Tidspress, ovisshet, frustration

En uppdatering från ett Doha där frustrationen växer. EU är frustrerade över att ministrarna ännu inte kopplats in i diskussionerna om det långsiktiga avtal inom Durbanplattformen. USA är missnöjda med att utkastet till text i denna grupp innehåller en referens till Rio+20-dokumentet. Utvecklingsländerna är frustrerade över att utvecklade länder inte lovar något mer.

Samtliga är frustrerade över att det går så långsamt, utom möjligen Ryssland som påtalade vikten att inte hasta fram ett beslut. De verkar ganska nöjda med att inte få något beslut alls. När Filippinerna säger samma sak har det en annan trovärdighet.

Det är nu klart att ordf. och länderna strävar efter ett “Dohapaket” som innefattar alla delar. Det innebär att återigen är inget överenskommet förrän allt är överenskommet. Framför allt är det diskussionerna om det ADP som blir lidande för detta. De pågår inte ännu på minsternivå. Märkligt med tanke på att det i mina ögon är den långsiktigt viktigaste diskussionen. Men långsiktighet (långbänk däremot) kännetecknar inte dessa förhandlingar.

I korthet i de olika arbetsgrupperna:

Kyotoprotokollet

EU har nått en överenskommelse om hur man ska hantera AAU. Överenskommelsen framstår som tekniskt komplicerad, och eftersom den inte finns på papper ännu (inte för oss, that is, förhoppningsvis har någon den på papper) vågar kan jag den inte i detalj redogöra för den. Huvudpoängen är att överskottet på AAU:er förs över till ny period, men läggs i en reserv varifrån de kan handlas med i begränsad utsträckning. Exempelvis är det enbart de som skriver på en andra period för Kyotoprotokollet som får köpa. Det innebär att det i praktiken inte finns någon som kommer köpa dem. Förhoppningsvis innebär detta också att de inte kan föras vidare till kommande avtal.

Inte den lösning många hoppats på, men en klassisk europeisk teknisk kompromiss.

Frågan om vilka som ska få tillgång till CDM återstår också. Har blivit en bricka i det stora spelet – utvecklingsländer uttalar med varierande röststyrka krav på att enbart de i protokollet ska ha tillgång.

Men en överenskommelse är sannolikt inom räckhåll. Oavsett vad som händer i de övriga är min bedömning. Helt beroende på vad som händer i LCA säger de som borde veta bättre.

LCA

Den stora frågan är finansiering. Här går det fortsatta långsamt framåt. Några EU-länder (ink. Sverige) har redovisat sina pengar. Men kring frågan om det ska finnas en uttalad stegring fram till 2020 finns det inte enighet.

Men även i andra frågor finns oenighet. EU är missnöjda med texten kring ny marknadsmekanismer. Australien (för den s.k. paraplygruppen som bl.a. innehåller USA och Kanada) meddelade att det var ett antal texter de hade problem med.

Det pågår också en diskussion om kompensation för de skador som klimatförändringarna redan nu medför. Flera utvecklingsländer vill upprätta ytterligare en diskussion för att hantera detta. Vilket många andra motsätter sig.

ADP

Här finns som sagt en stor frustration från bl.a. EU kring att ministrarna ännu inte diskuterar frågan. Men även arbetsgruppens ordförande signalerar frustration och frågar sig vad det sänder för signal om det långsiktiga klimatavtalet inte diskuteras av ministrarna.

Enligt uppgift är det fr.a. Kina som håller emot. De framhåller att LCA för närvarande är viktigare.

Det finns långsiktigt oerhört viktiga frågor, om ansvarsfördelning, basår för utsläpp, arbetsplan fram till 2015, utsläppsminskningar fram till 2020, som nu alltså diskuteras av tjänstemän.

Dörrarna stängs

Nu har förhandlingarna nått det stadium där vi observatörer får allt mindre tillgång till vad förhandlingarna. Konsultationerna sker bakom stängda dörrar och den information som sipprar ut är osäker.

Klart är att många frågor återstår. Precis som jag tidigare rapporterat är det dels frågorna om Kyotoprotokollet, där en text som var långt ifrån färdig lämnats till ministrarna (över 17 olika alternativ rörande de återstående frågorna om bl.a. åtagandeperiodens längd och vilka som ska ges tillgång till CDM).

Kyoto är för närvarande en fråga som uppehåller förhandlingarna. Men i än större utsträckning är det frågan om finansiering som hindrar förhandlingarna från att röra sig framåt. Just nu återraporterar de ansvariga ministrarna (Maldiverna och Schweiz) om läget. Utvecklingsländerna vill se löften om nivåer på fortsatt finansiering och verkar villiga att stoppa andra förhandlingar om detta inte sker. Ännu osäkert varthän det leder.

