Så tycker de stora aktörerna

Vissa länder och landgrupperingar har större tyngd än andra i klimatförhandlingar, på grund av sin storlek, sin ekonomi eller sin övertalningsförmåga. Här är några av de viktigare aktörerna.

EU
Utsläpp 2013: 4 225 MtCO2e
Andel av globala utsläpp: 9 %

EUs totala utsläpp utgör 9 % av de globala utsläppen. EU önskar ett bindande globalt avtal som inkluderar alla de stora ekonomierna. EU har länge haft som strategi att vara ett gott exempel genom att gå före andra länder och på så sätt bli en kraftfullare förhandlingspart.

I Köpenhamn föreföll det som att unionens makt var mindre än européerna hoppats på, där framför allt USA och Kina styrde för-
handlingarna. I Durban återfick EU en ledarroll genom att alliera sig med de allra fattigaste länderna, och kunde sätta press på USA, Indien och Kina att acceptera den överenskommelse som blev Durbanplattformen. Därefter framstår det ändå som att EU:s roll i de viktiga besluten blivit mindre – inte minst på grund av att USA och Kina närmar sig i olika frågor.

EU menar att utvecklingsländers nationella bidrag till utsläppsminskningar bör baseras på deras egen förmåga, med såväl kortsiktigt som långsiktigt finansiellt stöd, framför allt riktat till de minst utvecklande och mest sårbara länderna.

EU förhandlar som en enhet och skriver under internationella överenskommelser som en union, samtidigt som varje enskilt land skriver under ett gemensamt avtal inom EU. Unionen företräds i förhandlingar av EU:s roterande ordförandeskap som hösten 2016 innehas av Slovakien, samt av Europa-kommissionen och klimat- och energikommissionären Miguel Arias Canete.

Många länder framhåller behovet av att EU antar en ledande roll och höjer sina mål även utan något globalt avtal. Europas regeringschefer enades 2014 om att EU till 2030 ska minska sina utsläpp med åtminstone 40 procent jämfört med 1990.  Det var även detta man i mars 2015 lämnade in som sitt nationellt bestämda bidrag (INDC).

Det var tack vare ett EU frångick sin princip om att alla EU-länder nationellt skulle ratificera avtalet innan EU som helhet kunde göra det som gränsen om 55 länder och 55 procent av utsläppen nåddes. Genom en snabbprocess kunder EU, efter beslut i rådet och parlamentet, den 5 oktober överlämna sina ratifikationsinstrument till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon.

USA
Utsläpp 2013: 6 280 MtCO2e
Andel av globala utsläpp: 14 %

USA har i kraft av sin storlek som ekonomi och utsläppare väldigt starkt inflytande och kan utöva påtryckningar även på Kina och Indien, vilket är svårt för EU.

Eftersom senatens godkännande är avgörande för landets möjlighet till bindande avtal är den inrikespolitiska situationen i USA av stor vikt. Det visade sig i samband med Kyotoprotokollet. USA, under Clinton- administrationen, skrev under protokollet. USA ratificerade emellertid aldrig avtalet, då senaten sade nej. Kongressen är fortsatt starkt emot att acceptera internationella klimatavtal, särskilt om Kina inte åtar sig att genomföra jämförbara utsläppsminskningar.

Fram mot Paris bidrog en rad händelser i USA till att möjligheterna för USA att medverka i ett internationellt avtal ökade, och USA får till slut sägas ha varit en av nyckelaktörerna bakom Parisavtalet. 

I juni 2013 offentliggjorde Obama sin ”Climate Action Plan”, med tre grundpelare inriktade på nationella minskningar av växthusgaser, ökat internationellt engagemang och anpassnings-
strategier för att hantera klimatförändringar. Här ingår bland annat regleringar av koldioxidutsläpp från kraftverk och ökade anslag till teknologi för ”ren” energi. Mycket fokus ligger på vad som kan göras utan kongressens godkännande, t.ex. med den federala statens egna fordon, fastigheter och energiinköp. På ett internationellt plan lyfts expanderingen av tidigare initiativ och nya bilaterala samordningar med Kina och Indien fram.

