Avtalen: Ramkonventionen, Kyotoprotokollet och Parisavtalet

FN:s klimatförhandlingar sker framförallt under FN:s Ramkonvention om klimatförändringar, UNFCCC. Konventionen antogs strax innan det stora miljötoppmötet i Rio i juni 1992, då det öppnades för signering och snabbt fick stor uppslutning.

UNFCCC har för närvarande 197 kontrakterande parter, d.v.s. universell uppslutning med fler kontraktsparter än antalet medlemsstater till FN.

Klimatkonventionen sätter ramarna för ländernas klimatarbete, t.ex. målsättningar (artikel 2, att förhindra farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet), principer (t.ex. artikel 3.1 om gemensamt men differentierat ansvar) och skyldigheter (t.ex. artikel 4 om att minska utsläpp och artikel 12 om att rapportera utsläppsstatistik).

Konventionen specificeras genom underavtal. I dagsläget finns två sådana avtal, Kyotoprotokollet (inklusive Doha-tillägget till Kyotoprotokollet) och Parisavtalet.

Kyotoprotokollet förband de flesta utvecklade länder att minska sina utsläpp med 5,2 procent mellan 2008 och 2012. Dessutom ska flertalet utvecklade länder fortsätta minska sina utsläpp med 18 procent mellan 2013 och 2020, jämfört med 1990 års utsläppsnivåer.

Parisavtalet reglerar klimatarbetet från och med 2020 och syftar bland annat till att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2°C.


Ramkonventionen om klimatförändringar
Antogs: 9 maj 1992

Laga kraft: 21 mars 1994
Ratificerande parter: 197
Partskonferens: COP

Kyotoprotokollet
Antogs: 11 december 1997

Laga kraft: 16 februari 2005
Ratificerande parter: 192
Partskonferens: CMP

Doha-tillägget till Kyotoprotokollet
Antogs: 8 december 2014
Laga kraft: klausul om ikraftträdande ännu ej uppfylld
Ratificerande parter: 80

Parisavtalet
Antogs: 12 december 2015

Laga kraft: 4 november 2016
Ratificerande parter: 160
Partskonferens: CMA


Parisavtalet i korthet

I slutskedet av COP21, den 12 december 2015, klubbades Parisavtalet. Avtalet bygger på FN:s Ramkonvention om klimatförändringar och förtydligar hur den framtida globala klimatregimen ska fungera.

Redan ett år efter att avtalet antogs vann det laga kraft. Det skedde 4 november 2016, efter att kravet om att minst 55 länder, som svarar för minst 55 procent av de globala utsläppen, ratificerat avtalet. Det innebar också att COP22 i Marrakech blev det första mötet för avtalets kontraktsparter. Detta möte kallades CMA1.

Parisavtalets viktigaste delar

Parisavtalet skärpte det tidigare långsiktiga temperaturmålet, tvågradersmålet, som var en del av överenskommelserna från COP16 i Cancun 2010. Nu har målet specificerats till att begränsa den globala uppvärmningen till klart under 2 grader, med sikte på 1,5 grader (artikel 2). Dessutom är målet nu, genom Parisavtalet, lagligt bindande istället för politiskt vägledande. Vilken juridisk betydelse detta får är ännu oklart, men det kan öppna för framtida prövningar.

Det långsiktiga utsläppsmålet är dock fortfarande otydligt. Eftersom det är svårt att med exakt precision förutspå hur olika utsläpp påverkar temperaturen (p.g.a. osäkerheter i forskningen om klimatsystemet) så kan temperaturmålet översättas i vitt skilda utsläppsmål. I avtalet står endast att utsläppen ska nå sin kulmen så snart som möjligt och att de därefter ska minska och slutligen ska balans nås mellan utsläpp och sänkor under seklets andra hälft (artikel 4.1).

Länderna är bundna att lämna in uppdaterade nationellt bestämda bidrag (Nationally Determined Contributions, NDCs) vart femte år (artikel 4). Det är bindande att lämna in nya mål, men det är inte bindande att uppfylla dem. Däremot är det bindande att vidta åtgärder för att uppnå de nya målen. Bidragen kan också se väldigt olika ut då riktlinjerna för hur dessa ska utformas är väldigt vaga. Det gör t.ex. att olika jämförelseår är tillåtna, liksom olika typer av utsläppsmål, t.ex. uttryckta i absoluta tal eller som målsättningar att minska koldioxidintensiteten i ekonomin. NDC:erna kan också innehålla mål om stöd till andra länders klimatarbete eller mål och åtgärder för klimatanpassning.

Avtalet specificerar att utvecklade länder ska leda klimatarbetet genom att ha nationella, övergripande mål uttryckta i absoluta tal medan utvecklingsländer uppmuntras att sträva efter att anta nationella mål eller begränsande utsläppsmål i ljuset av olika nationella omständigheter (artikel 4.4). Enligt avtalet ska det var femte år genomföras en global översyn där NDC:erna utvärderas utifrån de globala målen för utsläppsminskningar, stärkt anpassningskapacitet och finansiering (artikel 14).

För finansiering (stöd till utvecklingsländernas klimatarbete) finns det ingen referens i avtalet till de 100 miljarder USD som det beslutades om i Cancun 2010. Det står endast att finansieringen ska öka från nuvarande nivåer, där ansvaret ligger på utvecklade länder och andra får bidra frivilligt (artikel 9). I beslutstexten från Paris, som ackompanjerade avtalet, anges däremot att länderna senast 2025  ska ha tagit fram ett nytt kvantifierat mål med 100 miljarder USD som golv (§54).

För skador och förluster fortsätter arbetet genom den så kallade Warsawamekanismen. En rad möjliga samarbetsområden nämns, t.ex. kring varningssystem, katastrofförberedelser och försäkring. I beslutstexten står dock uttryckligen att begreppet ”skador och förluster” inte innebär ”juridiskt ansvar och kompensation” (artikel 8).

Med avtalet slås fast att ett förstärkt system för mätning och rapportering av utsläpp, med inbyggd flexibilitet, ska upprättas (artikel 13). Här finns ingen tydlig indelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, men de minst utvecklade länderna och de små ö-staterna nämns särskilt. Avtalet möjliggör även för länder som vill länka sina utsläppsmarknader eller handla med utsläppskrediter att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål (artikel 6).

Avtalet trädde som sagt i kraft 30 dagar efter att minst 55 länder som står för minst 55 procent av utsläppen lämnat in papper på att de accepterat eller ratificerat avtalet (artikel 21). Det är inte tillåtet att göra reservationer mot enskilda artiklar (vilket Venezuela hotat med i samband med diskussion om marknadsmekanismer, se artikel 27). Det finns en explicit skrivning om att länder, efter att det gått tre år sedan avtalet trädde i kraft, kan lämna det genom en skriftlig notifiering, varefter det tar ytterligare ett år innan utträdet blir giltigt (artikel 28).