Efter nattens bränder (med medföljande utryckningar och släckningsarbete)

Precis som förra året i Durban är vi nu i Doha inne på obestämd övertid.

I flera mindre konstellationer förhandlade ministrar natten till lördag en rad frågor. Från överskottet av AAU:er och längden på Kyotoprotokollets åtagandperiod, till finansiering och så kallad “loss and damage”. Den senare blev en oväntat stor fråga, där de små östaterna i AOSIS krävde att det ska upprättas en ny mekanism för att hantera de skador och förluster som följer på klimatförhandlingarna. USA var den part som starkast motsatte sig detta. Att upprätta nya institutioner eller mekanismer är i allmänhet inget USA uppmuntrar.

Eftersom Sveriges miljöminister Lena Ek förhandlade frågan för EU blev det en särskilt intensiv natt för den svenska delegation. Till slut lyckades EU och Sydafrika ta fram en text som (åtminstone tillfälligt) accepteras av alla parter och som föreskriver inrättandet av en mekanism för att hantera frågan.

Kl halvåtta i morse kom nya texter som fram till nu (14.30) diskuterats av de olika grupperna. Ingen verkar (eller ska vara) nöjd. Det är överlag vaga texter och känslan är att man spenderat två veckor med att diskutera vad man egentligen kom överens om förra året. Inte på några områden görs stora framsteg. Fr.a. gäller det frågan om att minskningar av utsläpp till 2020 (även om det ska göras en ny översyn med regeringschefer 2014). Men inte heller vad vad avser 2015-avtalet och de långsiktiga utsläppsminskningarna.

AAU-frågan i enlighet med EU:s överenskommelse. Flera länder förbinder sig också att inte köpa AAU:er. I princip blir frågan inget problem på kort sikt, men kan ev. blossa upp senare.

Vad gäller finansiering: Utvecklade länder uppmuntras att öka sina ansträngningar att bidra med resurser som åtminstone ligger på samma nivå som under “snabbstartsperioden” även 2013-2015.

Nu inleder ordföranden från Qatar en informell session där länder ska få ge sina synpunkter. Hans skämt om att det är roligt att ses tas inte längre emot med samma uppskattning. Delegationerna hade nog hellre än ett och annat  ”pappaskämt” fått vägledning mot en överenskommelse.

Men ingen tog ordet och inom kort inleds plenaren. Där samtliga texter ska antas (som ett paket). Får se om bränderna verkligen är släckta. Eller om det fortfarande pyr så pass mycket att det lättantändliga börjar brinna.

The devil is in the details

Klockan 22:17

Att djävulen finns i detaljerna är något som alla rutinerade förhandlare och diplomater påminner om. Varför blev just uppenbart.

I en till synes alldeles väldigt intetsägande text i ADP om 2105-avtalet, som innehöll skrivningar om att arbetet nästa år skulle fokuseras. Men gömt ligger de tidigare spänningarna om ansvar och annat gammalt groll.

Ryktet om att Kina inte alls är särskilt intresserade av framsteg i ADP visade sig inte överdrivet.

Det syntes som att enighet kring slutsatserna var nära. Sedan klev fr.a. Kina in i bilden och ville ersätta undertakings med commitments and actions. Det är en skrivning som USA ansåg påminde för mycket om Bali Action Plan. EU föreslog att man på enkel engelska skulle formulera det “will do”, vilket bl.a USA accepterade. Precis när ordf. hade klubbat igenom slutsatserna med denna skrivningen hojtade Kina. Menade att de inte alls kunde acceptera “will do”.

Ordföranden uppfordrade då med myndig stämma EU och Kina att komma fram till podiet. Efter ca 5 minuter hade kunde parterna till slut enas om “ways of defining and reflecting enhanced action”.

Att beslutet (decision) skulle skickades vidare till ministrarna var då redan fastslaget. En skrivning om att notera det dokument som överenskoms i Rio splittrade plenaren. Bl.a. Kina, Indien och Bolivia ansåg det nödvändigt att göra denna referens som världens länder enats om. USA, Norge, Mexico, EU, Sydafrika förstod inte alls vitsen med detta.