Känslan är att Kyotoprotokollet i högre utsträckning lever sitt eget liv, medan finansiering, LCA och Durbanplattformen länkas samman. Det innebär att den enda förhandlingshållhaken U-länderna egentligen har på övriga länder just nu är den ganska intetsägande texten om Durbanplattformen, som de kan blockera. Känslan är också att de utvecklade länderna befinner sig i ett förhandlingsöverläge för närvarande (förhandlingsmässigt, inte ambitionsmässigt). Därför är en gissning ändå att lösningen landar närmare vad de utvecklade länderna önskar.

Det innebär vaga skrivningar om finansiering, stängning av LCA och åttaårig förlängning av Kyoto. EU:s missräkning blir sannolikt den vaga texten om Durbanplattformen, eftersom lite tid ägnats åt den i jämförelse med andra frågor. Frågan om AAU:er är svår att sia kring, men EU (åtminstone den del av EU som inte Polen) framhåller allt oftare att det i praktiken inte är något problem eftersom det i nuläget inte finns någon som vill köpa de som finns. Det stämmer förvisso, men är främst ett resultat av att EU inte kan enas. Nu är det  oerhört viktigt att AUU:er hålls borta så att de inte återkommer för att spöka i ett kommande avtal där det kommer finnas köpare. Det enklaste sättet att göra det vore att skrota dem.

Slutligen en kort bild från CDM-förhandlingarna där Venezuela visade sinne för dramatik. I en arbetsgrupp som möts dagligen i två veckor var man på god väg att enas om att radera alla paragrafer som var gulmarkerade (ej överenskomna). Det höll nästa. Men paragraf 40 innehöll en skrivning om möjligheten att finansiera CCS (carbon capture and storage, and plocka ut CO2 och pumpa ner i marken) genom CDM-projekt. Det var viktigt för Kuwait att behålla. Då meddelade Brasilien att om inte alla gula ströks, kunde de inte acceptera vissa strykningar. Varpå Venezuela lät meddela att man inte kunde acceptera flera redan överenskomna paragrafer (som framför allt pekade på att CDM hade bidragit med något, illa dold kritiken av marknader som koncept) och därför ville att hela texten skulle placeras inom hakparanteser (brackets, ett av de vanligare orden här i Doha). Ordföranden tittade i taket och avslutade mötet med att konstatera att hela texten skickades vidare i brackets.

Det är ingen förhandling som påverkar det stora spelet här i Doha. Men ger en försmak av vad som väntar de sista timmarna. Sannolikheten att förhandlingarna är klara till fredag kväll får anses vara liten.

48 timmar kvar (förhoppningsvis)

Det artonde förhandlingsmötet mellan parterna till FN:s konvention om klimatförändringar (alltså COP18) lider mot sitt slut. Men innan ordförande slår klubban i bordet för sista gången återstår mycket arbete för såväl förhandlare som ministrar.

De olika arbetsgrupperna går in i det skede där de inte längre tror att de kan lösa ut frågorna utan överlämnar dem åt ministrarna. Och det är en diger lista de lämnar över. Vad gäller Kyotoprotokollet är frågan om längden (5 eller 8 år, eller kanske en kompromiss), vad som ska ske med de överblivna utsläppsrätterna AAU:erna (som alltså inte är de samma som de utsläppsrätter det finns ett överskott av inom EU), eller hur om det bara är de som skriver på för en andra åtagandeperiod som ska få använda sig av CDM , är några av de inte alldeles enkla frågorna att lösa ut.

Vad gäller de andra arbetsgrupperna finns även där ett antal frågor som kräver ministrarnas uppmärksamhet. Finansieringsfrågorna är en sådan. Det framtida arbetet med Durbanplattformen en annan.

Som tidigare nämnts är bl.a. EU:s ambition att stänga arbetsgruppen LCA. Det råder viss oenighet om arbetsgruppen stängs om intet annat beslutas, eller om den måste stängas med ett särskilt beslut. Det förstnämnda är det sannolika, men kräver ändå att man lyckas avsluta diskussionerna om var de olika frågorna ska hanteras framöver.

Den övergripande känslan är att förhandlingarna går långsamt, att ingen riktigt tycker detta möte är särskilt viktigt och jag tycker mig ana att det finns en minskad tilltro till att den här processen kommer leda någon vart.

