Kategoriarkiv: Uncategorized

Marshallöarna annonserar planer på ökade klimatambitioner

Idag, under diskussioner om Parisavtalets ramverk för transparens, annonserade Marshallöarna att de kommer höja sina klimatambitioner. Senast år 2020 ska republiken återkomma med en uppdaterad NDC. Det är väldigt välkommet!

Marshallöarnas NDC är redan ambitiös. De lovar att minska sina utsläpp med 32 % till år 2025, jämfört med 2010 års utsläppsnivåer. Löftet täcker nära nog 100 % av landets utsläpp och skall inte mötas genom köp av utsläppskrediter.

På de totalt ca. 1500 öar som ingår i republiken bor ca 75 000 invånare. År 2010 släppte de sammanlagt ut ca 0,185 megaton koldioxidekvivalenter, eller ungefär 2,5 ton per invånare. Som jämförelse kan sägas att vi i Sverige, samma år, släppte ut cirka 64 megaton koldioxidekvivalenter, det vill säga cirka 6,4 ton per invånare. Per invånare är öborna alltså betydligt klimateffektivare än medelsvensson. Och nu ska de gå ännu längre.

Det finns åtminstone två anledningar att applådera. Den första anledningen är enkel att förstå: Ländernas kollektiva ambitionsnivå måste höjas. Parisavtalets globala temperaturmål är ambitiöst men matchas inte med lika ambitiösa nationella klimatplaner. Den kollektiva ansträngningen är helt enkelt för låg för att kunna nå målet. Att ett litet land som Marshallöarna ökar ambitionsnivån visar vägen för andra länder.

Den andra anledningen är mer komplex. Marshallöarna kategoriseras som ett utvecklingsland. I klimatförhandlingarna har konflikter om ansvarsfördelning länge varit en vattendelare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Många hoppades att Parisavtalet skulle överbrygga denna klyfta men i förhandlingarna om avtalets regelbok är den åter synlig. Det gäller inte minst i diskussionerna om transparensramverket, som bland annat fokuserar på regler för att mäta och rapportera utsläpp och finansiellt stöd. Många utvecklingsländer understryker behovet av olika regler för de två typerna av länder: utvecklade länder och utvecklingsländer. Utvecklade länder fokuserar istället på att olika regler ska gälla för de många olika typerna av NDC:er. De vill också att ambitionen ska vara att alla länder, över tid, rör sig i riktning mot mål som täcker alla sektorer och alla typer av växthusgaser.

Att Marshallöarna, just i dessa förhandlingar, påtalar att de jobbar för att höja sin ambitionsnivå luckrar upp gränsdragningen mellan lägren. I sitt uttalande annonserade de nämligen också att de ska gå från att använda gamla riktlinjer för att mäta utsläpp, som antogs av FN:s Klimatpanel 1996, till att istället använda de senaste riktlinjerna från 2006. Om utvecklingsländer ska använda de senaste riktlinjerna eller ej är ett väldigt tydligt exempel på hur den politiska konflikten om ansvarsfördelning tar sig uttryck i förhandlingar om tekniska detaljer. När ett land som Marshallöarna visar att även ett utvecklingsland vill använda de senaste riktlinjerna så försvagas också den gamla brandväggen mellan länderna.

Faktum är att Marshallöarna inte bara understryker att det är möjligt, utan rent av önskvärt, att använda de senaste riktlinjerna. Utan uppdaterad kunskap om utsläpp är det helt enkelt svårt att designa effektiva åtgärder. Och utan effektiva åtgärder minskar chanserna att nå Parisavtalets temparaturmål. Det i sin tur skulle vara en katastrof för möjligheterna till utveckling och många sårbara regioner. Inte minst lågt liggande önationer, som hotas av att slukas av havet. För att nå Parisavtalets mål krävs nya sätt att tänka kring ansvarsfördelning och ambitionsnivå. Marshallöarna bryter sådan mark.

Sammanfattning av möte med den svenska delegationen

Under lunchen igår träffade den svenska delegationen företrädare för civilsamhället för att presentera sina intryck från första veckan i Bonn. Här kommer en sammanfattning:

Roger Sedin, biträdande förhandlingschef, har inte noterat några tydliga blockerare, även om det som alltid finns några delegationer som jobbar för att fördröja processen. Den stora utmaningen för Bonn-mötet är Parisavtalets regelbok, inte minst transparensramverket som är väldigt komplext.