Mer substantiellt grundade är sannolikt splittringen kring hur texten ska referera till “all parties” vad gäller minskningsansträngningar.

Det innebär att ministrarna till slut blandas in i ADP. Men i detta sena skede handlar det om att rädda den text som finns istället för att göra dokumentet ett viktigt steg på vägen mot ett nytt avtal.

Tidspress, ovisshet, frustration

En uppdatering från ett Doha där frustrationen växer. EU är frustrerade över att ministrarna ännu inte kopplats in i diskussionerna om det långsiktiga avtal inom Durbanplattformen. USA är missnöjda med att utkastet till text i denna grupp innehåller en referens till Rio+20-dokumentet. Utvecklingsländerna är frustrerade över att utvecklade länder inte lovar något mer.

Samtliga är frustrerade över att det går så långsamt, utom möjligen Ryssland som påtalade vikten att inte hasta fram ett beslut. De verkar ganska nöjda med att inte få något beslut alls. När Filippinerna säger samma sak har det en annan trovärdighet.

Det är nu klart att ordf. och länderna strävar efter ett “Dohapaket” som innefattar alla delar. Det innebär att återigen är inget överenskommet förrän allt är överenskommet. Framför allt är det diskussionerna om det ADP som blir lidande för detta. De pågår inte ännu på minsternivå. Märkligt med tanke på att det i mina ögon är den långsiktigt viktigaste diskussionen. Men långsiktighet (långbänk däremot) kännetecknar inte dessa förhandlingar.

I korthet i de olika arbetsgrupperna:

Kyotoprotokollet

EU har nått en överenskommelse om hur man ska hantera AAU. Överenskommelsen framstår som tekniskt komplicerad, och eftersom den inte finns på papper ännu (inte för oss, that is, förhoppningsvis har någon den på papper) vågar kan jag den inte i detalj redogöra för den. Huvudpoängen är att överskottet på AAU:er förs över till ny period, men läggs i en reserv varifrån de kan handlas med i begränsad utsträckning. Exempelvis är det enbart de som skriver på en andra period för Kyotoprotokollet som får köpa. Det innebär att det i praktiken inte finns någon som kommer köpa dem. Förhoppningsvis innebär detta också att de inte kan föras vidare till kommande avtal.

Inte den lösning många hoppats på, men en klassisk europeisk teknisk kompromiss.

Frågan om vilka som ska få tillgång till CDM återstår också. Har blivit en bricka i det stora spelet – utvecklingsländer uttalar med varierande röststyrka krav på att enbart de i protokollet ska ha tillgång.

Men en överenskommelse är sannolikt inom räckhåll. Oavsett vad som händer i de övriga är min bedömning. Helt beroende på vad som händer i LCA säger de som borde veta bättre.

LCA

Den stora frågan är finansiering. Här går det fortsatta långsamt framåt. Några EU-länder (ink. Sverige) har redovisat sina pengar. Men kring frågan om det ska finnas en uttalad stegring fram till 2020 finns det inte enighet.

Men även i andra frågor finns oenighet. EU är missnöjda med texten kring ny marknadsmekanismer. Australien (för den s.k. paraplygruppen som bl.a. innehåller USA och Kanada) meddelade att det var ett antal texter de hade problem med.

Det pågår också en diskussion om kompensation för de skador som klimatförändringarna redan nu medför. Flera utvecklingsländer vill upprätta ytterligare en diskussion för att hantera detta. Vilket många andra motsätter sig.

ADP

Här finns som sagt en stor frustration från bl.a. EU kring att ministrarna ännu inte diskuterar frågan. Men även arbetsgruppens ordförande signalerar frustration och frågar sig vad det sänder för signal om det långsiktiga klimatavtalet inte diskuteras av ministrarna.

