På plats i Doha

Är så på plats i Doha. Idag söndag har förhandlarna åtminstone officiellt tagit ledigt och några kanske åkte iväg på ökenutflykt eller gjorde något annat som innebär att de går in i den avslutande veckan med gott mod och starka krafter.

Själv har jag försökt få en bild av vad det är som sker. I stora drag verkar de flesta missnöjda.

Utvecklingsländerna är missnöjda bland annat därför EU och Australien inte lovar några större utsläppsminskningar fram till 2020 (EU står fast vid sina 20%, Australiens 0,5% minskning är knappt ett mål, snarare ett tillstånd). Som väntat vill inte heller USA göra något utöver de utfästelser om att minska sina utsläpp med 17% jmf med 2005 som de gjorde i Köpenhamn. Det framstår alltså som att de mål som redan finns är de som kommer gälla fram till 2020. Oroväckande, men ingen stor överraskning. EU borde naturligtvis gå till 30%, men idag är FN-processen inget som får den diskussionen att röra på sig.

Ytterligare skäl till U-länders missnöje är bristen på pengar till klimatfinansiering. År 2020 ska det utvecklade länder varje år enligt överenskommelse i Köpenhamn bidra med 100 miljarder dollar. Några sådana summor är de rika länderna inte i närheten av leverera. Nu kräver flera u-länder att det ska skapas delmål för finansieringen, ex. 60mdr dollar till 2015. Diskussionen är infekterad (för genomgång, se Jakob Skovgaards policy paper från häromveckan) och ingen vet riktigt vart pengarna ska komma från och det finns ingen enighet om var de får komma ifrån. Kina med flera kräver att de ska vara offentliga medel, för att det skapar förutsägbarhet. I just dessa tider är det kanske tveksamt om just statsbudgetar ska vara främsta hoppet. Mer privat kapital är som alltid en nyckel.

USA och andra utvecklade länder är missnöjda därför att arbetet i arbetsgruppen LCA fortsätter. De menar att i och med avtalet i Durban ska arbetsgruppen stängas. Det anser inte u-länderna och vad det verkar inte heller den saudiske ordföranden (som därför får kritik av såväl USA som EU). Utvecklingsländerna befarar att viktiga principer och frågor från LCA då inte ska tas med i framtida diskussioner.

Och i diskussionerna kring Durbanplattformen verkar det gå så sakta framåt som man kan tänka sig, eftersom det mesta av fokuset ligger på att lösa frågor om Kyoto och LCA.

Till stor del påminner situationen om den som var i Durban förra året. Det finns en rad spår som inte nödvändigtvis hänger ihop, men eftersom det är samma länder som förhandlar de olika frågorna så används de olika käpphästarna som påtryckningar i de olika frågorna. Därav följer olika resonemang av typen att om det inte blir några nya pengar till klimatfinansiering eller bättre åtaganden i Kyoto kommer u-länderna, då kommer LCA-gruppen inte att stängas och då kommer vi ingenstans framåt i diskussionen om Durbanplattformen och då blir det kollaps.

Det verkar ingå i dessa förhandlingars dramaturgi att de med start i slutet av första veckan kommer allt närmare en kollaps, men mot slutet hittar länderna ändå en lösning som räddar processen och mötet ses som ett första steg mot någonting bättre.

Just kring detta tycker jag Michael Levi på Council on Foreign Relations skriver bra. Ofta bli utfallet precis det man förväntar sig. Det är bara att under veckans gång är det lätt att glömma just det.

Imorgon ska jag på plats försöka skapa mig en bild av hur läget är. Inte bara i de stora frågorna, men även specifikt i diskussionerna kring de nya marknadsmekanismerna. Dessutom finns det en rad intressanta sidoevenemang att gå på. Såväl Harvadprofessorn Rob Stavins som Michael Grubb från Climate Strategies ska vara med i intressanta paneler om framtida marknadsmekanismer och EU:s klimatpolitik. Hoppas kunna återrapportera från dessa diskussioner och mycket mer.