Finansiering är också en knivig fråga. Vissa länder trycker på för att redan nu börja förhandla nya mål för finansiering som ska gälla 2025 och framåt. Generellt vill utvecklingsländer också ha större förutsägbarhet. Vissa utvecklade länder försöker samtidigt förklara svårigheten med långsiktiga löften om utbetalningar i demokratiska länder med parlamentariska styren. Förhandlingarna om att mäta, rapportera och verifiera finansiering går upp och ned. Från COP24 fanns en lista med punkter som skulle kunna vara med i ett rapporteringsramverk för finansiering och förhandlingarna började bra i Bonn, sedan kom ett bakslag med krav på mer och detaljerad kvantitativ information, där viss information är svår att kvantifiera eftersom den är kvalitativ till sin natur.

På plussidan kan nämnas att det i Bonn är tillåtet att diskutera innehåll/substans. Det är ett steg framåt.

I förhandlingarna om den globala översynsmekanismen förs bra diskussion. Det stora problemet är att vissa delegationer vill tränga in saker i översynen som inte står i Parisavtalet.

Övriga frågor, som relaterar till regelboken men ligger vid sidan av, har gått bra. Til lexempel förhandlingarna om Jordbruksprogrammet, som det tog åtta år att sätta igång. De rullar nu på i bra tempo. Kapacitetsbyggnadsprogrammet likaså.

Talanoa-dialogen lanserad med öppningsanföranden. Men det är fortfarande lite otydligt vart den tar vägen.

Sanna Johansson, som representerar Sverige i förhandlingar om multilaterala fonder, meddelar att förhandlingarna om Anpassningsfonden rör sig framåt, men att de är intensiva. Governance arrangements, rättsliga frågor och finansiering/påfyllnad är de stora frågorna för SB48. Frågan om relationen till Gröna klimatfonden har ännu inte tagits upp men det är troligt att den dyker upp senare i processen, närmare Katowice.

USA:s engagemang i förhandlingarna ökar

Sedan Donald Trump tog över i Vita huset och Jonathan Pershing lämnade stolen som USA:s chefsförhandlare har den amerikanska förhandlingsdelegationen hållit ovanligt låg profil. Länge saknade USA en ny chefsförhandlare, men strax innan COP23 i november 2017 utsågs Trigg Talley att leda delegationens arbete. Då, under COP23, gav det inget märkbart avtryck.  USA fortsatte att hålla låg profil. Nu märks en omsvängning.

USA intar åter en mer aktiv roll. Delegationen håller både fler och längre interventioner. Dessutom begär de ordet flera gånger under samma kontaktgrupp, inte bara för att föra fram sina egna positioner utan också för att kommentera på andras och för att förtydliga oklarheter.

Med tanke på Trumps klimatskeptiska uttalanden skapar det en viss oro bland mer progressiva länder. Sveriges biträdande förhandlingschef, Roger Sedin, tycker ändå att det är för tidigt att säga om USA:s ökade engagemang är positivt eller negativt. Än så länge är instruktionerna bakom den amerikanska delegationens ökade engagemang otydliga. Men att interventionerna hittills varit relativt konstruktiva kan tolkas som en försiktigt positiv signal. Värt att noter är också att den nya förhandlingschefen, Trigg Talley, inte är ny i den amerikanska delegationen; Talley ingick i delegationen även under Obama-eran och är ingen uttalad klimatskeptiker.

Samtidigt är det svårt att blunda för att USA:s ökade engagemang sker mot bakgrund av Trumps uttalade ambition att omförhandla Parisavtalet. Att tro att det skulle finna stöd för att öppna Parisavtalet för ändringar vore naivt. Avtalet är avtalat. Det är förmodligen även Trump medveten om. Men Parisavtalet är samtidigt väldigt vagt formulerat. Just nu pågår förhandlingar om hur det ska översättas i ett regelverk som gör avtalet praktiskt genomförbart. I sådana förhandlingar finns stort utrymme att välja olika inriktningar som kan öka likväl som minska avtalets klimatnytta.

Det finns indikationer på att USA förhalar processen. Ett dagsaktuellt exempel kan nämnas, från förhandlingarna om hur anpassningsåtgärder ska kommuniceras. Förhandlarna spenderade nästan två timmar till att försöka omstrukturera det informella underlaget till kommande förhandlingstext. Detta för att göra det mer logiskt och lättläst. Förslagen gick ut på att ompaketera text utan att ta bort något innehåll. Två timmar är väldigt mycket förhandlingstid. När kompromisser var nära förestående begärde USA ordet och lät meddela att de, efter att ha lyssnat till åsikterna, inte var beredda att gå vidare med en  förenklad textstruktur. Mötet ajournerades. Att anpassning är en hjärtefråga bland utvecklingsländer förbättrade inte stämningen. Väger helheten över till att förhandlingarna om utsläppsbegränsningar går före finns risk att vissa länder drar i handbromsen.

