Etikettarkiv: anpassningsfonden

Regelboken antagen! COP sammanfattat (första analys, andra uppdateringen)

Vid tiotiden på lördagskvällen antog COP24 regelboken för Parisavtalet. Det skedde efter ett drygt dygns försening, med många rykten om vad som var orsaken – men nu finns en regelbok att analysera och arbeta vidare med!

Vid halvåtta-tiden lördag kväll lade COP-ordförande fram det kompromissförslag på drygt 130 sidor som senare på kvällen enhälligt kunde antas. Vi återkommer förstås med en utförlig analys i dagarna, och har redan idag måndag seminarium i Malmö, men här är inledande reflexioner:

  • Golvet är lagt. ”It does not present a credible respons to the challenges we face” sade miljöorganisationerna i sitt gemensamma slutanförande, och det stämmer. Parisavtalet och regelboken lägger golvet, sen måste regioner som EU, länder som Sverige, kommuner, företag, organisationer och individer göra mer. Men det underlättas av att det finns ett globalt avtal att stå på. Skarpa mål kan förhoppningsvis komma på FN:s generalsekretarares Climate Summit i höst.
  • IPCC välkomnades – inte. Hur IPCCs rapport om 1.5-gradersmålet skulle tas emot blev denna COPs stora symbolstrid, som klimatminister Lövin fick ett särskilt ansvar att lösa. I sluttexten välkomnar COP att rapporten levererades i tid, men noterar bara innehållet – så kunde man lösa den symbolfråga som hotade att förlama hela COP24.
  • Mekanismen för överföring va utsläppsminskningar mellan och inom länder, artikel 6, sköts på, efter att Brasilien ville  ha skrivningar som de flesta andra bedömde skulle äventyra säkerheten i att utsläppsminskningarna faktiskt sker. Det blir därmed en av de stora frågorna för COP25, men räkna inte med att det blir lätt då heller; flera länder insisterar på stor frihet i vad de kan handla med, vilket står mot kravet på verkliga, beständiga och additionella utsläppsminskningar.
  • Internationell finansiering efter 2025 hanteras längre fram, som tidigare sagts, men vilket flera utvecklingsländer protesterade mot. Att även lån ska kunna räknas med när i-länder visar att man kommer upp till 100 miljarder USD per år i internationell klimatfinansiering väckte också missnöje. Flera finansierings-löften gladde däremot; Norge och Tyskland ska båda dubbla sina bidrag till Gröna Klimatfonden där Norge nu av allt att döma övertar Sveriges position som största givare per capita, Sverige gav 50 milj kr vardera till Anpassningsfonden och LDC-fonden, och den som ville kunde genom ett kreditkortsbolag själv bidra till att AP fick mer medel.
  • NDC:erna, nationally determined contributions, får en process för att de successivt ska bli mer lika, för transparens i hur man räknar och för att skärpa ambitionerna senast 2020. LDC:er får lägre krav på vad de ska redovisa.
  • Klimatanpassning refereras till, men länder får fortsatt i stor utsträckning bestämma hur mycket det ska vara med i NDC:erna, där svårigheten att kvantifiera gör anpassning svårare att hantera. Anpassningsfonden ska från årsskiftet lyda under Parisavtalet. Loss&Damage ingår inte i NDC-redovisning, och ingen särskild fond har skapats för detta, vilket vissa länder önskar.
  • ”Just transition” diskuterades mycket, för att Frankrikes gula västar-protester och Polens kolgruvearbetare synliggör vikten av att inte ha för stora grupper som ser sig som förlorare i omställningen. I huvudsak hanterades detta i Silesiadeklarationen, med mindre tyngd än regelboken, där det bara finns med i en not.
  • Åtskilliga klimatinitiativ från näringslivet pekade på högre ambitioner, bl.a. modeindustrins klimatåtagande (med svenska H&M) och finansiella sektorns utökade investeringar.
  • … men COP24:s stora stjärna, förutom FN:s generalsekreterare Antonio Guterres som medverkade tre gånger trots pågående Jemen-medling utanför Stockholm, var svenska femtonåriga Greta Thunberg, vars rättframma tal refererades av oerhört många och säkert bidrog till höjda ambitioner på många håll.

Utförligare analys kommer här på klimatforhandling.se!

Mattias Goldmann (vers 3)

Nuläget på COP: Slutna rum, texter utvecklas, konflikter kvarstår

”Att inte komma överens skulle inte bara vara omoraliskt utan också självmordsbenäget”.

