Är nya fonder verkligen lösningen?

Upprördheten om bristande satsningar på att minska både själva klimatpåverkan och dess effekter – såväl de långsiktiga, gradvisa som de plötsliga katastroferna – är självklar att dela. Inte minst som det är så gränslöst korkat att låta problemet växa sig allt större innan vi tar itu med det. Men upprördeten om att pengar saknas i gröna klimatfonden och att vi inte ens skapat en Loss&Damage-fond än är inte lika given. För att nya fonder ska vara det rationella svaret på klimatutmaningen förutsätts ett par saker som jag inte sett bevisade eller ens trovärdiggjorda:

För det första: Nuvarande institutioner måste vara odugliga. Innan man skapar en ny myndighet bör man vara säker på att inte en befintlig kan göra jobbet, och FN har flera väletablerade institutioner redan.

Adaptionsfonden för klimatanpassning skapades med Kyotoprotokollet 2001, blev operationell 2007 och finanseras delvis genom 2% transaktionsavgift på CDM. När priset på utsläppsrätter störtdykt, har fonden fått allt mindre pengar och listan på projekt som inte kan fullföljas är lång. På tidigare klimatkonferenser har ”fill the fund” gällt denna fond, som allmänt anses blivit relativt effektiv med tiden. Varför är den inte i ropet längre?

GEF, Global Environment Facility, är den finansiella armen av UNFCCC, har 182 medlemsländer och har sedan 1991 förmedlat över 70 miljarder dollar i stöd till över 3000 projekt i 165 länder, därtill 16 000 småskaliga projekt. GEF:s styrelse domineras av utvecklingsländer och arbetet prisas regelbundet –men ”mer medel till GEF” hörs inte. Varför?

För det andra: En ny FN-institution måste vara det mest kostnadseffektiva vi kan komma på. Om vi trots allt inte tycker att de nuvarande FN-institutionerna duger, är det inte självklar logik att allt blir bra nästa gång vi skapar en. Alternativet är givetvis att använda sig av andra institutioner, inklusive vårt eget biståndsorgan. Sida har många projekt med tydlig klimatdimension, vilket ofta glöms bort av debattörer som profilerar klimatbistånd som stående i direkt motsättning till övrigt bistånd. Därtill kanaliserar Sida stora summor till icke-statliga organisationer som kostnadseffektivt och kompetent genomför både adaptions- och utsläppsminskande projekt.

I internationella jämförelser står svenskt bistånd sig väl och institutionerna är väl upparbetade. Varför anses det självklart att starta något nytt, släppa kontrollen och riskera att effektiviteten minskar?

För det tredje: Vi måste tro på stuprörstänk i klimatfrågan. Om vi ska ha en FN-fond för utsläppsminskningar, en för adaption och en för loss&damage så är det för att vi i grunden menar att det är helt olika saker. Är det inte rimligare att hitta projekt som minskar både utsläpp och sårbarhet? Om vi vill se dessa synergier, ska vi förstås undvika att de hanteras av separata fonder.

För det fjärde: Vi måste tro att nya fonder i sig ger mer pengar än idag. Att det behövs mer klimatfinansiering är uppenbart, men skapa nya institutioner för att hantera dessa medel innebär oundvikligen ökade administrationskostnader. T.ex. är Gröna Klimatfonden ännu långt ifrån operationell men har redan kostat åtskilliga miljoner. Detta är fullt ut försvarbart – även för en kommande Loss&Damage-fond – om vi kan visa att fonden i sig ökar aptiten att bistå med medel. Finns det inget sådant samband bör det vara effektivare att använda medlen i redan upparbetade strukturer.

För det femte: Vi bör tycka att klimatfrågan är så viktig – eller så oviktig – att vi inte behöver vara kostnadseffektiva. Knappast någon i klimatförhandlingarna, utom möjligen den australiska delegationen, tycker att klimatfrågan är så oviktig att man kan strunta i hur klimatpengarna används. Motsatsen är vanligare; klimatfrågan måste lösas kosta vad det kosta vill. Jag har stor sympati för den ståndpunkten, men de flesta finansministrar, banker och privata finansiärer har det inte. Därför är det viktigt att vi hushåller effektivt med den klimatbudget vi lyckas förhandla till oss.