Enligt uppgift är det fr.a. Kina som håller emot. De framhåller att LCA för närvarande är viktigare.

Det finns långsiktigt oerhört viktiga frågor, om ansvarsfördelning, basår för utsläpp, arbetsplan fram till 2015, utsläppsminskningar fram till 2020, som nu alltså diskuteras av tjänstemän.

Dörrarna stängs

Nu har förhandlingarna nått det stadium där vi observatörer får allt mindre tillgång till vad förhandlingarna. Konsultationerna sker bakom stängda dörrar och den information som sipprar ut är osäker.

Klart är att många frågor återstår. Precis som jag tidigare rapporterat är det dels frågorna om Kyotoprotokollet, där en text som var långt ifrån färdig lämnats till ministrarna (över 17 olika alternativ rörande de återstående frågorna om bl.a. åtagandeperiodens längd och vilka som ska ges tillgång till CDM).

Kyoto är för närvarande en fråga som uppehåller förhandlingarna. Men i än större utsträckning är det frågan om finansiering som hindrar förhandlingarna från att röra sig framåt. Just nu återraporterar de ansvariga ministrarna (Maldiverna och Schweiz) om läget. Utvecklingsländerna vill se löften om nivåer på fortsatt finansiering och verkar villiga att stoppa andra förhandlingar om detta inte sker. Ännu osäkert varthän det leder.

Känslan är att Kyotoprotokollet i högre utsträckning lever sitt eget liv, medan finansiering, LCA och Durbanplattformen länkas samman. Det innebär att den enda förhandlingshållhaken U-länderna egentligen har på övriga länder just nu är den ganska intetsägande texten om Durbanplattformen, som de kan blockera. Känslan är också att de utvecklade länderna befinner sig i ett förhandlingsöverläge för närvarande (förhandlingsmässigt, inte ambitionsmässigt). Därför är en gissning ändå att lösningen landar närmare vad de utvecklade länderna önskar.

Det innebär vaga skrivningar om finansiering, stängning av LCA och åttaårig förlängning av Kyoto. EU:s missräkning blir sannolikt den vaga texten om Durbanplattformen, eftersom lite tid ägnats åt den i jämförelse med andra frågor. Frågan om AAU:er är svår att sia kring, men EU (åtminstone den del av EU som inte Polen) framhåller allt oftare att det i praktiken inte är något problem eftersom det i nuläget inte finns någon som vill köpa de som finns. Det stämmer förvisso, men är främst ett resultat av att EU inte kan enas. Nu är det  oerhört viktigt att AUU:er hålls borta så att de inte återkommer för att spöka i ett kommande avtal där det kommer finnas köpare. Det enklaste sättet att göra det vore att skrota dem.

Slutligen en kort bild från CDM-förhandlingarna där Venezuela visade sinne för dramatik. I en arbetsgrupp som möts dagligen i två veckor var man på god väg att enas om att radera alla paragrafer som var gulmarkerade (ej överenskomna). Det höll nästa. Men paragraf 40 innehöll en skrivning om möjligheten att finansiera CCS (carbon capture and storage, and plocka ut CO2 och pumpa ner i marken) genom CDM-projekt. Det var viktigt för Kuwait att behålla. Då meddelade Brasilien att om inte alla gula ströks, kunde de inte acceptera vissa strykningar. Varpå Venezuela lät meddela att man inte kunde acceptera flera redan överenskomna paragrafer (som framför allt pekade på att CDM hade bidragit med något, illa dold kritiken av marknader som koncept) och därför ville att hela texten skulle placeras inom hakparanteser (brackets, ett av de vanligare orden här i Doha). Ordföranden tittade i taket och avslutade mötet med att konstatera att hela texten skickades vidare i brackets.

Det är ingen förhandling som påverkar det stora spelet här i Doha. Men ger en försmak av vad som väntar de sista timmarna. Sannolikheten att förhandlingarna är klara till fredag kväll får anses vara liten.