Handlingsplanen kan ses som ett steg framåt för amerikansk klimatpolitik. Samtidigt kan den kritiseras för att inte vara tillräckligt ambitiös och för att vara allt för inriktad på USA:s egna intressen och värnandet om sin egen konkurrenskraft.

Något som skulle kunna peka på en ökad möjlighet för ambitiösa utsläppsminskningar från USA:s sida är utvecklandet av den inhemska skiffergasproduktionen. Skiffergas som ses som klimatvänligare energi jämfört med kol och har redan resulterat i lägre utsläpp från USA:s sida. Det finns dock en stor oro för att den billiga gasen leder till ökade utsläpp på andra håll, i form av en ökad export av kol men också en ökad efterfrågan på energi till följd av lägre priser. Skiffergasen kan ändå underlätta för att få USA att gå med på att minska sina egna utsläpp då det bevisligen inte behöver innebära alltför stora ekonomiska kostnader. 

I oktober 2014 meddelade USA och Kina att de nått en bilateral överenskommelse om sina framtida ansträngningar för att minska utsläppen. USA lovade i denna överenskommelse att minska sina utsläpp med 26-28 % till 2025 jämfört med 2005. Det kan jämföras med de -17% till 2020 som USA lovade i Köpenhamn 2009.

Det kan jämföras med EU:s mål om 40 % minskade utsläpp till 2030 jämfört med 1990, som omräknat till 2005 som basår är ungefär 36 % minskade utsläpp. Omvänt är USA:s mål för 2025 räknat med 1990 som basår en minskning med 14-16 %.

Oavsett nivåer är överenskommelsen ytterligare ett bevis för att USA arbetar för överenskommelser även utanför FN-systemet. Vid toppmötet mellan Obama och Xi i september 2015 var också klimatfrågan en viktig fråga på dagordningen.

Under förhandlingarna brukar USA framhålla att ett avtal ska inkludera alla parter och inte enbart de utvecklade länderna. Framför allt vill man att ett avtal ställer krav på stora utsläppare såsom Kina, Indien och Brasilien. USA önskade att Parisavtalet baseras på frivilliga och flexibla åtaganden, och vände sig mot folkrättsligt bindande åtaganden om minskade utsläpp, bland annat för att det kan ställa krav på kongressens godkännande.

De amerikanska önskemålen avspeglades i mångt och mycket i den slutliga avtalstexten. USA och Kina, genom Barack Obama och Xi Jinping, annonserade också gemensamt att ratificerade avtalet den 3 september 2016, och bidrog därmed till att skynda på avtalets ikraftträdande.

I januari 2017 tillträder Donald Trump som president i USA. Vilka följder detta får för den amerikanska och internationella klimatpolitiken är ännu oklart. Det som står klart, är att Trump under sin kampanj förkunnade att han önskade lämna Parisavtalet och riva upp kraven på utsläppsbegränsningar för amerikanska kolkraftverk, bland annat.

I sitt INDC förpliktigar sig USA att minska sina utsläpp med 26-28 % mot 2005 års nivåer tills 2025.

Kina
Utsläpp 2013: 11 735 MtCO2e
Andel av globala utsläpp: 26 %

Kina är världens största utsläppare och står för ca. 26 % av de globala utsläppen. Kina är också del av G77 och Kina, utvecklingsländernas förhandlingsgrupp, samt del av den allt viktigare förhandlingsgruppen LMDC (Like Minded Developing Countries) och BASIC (Brasilien, Sydafrika, Indien, Kina)

Kina, Indien och många andra snabbt växande ekonomier har velat se tydliga och konkreta mål för de utvecklade ländernas utsläppsminskningar, och att utvecklade länder redogör för hur mycket de är beredda att bidra till fattigare länders finansiering och teknikutveckling. Först därefter ska växande ekonomier vidta bindande åtgärder för utsläppsminskningar.

