Tidigare klimattoppmöten

Att världens länder försöker komma överens i klimatfrågor är inget nytt, även om mötena fått betydligt mer publicitet på senare år. Redan i början av 1990-talet förhandlade FN om hur växthuseffekten skulle hanteras, med successivt ökande komplexitet i en växande internationell regim för att minska de klimatpåverkande utsläppen och anpassa samhällen till dess effekter. Här följer en lista på de viktigaste klimatmötena sedan 1992.

1990 New York

FN:s klimatpanel, IPCC, publicerar sin första alarmerande rapport om människans klimatpåverkan 1990, vilket bidrar till FN:s förhandlingar om en Ramkonvention om klimatförändringar. Det första mötet med förhandlingskommittén för en Ramkonvention träffas i New York i februari 1991 på mandat från FN:s Generalförsamling.

1992 Rio de Janeiro

Konventionen antas i maj 1992 och öppnas för signering i samband med den stora FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio, juni 1992. Konventionen inrättar en partskonferens, COP (Conference of the Parties), för sina kontraktsparter, som ska hållas varje år med ordförandeskap som roterar mellan FN-regionerna.

Konventionen, UNFCCC, vann laga kraft 1994. I dagsläget har konventionen 197 kontraktsparter.

1995 Berlin, COP1

Konventionen har trätt i kraft och den första partskonferensen hålls i Berlin, april 1995. Angela Merkel, dåvarande miljöminister i Tyskland, leder mötet som mynnar ut i ett mandat till att förhandla ett protokoll om skärpta åtaganden för utvecklade länder. COP1 misslyckas dock med att anta processregler för partskonferensen, ett misslyckande som sedan upprepats vid samtliga partskonferenser sedan dess. Alla beslut om nya avtal fattas därför istället i konsensus (i vissa processrelaterade frågor tillåts dock, genom FN-praxis, omröstning).

1997 Kyoto, COP3

I Kyotoprotokollet enas deltagarländerna för första gången om bindande utsläppsminskningar. 37 industrialiserade länder åtog sig att under 2008–2012 minska sina utsläpp med i genomsnitt minst 5,2 procent jämfört med 1990. Utvecklingsländer omfattades inte av krav på utsläppsminskningar och ekonomier under omvandling omfattades av begränsade krav. Protokollet trädde i kraft 2005.

Protokollet vann laga kraft 2005. I dagsläget har protokollet 192 kontraktsparter.

2001 Marrakech, COP7

COP7 antog Kyotoprotokollets regelbok efter tuffa förhandlingar året innan, i Haag 2000, då förhandlingarna under COP6 formellt kollapsade och tvingades återupptas i Bonn ett halvår senare. Regelboken innehåller bl.a. detaljer om den rena utvecklingsmekanismen (CDM), uppföljningsmekanismen och anpassningsfonden.

2005 Montreal, CMP1

I samband med COP10 i Montreal hölls också den första partskonferensen för Kyotoprotokollets medlemmar, efter att protokollet trätt i kraft i samband med att Rysslands ratificering gjort att klausulen för ikraftträdande uppfyllts. Under det första mötet initierades omedelbart förhandlingar om en andra åtagandeperiod. Med flera års försening ledde förhandlingarna till slut fram till att Dohatillägget, som inrättar en andra åtagandeperiod, antogs under CMP8 i Doha 2012.

2007 Bali, COP13

På COP13 diskuteras vad som ska ske efter 2012. Parterna antog handlingsplanen Bali Action Plan, med syfte att leda till ett nytt avtal under COP15 i Köpenhamn. Två parallella arbetsgrupper etablerades för att föra förhandlingarna framåt, en med fokus på att etablera en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet (AWG-KP) och en med fokus på globala mål kompletterat med åtaganden för alla parter som saknade sådana under Kyotoprotokollet (AWG-LCA).

2009 Köpenhamn, COP15

COP15 i Köpenhamn är ett av de mest uppmärksammade klimatmötena, med 120 regeringschefer, 10 500 statsrepresentanter, 13 500 observatörer och mer än 3 000 journalister på plats. Regeringscheferna deltog i förhandlingarna men lyckades inte nå en överenskommelse om de texter som förhandlats innan och under mötet. Istället enas ett antal länder, vid sidan av COP, om det så kallade Köpenhamnsackordet. Dokumentet låg till grund för beslut som fattades i Cancun, året efter COP15 i Köpenhamn.