Mer kallhamrade personer än jag tror att det finns helt andra skäl än de klimatmässiga till att man absolut vill skapa nya fonder med ny hemvist, ny administration, nya styrelsemöten och nya konferenser. Min fråga stannar långt hitom denna cynism: Är nya fonder verkligen bästa svaret på det akuta klimathotet?

Välkommen Lena, detta väntar!

Hej Lena och välkommen till Warszawa! Här får du min briefing, som komplement till vad dina medarbetare gett dig. I tre ord: Dags För Ledarskap!

Det har varit en trög första vecka här på COP. När vi nu skriver tisdag eftermiddag och tre dagar kvar har vi egentligen inga framgångar att rapportera. Lite småplock här och där, som mötestider nästa år, men övergripande är vi så väldigt långt ifrån varann att vi inte kan vara alls säkra på att nå ett långsiktigt, globalt avtal i Paris 2015. På åtminstone fem områden behövs det ledarskap och hårda nypor från dig och dina kollegor:

Loss&damage. Hur vi ska hantera de kostnader som uppstår till följd av klimatförändringar är ”din” fråga, tillsammans med Sydafrikas representant. Jag avundas dig inte, en redan knepig fråga blev både svårare och mer akut att hantera efter katastrofen på Filippinerna. Säkert har du läst kravet från över hundra organisationer från hela världen, på att senast fredag få en mekanism för ”loss&damage” som ger rejäl ersättning till de drabbade för klimatförändringarna vi åstadkommit.

Det förslag som hittills ligger på bordet är mycket vagt hållet, både vad gäller direkt ekonomisk kompensation och de mer indirekta kostnaderna av t.ex. minskad biodiversitet. Vi måste få ett mycket mer konkret och ambitiöst förslag, annars ser det illa ut för hela avtalet.

Utsläppsminskningar. Det långsiktiga klimatavtalet måste innehålla tydliga utsläppsminskningar, annars är det ingen idé. Hittills är det mycket tunt med konkreta bud, men många hoppas att det ska komma när ni ministrar tar till orda, med Ban Ki-moons toppmöte nästa år som reserv.

Tänk om EU skulle ta ledningen genom att åter lyfta fram minskningsmålet på 30% till år 2020, och vara först att leverera ett 2030-mål. Om inte nu, så under våren. Kommissionen arbetar med 40%, men Sverige bör stötta Storbritanniens förslag på minst 50%, inte minst för att kunna klara det redan beslutade målet på 80-95% till 2050.

Finansiering. Gröna Klimatfonden behöver bli operationell och få pengar att röra sig med, och vägen fram till 100 miljarder dollars årlig finansiering från 2020 behöver beskrivas. Sydkorea, G77 och Kina har lagt förslag till delmål för år 2016, med krav på att finansierande länder ska lägga fram individuella planer för hur de ska öka sitt bidrag. Hur näringslivets engagemang ska kanaliseras behöver också klargöras. I sammanhanget är det bra att Sveriges åtminstone lovar 300 miljoner kronor så fort fonden är operationell, och jag är orolig att kritiken från bistånds- och miljörörelsen inte gör det enklare för dig att få loss mer pengar framöver. Det vore synd långt bortom Sveriges enskilda bidrag, för världen behöver föredömen även här.

Klimaträttvisa. För att nå ett avtal i Paris 2015 måste vi i Warszawa enas om övergripande principer kring ”equity”; ansvar för historiska utsläpp, omställningskapacitet och behov av stöd. Frågan har snarast polariserats mer under mötet, genom att Brasilien lanserat ett förslag att IPCC ska räkna ut och fördela historiska utsläppsansvar. Detta har fått brett stöd av utvecklingsländer, som i detta ser en möjlighet att avpolitisera frågan, medan USA helt avvisar frågan om historiskt ansvar. Jag är orolig att vi får väldigt svårt att hinna klart till 2015 om IPCC får uppdraget nu. Och är historiska utsläpp verkligen tillräckligt för att slå fast en rättvis fördelningsnyckel; nuvarande och framtida kapacitet, ekonomisk utveckling och andra faktorer bör väl också vara med? I det nuvarande utkastet till överenskommelse är klimaträttvisa bara med som en helt kort passus, vilket ingen kommer att vara nöjd med.