Kinas överenskommelse med USA från oktober 2014 innebär att Kina åtar sig att utsläppen inte längre ska öka efter 2030. Det är första gången Kina offentliggör ett datum för när deras utsläpp inte längre ska öka.

Kinas roll i förhandlingarna är ofta svårtolkad. Å ena sidan har Kina inte visat någon önskan om att ta en ledarroll utan har ofta setts som en bromskloss, inte minst efter Köpenhamnsmötet. Under förhandlingarna låter Kina ibland förhandlingsgruppen ”Like minded developing countries”, där bland annat Saudiarabien, Venezuela och Indien ingår, föra landets tala. Gruppen framstår i flera diskussioner som destruktiva.

Å andra sidan finns flera exempel på att den kinesiska ledningen genom åtgärder på hemmaplan lägger större vikt vid klimatfrågan. Lokala hälsoproblem har lett till att miljöfrågor kommit allt högre upp på den politiska agendan, vilket lett till initiativ som har betydelse även ur ett globalt perspektiv. Man har bland annat investerat betydande summor i förnybar energi vilket lett till att Kina idag är det land i världen med snabbast växande förnybar energisektor. Under 2015 gick man även ut med att man till 2017 kommer införa en nationell utsläppshandel.

På den internationella spelplanen har Kina alltså också tagit steg framåt genom överenskommelsen med USA i oktober 2014. Kina och USA:s samarbete i klimatfrågor hade bland annat en påverkan på mötet i Lima där exempelvis skrivningen “in light of national circumstances” är hämtad direkt ur Kina-USA-överenskommelsen. I Paris löstes också svåra frågor kring differentiering med det språk som fanns i överenskommelsen mellan USA och Kina.

I sitt INDC åtar sig Kina att minska sina utsläpp per enhet av BNP med 60-65 % från 2005 års nivåer, och att koldioxidutsläppen ska nå sin topp senast år 2030 (många Kina-experter anser det vara en försiktig ambition och tror att toppen kommer nås tidigare). Kina avser även att öka andelen av fossilfria bränslen i primär energikonsumtion till 20 % och att öka skogsvolymen med 4,5 miljarder kubikmeter mot 2005 års nivåer.

Indien
Utsläpp 2013: 2 909 MtCO2e
Andel av globala utsläpp: 6 %

Indien är ett av de länder i världen som idag släpper ut mest växthusgaser. Indien betonar att det är de ackumulerade utsläppen som har betydelse för klimatförändringarna, vilket ger utvecklade länder med stora historiska utsläpp störst ansvar för att minska utsläppen. Man framhåller också utvecklingsländers rätt till utveckling samt principen om ”equity”, och anser att principen om ”delat men differentierat ansvar” bör förtydligas.

Indien har tidigare inte accepterat några bindande åtaganden. De trycker också på att annex I-länderna, framför allt EU, tydligare måste visa att de kommer att förverkliga sina ambitioner.

Behovet av att minska utsläppen av växthusgaser på hemmaplan har också lyfts fram på nationell nivå. Diskussioner om den nationella klimatpolitiken har i hög utsträckning varit relaterad till en diskussion som förts om de relativa utsläppen mellan olika socioekonomiska klasser inom landet. Den övre medelklassen i Indien har länge kunnat gömma sig bakom det stora antalet fattiga som drar ner landets totala per capita utsläpp trots att de själva står för relativt höga utsläpp. På så sätt har överklassen kunnat motivera en avsaknad av åtgärder för att minska sina utsläpp. Detta har nu ifrågasatts och behovet av att minska utsläppen inom landet har fått allt mer uppmärksamhet, vilket också resulterat i att bland annat stora investeringar i energieffektivisering gjorts på nationell nivå.