När förhandlarna kl 20 gick in i ytterligare förhandlingar som kommer fortsätta länge hade jag lyxen att bevista ett sidoevent som C2ES (för detta PEW) ordnade utifrån ett papper som Dan Bodansky  skrivit, om hur ett nytt avtal utifrån Durbanplattformen kan se ut. Tyvärr kunde han inte själv närvara, men hans kollega gjorde en utmärkt presentation och rapporten lyfter bland annat det faktum att det ofta finns en balans mellan ambition, deltagande och efterlevnad. Vad är viktigast, att ett avtal har höga ambitioner (både vad gäller mål, men också juridiskt bindande), eller att det har många deltagare? Och vad är ett avtal värt om det inte efterlevs?

Tycker EU att det är så viktigt med juridiskt bindande avtal att man kommer ställa det som ultimatum till USA och Kina? I andra änden av vågskålen finns frågan om hur låga ambitioner ett avtal kan innehålla och ändå vara värt något.

Det är frågor som ministrar har att fundera över framöver. Idag var det ett fåtal entusiaster som diskuterade detta medan ministrarna förhandlade med varandra. Förhoppningsvis är det diskussioner som så småningom även når ministrarna.

Så enkelt att bara ett barn förstår det

Det som i normala fall låter som en simpel kliché kan under rätt förutsättningar låta som något mycket smartare. Eller så är det helt enkelt så att den som inte är helt upprymd av alla förhandlingarnas förkortningar och politiska realiteter kan se skogen trots att träden står i vägen.

I ett seminarium om hur nationell lagstiftning påverkar förhandlingarna påpekades det självklara faktumet att ett avtal blir betydligt mer sannolikt om det finns nationell lagstiftning på plats. Därför kan inte länder sitta och vänta på att FN-förhandlingarna leder till ett avtal.

I ett annat seminarium (ministerdialog om CDM och nya marknadsmekanismer) påtalade flera det uppenbara att marknader fungerar när det finns åtaganden om att minska utsläppen som skapar en efterfrågan på utsläppsrätter.

Mitt i alla diskussioner om Kyotoprotokoll och LCA, om finansiering och CDM, om NAMA’s och BOCM, kan det vara bra att påminna sig själv om vad som är kärnan: Att länder på hemmaplan arbetar med att minska utsläppen. Och att alla smarta mekanismer behöver åtaganden som en grund att vila på.

Högdjur på plats och fortsatta motsättningar

Rubriken skulle sannolikt kunna stämma in på de flesta COP-möten som ordnats.

Likväl stämmer det. Helt plötsligt var det svårt att ta sig fram pga avspärrningar, tv-kameror och nyfikna. Generalsekreterare Ban och Emir Sheikh Hamad Bin Khalifa Al-Thani var på väg in i Plenum. Ban Ki Moon gjorde som han alltid gör – konstaterade att nu är det tid att agera. Det mest anmärkningsvärda kanske var att han . Emiren hoppades att Doha blir ett ställe där mötesdeltagarna når sina mål. EU genom Connie Heedegaard upprepade att EU vill ha en ny åtagandeperiod i Kyoto (på åtta år), att man vill stänga LCA och fokusera på ett nytt avtal 2015. G77 framförde sina synpunkter om Kyoto (som i princip inte är så långt från EU:s), betonade att LCA är viktigt och inte kan stängas ner bara sådär. Man vill dessutom ha att Durbanplattformen ska leda till ett avtal som är balanserat, rättvist och ambitiöst.

Mycket mer spännande innehåll än så bidrog inte anförandena med. De finns att läsa här för den intresserade.

Mer intressant blir förhoppningsvis de rundabordssamtal på ministernivå som ordförande Abdullah bjudit in till imorgon.

Just nu sitter jag och väntar på att de informella diskussionerna i LCA ska inledas. 45 minuter efter utsatt tid är lokalens främre bänkar där förhandlarna ska sitta fortfarande tomma, likaså ordförandestolen. Diskussionerna om hur arbetet i LCA-gruppen ska fortsätta lär fortsätta in till fredag och sannolikt lösas ut som en del av ett paket. Doha-paketet kommer det kanske att kallas.

Satt också med i förhandlingarna om CDM tidigare idag (som synes på bilden i tidigare inlägg). Under 90 minuter avhandlades två paragrafer, varav den ena tog upp mycket tid på grund av att ett land sannolikt missförstått innebörden, enligt en av förhandlarna som närvarade.