Orden är FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, och nu försöker COP24 enas om regelboken för klimatavtalet. Förhandlingarna sker nu bakom stängda dörrar, på tv-monitorerna är dagordningen nu kort, det står”Closed for observers” på de flesta punkter och plenaren skjuts på i tretimmarssjok. De viktigaste knäckfrågorna har fått ministrar som ansvarar för att få fram texter, och som rapporterar direkt till COP-ordförande.

Ordförande har lanserat ”Sejmik” som mötesform, för att hedra 550-årsdagen av den polska riksdagen – troligen omedveten om att det är ett skällsord i många länder. I princip är det rundabordssamtal med delegationsledarna, som tänks ha mandat från andra länder att komma framåt – men det betyder också att vissa länder känner sig utestängda från dialogen, att de som förhandlar samtidigt måste rapportera bakåt, och att allt det man enas om här måste leda till konsensus i respektive förhandlingskonstellation innan det kan föras fram till plenum.

I tre vändor har vi fått nya texter de senaste timmarna; i går kväll, mitt i natten och strax efter tio i morse. Förhandlingsländerna kommer allt närmare en överenskommelse, men det sker på punkt efter punkt genom att texterna är väldigt öppna – man söker kompromiss-ordval som alla kan godta snarare än att kohandla, så att alla får något på ett område mot att man ger på ett annat. Detta betyder troligen att en regelbok antas här på COP24, gissningsvis lördag eftermiddag, men också att den blir så vag att den behöver skärpas över tid. Detta har också varit Sveriges linje hela tiden, och historiskt har det skett, t.ex. var CDM-mekanismen väldigt vag till en början men skärptes över tid. Men denna gång blir det svårare, eftersom varje land har åtaganden; det är ett noga balanserat bräde.

Torsdag eftermiddag rapporterade de som COP-ordförande utsett som ansvariga in enligt följande:

Finansiering: Tyskland och Egypten har fått fram klara texter kring marknadsmekanismen, GEFs roll, gröna klimatfondens roll, mer frågetecken kring anpassningsfonden och transparens, långsiktig finansiering och loss&damage.

Transparens: Spanien och Sydafrika rapporterar att oenigheten inte är särskilt stor.

Utsläppsminskningar (mitigation) Singapore och Norge rapporterar att det finns stora skillnader kvar om hur tydligt ambitioner och mål ska skrivas in.

Anpassning: Gambia och Finland rapporterar att det fortsatt behöver förtydligas hur anpassningsbehov uppskattas, hur anpassningssatsningar räknas och hur man säkerställer att anpassning också ger utsläppsminskningar och vice versa. Texter är nästan klara, och representerar ett väl balanserat dokument.

Global stocktake: Marshallöarna och Luxemburg rapporterar: Fyra områden är kvar, särskilt på equity finns det flera möjligheter kvar.

IPCC-rapporten och Talanoa-dialogen: Sverige och Costa Rica rapporterar att man i princip enats om ett textförslag.

Artikel sex, marknadsmekanismer: Nya Zealand och Chile ansvarar, här finns många kvarstående frågetecken – inte orimligt eftersom enighet här förutsätter att man enats på andra områden.

Klimatforhandling.se kommer förstås att noga analysera hela avtalet från COP24, men väljer att inte i detalj analysera de texter som finns nu, eftersom de inte är antagna och kommer att förändras.

Mattias Goldmann 

Stora knäckfrågor kvar – och Sverige har nyckelroll

COP24 går in i slutspurt, med mycket kvar att lösa, alltfler som tror att det drar ut på tiden – men fortsatt en bred önskan att få till regelboken på årets COP. Här är några av de viktigaste knäckfrågorna som återstår:

Flexibilitet. Parisavtalets ”Common but differentiated responsibilities” ska nu konkretiseras och här går åsikterna starkt isär. De minst utvecklade länderna bedömer att de inte har kapacitet att beräkna och rapportera särskilt detaljerat, medan flera medelinkomstländer anger att detaljerade krav hindrar deras utveckling. Hög flexibilitet innebär i gengeäld att t.ex. Kina kan sätta upp mål som blir mycket svåra att följa upp. Skrivningar liknande den berömda ”those in a position to do so” är att vänta.