Indien har i vissa sammanhang propagerat för att förhandlingarna borde fokusera på konsumtionsutsläpp, dvs utsläpp till följd av ett lands konsumtion snarare än produktion.

I sitt INDC åtar sig Indien att reducera sin utsläppsintensitet med 33-35% under 2005 års nivåer till år 2030. Man ämnar även att fortsätta sina investeringar i förnybar energi och öka sin skogsbetäcknig, men anger inte ett årtal för när utsläppen ska börja minska.

Indien ratificerade avtalet den 2 oktober.

Sydafrika
Utsläpp 2013: 510 MtCO2e
Andel av globala utsläpp: 1 %

Sydafrika står som nummer 15 över globala utsläpp och utsläppen har stadigt ökat sedan 1990. Inför Paris är man en extra viktigt aktör eftersom landet är ordförande för G77 och Kina. Det sägs ofta att en stark och konstruktiv G77-ordförande är av stor vikt om ett avtal ska ros i hamn.

Sydafrika har ofta haft en framstående roll. Tillsammans med Brasilien, Kina och Indien bildade man inför Köpenhamnsmötet förhandlingsgruppen BASIC, som kom att ha ett betydande inflytande på mötet.

Sydafrika var ordförande för COP17 som anordnades i Durban. Durban kom att bli ett avgörande möte i klimatförhandlingarnas historia, då man bland annat enades om Durbanplattformen, som varit grunden för förhandlingarna som slutfördes i Paris. 

Sydafrika är även en viktig regional aktör i Afrika, vilket ger dem ett inflytande som en av kontinentens nyckelspelare.

Sydafrikas främsta prioriteringar är ekonomisk och social utveckling, fattigdomsbekämpning och proportionell jämlikhet (equity). Inför Paris vill man i likhet med många andra utvecklingsländer behålla principen av gemensamt men delat ansvar. Man poängterar även att utvecklingsländernas förmåga att implementera sina INDCs beror på de utvecklade ländernas förmåga att ge dem tillgång till finansiering, teknologiöverföring och kapacitetsbyggande stöd.

I sitt INDC specificierar Sydafrika att deras utsläpp ska nå sin högsta nivå någon gång mellan 2020-2025, och börja minska inom ett decennium därefter. Man ska mellan 2025-2030 minska sina utsläpp med mellan 398-614 MtCO2e (inklusive LULUCF). Detta motsvarar en ökning av utsläppen med 20-85 %  jämfört med 1990 års nivåer.

Ryssland
Utsläpp 2013: 2 199 MtCO2e
Andel av globala utsläpp: 5 %

Ryssland har oftast antagit en passiv roll i klimatförhandlingarna men spelade en avgörande roll då de ratificerade Kyotoprotokollet år 2004. De står dock utanför den andra åtagandeperioden, efter att i Durban ha förklarat att “Ryssland aldrig kommer att skriva på” eftersom det inte involverar alla länder.

Klimatfrågan är inte prioriterad i rysk politik, men som det till ytan största landet i världen, som en stor utsläpparstat och en av världens största exportörer av fossila bränslen är Ryssland en part som är viktig att få med i en överenskommelse.

Ryssland bromsade direkt efter Doha upp förhandlingarna i protest mot att de, tillsammans med Vitryssland och Ukraina, ansåg sig ha blivit ”överkörda” då en invändning från deras sida precis innan ordföranden klubbade igenom beslutet ignorerades. Detta bidrog till att diskussioner om klimatkompensation, anpassning och finansiering sköts upp i flera sammanhang. Det finns en återkommande rädsla för att Ryssland ska använda olika procedurdiskussioner för att sakta ned förhandlingarna. Det fanns också en oro för hur det världspolitiska läget skulle påverka Rysslands agerande i Paris. Landet valde att hålla en mycket låg profil och farhågorna för att Ryssland under slutskedet skulle förhala processen kom på skam. 