48 timmar kvar (förhoppningsvis)

Det artonde förhandlingsmötet mellan parterna till FN:s konvention om klimatförändringar (alltså COP18) lider mot sitt slut. Men innan ordförande slår klubban i bordet för sista gången återstår mycket arbete för såväl förhandlare som ministrar.

De olika arbetsgrupperna går in i det skede där de inte längre tror att de kan lösa ut frågorna utan överlämnar dem åt ministrarna. Och det är en diger lista de lämnar över. Vad gäller Kyotoprotokollet är frågan om längden (5 eller 8 år, eller kanske en kompromiss), vad som ska ske med de överblivna utsläppsrätterna AAU:erna (som alltså inte är de samma som de utsläppsrätter det finns ett överskott av inom EU), eller hur om det bara är de som skriver på för en andra åtagandeperiod som ska få använda sig av CDM , är några av de inte alldeles enkla frågorna att lösa ut.

Vad gäller de andra arbetsgrupperna finns även där ett antal frågor som kräver ministrarnas uppmärksamhet. Finansieringsfrågorna är en sådan. Det framtida arbetet med Durbanplattformen en annan.

Som tidigare nämnts är bl.a. EU:s ambition att stänga arbetsgruppen LCA. Det råder viss oenighet om arbetsgruppen stängs om intet annat beslutas, eller om den måste stängas med ett särskilt beslut. Det förstnämnda är det sannolika, men kräver ändå att man lyckas avsluta diskussionerna om var de olika frågorna ska hanteras framöver.

Den övergripande känslan är att förhandlingarna går långsamt, att ingen riktigt tycker detta möte är särskilt viktigt och jag tycker mig ana att det finns en minskad tilltro till att den här processen kommer leda någon vart.

När förhandlarna kl 20 gick in i ytterligare förhandlingar som kommer fortsätta länge hade jag lyxen att bevista ett sidoevent som C2ES (för detta PEW) ordnade utifrån ett papper som Dan Bodansky  skrivit, om hur ett nytt avtal utifrån Durbanplattformen kan se ut. Tyvärr kunde han inte själv närvara, men hans kollega gjorde en utmärkt presentation och rapporten lyfter bland annat det faktum att det ofta finns en balans mellan ambition, deltagande och efterlevnad. Vad är viktigast, att ett avtal har höga ambitioner (både vad gäller mål, men också juridiskt bindande), eller att det har många deltagare? Och vad är ett avtal värt om det inte efterlevs?

Tycker EU att det är så viktigt med juridiskt bindande avtal att man kommer ställa det som ultimatum till USA och Kina? I andra änden av vågskålen finns frågan om hur låga ambitioner ett avtal kan innehålla och ändå vara värt något.

Det är frågor som ministrar har att fundera över framöver. Idag var det ett fåtal entusiaster som diskuterade detta medan ministrarna förhandlade med varandra. Förhoppningsvis är det diskussioner som så småningom även når ministrarna.

Informal round table discussion

Informal round table discussion är inte riktigt vad det låter som. Snarare Formellt och fyrkantigt. Men en del intressant inlägg. Senast Japan om sin bilateral offsetting mechansim för tekniköverföring. Återkommer om den. Nu Oman.

Informal round table discussion är inte riktigt vad det låter som. Snarare Formellt och fyrkantigt. Men en del intressant inlägg. Senast Japan om sin bilateral offsetting mechansim för tekniköverföring. Återkommer om den. Nu Oman.

Så enkelt att bara ett barn förstår det

Det som i normala fall låter som en simpel kliché kan under rätt förutsättningar låta som något mycket smartare. Eller så är det helt enkelt så att den som inte är helt upprymd av alla förhandlingarnas förkortningar och politiska realiteter kan se skogen trots att träden står i vägen.

I ett seminarium om hur nationell lagstiftning påverkar förhandlingarna påpekades det självklara faktumet att ett avtal blir betydligt mer sannolikt om det finns nationell lagstiftning på plats. Därför kan inte länder sitta och vänta på att FN-förhandlingarna leder till ett avtal.