Rättvisa. Miljöorganisationer, Afrikagruppen och andra vill förtydliga Parisavtalets ”in the light of equity”, utöver avtalets”Principle of Common but Differentiated Responsibilities and Respective Capabilities (CBDR&RC)”, men vad det konkret innebär är förstås inte självklart. Det kan lätt innebära ett ansvar för historiska utsläpp medan många i-länder istället fokuserar på nuvarande utsläpp, inkomstnivåer och övergripande förutsättningar att minska utsläppen, såsom länderna själva uttrycker det i sina NDCs. En variant är den ”just transition” som konkretiserats i ordförandelandet Polens president Andrzej Dudas “Silesia Declaration on Solidarity and Just Transition”, med fokus bl.a. på att skapa hållbara jobb för att säkerställa folkligt stöd för omställningen. Efter gula västarnas protester i Frankrike anger alltfler att det behövs någon form av skrivningar om detta, men var de ska hamna och hur konkreta de ska bli återstår att enas om.

Finansiering. Anpassningsfonden har fått drygt 1.2 miljarder kronor i nya åtaganden på mötet (varav 50 milj kr från Sverige), Tyskland och Norge har båda lovat dubbla sitt stöd till Gröna Klimatfonden (vilket gör dem till största givare per capita), men gapet är ändå stort efter att USA dragit in stora delar av sin finansiering. Till år 2020 ska det finnas minst 100 miljarder dollar i internationell klimatfinansiering, och därefter en ”pathway” till en årlig finansiering över den nivån. Man är inte överens om vilken nivån är idag – för vad som räknas är inte överenskommet; bistånd, exportkrediter… I regelboken bör det klargöras, men här är det i-länderna som vill ha flexibilitet.

Loss&damage. Åtskilliga u-länder och NGOer vill ha in”skador och förluster” eller loss&damage i vad som ska redovisas och kunna ersättas, med argumentet att viss klimatförändring inte går att anpassa sig till. Här är USA och EU relativt ense; klimatanpassning hanterar detta, och det som ligger utanför är ofta länders eget ansvar – vad är bad governance och vad är klimatförändringar när t.ex. en strand sköljs bort?

IPCC:s rapport. USA, Kuwait, Saudiarabien och Ryssland vägrade ”welcome” IPCC:s rapport om hur 1.5-gradersmålet kan nås och vad som händer om vi missar det – vilket förstås provocerade resten av COP. Saudiarabien vill också avvakta IPCC:s nästa klimatrapport 2022 innan de godtar åtgärder som innebär att användningen av kol och olja minskas. Sveriges klimatminister Isabella Lövin och Costa Ricas miljö- och energiminister Carlos Manuel Rodriguez ska hitta formuleringar som alla kan enas om. Det bör bli något mer än ett ordval; här finns nyckeln till hur ambitiöst klimatarbetet ska bli framgent.

Var ska COP25 vara? Omedelbart kan frågan tyckas mindre viktig, men vi ser att ordförandeskapet är viktigt och har inte helt övertygats av Polens kapacitet eller driv. Räkna med förmöte i Costa Rica och själva mötet i Santiago, Chile. Då hamnar COP i Latinamerika, som det var tänkt (förra gången var COP20 i Lima), i två demokratier med höga klimatambitioner och ett track record som åtminstone delvis imponerar. För 2020 kandiderar Storbritannien, och energiminister Claire Perry anger att hon tror att det först är då man enas om regelboken; ”I would very much like the UK to be the place where we come together in 2020 and see if we can get those NDCs and Rulebooks together,” she said, referring to the national climate action plans and official rules that underpin the Paris Agreement.” Även Italien har uttryckt intresse.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres vädjade till klimatmötet att komma överens, att misslyckas ”skulle inte bara vara omoraliskt utan också självmordsbenäget”. I sitt tal för Sveriges räkning sade klimatminister Lövin att ”Det som krävs här i Katowice är ett beslut om en robust, detaljerad, tydlig och långsiktig regelbok som får Parisavtalet att fungera. En regelbok som ger oss jämförbara och förutsägbara förutsättningar, och som gör det möjligt att höja ambitionerna med tiden.” Frågan är var den nedre smärtgränsen går för att det ska vara värt att låta klubban falla och regelboken antas här i Katowice.

Mattias Goldmann

Sverige öppnar klimatplånboken – och förhandlingarna?

Sverige ger 55 miljoner till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden för de minst utvecklade länderna – kan det bidra till att öppna upp förhandlingarna?

Som på så många andra COP:s är finansieringsfrågan helt central för att komma framåt i andra frågor; det är sättet många utvecklingsländer och miljöorganisationer mäter vilka ambitioner länder med höga utsläpp verkligen har att göra bot och bättring. År 2020 ska ju de globala klimatfinansieringsströmmarna vara uppe i 100 miljarder dollar per år, och från 2025 ska ett nytt mål med minst samma summa per år slås fast (Läs UNFCCCs beskrivning här). Framför allt vissa u-länder vill redan nu slå fast 2025-skrivningarna, men det är inte realistiskt – bland annat eftersom förhandlarna fortsatt inte är ense om hur man räknar till 100; vad ingår i internationell klimatfinansiering?