I sitt INDC åtar sig Ryssland att minska sina utsläpp med 25-30 % mot 1990 års nivåer till 2030. Detta kan dock svårligen ses som en ambitiös målsättning då Ryssland redan idag ligger på utsläpp under denna nivå och i praktiken alltså skulle kunna öka sina utsläpp.

Ryssland har deklarerat att de inte ämnar ratificera Parisavtalet förrän 2020.

Japan
Utsläpp 2013: 1 353 MtCO2e
Andel av globala utsläpp: 3 %

Trots att Kyotoprotokollet förhandlades fram i Japan levde landet inte upp till sina åtaganden i första perioden och skrev inte under en andra åtagandeperiod.

2009 lanserades en inhemsk plan om en 25 % minskning av utsläppen till 2020 jämfört med 1990 och 80 % till 2050. Strategin för att nå dessa mål byggde i stor utsträckning på en ökad produktion av förnybar energi men även kärnkraften skulle spela en stor roll. Till följd av katastrofen med kärnkraftverket i Fukushima 2011 har Japan omvärderat sin klimatpolitik. Med den efterföljande kris som drabbade hela landets ekonomi, men kanske framför allt dess energisektor, anser Japan det orimligt att fullfölja sin klimatplan och har därför dragit tillbaka sina åtaganden.

Japan vill inte anta några åtaganden som kan medföra risker för landets energiförsörjning, och är därför tveksamma till att anta Kyotoprotokolls-liknande åtaganden. De har även lyft fram att det inte är rimligt att stora utsläppande nationer inte ingår i ett avtal och framfört kritik till bland annat utformningen och användandet av CDM.

I sitt INDC åtar sig Japan att minska sina utsläpp med 26 % till år 2030 jämfört med 2013 års nivåer, vilket motsvarar en reducering på 25.4 % mot 2005 års nivåer.

 

FÖRHANDLINGSGRUPPER

Det finns även ett flertal förhandlingsgrupper där länder gått samman och för sin talan gemensamt. Ett antal grupper har funnits sedan förhandlingarna började 1992, andra är bara något år gamla. Nedan går vi igenom några av de viktigaste grupperna att hålla koll på.

Afrikanska gruppen

Afrikanska gruppen består av medlemmarna i den Afrikanska Unionen. Det huvudsakliga syftet bakom gruppen är att koordinera de afrikanska staternas agerande och öka sitt inflytande i de frågor man har gemensamma intressen genom att tala med en enad röst. Gemensamt för gruppen är deras brist på ekonomiska resurser och sårbarhet för klimatförändringar.

Gruppens agerande har i tidigare förhandlingar varit blandat. De har lämnat förhandlingar i protest mot omvärldens negativa respons på deras krav om ekonomiskt stöd, men har också agerat brobyggare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, bland annat vid beslutet om finansiering på 100 miljarder USD till utvecklingsländer i Köpenhamn.

Gruppen har med tiden blivit allt mer koordinerad och antagit en starkare position som aktör i förhandlingar. De har vid flera tillfällen också gått ihop med andra delegationer, som i Durban då de tillsammans med EU, LDC och AOSIS satte press på större tillväxtländer att acceptera Durban- plattformen.

Gruppen stödjer en ökad ambitionsnivå för minskning av växthusgaser. Finansiellt och teknologiskt stöd till fattigare länder är en central fråga. De menar att stödet både borde vara riktat mot åtgärder för utsläppsminskningar och anpassning till ett förändrat klimat. De lyfter också fram att genomföranden av kommande beslut och mål måste bygga på en rättvis bördefördelning och ta hänsyn till såväl behovet av utsläppsminskningar som behovet av stöd till anpassning samt finansiella och teknologiska bidrag.