Men den röda tråden är fortfarande otydlig. Om den amerikanska delegationens instruktioner innehåller en uppmaning till allmän förhalning så har det ännu inte blivit tydligt i förhandlingarna som helhet. I stort kan sägas att förhandlingarna långsamt rör sig framåt. Den svenska delegationen rapporterar dessutom, med glädje, att det nu rör på sig i de flesta frågor. Det går numera att diskutera innehåll snarare än mestadels processfrågor. Det är en markant skillnad från förra förhandlingsrundan då flera delegationer bromsade förhandlingar om substans. En viss tendens märks också till ökad interaktion; att förhandlarna reagerar på varandras förslag om innehåll.

Det tar tid att vända en så stor skuta som UNFCCC från att lufta åsikter och diskutera process till att förhandla kompromisser i sakfrågor, men mer och mer tyder på att det håller på att ske. Det kommer bli svårt, men det är samtidigt helt nödvändigt, att snarast rota runt bland konflikter i detaljer om regelbokens innehåll. I bästa fall hjälper USA:s ökade engagemang. I värsta fall stjälper det.

Väga framsteg mot framsteg på guldvåg eller våga visa vägen

Medan jag så sakteliga letar mig fram till Bonn på europeiska järnvägar närmar det sig halvtid i klimatförhandlingarna. Innan jag är framme har jag spenderat 16 behagliga arbetstimmar på sammanlagt tre tåg. Min kommande arbetsvecka lär skapa viss obalans mellan arbete och privatliv. Men det balanserar jag så småningom genom att förlänga sommaren med extra ledighet. Balans behövs. Men inte alltid i det korta perspektivet. För stunden behövs obalans för att föra förhandlingarna framåt.

Förhandlingarna i Bonn är i full gång och punkterna på dagordningarna är otaliga. Det genererar många parallella förhandlingsgrupper. Som vanligt skär frågan om ansvarsfördelning rakt genom dagordningarna. Och som vanligt är frågan om klimatfinansiering extra känslig, inte minst gällande dess volymen samt hur den bör mätas och rapporteras. Andra frågor är mer tekniskt komplicerade, exempelvis utformningen av marknadsmekanismer. De kräver därmed mer förhandlingstid. Med många pågående parallella förhandlingsspår är det också svårt att få en överblick. I detta läge är risken överhängande att vissa delegationer därför känner sig obekväma. Guldvågen åker fram. Framgång i en fråga vägs mot framgång i andra frågor. Är det några frågor som hamnar på efterkälken riskerar de att bromsa hela processen. Dessutom vägs avsatt tid till att förhandla en fråga mot tid till andra frågor. Tyvärr lutar det åt att Bonn-förhandlingarna glider in i denna balansakt. Det gamla Köpenhamns-mantrat från åren innan 2009 gör sig påmint: ingenting är beslutat förrän allt är beslutat. Ska Parisavtalets regelbok bli klar till deadline, i Katowice i december i år, finns inte tid att leka katt och råtta.

Nu måste förhandlarna släppa på kontrollbehovet. Framgångssagorna måste få leda vägen. Beta av de något lättare frågorna först. Använd tiden som blir över till att fokusera på de mer tekniskt och politiskt mindre komplicerade frågorna. Lämna de politiska konflikterna till sist, tills ministrarna är på plats i Katowice. Och lätta på misstänksamheten. Ta steget från att lufta åsikter om informella texter som saknar glöd till formella förhandlingstexter med mer hetta. Om de enkla bitarna i pusslet sätts på plats kan de skapa viss stabilitet. Korsreferenserna mellan de olika textfragmenten blir mer stabila. Helheten framträder med större tydlighet. De svåra konflikterna får tydligare konturer. Kompromisser kan mejslas fram.

Det förhandlarna vinner i tid i Bonn, genom att låta enkla frågor gå före istället för att sitta av tid i väntan på andra förhandlingsgrupper, det kan balanseras mot mer tid till svåra frågor inför och under Katowice. Balans kommer att krävas. Men vågen behöver inte dra jämt under hela processen. Alla frågor behöver inte behandlas med minutiös rättvisa. Just nu är det värt att pröva lite obalans mellan olika frågors tidsallokering och förhandlingsstatus. Ska Parisavtalets regelbok bli klar i Katowice bör täten få dra ifrån eftersläntrarna. Täten kan sedan vänta vid målsnöret och på så vis vara ur vägen när eftersläntrarna till slut måste spurta för att hinna ikapp. Under andra halvan av förhandlingarna i Katowice kan de förhoppningsvis, i samlad tropp, korsa målsnöret som en balanserad helhet. En regelbok som kan ta Parisavtalet från ord till handling.

Om tidslinjen dras ut ända fram till Katowice är det möjligt att både väga framsteg mot framsteg och våga släppa fram mindre kontroversiella frågor för att visa vägen. Jag vet att det är lättare sagt än gjort; lättare att skriva om (o)balans än att faktiskt, som förhandlare, tillåta den. Jag önskar att det vore annorlunda. Men när världen skenar mot varmare tider krävs politisk kyla, att våga ta klivet ut på obeprövad förhandlingsmark.