Oenigheten gör det än viktigare att visa framsteg i praktisk handling, och Karolina Skog, miljöminister i övergångsregeringen, fick i COP-plenaren applåder för att Sverige skjuter till 55 miljoner kronor till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden för de minst utvecklade länderna. Det är inga enorma summor, men i en tid då diskussionen mer präglas av att USA drar sig ur sina finansiella åtaganden och lämnar ett stort hål efter sig, är det mycket välkommet. Eftersom pengarna anslogs redan i vårändringsbudgeten (”VÄB18” som Karolina Skog skriver i sin tweet till oss), beslutades de innan valet – men det är nog klokt att annonsera det på COP eftersom det sätter press på andra att också annonsera nya eller utökade stöd. Ingen ska tro att 110 miljoner kronor i sig öppnar förhandlingarna, men tillsammans med andra länders finansieringslöften kan det vara en välgörande nyckel för de sista dagarna.

I Fores guide till COP24 finns båda fonder beskrivna, och många beskriver åtminstone Anpassningsfonden som obyråkratisk och snabbfotad. LDC-fonden är per definition förbehållen LDC-länder, där det kan vara intressant att notera att det inte specifikt handlar om hur fattigt landet är, utan också om bl.a. andelen läskunniga vuxna och ekonomisk sårbarhet. Flera länder som uppfyller kriterierna har vägrat vara med; Ghana, Papua Nya Guinea och Zimbabwe. I nuläget är 47 länder med.

Vi återkommer om andra finansieringslöften, inklusive Gröna Klimatfonden, samt förstås om konkreta skärpningar av utsläppsåtaganden ges.

Mattias Goldmann

COPs vinnare och förlorare: 2 gånger Topp-5

Jag vet, det är lite kvällstidningsaktigt, men jag kunde inte hålla mig, här är fem vinnare och fem förlorare från COP22 i Marrakesh.

Vinnare

  1. Parisavtalet. Ibland behövs det en yttre fiende för att man ska stå upp för det man har, och denna gång gjorde valet av Trump mitt i klimatförhandlingarnas första vecka att hela världen samlades kring Parisavtalet. Även om framstegen i att konkretisera det var små, är avtalet som sådant kraftigt stärkt.
  1. Klimatanpassning. Efter att i alla år varit ”lillasystern” till utsläppsminskningar, var klimatanpassning COP22:s stora vinnare. Hur den relativt lilla Anpassningsfonden ska hanteras framgent var en av förhandlingarnas stora knäckfrågor, medan den stora Gröna Klimatfonden redovisade att man satsar mer på anpassning än utsläppsminskning. Också valet av nästa års COP-värd Fiji, en önation som känner av klimatförändringarna völdigt starkt, signalerar klimatanpassning.
  1. NDCs. Alla räknar på ländernas klimatåtaganden, alla funderar på hur de ska jämföras, hur och när de ska kunna skärpas… på mycket kort tid har denna beståndsdel ur Parisavtalet blivit en helt självklar del i hur vi värderar länders klimatambitioner, hur vi hittar ingångar för näringslivet att göra gröna affärer och hur vi bedömer möjligheten att klara ”väl under två grader”

4. Carbon clubs. På ett COP där procedur- och tekniska frågor dominerar, är initiativen som lanseras strax intill de formella förhandlingarna extra viktiga. På COP22 slogs nytt rekord i sådana initiativ, och många var stora och viktiga, som samarbetet för att stärka klimatåtaganden (NDCs), samarbetet kring 2050-mål eller samverkan för att nå 100% förnybar energi. UNEP visade redan före COP att ”carbon clubs” kan få stor betydelse för att klara utsläppsmålen, det är ännu tydligare efter Marrakesh

5. Näringslivet. Flera av de viktigaste initiativen i anslutning till COP var starkt näringslivsdrivna, och sällan har näringslivet varit så populärt som när över 300 företagsledare skrev ett COP-brev till Donald Trump där de uppmanade honom att medverka i, snarare än motverka, klimatarbetet.

