten innehåller också ett Annex med frågor som behöver diskuteras framöver. Den är så lång och innehåller så många svårknäckta nötter att det är tveksamt vilken relevans den faktiskt har.

De rapporter jag ser nu är att förhandlingarna går långsamt. Trötta och frustrerade förhandlare leds av trötta och frustrerade ordförande. Blir spännande att imorgon se vad som hänt under natten. Men klart är att sker inga stora genombrott är det tveksamt om texten med rätta kan kallas för the Warszaw Workplan.

* * *

I övrigt noterar jag att Finland deklarerat att de ska använda de intäkter lander får från auktioneringen av utsläppsrätter i EU ETS till klimatfinansiering. En utmärkt idé som kombinerar ett lands åtagande med att det faktiskt är privata aktörer som betalar. Fler länder (ex. Sverige) borde följa Finlands exempel.

* *

Marcin Korolec som är ordförande för hela konferensen inledde dagen som miljöminister och avslutade den som en form av andreminister med klimatansvar. Med vilken trovärdighet han leder förhandlingarna återstår att se. Hans ersättare på miljöministerposten valde på en presskonferens att lyfta fram skiffergas och att använda det polska ordförandeskapet i COP för att lyfta fram polska positioner som huvudpunkter. Så kanske är Korolec ändå den mest miljövänlige polske politikern och möjligen kan han knyta näven och se till att avsluta konferensen med framsteg.  Klart är att premiärminister Tusk valde en dag som möjligen passade han och hans parti väl, men som passade klimatförhandlingarna illa. Vilket säger något om Tusks prioriteringar.

* *

Nyss nämnde Korolec ledde under kvällen en s k stock taking, där han gick igenom läget i olika förhandlingar. Sessione kom sedan att bli plats för långa utläggningar från flera länder, bland annat kring nyttan eller faran med marknadsmekanismer. Flera länder ville att diskussionerna om nya marknadsmekanismer skulle återupptas. Men de skjuts som tidigare beslutats fram till juni 2014.

Rysslands representant gjorde också, understödd av Venezuela och Kina, ett inlägg om att förhandlingarna inte borde pågå när det är sovtid och ville att förhandlingarna skulle återupptas kl 10 imorgon för att sedan avslutas kl 18. I de frågor där Ryssland är särskilt involverade (gäller beslutsprocedurer) fick han sin vilja igenom, varför de ryska experterna kunde sova vidare. Men som nämnt ovan tvingades ADP-förhandlaren att infinna sig i mötesrum två för nattmanglingar.

Sådan är det nog en hel del av just nu. Inte minst gällande finansiering och Loss and Damage där överenskommelser är en bit bort.

* * *

Mina ursäkter för ett långt inlägg. Men skulle gå att skriva mer. Förhandlingarna är nu inne i det skede där farhågor om kollaps uttrycks, precis som vanligt. Sannolikt kommer det framåt lördag morgon ha ordnat upp sig till resultat som går att kommunicera som ett litet steg framåt, som vanligt.

/Daniel

Är nya fonder verkligen lösningen?

Upprördheten om bristande satsningar på att minska både själva klimatpåverkan och dess effekter – såväl de långsiktiga, gradvisa som de plötsliga katastroferna – är självklar att dela. Inte minst som det är så gränslöst korkat att låta problemet växa sig allt större innan vi tar itu med det. Men upprördeten om att pengar saknas i gröna klimatfonden och att vi inte ens skapat en Loss&Damage-fond än är inte lika given. För att nya fonder ska vara det rationella svaret på klimatutmaningen förutsätts ett par saker som jag inte sett bevisade eller ens trovärdiggjorda:

För det första: Nuvarande institutioner måste vara odugliga. Innan man skapar en ny myndighet bör man vara säker på att inte en befintlig kan göra jobbet, och FN har flera väletablerade institutioner redan.

Adaptionsfonden för klimatanpassning skapades med Kyotoprotokollet 2001, blev operationell 2007 och finanseras delvis genom 2% transaktionsavgift på CDM. När priset på utsläppsrätter störtdykt, har fonden fått allt mindre pengar och listan på projekt som inte kan fullföljas är lång. På tidigare klimatkonferenser har ”fill the fund” gällt denna fond, som allmänt anses blivit relativt effektiv med tiden. Varför är den inte i ropet längre?

GEF, Global Environment Facility, är den finansiella armen av UNFCCC, har 182 medlemsländer och har sedan 1991 förmedlat över 70 miljarder dollar i stöd till över 3000 projekt i 165 länder, därtill 16 000 småskaliga projekt. GEF:s styrelse domineras av utvecklingsländer och arbetet prisas regelbundet –men ”mer medel till GEF” hörs inte. Varför?

För det andra: En ny FN-institution måste vara det mest kostnadseffektiva vi kan komma på. Om vi trots allt inte tycker att de nuvarande FN-institutionerna duger, är det inte självklar logik att allt blir bra nästa gång vi skapar en. Alternativet är givetvis att använda sig av andra institutioner, inklusive vårt eget biståndsorgan. Sida har många projekt med tydlig klimatdimension, vilket ofta glöms bort av debattörer som profilerar klimatbistånd som stående i direkt motsättning till övrigt bistånd. Därtill kanaliserar Sida stora summor till icke-statliga organisationer som kostnadseffektivt och kompetent genomför både adaptions- och utsläppsminskande projekt.

I internationella jämförelser står svenskt bistånd sig väl och institutionerna är väl upparbetade. Varför anses det självklart att starta något nytt, släppa kontrollen och riskera att effektiviteten minskar?

För det tredje: Vi måste tro på stuprörstänk i klimatfrågan. Om vi ska ha en FN-fond för utsläppsminskningar, en för adaption och en för loss&damage så är det för att vi i grunden menar att det är helt olika saker. Är det inte rimligare att hitta projekt som minskar både utsläpp och sårbarhet? Om vi vill se dessa synergier, ska vi förstås undvika att de hanteras av separata fonder.

För det fjärde: Vi måste tro att nya fonder i sig ger mer pengar än idag. Att det behövs mer klimatfinansiering är uppenbart, men skapa nya institutioner för att hantera dessa medel innebär oundvikligen ökade administrationskostnader. T.ex. är Gröna Klimatfonden ännu långt ifrån operationell men har redan kostat åtskilliga miljoner. Detta är fullt ut försvarbart – även för en kommande Loss&Damage-fond – om vi kan visa att fonden i sig ökar aptiten att bistå med medel. Finns det inget sådant samband bör det vara effektivare att använda medlen i redan upparbetade strukturer.

För det femte: Vi bör tycka att klimatfrågan är så viktig – eller så oviktig – att vi inte behöver vara kostnadseffektiva. Knappast någon i klimatförhandlingarna, utom möjligen den australiska delegationen, tycker att klimatfrågan är så oviktig att man kan strunta i hur klimatpengarna används. Motsatsen är vanligare; klimatfrågan måste lösas kosta vad det kosta vill. Jag har stor sympati för den ståndpunkten, men de flesta finansministrar, banker och privata finansiärer har det inte. Därför är det viktigt att vi hushåller effektivt med den klimatbudget vi lyckas förhandla till oss.

Mer kallhamrade personer än jag tror att det finns helt andra skäl än de klimatmässiga till att man absolut vill skapa nya fonder med ny hemvist, ny administration, nya styrelsemöten och nya konferenser. Min fråga stannar långt hitom denna cynism: Är nya fonder verkligen bästa svaret på det akuta klimathotet?