Med start imorgon kommer jag vara på plats i Bonn för att rapportera om detaljerna i olika förhandlingsfrågor.

Mathias Fridahl
mathias.fridahl@fore.se, +46 76 517 5997

Nya klimatförhandlingar ska ta Parisavtalet från ord till handling

En ny runda av klimatförhandlingar står för dörren. 30 april till 10 maj träffas ländernas representanter i Bonn för att diskutera regler för att ta Parisavtalet från ord till handling. Förhandlingarna ska resultera i ”Parisavtalets regelbok” som ska antas i december i år, under den 24 partskonferensen till Klimatkonventionen i Polska Katowice, COP24. Nu behövs formella förhandlingstexter för att regelboken ska bli klar i tid.

Parisavtalet är innehållsrikt. Men det saknar i allt väsentligt de detaljer som krävs för att göra avtalet funktionsdugligt. Avtalet beskriver vad som ska uppnås. Nu ligger fokus på hur och av vem. Patricia Espinosa, FN:s klimatchef, har därför kallat Katowice för Paris 2.0, alltså en rejäl uppdatering av mjukvaran som gör Parisavtalet praktiskt genomförbart. De drygt två veckor långa förhandlingarna, som inleds idag, lägger grunden för att detta överhuvudtaget ska vara möjligt.

Det har nu gått över två år sedan avtalet antogs. På flera områden växer samsyn så sakteliga fram. På andra områden har konfliktlinjerna blivit tydligare, vilket också är bra. Att tydliggöra konflikterna är en förutsättning för att de ska kunna överbryggas. Men det är fortfarande upp till bevis. I avsaknad av konkreta, sammanhållna och formella förhandlingstexter finns det stor risk för latenta konflikter, dolda bakom vaga positioneringar och reservationer.

Sveriges chefsförhandlare Johanna Lissinger Peitz har kallat det återstående halvåret fram till slutplenum i Katowice för ett ”trycktest av Parisavtalet”. Inom ett halvår har vi facit; kvarstår det globala ägarskapet över Parisavtalet eller har det kollapsat under trycket av påfrestningar från konflikter om dess uttolkning? Ett är säkert: Om Bonn-mötet lyckas leverera formella förhandlingstexter ökar utsikterna för ett beslut om en regelboken i Katowice.

Fjolårets förhandlingar, under Fijianskt ordförandeskap, gav skapliga förutsättningar för att kunna leverera formella förhandlingstexter. Vid COP23, november 2017, antogs nämligen en rad informella anteckningar där länderna listat sina önskemål. Texterna har ingen formell status men kan användas i Bonn för att ta steget vidare från att lista åsikter till att fokusera på hur de kan tematiseras och var de konvergerar och var de går isär. De bildar ett skelett till förhandlingstexter, om än rangligt.

Tre organ träffas i Bonn. Organen för: implementering (SBI), vetenskap och teknik (SBSTA) och Parisavtalet (APA). På dagordningarna står bland annat frågor om:

  • Riktlinjer för utformandet av nationellt antagna klimatplaner, NDC:er. Det gäller till exempel vilken typ av mål som olika typer av länder förväntas anta, hur utsläppsmålen ska beräknas, vilka basår som används, om utfästelserna ska följas upp under ett enskilt år eller under en hel genomförandeperiod och om anpassningsåtgärder ska kommuniceras i NDC:er.
  • Marknadsmekanismer, det vill säga reglerna för handel med utsläppsenheter samt en marknad för utsläppskrediter vilka gör det möjligt för länder att finansiera och tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som görs i andra länder. Det är bland annat viktigt att besluta hur länderna undviker att bokföra en och samma utsläppsminskning på fler än ett konto.
  • Transparens i mätning och rapportering av utsläpp. För att skapa trovärdighet i ett system där länder själva får bestämma sina utsläppsmål krävs att länder kan vara säkra på att rapporteringen av utsläppsdata stämmer. Utan tillförlitlig data är det omöjligt att följa upp om målen infrias. Alla länder, med flexibilitet för skiftande förmåga, ska kontinuerligt rapporterar in sina utsläpp. Frågan är nu hur, och om det ska finnas olika krav för olika länder eller snarare olika krav beroende på olika typer av åtaganden.
  • Regler för hur uppföljningsmekanismen, det vill säga den kommitté som ska underlätta för länder att genomföra och uppfylla Parisavtalet. Denna kommitté är det närmaste Parisavtalet kommer en sanktionsmekanism, men det är tydligt att kommittén inte ska fokusera på att vara bestraffande. Nu fokuseras på hur den ska utformas för att på bästa sätt stödja länderna i sitt klimatarbete.
  • Frågor om klimatfinansiering. Finansieringsfrågan är fortsatt känslig. Målet om att utvecklade länder från och med år 2020 ska mobilisera 100 miljarder USD årligen, till stöd för klimatarbete i fattiga länder, ligger fast. Åsikterna om hur ordet ”mobilisera” ska förstås går dock isär. Förhoppningsvis kan Bonn-förhandlingarna, förutom en förhandlingstext, leverera ännu en liten bit till finansieringspusslet: att Anpassningsfonden, som sorterar under Kyotoprotokollet, ska tjäna Parisavtalet.
  • Utformningen av den globala översynen. Översynen, som ska genomföras 2023, ska utvärdera hur länders kollektiva klimatarbete står sig i ljuset av parisavtalets målsättningar. Frågor som ska behandlas rör vilka källor till information som översynen ska baseras på och vilka aktörer som får delta i processen.