Legalt bindande. Ju mer strikt bindande avtalet blir, desto färre kommer att skriva under och desto mindre långtgående blir de åtaganden man kan enas om – det visar inte minst Kyotoprotokollet. Men om avtalet inte är tillräckligt förpliktigande, riskerar utsläppsminskningarna att utebli. Att hitta en väg ur denna motsättning är centralt för de sista dagarna på COP19 och för processen framåt. En väg tycks vara att länderna på en rad områden själva får ange vad man avser göra och hur man avser göra det – och att detta sedan blir bindande. Knappast tillräckligt för att rädda klimatet, men kanske nödvändigt för att komma vidare; hur långt bedömer du att vi kan pressa på i denna fråga?

Framgångarna så här långt är magra, och klimathotet är akut. Det har lett till att även FN själva allt tydligare presenterar dessa klimatförhandlingar som ett golv, där en lång rad komplementära initiativ behövs. Kanske det här vi får finna hopp när det fortsatt går trögt i Warszawa och på de kommande mötena?

Mattias Goldmann

Yeb Saño håller presskonferens

Ända sedan det passionerade inledningstalet i början på förra veckan har Filippinernas chefsförhandlare Yeb Saño blivit talesperson för den del av världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna.

Idag höll han presskonferens, som var minst sagt välbesökt.

Detta var vad han hade att säga:

”We stand here knowing that hundreds of thousands maybe even millions around the world are standing with us in this difficult time for our country, but also in this difficult time for the planet, for the climate.

This is a call, once and for all, to take ambitious steps to address climate change, which is now affecting lives and livelihoods. We are very glad and heartened to see this kind of solidarity being expressed by civil society, especially by many young people here.

I cannot thank them enough for what they have done in supporting the call for action in the climate negotiations”

Det är mycket tydligt att budskapet når ut så otroligt mycket bättre när det bärs fram av en trovärdig och mänsklig budbärare.

//Jakop Dalunde

Inledningen på högnivå-segmentet

Idag började högnivå-segmentet av COP19 med en öppningsceremoni kl 15.

Ceremonin inleddes med musik.

Därefter höll Polens premiärminister tal. Han började med att säga att det fanns “great need for universal care for our common house, the planet”.

Han fortsatte med: “I remember COP14 in Poznan, we had such great hopes for Copenhagen. Now we are five years older and we know how difficult it is. We know we cannot afford another failure.”

Tusk gick vidare med att hylla shale gas-utveckling i USA, som ett kostnadseffektivt sätt att minska utsläpp. Sedan sa han:

”We acknowledge that we have a difficult energy mix. However, our economic growth has been without the increase of emissions.” Dock så fortsatte han med ”Environmental policy cannot come in conflict with other important goals, such as higher living standards.”

Det är ett ganska anmärkningsvärt uttalande, i linje med när Bush sa att “The american way of life is not negotiable”. Det är en sak att man vill försöka kombinera dessa två, men en annan sak att alltid sätta miljön i andra hand.

Därefter höll Ban Ki-Moon tal.

Ki-Moon öppnade starkt med “We will be the first humans to breathe air with 400 CO2. But there are still ways forward. Global demand for renewable energy is growing rapidly. But we need to increase the momentum.”

Han fortsatte med att läxa upp de närvarande länderna: ”Those countries that has not ratified the second commitment period of Kyoto should do so immediately. Countries must also step up financing for adaptation action. We need your political leadership at this critical moment.”

Ki-Moon avslutade med att uppmana länderna att delta på hans climate summit i september 2014, i anslutning till generalförsamlingens möte. “I urge you to come to the UN summit next september and to think about your legacy.”

Därefter höll John Ashe, ordförande i FNs generalförsamling, tal. Även han var ganska tuff. “Your actions here today will be held accountable for – by future generations. We cannot ignore the reality of cliamte change. We have now entered an era of super-storms and super-typhoons. By now you should have operationalized the Green Climate Fund. We cannot wait further for this.”

Därefter kommenterade han kopplingen mellan klimatförändringarna och ekonomisk utveckling. “The greatest threat to long-term economic growth is climate change. What is the point of lifting people of of poverty if extreme weather destroys these efforts.”

Ashe avslutade med att tala om omvärldens förväntan: “Outside this room, the world is becoming increasingly frustrated with the pace we take decisions.”

Till sist var det dags för Christiana Figueres, UNFCCC exekutiva sekreterare: “These talks are held in the context of the devestation that climate change is already causing in places such as the Philippines. The cost of inaction has never been higher and the benefit from action has never been greater.”

Därmed var inledningen slut. Närmsta dagarna får vi se om länderna svarar upp mot detta.