Förlorare

  1. Trump. Det tog inte många timmar efter att Trump valts, så hade såväl förhandlingsledare från jordens alla hörn som företagsledare från näringslivets alla grenar tagit avstånd från Trumps klimatskepticism. Hans hot om att lämna klimatförhandlingarna fick mycket mindre negativ inverkan på förhandlingarna än många förutspått, och gav många en extra sporre att visa upp ett tydligt klimatengagemang.
  1. Öppenheten. Sällan har ett COP varit så slutet. Förhandlande länder upplevde att de fick mindre information än tidigare, Marockos eget högtidlighetsdokument var inte tänkt att förhandlas alls, observatörer fick mindre tillgång till mötena än förut och uppenbart fredliga manifestationer som CAN:s Fossil of the Day fick inte genomföras som förr. Denna jämförelse gäller inte bara med Paris, utan också t.ex. med COP i Qatar, som ju inte heller är ett under av öppenhet generellt, men som var mycket öppnare som COP.
  1. Gröna Klimatfonden. Ropen ”fill the fund” gällde inte längre gröna klimatfonden, vars tält mitt på COP:s huvudstråk ofta stod tomt. Fonden redovisade förvisso hur medlen tänks spenderas, men alltfler i korridorerna undrar hur smart det egentligen var att gå ”all in” på en fond som vi inte vet om den kan leverera, som inte har egen utförandekapacitet och som har skyhöga overhead-kostnader. Sverige var inte ensamma om att diskret markera ett begynnande ifrågasättande genom att ge medel till diverse andra fonder, men inte GCF.
  1. Kyotoprotokollet. På COP i Doha 2012 var den stora stridsfrågan att få till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, som är det internationella klimatavtalet fram till år 2020. Men det är ännu inte ratificerat, och skrivningarna från COP22 om att det är ”urgent” att anta KP2 möts med en gäspning även i Sverige som inte har några planer på att göra det.
  1. Västsahara. Inför COP trodde många att det skulle bli en diskussion om Marockos ockupation av Västsahara, särskilt som en stor del av Marockos (i övrigt mycket positiva) satsning på förnybar energi sker där. I Sverige har både miljöpartiet och socialdemokraterna kongressbeslut på att erkänna Västsahara, och FN:s eget CDM-system avvisar uttryckligen satsningar på energi där. Ändå blev diskussionen minimal och Marockos pr-apparat närmast oemotsagd.

Det finns fler som borde vara med på listan. Kina, John Kerry och Fiji bland vinnarna. Turkiet, Bolivia och clean coal bland förlorarna. Men så här ser min dubbla topp-5 ut. Hur är din?

/Mattias

COP22: Positioneringsmöte präglat av Trump

COP22 i Marrakesh skulle bli ”genomförandemöte” men präglades av positionering och av Trumpvalet. Framstegen skedde i sido-initiativen, menar Fores som också ifrågasätter Sveriges fokusering på oceaner.

– Trump blev den yttre fiende som klimatmötet behövde för att Parisavtalet inte bara skulle överleva utan få förstärkt stöd. Det är mycket välkommet när nu positioneringarna förtydligas inför avtalets konkretisering, säger Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores, på plats i Marrakesh.

På den för Parisavtalet så centrala frågan om hur utsläpp och länders nationella klimatplaner ska mätas och rapporteras finns inga stora framgångar att rapportera.

– Eftersom arbetsplanen nu säger att detaljerna ska vara klara först 2018, var det förväntat att delegationerna skulle känna på varandra, snarare än förhandla för att nå framåt redan här i Marrakesh, säger Daniel Engström Stenson, som följt förhandlingarna på plats för Fores räkning.

Låga förväntningar till trots, måste man ändå konstatera att flera positioner är de samma som något år före Parismötet, inte minst frågan om vilka åtaganden länderna ska ha. Här ser vi hur ett antal länder är kvar i Kyotoprotokollets tudelning länder, vilket behöver lösas upp för det fortsatta arbetet, anger Daniel.

Mötets avslutande beslut är en konkretisering av att Anpassningsfonden tänks leva vidare under Parisavtalet, men är i övrigt mest skrivningar om att fortsätta diskussioner under 2017 och 2018.

– Marrakeshmötet var som återträffen efter nyårsfesten. Feststämningen har lagt sig, det går trögt med att infria vad man lovat och man börjar slingra sig från löftena eller omtolka dem så att de ska vara lättare att uppnå, säger Mattias. Han fortsätter:

– Framstegen har skett utanför förhandlingsrummen, med positiva initiativ bland annat för tuffa klimatmål för år 2050, för att hjälpa länder att uppfylla sina klimatplaner och för att påskynda omställningen till effektiva biodrivmedel.