2010 Cancun, COP16

Inför COP16 är förväntningarna och intresset betydligt lägre än inför COP15, men mötet anses av många ha räddat FN-processen som efter Köpenhamn utsattes för hård kritik.

Här enas länderna om många av de åtaganden som gjordes i Köpenhamn, vilka då även formellt blir del av UNFCCC-processen. Länderna enas bland annat om att Ramkonventionens målsättning – att förhindra farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet – ska specificeras i ett mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 2°C. De kommer också överens om att frivilliga utsläppsminskningar ska rapporteras till UNFCCC, och om att upprätta en fond för finansiering av klimatåtgärder i fattiga länder med årliga anslag på 100 miljarder USD från utvecklade länder från och med år 2020 (Gröna Klimatfonden).

2011 Durban, COP17

På övertid enas länderna under COP17 om den så kallade Durbanplattformen, en överenskommelse om att påbörja en process som senast 2015 ska leda till ett nytt avtal. Det nya avtalet ska gälla från och med 2020. Detta ska ta formen av ett ”protocol, another legal instrument or an agreed outcome with legal force under the Convention applicable to all parties”.

Durbanplattformen öppnar upp för att uppdelningen mellan Annex I och icke-Annex I-länder bryts upp, och tar därmed ett första steg mot ett avtal där alla länder tar gemensamt ansvar för klimatet.

2012 Doha, COP18

COP18 i Doha antar efter förhandlingar på övertid “Doha Climate Gateway”, en brygga mellan Kyotoprotokollet och det nya avtal som avser perioden efter 2020. Länderna i CMP8 enas om en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet vars första period löpte ut 2012. Den andra åtagandeperioden innehåller bindande åtaganden om utsläppsminskningar under perioden 2013 till 2020. Få länder skriver under, och de länder som får bindande utsläppsminskningar i avtalet står för endast ca. 15 procent av de globala utsläppen. Men överenskommelsen har ändå betydelse, inte minst för relationen mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.

Tillägget till protokollet har ännu inte vunnit laga kraft, men genomförs av dess parter som om det hade laga kraft. I dagsläget har tillägget 80 kontraktsparter.

2013 Warszawa, COP19

Under COP19 i Warszawa enas länderna om att upprätta en mekanism för skador och förluster, genom vilken utvecklingsländer ska få stöd av utvecklade länder.

2014 Lima, COP20

I Lima enas länderna om hur de kan rapportera sina tilltänkta, nationellt bestämda bidrag, och de som kan ska lämna in dessa under det första kvartalet 2015. Länderna tog även fram delar av ett utkast inför Paris med den avgörande frasen “in light of national circumstances”, som parafraserats från Ramkonventionens artikel 4.1 men som också återfinns i till exempel bilaterala klimatöverenskommelser mellan USA och Kina.

2015 Paris, COP21

I Paris kunde världens länder efter många års ansträngningar enas om ett avtal, Parisavtalet, genom vilket alla länder förbinder sig att arbeta för att begränsa den globala temperaturökningen till långt under 2°C, med sikte på 1,5°C.

Avtalet vann laga kraft 4 november 2016. I dagsläget har avtalet över 160 kontraktsparter.

2016 Marrakech, COP22 och CMA1

CMA1 (Parisavtalets första partskonferens) hölls i samband med COP22 i Marrakech 2016 efter det att avtalets klausul om ikraftträdande uppfyllts redan 5 oktober 2016 och avtalet därför trätt i kraft 4 november, strax innan Marrakech-mötet. CMA1 beslutade att fortsätta förhandlingarna om Parisavtalets regelbok under ad-hoc-gruppen APA, där alla stater (inte bara Parisavtalets medlemmar) kan vara involverade. CMA1 antog en dagordning och beslutade att denna skulle gälla även under COP23 och COP24, d.v.s. att CMA1 fortsätter med nya sessioner under dessa möten. PÅ så vis skapas arbetsro för APA, som fått mandat att lägga fram förslag till regelbok i samband med CMA1-3 i Krakow 2018.