Under året kommer två viktiga händelser att fungera som katalysator för Paris 2.0: Den nu pågående stödjande dialogen, som går under namnet Talanoa, samt Klimatpanelens specialrapport om 1,5°C, även kallad IPCC1.5.

Talanoa är en serie löst organiserade och  lösningsorienterade samtal om hur vi ligger till i klimatarbetet, vilka mål vi har och hur vi tar oss dit. Denna Talanoa ska kulminera i Katowice med en syntes och diskussioner om hur dialogens resultat ska föras vidare. Dialogen fungerar som en prototyp till hur den globala översynen 2023 kan utformas.

IPCC1.5 ska levereras i oktober. Även denna rapport kommer ge underlag till översynen. Dessutom kommer rapporten leverera kunskap om utsikterna för att nuvarande klimatarbete kan begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C.

Parisavtalets regelbok, om den antas i Katowice, kommer inte att vara komplett. Den kommer att innehålla flertalet mandat om fortsatta förhandlingar. Men den kommer utgöra ett viktigt steg i att ta Parisavtalet  från ord till handling. De nu pågående förhandlingarna lägger alltså grunden för att möjliggöra ett beslut om regelboken i december i Katowice.

Fores är på plats i Bonn mellan 4 och 10 maj. Vid frågor, kontakta Mathias Fridahl (mathias.fridahl@fores.se , +46 76 517 5997). Vi anordnar också en sidoaktivitet till förhandlingarna, med fokus på den globala kolbudgeten och behovert av negativa utsläpp. Är du på plats är du varmt välkommen: 10 maj kl. 11.30–13.00, rum Kaminzimmer. Eventet websänds också via https://bit.ly/2Ki9SS4.

Utsläppen inom EU ETS ökar: varför och vad kan vi göra?

I början på april släppte EU-kommissionen preliminär data om utsläppen inom EU:s system för utsläppshandel (EU ETS). I samband med att datan offentliggjordes publicerade tankesmedjan Sandbag, som bevakar klimatpolitiken i EU, en läsvärd analys.

Analysen tar avstamp i att utsläppen inom EU ETS ser ut att ha ökat för första gången på sju år. Det är anmärkningsvärt. Innan dess, från år 2005 till 2016, hade utsläppen inom de sektorer som omfattas av handelssystemet minskat i en genomsnittlig takt av 2,7 procent per år.

Varför har utsläppen inom EU ETS ökat första gången på sju år? Tankesmedjan Sandbag diskuterar flera faktorer. En faktor är att efterfrågan på elektricitet ökat inom EU. Den ökade efterfrågan kan delvis förklaras av ekonomisk tillväxt. Relevant är att utsläppen inom EU ETS föll drastiskt, med 11 procent, år 2009, det vill säga när den ekonomiska krisen slog mot Europa. Att utsläppen ökar för 2017 kan alltså delvis förklaras med återhämtning och tillväxt i de sektorer som omfattas av handelssystemet.

År 2017 ökade utsläppen från industrisektorn med två procent. Till  industrisektorn hör tillverkning av järn, stål och cement. Det är där utsläppen ökat mest. Enligt tankesmedjan är utsläppen från industrisektorn som helhet en utmaning EU måste ta tag i. Utmaningen är särskilt tydlig om utsläppen i industrisektorn ställs mot utsläppen i energisektorn. Skälet är att energisektorn inom EU ETS som helhet uppvisar bra resultat vad gäller utsläppsminskningar, detta medan industrisektorn släpar efter. Därför efterfrågar Sandbag en EU-strategi för att åstadkomma radikala förändringar i de industriella processer som orsakar störst utsläpp. Det gäller alltså förändringar i hur järn, stål och cement tillverkas. Därtill uppmärksammar tankesmedjan frågan om koldioxidavskiljning och -lagring (“carbon capture and storage” eller i förkortning CCS) i samband med ovan nämnda industriprocesser. På Fores har vi länge jobbat med frågan om CCS och uppmärksammat att det förmodligen inte räcker med infångning av koldioxid från fossil energi. Det krävs med största sannolikhet att även koldioxid av biogent ursprung fångas in och lagras för att vi ska ha en möjlighet att uppfylla Parisavtalets temperaturmål. Genom bioenergi med CCS, så kallad BECCS, kan energi- och industrisektorn bidra med negativa utsläpp till det globala klimatarbetet. Den strategi Sandbag efterfrågar, och som EU delvis jobbar med att ta fram bland annat genom strategiska energiplaner och CCS-subventioner till industrin, bör alltså breddas till att också omfatta bioenergi.