En utestående, men viktig fråga, gällande CDM är om CDM enbart ska vara för dem som är med i Kyotos andra åtagandeperiod eller om även de länder som inte är med i CDM ska kunna köpa krediter från systemet. Eftersom CDM är en skapelse ur Kyotoprotokollet låter kanske det förstnämnda mer logiskt. Men CDM är i stort behov av efterfrågan på utsläppsrätter. För närvarande är det i stort sett bara EU som efterfrågar CDM-krediter och det är inte tillräckligt för att göra CDM lönsamt. För närvarande finns ingen uppenbar efterfrågan heller bland dem som indikerat att de inte vill vara med i Kyotos andra åtagandeperiod. Men skulle sådan uppstå vore det dumt att inte låta dem vara med och finansiera CDM-projekt, tycker somliga inklusive EU.

Utvecklingsländer menar att CDM bör knytas till Kyoto. Sannolikt ser de det som ett lockbete för att få med fler länder på en andra åtagandeperiod.

Just nu verkar en överenskommelse kring detta långt borta. Frågan ska diskuteras ikväll och troligen en bra bit in i den arabiska natten.

Marknadsmekanismer (europeiska och andra)

Det känns naturligtvis paradoxalt att åka hela vägen till Qatar och som första ordentliga aktivitet lyssna på ett seminarium om EU ETS. Men det var precis det jag gjorde.

Climate Strategies ordnade ett seminarium om EU:s långsiktiga mål. Det hela utvecklade sig till en väldigt inomeuropeisk diskussionen vars bidrag till de internationella förhandlingarna nog begränsas till att en eller annan kanske fick en förbättrad förståelse av vad utsläppshandel innebär.

Michael Grubb beskrev i korta drag problembilden avseende EU ETS (det stora utbudet parat med den begränsade efterfrågan pga ekonomisk kris och oförmåga att hantera att EU:s övriga policies haft viss framgång). Enligt honom behövs en trestegsraket för att rätta till systemet.

1. En permanent skrotning av utsläppsrätter

2. Tidigarelägga förhandlingarna om målen för post-2020

3. Någon form av prisreglerande mekanism, ex. ett minipris på utsläppsrätter som säljs på auktion.

Han framhöll också att det är nödvändigt för beslutsfattare att vara på det klara med vilka mål de önskar att systemet ska uppnå. I debatten råder det nu viss förvirring kring detta. Är målet enbart att få ner utsläppen till en viss nivå, eller är det att skapa ett pris som driver teknikutveckling? Svaret är naturligtvis avgörande för vilka åtgärder som ska vidtas.

Tomas Wyns från CCAP Europe konstaterade att det behövs ett betydande teknologiskt genombrott inom 10-15 år om EU ska kunna minska sina utsläpp med 80-95% till 2050. Han föreslog därför att intäkter från auktionen av EU ETS bör gå till att stödja innovation av ny teknik. Han jämförde också de möjliga investeringarna i ny grön teknik i EU (130 miljarder Euro till 2020) och Kina (1.1 triljoner Euro).

Efter lunch var det dags för nästa sidoevent om marknadsmekanismer. Denna gång var det Harvard Project on Climate Agreements som tillsammans med IETA ordnade en diskussion om Market Mechanisms in a Post-Durban International Climate Regime. Rob Stavins (läs hans blogg. Den är mycket bra) inledde med en presentation vars essens kan sammanfattas i det jag skrev i blogginlägget ned. Vad vi nu ser är hur en de facto klimatregim bestående av sammanlänkade system för utsläppshandel är på väg att byggas upp.

Det som skilde Stavins analys kring detta från många andra var att han framhöll CDM och andra marknadsmekanismer inom FN-ramverket som viktiga, eftersom de fungerar som knytpunkt även för utsläppsmarknader som saknar viktiga gemensamma drag. Men genom ex. CDM kan de länkas indirekt, vilket ger samma fördelar som en direkt länkning, men innebär att de olika marknadsreglerarna inte behöver förhandla om frågor rörande ex. prisregleringsmekanismer.

Han drog också en parallell till hur GATT blev WTO och menade att olika bilaterala samarbeten kan leda till multilateral samarbeten om de utformas på ett sätt som gör att fler vill vara med. Just detta är ämnet för en kommande studie från FORES som skrivs av undertecknad och Oscar Widerberg.

Sedan tidigare har FORES lanserat rapporter om länkning mellan EU ETS och Kalifornien, samt om CDM och nya marknadsmekanismers roll på vägen mot en global koldioxidmarknad.

/Daniel

danielengstrom: Market based mechanisms will be essential in any new agreement

danielengstrom:

Market based mechanisms will be essential in any new agreement. 