AILAC

AILAC utgörs av ett mindre antal Latinamerikanska länder, bland annat Costa Rica, Peru, Colombia och Panama, som försöker minska gapet mellan rika och fattiga länder genom att fokusera på alla länders ansvar att agera på hemmaplan utifrån sina förutsättningar. Gruppen ses som en samling Latinamerikanska länder som vill spela en konstruktiv roll i förhandlingarna, på ett sätt som den andra latinamerikanska gruppen ALBA inte alltid tillåter.

ALBA

ALBA är en sammanslutning av länder från Latinamerika och Karibien bestående av Bolivia, Cuba, Ecuador, Nicaragua, Saint Vincent, Dominica, Antigua och Barbuda samt Venezuela. De delar en gemensam vision i klimatförhandlingarna och har i tidigare förhandlingar agerat ljudligt. Gruppens retorik har ofta varit aggressiv med anti-kapitalistiska inslag.

ALBA anser att de utvecklade länderna är ansvariga för klimatförändringarna och därför har en skyldighet att genomföra åtgärder som för att minska utsläppen. Utvecklingsländerna bör å sin sida ses som offer och vara berättigade kompensation för de skador som klimatförändringarna medför.

Gruppen förespråkar också striktare målsättning för den globala temperaturökningen och vill se ett mål om enbart en grads ökning av temperaturen.

AOSIS

En sammanslutning av 44 (inklusive observatörs-stater) lågt liggande länder och små ö-stater som förenas av en gemensam sårbarhet då de riskerar att översvämmas vid en stigande havsnivå. De antar en gemensam ståndpunkt i klimatförhandlingar och anser bland annat att det krävs en högre ambitionsnivå. De anser att man bör eftersträva en maximal temperaturökning på 1.5 °C.

AOSIS har i tidigare förhandlingar agerat pådrivande och var de första att föreslå en minskning av koldioxidutsläpp om 20 % från 1990 års nivå till Kyotoprotokollet. I Paris kommer de säkerligen argumentera för en ökad ambitionsnivå om utsläppsminskningar både före och efter 2020.

En central fråga för gruppen har varit att få till stånd en kraftfull överenskommelse om kompensation för skador och förluster relaterade till klimatförändringar.

De mindre länderna i AOSIS och andra grupperingar kan ibland ha större inverkan på förhandlingarna än vad deras storlek medger. Ett exempel på detta är när Filippinernas chefsförhandlare Yeb Sano i ett känslosamt anförande i Warszawa påpekade landets utsatthet efter den tyfon som drabbat landet. Filippinerna kunde trots sin storlek påverka dynamiken i förhandlingarna, framför allt genom att använda den allmänna opinionen till att skapa tryck på andra länders förhandlare.

LDC

Koalitionen LDC (Least Developed Countries) består av de 49 länder som inom FN ses som de minst utvecklade. Dessa länder ingår också i G77. Deras fokus ligger främst på resurs- och tekniköverföring då de som relativt lågt utvecklade är i särskilt behov av nytt, additionellt och förutsägbart stöd för att kunna minska sina utsläpp och anpassa sig till klimatförändringarna.

LDC var tillsammans med AOSIS drivande för att få igenom kravet om att skärpa temperaturmålet från 2 grader, till Parisavtalets klart under, med sikter på 1,5 °C.

Gruppen ansåg inför Paris också att ett avtal måste uppmuntra alla parter att genomföra största möjliga utsläppsminskningar. De anser att de utvecklade länderna har störst ansvar för att minska sina utsläpp då deras utsläpp har orsakat klimatförändringarna. De lyfter även fram behovet av utsläppsminskningar före 2020, dvs innan ett nytt avtal tar vid.

LDC har också varit tydliga med behovet av att en differentiering mellan utvecklade, snabbväxande, medel-inkomst samt fattiga och sårbara länder bör beaktas.