I ett annat seminarium (ministerdialog om CDM och nya marknadsmekanismer) påtalade flera det uppenbara att marknader fungerar när det finns åtaganden om att minska utsläppen som skapar en efterfrågan på utsläppsrätter.

Mitt i alla diskussioner om Kyotoprotokoll och LCA, om finansiering och CDM, om NAMA’s och BOCM, kan det vara bra att påminna sig själv om vad som är kärnan: Att länder på hemmaplan arbetar med att minska utsläppen. Och att alla smarta mekanismer behöver åtaganden som en grund att vila på.

Högdjur på plats och fortsatta motsättningar

Rubriken skulle sannolikt kunna stämma in på de flesta COP-möten som ordnats.

Likväl stämmer det. Helt plötsligt var det svårt att ta sig fram pga avspärrningar, tv-kameror och nyfikna. Generalsekreterare Ban och Emir Sheikh Hamad Bin Khalifa Al-Thani var på väg in i Plenum. Ban Ki Moon gjorde som han alltid gör – konstaterade att nu är det tid att agera. Det mest anmärkningsvärda kanske var att han . Emiren hoppades att Doha blir ett ställe där mötesdeltagarna når sina mål. EU genom Connie Heedegaard upprepade att EU vill ha en ny åtagandeperiod i Kyoto (på åtta år), att man vill stänga LCA och fokusera på ett nytt avtal 2015. G77 framförde sina synpunkter om Kyoto (som i princip inte är så långt från EU:s), betonade att LCA är viktigt och inte kan stängas ner bara sådär. Man vill dessutom ha att Durbanplattformen ska leda till ett avtal som är balanserat, rättvist och ambitiöst.

Mycket mer spännande innehåll än så bidrog inte anförandena med. De finns att läsa här för den intresserade.

Mer intressant blir förhoppningsvis de rundabordssamtal på ministernivå som ordförande Abdullah bjudit in till imorgon.

Just nu sitter jag och väntar på att de informella diskussionerna i LCA ska inledas. 45 minuter efter utsatt tid är lokalens främre bänkar där förhandlarna ska sitta fortfarande tomma, likaså ordförandestolen. Diskussionerna om hur arbetet i LCA-gruppen ska fortsätta lär fortsätta in till fredag och sannolikt lösas ut som en del av ett paket. Doha-paketet kommer det kanske att kallas.

Satt också med i förhandlingarna om CDM tidigare idag (som synes på bilden i tidigare inlägg). Under 90 minuter avhandlades två paragrafer, varav den ena tog upp mycket tid på grund av att ett land sannolikt missförstått innebörden, enligt en av förhandlarna som närvarade.

En utestående, men viktig fråga, gällande CDM är om CDM enbart ska vara för dem som är med i Kyotos andra åtagandeperiod eller om även de länder som inte är med i CDM ska kunna köpa krediter från systemet. Eftersom CDM är en skapelse ur Kyotoprotokollet låter kanske det förstnämnda mer logiskt. Men CDM är i stort behov av efterfrågan på utsläppsrätter. För närvarande är det i stort sett bara EU som efterfrågar CDM-krediter och det är inte tillräckligt för att göra CDM lönsamt. För närvarande finns ingen uppenbar efterfrågan heller bland dem som indikerat att de inte vill vara med i Kyotos andra åtagandeperiod. Men skulle sådan uppstå vore det dumt att inte låta dem vara med och finansiera CDM-projekt, tycker somliga inklusive EU.

Utvecklingsländer menar att CDM bör knytas till Kyoto. Sannolikt ser de det som ett lockbete för att få med fler länder på en andra åtagandeperiod.

Just nu verkar en överenskommelse kring detta långt borta. Frågan ska diskuteras ikväll och troligen en bra bit in i den arabiska natten.