Vid tangenterna – Jakop Dalunde

För lite mitigation, för lite marknadsmekanismer och en text som ingen är nöjd med

Efter en första dag i Warszawa är det två saker jag väljer att fokusera på. Den första handlar om det stora förhandlingsspelet. Den andra på glappet mellan diskussionerna i seminarierna vid sidan om och i förhandlingarna.

I förmiddags kom en text som möjigen kan ses som ett embryo till ett avtal i Paris 2015. Värt att notera där att man i delen som handlar om åtgärder innan 2020 ger utrymme för aktiviteter utanför FN-väggarna att bidra till minskningar. Detta kanske främst ett resultat av att det finns få länder som på allvar funderar på att stärka sina ambitioner till 2020. (Snarare har de nya bud som kommit för 2020 varit försämringar, vilket Jakop bloggade om i fredags. Det är knappast sådant som stärker moralen.)

 

I utkastet finns skrivningar som mer eller mindre refererar till att behandla HFC-gaser i Montrealprotokollet, att städer och regioner spelar en viktig roll för att få ner utsläppen och att det gäller att prioritera områden där minskningar kan ske på kort sikt (typ CCAC).

 

Vad gäller utsläppsminskningar efter 2020 klargörs åter att 2014 är året då ambitionerna ska klargöras. Länder uppmanas att åka hem och förbereda åtganden. Därtill finns en lista med möjliga “element” för ett framtida avtal, som behandlar det mesta från allmäna förhållningsregler till minkningsåtgärder och finansiering.

 

Texten är på intet sätt klar och redan är länderna nu ikväll samlas för att ge sina första synpunkter på texten är det uppenbart att mycket arbete återstår. Ingen är nöjd, vilket som många påpekat innebär att det är grund för fortsatta förhandlingar. Återstår gör att få på plats en tidsram för arbetet framöver och besluta om ramarna för ett avtal. Vilka ska minska med hur mycket? Hur ska åtaganden se ut? Punkten då det behövs en lösning på de stora frågorna närmar sig. Ingen vill se en upprepning av Köpenhamn.

 

Ni som läst vad jag skrivit från tidigare förhandlingar vet att jag brukar skriva om sidoevent om länkningar av utsläppshandel. Jag tycker det är intressant och jag tror det är en väg att vandra mot ett globalt pris på koldioxid. Även detta år besöker jag sådana. Har hunnit med två (halva) hittills. Återigen påpekar forskare från två sidor Atlanten om fördelarna med att skapa handelssystem som länkas samman. Det binder samman länder på ett sätt avtal sällan gör, det tvingar fram det som kallas MRV (alltså att mäta och rapportera utsläpp). Dessutom kan marknadsmekanismer utgöra en intäktskälla för klimatfinansiering.

 

Men den verklighet där diskussionerna om åtgärder förs är långt från förhandlingarna. Där har nämligen diskussionerna om en ny marknadsmekanism helt gått i stå. Det senaste budet är att diskussionerna inte ska återupptas förrän i juni, då förhandlarna inte ens kunde enas om att föra diskussionerna vidare till sista veckan. Flera utvecklingsländer menar att det är meningslös att prata marknadsmekanismer innan det finns ambitioner. Och det stämmer förvisso att en marknadsmekanismer är beroende av åtaganden (annars finns ju ingen efterfrågan). Samtidigt bör en marknadsmekanism vara en viktig del av ett avtal 2015 och att då skjuta fram diskussionerna ett halvår känns bakvänt. Möjligen försöker nu några länder få det polska ordförandeskapet att lyfta frågan till ministrar.

 

Precis samma öde har diskussionerna om det som kallas Framework for Various Approaches (FVA) gått till mötes. Tanken med FVA är att skapa ett paraply under vilket olika åtaganden (ex utsläppsmarknader) ska samlas för att göra dem jämförbara och möjliga att använda för att uppfylla åtagnden i ett nytt avtal. Men även dessa diskussioner är nu skjutna på framtiden.

Att diskussioner om mekanismer för att få ner utsläpp skjuts på framtiden känns typiskt. Jag har en känsla av att det just nu pratas för lite minskningar och ambitioner i katakomberna i denna gigantiska fotbollsstadion.

/Daniel

”Rättvisa” i centrum för svårlöst konflikt

What do we want?”

”Climate justice!”

“When do we want it?”

“Now!”