Sverige utlovade på mötet 250 miljoner kronor i klimatfinansiering, varav delar från höständringsbudgeten och delar från budgetpropositionen för år 2017. Sverige ska också tillsammans med COP23-värden Fiji ansvara för en oceankonferens i New York i juni.

– Det ekonomiska stödet till fonder som gapat tomma är välkommet. Konferensen, som är Sveriges största FN-initiativ sedan 1972, känns kopplad till klimatministerns personliga engagemang snarare än en bedömning av var svenskt näringsliv, forskning och civilsamhället kan göra störst skillnad för klimatet. Vår unika sjupartiöverenskommelse om att minska transporternas klimatpåverkan med 70 % till år 2030, som Lövin lyfte fram i Sveriges tal, hade varit mer logisk att bygga på, avslutar Mattias.

Läs mer om Fores rapportering från Marrakesh på klimatforhandling.se, med mängder av bloggar, förklaringar till begreppen som cirkulerar och en utförlig guide till de hittillsvarande 22 COP-klimatförhandlingarna.

För ytterligare information, kontakta:

Mattias Goldmann, 070-309 00 45, mattias.goldmann@fores.se

Daniel Engström Stenson, 0730 88 52 63, daniel.engstrom@fores.se

 

Slutdokumentet förhandlas: Här är texten med vår analys

Nu har vi fått en ny förhandlingstext för det avgörande COP-beslutet, som informellt ska diskuteras klockan 11 (12 svensk tid). Här är vår analys av vad förslaget innebär med fokus på de viktigaste kvarvarande knäckfrågorna. Denna text kommer att uppdateras!

COP-ordförandeskapet påpekar i sin inledning att det rått oenighet om besluten om hur Parisavtalet ska implementeras och om de delar av Parisavtalet som ska beslutas vid det första partsmötet efter ikraftträdandet, alltså här.

Parisförhandlingarna stänger inte. I Parisavtalet står en rad viktiga frågor som ska beslutas på första mötet efter att avtalet trätt i kraft. Det skedde som bekant snabbare än många trott, och Marrakech är detta första möte. Men man är inte ens nära att komma överens, bl.a. om den nya finansiella mekanismen som ska användas när länder gör utsläppsminskningar tillsammans. Därför beslutar man enligt förslaget att COP23 senhösten 2017 också blir ”as the meeting of the Parties to the Paris Agreement, at its resumed first session”, mötet ajourneras alltså till dess – i linje med vår bedömning från början att man inte var redo att gå till beslut här. Arbetsprogrammet under avtalet ska avslutas ”så snart som möjligt”.

Detta är baserat på ordförandens analys att ”It is my view, after listening carefully to all Parties, that it would not be possible to reach consensus at this session. The proposed COP decision requests the APA to continue its consideration of additional matters and asks it to forward the outcome in 2017. This approach would allow Parties more time, combined with a clear timeframe and process for reaching an outcome.”

Beslut skjuts upp: Frågorna om hur klimatmålen skärps över tid, om vad varje land ska bidra med, och om vad som ska ske på den särskilda NDC-konferensen 2018, är fortsatt oklara. I maj 2017 ska detta förtydligas, för återrapportering till COP23 i december 2017:

Requests the President of the Conference of the Parties at its twenty-second session, in collaboration with the incoming President of the Conference of the Parties at its twenty-third session, to undertake inclusive and transparent consultations with Parties on the organization of the facilitative dialogue referred to in decision 1/CP.21, paragraph 20, on the margins of the sessions of the subsidiary bodies to be convened in May 2017, and to report back to the Conference of the Parties at its twenty-third session;

Anpassningsfonden in i Parisavtalet: Anpassningsfonden ligger, som vi skrivit om tidigare, under Kyotoprotokollet och upphör därmed 2020. Ska den leva kvar, bör den flyttas till Parisavtalet, men många är skeptiska, för här ligger redan Gröna Klimatfonden som jobbar mycket med anpassning. Skrivningarna indikerar en flytt, presidenten skriver i sin ”explanatory note” att ”It is proposed that the Fund should serve the Paris Agreement, subject to the arrangements and modalities that need to be clarified.”

Länderna ska under våren klargöra sina positioner i denna fråga; ”Invites Parties to submit, by 31 March 2017, their views on the governance and institutional arrangements, safeguards and operating modalities for the Adaptation Fund to serve the Paris Agreement”.

Kyotoprotokollet: I vanlig ordning insisterar FN på att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, Dohatilläggen, måste ratificeras, eftersom det är det nu gällande internationella klimatavtalet, fram till år 2020, ”Underscores the urgent need for the entry into force of the Doha Amendment”, men det kommer inte att ske, bedömer vi.