High Ambition Coalition

Under slutet av Parismötet uppenbarade sig en ny förhandlingsgrupp – High Ambition Coalition. I Paris omgärdades gruppen av mycket rykten och osäkerhet, men blev en omtalad förhandlingsgrupp som ansågs ha haft en avgörande betydelse. Gruppen var en koalition av länder från AOSIS och LDC, samt rikare länder som USA och EU. Framför allt var Marshallöarna och USA drivande. Det anses att tack vare denna koalition blev det möjligt att få in 1,5 grader i texten – vilket LDC och AOSIS drivit längre. Koalitionen möjliggjorde också att sätta hårt tryck på Indien och Kina, bland annat gällande en fråga om hur ofta länderna skulle rapportera in nya bidrag. När såväl rika som fattiga länder i High Ambition Coalition ställde sig bakom 1,5 grader och femåriga cykler blev det svårt för Indien och Kina att stå emot detta.

 

BASIC

Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina utgör BASIC-gruppen som formades strax innan Köpenhamnsmötet 2009. I Köpenhamn var BASIC och USA de som först enades om den text som blev Köpenhamnsöverenskommelsen.

BASIC har alltsedan Köpenhamn betonat betydelsen av att kommande överenskommelser inkluderar alla parter, med en balans mellan strategier för utsläppsminskningar och andra viktiga frågor såsom anpassning, finansiering, teknologisk utveckling och transfers samt en ökad transparens i arbetet.

I Paris var samtliga BASIC-länder centrala i de avslutande förhandlingarna, men samordningen dem emellan framstod som marginell. Efter Parisavtalet har BASIC-länderna träffats för ett ministermöte, efter vilket ministrarna framhöll de delar av Parisavtalet som nämner att utvecklade länder har ett större ansvar för att minska utsläppen och bidra till finansiering i utvecklingsländer.

 

EIG

Environmental Integrity Group är en liten grupp bestående av Mexico, Sydkorea och Schweiz som genom att vara mindre och något neutrala länder försöker hitta lösningar och agera som en form av medlare i förhandlingarna.

G77 och Kina

Gruppen består av 133 utvecklingsländer däribland framstående parter så som Kina, Indien, Egypten och Brasilien. De har ett roterande ordförandeskap och år 2015 är det Sydafrika som innehar detta, vilket av en del bedömare anses vara en fördel då Sydafrika är viktig spelare i G77 och har bättre möjligheter att hålla gruppen samman. Inom G77 finns åtminstone sju subgrupper som representerar olika intressen (BASIC, AOSIS, LDC, Afrikagruppen, ALBA, OPEC, LMDC), och har inom sig såväl de allra fattigaste staterna som Tanzania och Moçambique och betydligt rikare länder så som Kina och Indien. Därmed representerar gruppen ocks[ ett vitt spektrum av åsikter.

Gruppen har framhållit betydelsen av att prata med en enad röst i UNFCCC. G77 har som grupp att vinna på att utnyttja den tyngd som det stora medlemsantalet ger till deras argument, samtidigt som länder som Kina och Indien bidrar med förhandlingsmakt.

G77 är en viktig förhandlingsgrupp även i andra FN-förhandlingar och i FN:s generalförsamling.

LMDC

Gruppen Like Minded Developing Countries bildades 2012 och har inget bestämt antal medlemmar. Några nyckelländer är Kina, Saudiarabien, Filippinerna och Venezuela. Gruppen har på senare tid kommit att bli allt mer aktiv, med flera gemensamma anföranden och inlagor. Ofta använder gruppen en hård ton mot utvecklade länder som de menar inte tar sitt ansvar och istället försöker skjuta över det på utvecklingsländer.

OPEC

Består av 12 oljeproducerande stater under ledning av Saudiarabien som inte visat tydliga tecken på att vilja driva en ambitiös klimatpolitik. De har varit noga med att påpeka att de bör kompenseras för eventuella förluster vid genomförandet av åtgärder som minskar efterfrågan på fossila bränslen. En viss uppluckring har skett efter oljeproducerande Qatars ledarskap av COP18.