Slagorden från den traditionella klimatdemonstrationen ekar fortfarande i skallen, men jag är skeptisk till om det är rätt att fokusera på rättvisa.

För det första: Rättvisa är svårt att definiera. När när jag på en workshop efter demonstrationen frågade ett femtiotal smarta, engagerade ungdomar vad de menade med ”klimaträttvisa” var svaren vaga. Det är ett eko av själva klimatförhandlingarna, där just denna equity-fråga är en av de allra mest svårlösta.

Natten till söndag (när många av oss smet till miljöfesten) försenades förhandlingarna av just detta. Brasilien har föreslagit att IPCC ska ta fram hur stora de historiska utsläppen har varit per land sedan 1850, och att detta ska bli basen för framtida utsläppsåtaganden.

EU tillhör de skeptiska, “IPCC kan inte hantera detta tillräckligt snabbt, skulle förslaget gå igenom så riskerar det att försena vårt viktiga arbete,” sade Geert Fremout som företräder EU i frågan. EU menar också att historiska utsläpp bara kan vara en komponent i bördefördelningen, som också måste handla om nuvarande och framtida utsläpp, inkomstnivåer och kapacitet att minska utsläppen. WWF är försiktigt positiva till Brasiliens förslag, som de menar kan avföra den känsliga frågan från den politiska dagordningen, enligt deras förhandlingsledare Tasneem Essop.

För det andra: Rättvisa är en dålig drivkraft. För ett par år sen drev svenska miljö- och biståndsorganisationer Greenhouse Development Rights, som slog fast hur mycket varje land behöver minska sina utsläpp beräknat framför allt på andel av invånarna som ligger över en viss inkomstnivå. Detta har tonats ner sen dess, delvis för att man insett att kriteriefrågan är mycket knepigare än man då tänkte, men också för att man inser att ”rättvist” inte säljer. Vilken politiker blir sugen på att satsa mer pengar på klimatet för att det är ”rättvist”? Vilken finansminister har en budgetpost som heter ”rättvisa”?

Vad som behöver etableras är framför allt en känsla av att det är lönt att gå före på klimatområdet, inte att vi måste av rättviseskäl. Därför är jag enormt glad att vår studie och vårt side event om föregångsmetodiken fått bra genomslag, senast alldeles nyss i diskussion med Världsbanken som ju inte alltid premierat de som går före.

Klimatförhandlingarnas andra vecka har många knutar kvar att lösa. Om vi faktiskt gemensamt tror på att det lönar sig att gå före på klimatområdet – och visar hur det ska gå till – blir “rättvisa” mycket mindre brännande.

//Mattias

Mattias i Warszawa

Japan minskar sina ambitioner kraftfullt

Japans miljöminister Nobuteru Ishihara meddelade idag i Tokyo att Japan ändrar till utsläppsminskningsmål till 2020. Tidigare var Japans mål att minska utsläppen med 25% till 2020, jämför med 1990 års nivåer. Nu blir målet istället att minska med 3,8%.

Dock så ändras även jämförelseåret, så det handlar om att minska med 3,8% jämför med 2005 års nivåer. Eftersom Japans produktion av växthusgaser ökade med 7 procent till år 2005, jämfört med 1990, så innebär detta nya mål inte längre en minskning av växthusgaserna – utan en ökning med dryga 3%.

Detta är oerhört allvarligt. Som vi skrev här tidgare på bloggen, så säger IPCC i sin 2013/2015-översyn att tvågradersmålet i praktiken endast går att nå om det görs markanta utsläppsminskingar redan till 2020. Men nu går världens tredje största ekonomi och femte största producent av växthusgaser ut med att de inte ska minska sina utsläpp, utan öka dem.

Climate Action Network hade nyss presskonferens om detta och delade ut en express-Fossil of the Day till Japan.

image

Ett stort bakslag för förhandlingarna här i Warszawa. Detta har omedelbart fått trista konsekvenser; Kina är upprörda och säger att det minskar deras vilja att minska utsläppen. England säger att de är djupt besvikna på japan.

Japans utspel är ungefär det sista klimatförhandlingarna behöver, som faktiskt började komma igång på allvar.

Vid tangenterna, Jakop Dalunde

Briefing med Korolec, polens miljöminister och COP19-president

Under eftermiddagen på dag 4 bjöd COP:s ordförande, Polens miljöminister Marcin Korolec in civilsamhället till en briefing och gav möjlighet att ställa frågor.