Ett annat skäl bakom de ökade utsläppen inom ETS-området är en ökad användning av brunkol. Enligt analysen hänger detta ihop med att ett antal kärnkraftverk har stängts ner i Europa, speciellt i Tyskland, under de senaste åren. Ett vedertaget skäl bakom avvecklingen av kärnkraft i Tyskland är olyckan i  Fukushima i Japan år 2011. Olyckan skakade om världen och ledde till att de negativa uppfattningarna om kärnkraften ökade globalt, vilket syns i dagens politik, inte minst i Tyskland. Samtidigt har alternativ till kärnkraften byggts ut i Tyskland men också i EU-området som helhet. Däremot är utbyggnaden av alternativen, i huvudsak vind och solkraft, inte tillräcklig för att kompensera bortfallet i elproduktion som avvecklingen av kärnkraften medfört och för att kompensera för variabilitet i förnybar elproduktion (till exempel att det är vindstilla och mulet vilket temporärt minskar el och solkraft), särskilt eftersom efterfrågan på elektricitet ökat. När kärnkraften avvecklas har kolkraften delvis trätt in som ersättare jämte sol och vind. Därtill har kolkraften, som Sandbag beskriver det, “fått fylla i luckorna” efter lägre produktion i vattenkraften.

Som helhet kommer 38 procent av utsläppen inom EU ETS från just kolkraftverk. Enligt Sandbag kommer nu för första gången mer än hälften av dessa utsläpp från förbränning av brunkol, även kallad lignite. Till saken hör att brunkol (eller lignite) är särskilt problematisk ut klimatsynpunkt. Detta eftersom brunkol är bland de allra mest koldioxidintensiva fossila bränslena. EU:s största enskilda utsläppare av koldioxid är nio av tio kolkraftverk som bryter och förbränner brunkol. Sju av dessa finns i Tyskland. I länder som Polen, Tjeckien, Grekland, Bulgarien, Rumänien och Spanien har utsläppen från brunkol ökat. Eftersom brunkolen och kolkraften i allmänhet har så stor klimatpåverkan är en nyckelfråga för EU:s klimatpolitik hur denna kraftkälla fasas ut på bästa sätt. Även inom elsektorn kan CCS (och BECCS) utgöra ett komplement till andra klimatåtgärder.

Analysen från Sandbag tar också upp utsläppen från flygsektorn i Europa (flyg inom EU). Utsläppen från flyg fortsätter öka. Jämte ökade utsläpp inom EU ETS har även EU:s utsläpp i övrigt, alltså de utsläpp som inte täcks av handelssystemet,troligen ökat under 2017. 

Salvador Perez och Jonas Schuman, Fores

Gröna klimatfonden slår nytt rekord

Idag avslutades Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte. Styrelsen allokerade över en miljard USD till 23 projekt. Aldrig tidigare har så mycket finansiering allokerats under ett och samma möte.

Totalt har fonden allokerat 3,7 miljarder USD till 76 projekt. Klimatnyttan återstår visserligen att utvärdera, inte minst därför att fonden fortfarande är väldigt ung. De första projekten beviljades så sent som i november 2015. Men att fonden nu allokerat en stor del av sin tillgängliga finansiering visar att den är på rätt väg. Beslut om att bevilja projektmedel ska självklart tas med noggrannhet. Samtidigt är onödig administration kostsamt och behovet av snabba processer från förslag till beslut – vare sig det ett projekt beviljas eller får avslag – viktiga för att tackla klimathotet. Den globala kolbudgeten för tvågradersmålet är nämligen snart förbrukad. Med dagens globala utsläppsnivåer är budgeten prognostiserad att ta slut om 17 år (8 år givet klimatsystemrelaterade osäkerheter). Många länder är också i stort behov av att redan nu klimatanpassa sina samhällen. I ljuset av detta är styrelsens  beslut att starta 23 nya projekt mycket välkommet.

Uppdatering: Gröna klimatfonden utser Sverige till ordförande

Idag öppnade Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte. Efter knappt 20 minuter valdes Lennart Båge och  Paul Oquist (Nicaragua) till att leda styrelsens arbete under återstoden av 2018.

Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte öppnades ett dygn före utsatt tid. Motiveringen var att den extremt långa dagordningen kräver utökad mötestid. Som vi tidigare rapporterat var det tänkt att Lennart Båge, tillsammans med Paul Oquist från Nicaragua, skulle ha valts till ordföranden på förra mötet . Det misslyckades på grund av komplicerade processregler och geopolitiska konflikter, där Sverige hamnade i kläm.

Under förra veckan var flera svenska delegater på plats för att föra informella förhandlingar, inte minst om ordförandeskapet. Dessa förhandlingar var lyckosamma. När det formella mötet idag förklarades öppet, av Ayman Sahsly (Saudiarabien), dröjde det knappt 20 minuter innan Lennart Båge och Paul Oquist kunde väljas till ordföranden för återstoden av 2018.


Bild: Paul Oquist (vänster) och Lennart Båge (höger) under informella förhandlingar inför Gröna klimatfondens 19:e styrelsemöte

Det 19:e styrelsemötet ska bland annat besluta om rekordmånga projektförslag; hela 23 stycken som tillsammans äskar över 1 miljard USD. Det kan jämföras med de drygt 2,6 miljarder USD som hittills allokerats av fonden.

Oklarheter om Sveriges ordförandeskap i Gröna klimatfonden

Det drar ihop sig till det Gröna klimatfondens nittonde styrelsemöte. Om knappt en vecka, 27 februari, kommer ordföranden att förklara mötet öppnat. Planen var att Sveriges mångårigt erfarna diplomat Lennart Båge skulle ha suttit bakom klubban. Men så blir det förmodligen inte.

Den Gröna klimatfondens styrelse består av 24 ledamöter varav hälften från utvecklade och hälften från utvecklingsländer. Bland dessa tillsätts två ”medordföranden”, en från vardera valkretsen, som leder styrelsens arbete under en period av ett år.

Sverige har med framgång kandiderat för att fylla ordförandestolen för de utvecklade ländernas räkning under 2018. Tanken var att Lennart Båge, en erfaren diplomat som bland annat var med och utformade Världsbankens Globala miljöfacilitet i början på 1990-talet, skulle tackla uppgiften. Bland utvecklingsländerna kandiderade Nicaragua, även de med framgång. Det såg ut som om Båge skulle få sällskap bakom ordförandeklubban av Nicaraguas chefsförhandlare under Ramkonventionen, Paul Oquist.

Inför förra styrelsemötet hade båda valkretsarna alltså enats om sina kandidater. Men geopolitisk satte käppar i hjulet. Inom styrelsen finns en medlem som, på grund av en bilateral konflikt med Nicaragua, motsatte sig att landet fick agera medordförande. Om utvecklingsländernas kandidat inte väljs, ja då är det inte direkt bäddat för att de utvecklade ländernas kandidat ska väljas. Detta faktum hänger ihop med ett stort problem för fondens arbete: reglerna för hur styrelsen fattar beslut.

Styrelsen har länge haft i uppgift att anta beslutsregler som ska gälla i händelse av att alla försök att uppnå konsensus i en fråga misslyckats. Dessa beslutsregler måste dock antas i konsensus. Det har lett till en knepig situation, inte helt olik den som gäller för Ramkonventionens arbete: styrelsen har misslyckats att nå konsensus om vad som ska gälla då konsensus inte kan nås. Därmed gäller att alla beslut måste fattas i konsensus. Eftersom styrelsen inte nått konsensus om att välja utvecklingsländernas kandidat (Nicaragua) så är manegen definitivt inte krattad för att utvecklingsländerna ska stödja valet av de utvecklade ländernas kandidat (Sverige).

Sverige, som förberett att leda styrelsen arbete under hela 2018, har helt klart hamnat i kläm. En vecka innan nästa styrelsemöte meddelar Lennart Båge att det fortfarande är oklart om Sverige kommer att väljas som medordförande under mötet.

Gröna klimatfondens styrelse: ineffektiv och nyckfull

För svensk räkning är denna konflikt naturligtvis direkt olycklig. Sverige har investerat mycket kraft i att förbereda ordförandeskapet. Men i ett större perspektiv är det endast ett bland många exempel på ett mer omfattande problemkomplex: styrelsens arbete är ökänt för att vara ineffektivt, infekterat och politiserat. Sedan fonden etablerades har konfliktlinjer mellan givarländer och mottagarländer växt fram och politiska konflikter spiller ofta över in i styrelserummet. I kombination med vetorätt skapar det en nyckfull och ineffektiv arbetsmiljö. Även om styrelsen har antagit en rad policy, exempelvis för prioritering av projekt, så kan och har enskilda styrelsemedlemmar utnyttjat sin vetorätt och frångått fondens egna riktlinjer.