Det framgår kanske inte riktigt på bilden

Det framgår kanske inte riktigt på bilden. Men i mötesrum 8.4 förhandlas just nu Cdm på stor skärm. Just nu vill Bolivia byta “interests and concerns” of stakeholders till “protect the rights”. Handlar om relationen mellan Cdm styrelse och aktörer i värdländer.

Det framgår kanske inte riktigt på bilden. Men i mötesrum 8.4 förhandlas just nu Cdm på stor skärm. Just nu vill Bolivia byta “interests and concerns” of stakeholders till “protect the rights”. Handlar om relationen mellan Cdm styrelse och aktörer i värdländer.

Marknadsmekanismer (europeiska och andra)

Det känns naturligtvis paradoxalt att åka hela vägen till Qatar och som första ordentliga aktivitet lyssna på ett seminarium om EU ETS. Men det var precis det jag gjorde.

Climate Strategies ordnade ett seminarium om EU:s långsiktiga mål. Det hela utvecklade sig till en väldigt inomeuropeisk diskussionen vars bidrag till de internationella förhandlingarna nog begränsas till att en eller annan kanske fick en förbättrad förståelse av vad utsläppshandel innebär.

Michael Grubb beskrev i korta drag problembilden avseende EU ETS (det stora utbudet parat med den begränsade efterfrågan pga ekonomisk kris och oförmåga att hantera att EU:s övriga policies haft viss framgång). Enligt honom behövs en trestegsraket för att rätta till systemet.

1. En permanent skrotning av utsläppsrätter

2. Tidigarelägga förhandlingarna om målen för post-2020

3. Någon form av prisreglerande mekanism, ex. ett minipris på utsläppsrätter som säljs på auktion.

Han framhöll också att det är nödvändigt för beslutsfattare att vara på det klara med vilka mål de önskar att systemet ska uppnå. I debatten råder det nu viss förvirring kring detta. Är målet enbart att få ner utsläppen till en viss nivå, eller är det att skapa ett pris som driver teknikutveckling? Svaret är naturligtvis avgörande för vilka åtgärder som ska vidtas.

Tomas Wyns från CCAP Europe konstaterade att det behövs ett betydande teknologiskt genombrott inom 10-15 år om EU ska kunna minska sina utsläpp med 80-95% till 2050. Han föreslog därför att intäkter från auktionen av EU ETS bör gå till att stödja innovation av ny teknik. Han jämförde också de möjliga investeringarna i ny grön teknik i EU (130 miljarder Euro till 2020) och Kina (1.1 triljoner Euro).

Efter lunch var det dags för nästa sidoevent om marknadsmekanismer. Denna gång var det Harvard Project on Climate Agreements som tillsammans med IETA ordnade en diskussion om Market Mechanisms in a Post-Durban International Climate Regime. Rob Stavins (läs hans blogg. Den är mycket bra) inledde med en presentation vars essens kan sammanfattas i det jag skrev i blogginlägget ned. Vad vi nu ser är hur en de facto klimatregim bestående av sammanlänkade system för utsläppshandel är på väg att byggas upp.

Det som skilde Stavins analys kring detta från många andra var att han framhöll CDM och andra marknadsmekanismer inom FN-ramverket som viktiga, eftersom de fungerar som knytpunkt även för utsläppsmarknader som saknar viktiga gemensamma drag. Men genom ex. CDM kan de länkas indirekt, vilket ger samma fördelar som en direkt länkning, men innebär att de olika marknadsreglerarna inte behöver förhandla om frågor rörande ex. prisregleringsmekanismer.

Han drog också en parallell till hur GATT blev WTO och menade att olika bilaterala samarbeten kan leda till multilateral samarbeten om de utformas på ett sätt som gör att fler vill vara med. Just detta är ämnet för en kommande studie från FORES som skrivs av undertecknad och Oscar Widerberg.

Sedan tidigare har FORES lanserat rapporter om länkning mellan EU ETS och Kalifornien, samt om CDM och nya marknadsmekanismers roll på vägen mot en global koldioxidmarknad.

/Daniel