Korolec inledde med ett kort anförande om hans syn på förhandlingarna och lyfte då fram att tiden är begränsad och en av mest värdefulla varorna här idag (vilket inte direkt var något som framgick i hans tempo att tala).

Hans syn på förhandlingarna här i Warszawa är att det ska resultera i en struktur för kommande avtal och riktlinjer för hur det ska implementeras. Diskussionerna här i Warszawa måste syfta till leda till en tydlig vägvisning för kommande COP i Lima och Paris.

Han stakade ut vad han såg som förhandlingarnas tre huvudelement för förhandlingarna. Loss and damage, klimatfinansiering och det nya avtalet. Han lyfte också fram hur han såg en ökad transparens och tillit mellan såväl parter som tillit i en bredare bemärkelse som centralt för att komma framåt. Något han menar att detta års COP redan skapat bättre förutsättningar för, i och med sitt innovativa element att dels bjuda in representanter från affärsvärlden och dels de kommande två COP-ordförandena som kommer leda förhandlingarna i Lima respektive Paris.

Detta var något han återkom till upprepade gånger, då han försökte besvara frågor på hur han ska arbeta för att resultatet för årets COP ska bli lyckat och hur han såg på hans roll i förhandlingarna.

Vid frågestunden kom mycket fokus att handla om kol, till följd av den kolkonferens som pågår hör i Warszawa parallellt med COP,  och loss and damage, som fått mycket fokus i och med tyfonen i Filippinerna.

Angående kol menar Korolec att Polen visserliggen använder kol i en stor utsträckning, men att Polen också är ett bra exempel på hur de lyckats minska utsläppen och samtidigt ha en växande ekonomi. Han nämnde bland annat hur Polen minskat sin andel av energi som kommer från kol.

Han sa även att han inte såg kol som problemet (Citat “Coal is probably not a problem”), utan snarare hur vi använder kolen och lyfte då fram betydelsen av teknologi. Gissningsvis CCS.

Korolec menade också att en av de största utmaningarna för honom som ordförande är att lyckas mobilisera parterna och få dem att leverera, och som han uttryckte det  “Our main goal today is to avoid Copenhagen in Paris”.

Ministrar – var är ni?

Av drygt 10 000 medverkande på COP19 är bara 134 ministrar, trots att 189 länder medverkar. Bland stora länder som inte skickar någon minister finns Australien, vars klimatpolitik verkar ta rejäla kliv bakåt just nu, och USA – men de skickar trots allt Todd Stern. Från Sverige kommer Lena Ek, som nästa vecka övertar delegationsledningen från Anna Lindstedt.

Att bara fyra länder skickar sina presidenter eller premiärministrar – Tuvalu, Nauru, Etiopien och Tanzania – kan vi leva med. Det visade sig redan i Köpenhamn att det inte är något självklart framgångsrecept att toppa med statschefen. Men att var tredje FN-medlem inte alls skickar någon minister alls avslöjar endera av tre saker:

1) COP19 ses som ett mellanår. Bilden utåt har varit att ingenting egentligen ska beslutas i år, först 2015 ska vi vara överens om det nya avtalet. Men, som vi skrivit tidigare, det är i år vi måste gå från allmänna riktlinjer till konkreta förhandlingsvägar. Den processen behöver politisk styrning på hög nivå.

2) Klimatfrågan har dalat på dagordningen. I länder med akut ekonomisk kris kanske inte klimatfrågan ses som den mest relevanta. Det beror i sin tur på att klimatsatsningar fortfarande ses som en kostnad på alltför många håll – inte en möjlighet att skapa nya jobb och stärka exportindustrin.

3) Risken för fiasko ses som för stor. Alltsedan fiaskot i “Hopenhagen” har toppolitiker inklusive vår egen Reinfeldt haft beröringsskräck med klimatfrågan. Om man tror att COP19 ser illa ut på CV:t håller man sig borta nu också.

Oavsett grunden är det ledsamt att så manga håller sig borta – men än är det inte för sent. Medan dörren skoningslöst är stängd för ny ackreditering av vanliga dödliga, går det fortsatt för en minister som tvekat att slå näven i bordet och säga “Jag kommer”.

… eller är det tvärtom: Var tredje land är så klimatsmart att ansvarig minister är med på länk istället för att åka till Polen? Tyvärr är det nog en utopi ett bra tag till.

Mattias