Marrakesh Partnership for Global Climate Action:  Detta högtidlighetsdokument som vi har bedömt tidigare, ”välkomnas”, vilket förtydligar att det inte har någon egentlig status.

High-level champions, den nya funktionen centralt under UNFCC formaliseras genom att den omnämns, ”Commends the high-level champions and welcomes the Marrakesh Partnership for Global Climate Action”. Man noterar i en senare paragraf att det får finansiella konsekvenser, dvs det tillkommer en ny kostnad.

Övriga delar är enligt ordförande i princip oförändrade jämfört med tidigare förslag, vilket vi får anledning att granska.

Kvarvarande frågor som inte adresseras här är bl.a.

  • Hur klimatfinansieringen ska öka och vilka länder som ska ha tillgång till medel från Gröna Klimatfonden, där Turkiet insisterar på att få full tillgång.
  • Loss & Damage, denna mekanism som beslutades på COP i Warszawa och där länderna ska ge sin syn på finansiering till den 27 februari.
  • Ordförandeskapet för COP23 och 24 är också beslut som fattas separat; 23 blir troligen i Bonn med Fiji som värd och 24 i Polen, som i så fall blir först att ha varit värd för COP tre gånger.

Har du kompletterande tankar eller frågor om förslaget till avtal? Hör av dig!

Mattias Goldmann

Anpassningsfonden i mål – detta COP:s ”Fill the Fund” avbockat

När det inför Paris skanderades att ”fill the fund”, gällde det Gröna Klimatfonden. Denna gång har bokstäverna varit mindre och beloppen likaså, men Anpassningsfondens mål på 80 miljoner dollar är nu uppnått med råge.

Som vi redan skrivit om, ger Sverige 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden, varav 50 miljoner från höständringsbudgeten och 50 miljoner är i budgetpropositionen för 2017 (som ännu inte är beslutad). Italien ger 5 miljoner euro, Flandern 6.25 miljoner euro, Vallonien 3.25 miljoner och Brysselregionen så vitt det går att förstå också 3.25 miljoner. Tyskland är giganten i sammanhanget med 50 miljoner euro. Detta sammantaget gör att målet på 80 miljoner dollar nu är passerat, med 1 miljon i ”överskott”.

Från delegationsrummen hördes någon ledande europeisk förhandlare som ifrågasatte om fonden kan hantera så mycket medel. Den som delar denna oro kan eventuellt finna lugn i att fonden sedan 2010 har fördelat 357.5 miljoner dollar till 55 konkreta projekt inom klimatanpassning och resiliens i 48 länder, och att en nyligen genomförd oberoende tredjepartsgranskning slog fast att fonden är effektiv och relevant.

Däremot finns en oro för var Anpassningsfonden finns efter 2020; i nuläget befinner den sig organisatoriskt under Kyotoprotokollet som ju tar slut 2020. Många u-länder vill se en skyndsam flytt till Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden redan ligger – andra menar att GCF redan hanterar klimatanpassning och att det kan vara onödigt att dubblera fonderna som arbetar med detta. Men, säger Anpassningsfondens förespråkare, det är väsensskillnad i storlek och inriktning på projekten. Ett slutligt beslut lär dröja.

Mattias

dsc_0391-300x200

Slutspurten på COP: Sveriges positioner och roll

Efter ett trevligt och utförligt möte mellan svenska observatörer och klimatminister Lövin och efter att ha lyssnat och talat på möten och i korridorerna, har vi fått en samlad bild av kvarvarande stötestenar, Sveriges prioriteringar för slutspurten, vilka samarbeten Sverige valt att ingå i, hur klimatfinansieringen fördelas och vad prioriteringen av en havs-konferens innebär.

Stötestenar & prioriteringar

Inför förhandlingarnas slutspurt nämner delegationen Anpassningsfondens framtida hemvist och själva COP-beslutet om hur man går vidare som två stötestenar att hantera.

Sveriges prioriteringar under detta mötet är transparensen och regelverket. Gällande när nästa CMA-möte, för att konkretisera Parisavtalet, så har Sverige ingen bestämd position om det ska ske 2017 eller 2018. Man är positiva till att det nu finns en agenda som innebär att arbetet rullar på fram till nästa möte, som bör ske ”när det finns substans för ett möte”.