A de facto interim (or post 2020) policy architecture may already be emerging, through direct and indirect linkages off carbon markets.

Professor Rob stavins delar sins tankar om en ny klimatregim.danielengstrom:

Market based mechanisms will be essential in any new agreement.

A de facto interim (or post 2020) policy architecture may already be emerging, through direct and indirect linkages off carbon markets.

Professor Rob stavins delar sins tankar om en ny klimatregim.

  1. klimatforhandlingsbloggen reblogged this from danielengstrom
  2. danielengstrom posted this

På plats i Doha

Är så på plats i Doha. Idag söndag har förhandlarna åtminstone officiellt tagit ledigt och några kanske åkte iväg på ökenutflykt eller gjorde något annat som innebär att de går in i den avslutande veckan med gott mod och starka krafter.

Själv har jag försökt få en bild av vad det är som sker. I stora drag verkar de flesta missnöjda.

Utvecklingsländerna är missnöjda bland annat därför EU och Australien inte lovar några större utsläppsminskningar fram till 2020 (EU står fast vid sina 20%, Australiens 0,5% minskning är knappt ett mål, snarare ett tillstånd). Som väntat vill inte heller USA göra något utöver de utfästelser om att minska sina utsläpp med 17% jmf med 2005 som de gjorde i Köpenhamn. Det framstår alltså som att de mål som redan finns är de som kommer gälla fram till 2020. Oroväckande, men ingen stor överraskning. EU borde naturligtvis gå till 30%, men idag är FN-processen inget som får den diskussionen att röra på sig.

Ytterligare skäl till U-länders missnöje är bristen på pengar till klimatfinansiering. År 2020 ska det utvecklade länder varje år enligt överenskommelse i Köpenhamn bidra med 100 miljarder dollar. Några sådana summor är de rika länderna inte i närheten av leverera. Nu kräver flera u-länder att det ska skapas delmål för finansieringen, ex. 60mdr dollar till 2015. Diskussionen är infekterad (för genomgång, se Jakob Skovgaards policy paper från häromveckan) och ingen vet riktigt vart pengarna ska komma från och det finns ingen enighet om var de får komma ifrån. Kina med flera kräver att de ska vara offentliga medel, för att det skapar förutsägbarhet. I just dessa tider är det kanske tveksamt om just statsbudgetar ska vara främsta hoppet. Mer privat kapital är som alltid en nyckel.

USA och andra utvecklade länder är missnöjda därför att arbetet i arbetsgruppen LCA fortsätter. De menar att i och med avtalet i Durban ska arbetsgruppen stängas. Det anser inte u-länderna och vad det verkar inte heller den saudiske ordföranden (som därför får kritik av såväl USA som EU). Utvecklingsländerna befarar att viktiga principer och frågor från LCA då inte ska tas med i framtida diskussioner.

Och i diskussionerna kring Durbanplattformen verkar det gå så sakta framåt som man kan tänka sig, eftersom det mesta av fokuset ligger på att lösa frågor om Kyoto och LCA.

Till stor del påminner situationen om den som var i Durban förra året. Det finns en rad spår som inte nödvändigtvis hänger ihop, men eftersom det är samma länder som förhandlar de olika frågorna så används de olika käpphästarna som påtryckningar i de olika frågorna. Därav följer olika resonemang av typen att om det inte blir några nya pengar till klimatfinansiering eller bättre åtaganden i Kyoto kommer u-länderna, då kommer LCA-gruppen inte att stängas och då kommer vi ingenstans framåt i diskussionen om Durbanplattformen och då blir det kollaps.

Det verkar ingå i dessa förhandlingars dramaturgi att de med start i slutet av första veckan kommer allt närmare en kollaps, men mot slutet hittar länderna ändå en lösning som räddar processen och mötet ses som ett första steg mot någonting bättre.

Just kring detta tycker jag Michael Levi på Council on Foreign Relations skriver bra. Ofta bli utfallet precis det man förväntar sig. Det är bara att under veckans gång är det lätt att glömma just det.

Imorgon ska jag på plats försöka skapa mig en bild av hur läget är. Inte bara i de stora frågorna, men även specifikt i diskussionerna kring de nya marknadsmekanismerna. Dessutom finns det en rad intressanta sidoevenemang att gå på. Såväl Harvadprofessorn Rob Stavins som Michael Grubb från Climate Strategies ska vara med i intressanta paneler om framtida marknadsmekanismer och EU:s klimatpolitik. Hoppas kunna återrapportera från dessa diskussioner och mycket mer.