Sveriges prioriteringar som medordförande

I ljuset av detta prioriterar Sverige att under sitt ordförandeskap jobba för att professionalisera, rationalisera och effektivisera fondens arbete. Sverige vill:

  1. Öka sekretariatets inflytande över fonden: Idag råder en obalans mellan, å ena sidan, medordföranden i synnerhet och styrelsen i allmänhet och, å andra sidan, sekretariatet som spelar en ganska undanskymd roll. Genom att arbeta för att öka sekretariatets inflytande över fondens arbete kan politiseringen minska och effektiviteten öka.
  2. Verka för en ambitiös påfyllnadsfas: En ny påfyllnadsfas triggas när 60 % av fondens innevarande medel allokerats. Baslinjen har varit tio miljarder USD, det vill säga när sex miljarder allokerats så triggas en ny påfyllnadsfas. Eftersom Donald Trump förmodligen inte betalar ut USA:s löfte om två miljarder är baslinjen nu snarare åtta miljarder. Om denna nya baslinje används och om fonden lyckas allokera medel i nuvarande tempo triggas påfyllnadsfasen runt årsskiftet. Sverige vill, bland annat genom att effektivisera fonden (punkt ett ovan), öka dess förtroende och på så vis bidra till en ambitiös påfyllnad.
  3. Värna om fonden som central aktör i det klimatfinansiella landskapet: Denna målsättning hänger ihop med prioriteringarna ovan. En effektivare fond med stora tillgångar ger ett mervärde gentemot övriga klimatfonder, både genom att kunna allokera medel relativt snabbt och genom att prioritera storskaliga projekt med en tydlig hävstång till att mobilisera även privata medel.

Sverige har, i egenskap av att vara en av fondens största bidragsgivare, varit representerade i styrelsen under flera år. Därmed finns en lång svensk erfarenhet fondens arbete, både av dess problem och möjligheter. Lars Roth, kansliråd på Utrikesdepartementet och ledamot i fondens styrelse, menar att läget är ovanligt gynnsamt för att slå an en ny ton i styrelsens arbete. Fler länder har fått upp ögonen för att vetorätten inte bara är en tillgång utan också ett hot som kan vändas mot dem själva. Alla kan drabbas av fondens nyckfullhet. Dessutom har det externa trycket på att effektivisera styrelsen ökat över tid.

Förutom fördelarna för fondens egna arbete finns åtminstone ett till skäl till varför Sveriges prioriteringar ligger helt rätt i tiden: om problemen med fonden fortgår kommer det förmodligen inte dröja länge innan det påverkar förhandlingarna under Ramkonventionen negativt. Det finns mindre progressiva länder som gärna skulle använda en ineffektiv och dåligt fungerande fond som ett exempel på att rika länder inte tar sitt klimatfinansiella ansvar på allvar. Det kan då användas för att minska sina egna klimatåtaganden.

För att lyckas realisera prioriteringarna krävs dock att Sverige först väljs som medordförande. Facit till denna fråga väntas levereras inom en vecka, då styrelsen träffas i Sydkorea. Endast därefter kan Sverige effektivt verka för att samla stöd för en ny arbetspraxis. Det svenska ordförandeskapet vill bland annat att framtida konflikter – åtminstone i de fall då ett enskilt land blockerar konsensus bland 23 andra länder – hanteras genom att invändningarna tydligt deklareras och protokollförs utan att blockera beslut. Om Sverige lyckas etablera denna arbetspraxis vore mycket vunnet.

– – –
Denna text är baserad på UD:s muntliga presentation av arbetet med Gröna klimatfonden 21 februari.

EU-parlamentet antar regler för reformering av EU ETS

I tisdags antog EU-parlamentet med stor majoritet – 557 röster för och 89 röster emot – förslaget till reformering av EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS). Idag släpper Fores en Policy Brief som sammanfattar de viktigaste förändringarna. Som helhet står det klart att systemet stärks. Men de förväntade effekterna av reformerna är svåröverskådliga och kommer att kräva mer analys.

Reformerna innebär bl.a. att det upparbetade överskottet av utsläppsrätter minskar rejält, att den årliga säkringen av taket för   den totala mängden tillåtna utsläpp inom handelsystemet minskar kraftigare än tidigare, att den fria tilldelningen av utsläppsrätter minskar (jmf. figur nedan), att innovationsfinansieringen utökas, att flygsektorn får tuffare krav än tidigare, och att regelverket för finansiering till modernisering stärks.

Läs hela analysen i Fores Policy Brief 2018:2.

Figur | Total tilldelning av utsläppsrätter [antal miljoner]

Not: Beräkningen baseras både på att den s.k. intersektoriella korrelationsfaktorn aktiveras samt att Storbritannien lämnar EU år 2021