Sverige bedömer att vi måste ha en tydlig mekanism för att höja ambitionerna, men vill inte förhandla exakt hur det ska se ut, för att inte riskera att fastna i detaljer. Den mellanväg som nu lanseras ser man som positiv, inte minst kopplat till att Fiji som troligen blir ordförande för COP23, vill ha en hög ambitionsnivå för utsläppsminskningar. Till våren ska länderna lämna in bilagor, hur man tycker att processen ska se ut.

Lövin lyfter också balansen i finansieringspotten som en svensk prioritering, där hon bedömer att förnybar energi av rena ekonomiska intressen kommer att få rejäla flöden medan de minst utvecklade länderna, konfliktdrabbade länder och små östater kan behöva mer stöd.

Gällande Anpassningsfondens hemvist, så ligger den nu under Kyotoprotokollet, som löper ut under 2020. Om den ska ligga under Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden med väldigt mycket pengar för anpassning redan ligger, så har EU och Sverige velat försäkra sig om att det inte innebär en dubblering av uppgifterna. Samtidigt bedömer Sverige att Anpassningsfonden fungerar, är bra på små bidrag och har upparbetade kanaler, och att det vore fullt försvarbart att den fortsätter finnas om det finns intresse av det.

Pengarna

Som vi tidigare skrivit om, har Sverige på COP presenterat 250 miljoner kronor i klimatpengar. Vi har nu fått klarhet i hur de antas och fördelas. Från höständringsbudgeten 2016 går 30 milj till CBIT (Capacity Building Initiative for Transparency), 50 miljoner till Anpassningsfonden och 50 milj till LDC-fonden. Från statsbudgeten för år 2017 tänks 50 miljoner kronor gå till Anpassningsfonden och 50 miljoner kronor till LDC-fonden. Här finns ju en brasklapp i att riksdagen ju inte antagit budgetpropositionen ännu. Sverige gläds också åt att Tyskland nu annonserat 50 miljoner euro till Anpassningsfonden.

Samarbeten

Sverige har nu gått med i NDC-partnerskapet, ett tyskt initiativ, där man holistiskt kan utveckla sina nationella klimatåtaganden. Vi har också gått med i Biofuture Platform och en rad andra samarbeten, däremot inte till exempel i samarbetet för transparenta marknadsmekanismer. Det var svårt att  uppfatta en tydlig linje för vilka samarbeten Sverige är med i respektive avstår från, men det har vi nog gemensamt med många andra länder – initiativ dyker upp med kort varsel och det kan se illa ut att inte medverka.

Idag går Sverige med i 2050-plattformen, lite likt Fossilfritt Sverige; en plattform för länder, företag och akademi för att utbyta best practise med syftet att minska den politiska risken i omställningen och göra det lättare att ta djärva steg. Sverige, Peru, USA, Tyskland, Kanada, Marshallöarna och många andra kommer att vara med.

Havs-satsningen

Lövin lanserade i tisdags att Sverige tillsammans med Fiji blir värd för en femdagars FN-konferens om hav, i New York juni 2017. Det är Sveriges största FN-satsning sedan Stockholmskonferensen 1972, och på pressträffen sade Lövin att ”det är Sveriges högsta prioritet” vilket nu klargjorts att det gäller själva konferensens genomförande. Hon angav också att Sverige har stor kompetens inom havsmiljöfrågor, och att det är en klimatfråga som diskuteras för lite.

Sverige prioriterar även i övrigt arbete med Stilla Havs-öarna och Karibien, som ”varit väldigt viktiga i förhandlingarna inför Paris” och Lövin anger att ”det ryktas att Fiji står värd för nästa COP” (vilket nästan är bekräftat).

Vad händer nu?

Förhandlingarna fortsätter in i det sista, delvis för att mycket finns kvar att lösa, men också – anger luttrade förhandlare – för att förhandlingarnas natur är att man aldrig blir klara före utsatt tid. En joker i leken är den särskilda deklaration som Marocko insisterar på, och där ordvalen kan ställa till det för förhandlingarna.

Nu lanseras Climate champions, en ny institution för att under FN-sekretariatet bidra till höjda ambitioner, och en särskild plattform tas fram för länder med långsiktiga klimatmål för år 2050, där Tyskland och USA är först in i klubben (Sveriges miljömålsberedning har föreslagit ett långsiktigt klimatmål för år 2045, men till skillnad mot bilden Lövin gav i Sveriges tal så är det inte ett antaget mål – det är inte ens presenterat för, riksdagen).

”Marrakech business action for climate” lanseras nu, vilket stärker bilden av näringslivet som pådrivande i klimatfrågorna. Globala Aktionsagendan växer snabbt och samlar ambitioner på ett sätt som de formella förhandlingarna har svårt att göra.