Parisavtalet i korthet

Den 30 november – 12 december 2015 höll FN:s klimatkonvention UNFCCC:s tjugoförsta partsmöte, COP21 i Paris, Frankrike.

Den 12 december 2015, klubbades i Paris världens första globala klimatavtal. Avtalet skapar ett ramverk för den framtida globala klimatregimen.

Parisavtalet i sin helhet finns att läsa här

Avtalet träder ikraft den 4 november 2016, efter att kravet om att minst 55 länder, som svarar för minst 55% av de globala utsläppen ratificerat eller godkänt avtalet, nåddes den 5 oktober 2016.
Här kan du se vilka länder som ratificerat eller godkänt avtalet. 

Att avtalet träder ikraft den 4 november innebär att COP22 i Marrakesh också blir det första mötet för de länder som ratificerat eller godkänt Parisavtalet. Mötet kallas därför CMA1.

Parisavtalets viktigaste delar i kortform
Parisavtalet skärpte det tidigare långsiktiga temperaturmålet, två graders-målet som var del av överenskommelserna i Köpenhamn 2009 och Cancun 2010. Nu är målet att nå klart under 2 grader, med sikte på 1,5 grader. Det långsiktiga utsläppsmålet är däremot mer otydligt. I avtalet står att utsläppen ska nå sin topp så snart som möjligt och att det därefter ska ske snabba minskningar som ger balans mellan utsläpp och sänkor under seklets andra hälft. Det blir bindande för länder att lämna in skärpta nationellt bestämda bidrag vart femte år (med undantag för Least Developed Countries, LDC). Det är bindande att lämna in skärpta mål, men det är inte bindande att uppfylla dem. Däremot är det bindande att vidta åtgärder för att uppnå de skärpta målen.

Bidragen kan fortsatt se väldigt olika ut då riktlinjerna för hur dessa ska se ut är vaga. Det göra att olika start- som slutår är tillåtna, liksom absoluta utsläppsmål och olika typer av utsläppsmål kopplade till ekonomisk utveckling.

Avtalet specificerar att utvecklade länder ska leda genom att ha nationella mål (economy wide) medan utvecklingsländer uppmuntras att sträva mot nationella mål eller begränsande utsläppsmål i ljuset av olika nationella omständigheter. Enligt avtalet ska det var femte år genomföras en global översyn där de nationella utsläppsmålen utvärderas.

För finansiering finns det i avtalet ingen referens till de 100 miljarder USD som beslutades om i Cancún 2010. Det står endast att finansieringen ska öka från nuvarande nivåer, där ansvaret ligger på utvecklade länder och andra får bidra frivilligt. I beslutstexten från Paris anges däremot att länderna senast 2025 med 100 miljarder USD som golv ska ha tagit fram ett nytt kvantifierat mål.

För Loss&Damage fortsätter arbetet genom Warsawamekanismen, som kan utvecklas vid senare möten. Det nämns en rad ämnen för samarbete, och i beslutstexten står uttryckligen att Loss and Damage inte innebär ”liability or compensation”.

Med avtalet slås fast att ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp, med inbyggd flexibilitet, ska upprättas. Här finns ingen tydlig indelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, men de minst utvecklade länderna och små ö-staterna nämns särskilt. Avtalet möjliggör även för länder som vill länka sina utsläppsmarknader att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål. Detaljerna i dessa två frågor ska enligt avtalet göras klara under CMA1, det första mötet eftet att avtalet trätt ikraft.

Avtalet trädde alltså i kraft 30 dagar efter att 55 länder och 55 procent av utsläppen lämnat in papper på att de accepterat eller ratificerat avtalet. Det är inte tillåtet att göra reservationer mot enskilda artiklar (vilket Venezuela ska ha hotat med i samband med diskussion om marknadsmekanismer). Det finns en explicit skrivning om att länder när, efter att det gått tre år sedan avtalet trädde i kraft, kan lämna det genom en skriftlig notifering, varefter det tar ytterligare ett år att lämna avtalet.

Avtalet anses inte av någon vara perfekt, men bedöms i stort vara det bästa som går att nå i FN-sammanhang och är i hög utsträckning en diplomatisk framgång. Det franska ordförandeskapet, med Laruence Tubiana och Laurent Fabius i spetsen, anses ha spelat en viktig roll.