Så går klimatförhandlingarna till

FN:s klimatförhandlingar sker inom ramen för FN:s klimatkonvention UNFCCC. Konventionen antogs vid det stora miljötoppmötet i Rio 1992. UNFCCC har för närvarande 196 parter.

Förhandlingarnas huvudmöte kallas för COP, Conference of the Parties, och hålls vanligen i december varje år. De inleds på tjänstemannanivå och utgår från ett antal texter som har tagits fram under det förberedande arbete som ägt rum under årets förhandlingsmöten. Mot slutet övergår mötet till ministernivå. Då anländer ministrar från flera länder. De flesta skickar sina miljöministrar, men även finansministrar, utrikesministrar och statsministrar kan vara på plats.

Det finns inga formella beslutsregler inom UNFCCC, eftersom länderna misslyckades med att enas om sådana under 1990-talet. Bland annat fanns ett förslag om att UNFCCC skulle fatta beslut med 75% majoritet. I avsaknad av formella regler fattas beslut därför med konsensus, vilket riskerar leda till att enskilda stater utnyttjar sin vetorätt. Beslut fattas därför utifrån minsta möjliga nämnare, vilket riskerar göra avtalet vagt och svagt.

I Cancun 2010 visade emellertid ordförande Patricia Espinosa att det finns utrymme för tolkning av konsensusbegreppet. Bolivia var den enda part som inte kunde acceptera kompromisserna i Cancun-avtalet och mötte allt ljudligare motstånd. Avtalet antogs efter att ordföranden förklarat, med riktning mot Bolivias representant, att “Of course I do note your opinion and I will be more than happy to make sure it is reflected in the records of the conference. And if there is no other opinion, this text is approved.” Ytterligare ett exempel på flexibel hantering av begreppet konsensus var vid 2012 års förhandlingar i Doha, då Rysslands protester mot beslutet ignorerades av ordförande Abdullah bin Hamad Al-Attiyah.

Vanligtvis leds förhandlingarna av värdlandets miljö- eller utrikesminister. Ordförandens vilja och förmåga till att föreslå kompromisser spelar en central roll för förhandlingarnas framgång. Ordföranden är ansvarig för att föra förhandlingarna framåt och sätta sina nationella intressen åt sidan.

Ordförande för klimatkonferensen i Paris, Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, är ett exempel på en framgångsrik ordförande. .

Förhandlingarna sker till en början i arbetsgrupper som i sin tur innehåller flera förhandlingsgrupper. I Marrakesh är arbetsgruppen APA (Ad hoc working group on the Paris Agreement) den som inledningsvis arbetar med genomförandet av Parisavtalet. 

Parallellt sker förhandlingar i de två undergrupperna till COP: Subsidiary Body for Implementation (SBI) och Subsidiary Body for Scientific and Technological Advice (SBSTA). Här diskuteras framför allt genomförandet av olika mekanismer, såsom verifiering av utsläppssiffror och utsläppsmarknader. De många parallella spåren innebär att under ett COP-möte kan upp emot 40 olika förhandlingar pågå parallellt.

Först när det närmar sig slutet av konferensen öppnas COP-mötet, där besluten till slut fattas. Nytt för årets förhandling är också att CMA – mötet för Parisavtalets parter – hålls för första gången. Det inleds enligt schemat den 15:e november, och ska då besluta om det som förhandlats i APA. 

Förhandlingarna fortsätter ofta långt efter det schemalagda avslutet på fredag eftermiddag. I Durban 2011 hann det bli söndagsmorgon innan parterna kunde enas, och i Paris 2015 klubbades avtalet på lördag eftermiddag, nära ett dygn efter planeringen.

Vanligtvis enas parterna om en text där flera viktiga frågor lämnas till nästkommande möten. Men det finns också möjligheten att lämna mötet utan beslut och istället ses för ett så kallat COP-bis, vilket innebär en fortsättning av mötet. Så skedde 2000, när COP-mötet i nederländska Haag kollapsade och förhandlingarna fick återupptas i Bonn i juli året därpå.