Etikettarkiv: anpassningsfonden

COPs vinnare och förlorare: 2 gånger Topp-5

Jag vet, det är lite kvällstidningsaktigt, men jag kunde inte hålla mig, här är fem vinnare och fem förlorare från COP22 i Marrakesh.

Vinnare

  1. Parisavtalet. Ibland behövs det en yttre fiende för att man ska stå upp för det man har, och denna gång gjorde valet av Trump mitt i klimatförhandlingarnas första vecka att hela världen samlades kring Parisavtalet. Även om framstegen i att konkretisera det var små, är avtalet som sådant kraftigt stärkt.
  1. Klimatanpassning. Efter att i alla år varit ”lillasystern” till utsläppsminskningar, var klimatanpassning COP22:s stora vinnare. Hur den relativt lilla Anpassningsfonden ska hanteras framgent var en av förhandlingarnas stora knäckfrågor, medan den stora Gröna Klimatfonden redovisade att man satsar mer på anpassning än utsläppsminskning. Också valet av nästa års COP-värd Fiji, en önation som känner av klimatförändringarna völdigt starkt, signalerar klimatanpassning.
  1. NDCs. Alla räknar på ländernas klimatåtaganden, alla funderar på hur de ska jämföras, hur och när de ska kunna skärpas… på mycket kort tid har denna beståndsdel ur Parisavtalet blivit en helt självklar del i hur vi värderar länders klimatambitioner, hur vi hittar ingångar för näringslivet att göra gröna affärer och hur vi bedömer möjligheten att klara ”väl under två grader”

4. Carbon clubs. På ett COP där procedur- och tekniska frågor dominerar, är initiativen som lanseras strax intill de formella förhandlingarna extra viktiga. På COP22 slogs nytt rekord i sådana initiativ, och många var stora och viktiga, som samarbetet för att stärka klimatåtaganden (NDCs), samarbetet kring 2050-mål eller samverkan för att nå 100% förnybar energi. UNEP visade redan före COP att ”carbon clubs” kan få stor betydelse för att klara utsläppsmålen, det är ännu tydligare efter Marrakesh

5. Näringslivet. Flera av de viktigaste initiativen i anslutning till COP var starkt näringslivsdrivna, och sällan har näringslivet varit så populärt som när över 300 företagsledare skrev ett COP-brev till Donald Trump där de uppmanade honom att medverka i, snarare än motverka, klimatarbetet.

Förlorare

  1. Trump. Det tog inte många timmar efter att Trump valts, så hade såväl förhandlingsledare från jordens alla hörn som företagsledare från näringslivets alla grenar tagit avstånd från Trumps klimatskepticism. Hans hot om att lämna klimatförhandlingarna fick mycket mindre negativ inverkan på förhandlingarna än många förutspått, och gav många en extra sporre att visa upp ett tydligt klimatengagemang.
  1. Öppenheten. Sällan har ett COP varit så slutet. Förhandlande länder upplevde att de fick mindre information än tidigare, Marockos eget högtidlighetsdokument var inte tänkt att förhandlas alls, observatörer fick mindre tillgång till mötena än förut och uppenbart fredliga manifestationer som CAN:s Fossil of the Day fick inte genomföras som förr. Denna jämförelse gäller inte bara med Paris, utan också t.ex. med COP i Qatar, som ju inte heller är ett under av öppenhet generellt, men som var mycket öppnare som COP.
  1. Gröna Klimatfonden. Ropen ”fill the fund” gällde inte längre gröna klimatfonden, vars tält mitt på COP:s huvudstråk ofta stod tomt. Fonden redovisade förvisso hur medlen tänks spenderas, men alltfler i korridorerna undrar hur smart det egentligen var att gå ”all in” på en fond som vi inte vet om den kan leverera, som inte har egen utförandekapacitet och som har skyhöga overhead-kostnader. Sverige var inte ensamma om att diskret markera ett begynnande ifrågasättande genom att ge medel till diverse andra fonder, men inte GCF.
  1. Kyotoprotokollet. På COP i Doha 2012 var den stora stridsfrågan att få till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, som är det internationella klimatavtalet fram till år 2020. Men det är ännu inte ratificerat, och skrivningarna från COP22 om att det är ”urgent” att anta KP2 möts med en gäspning även i Sverige som inte har några planer på att göra det.
  1. Västsahara. Inför COP trodde många att det skulle bli en diskussion om Marockos ockupation av Västsahara, särskilt som en stor del av Marockos (i övrigt mycket positiva) satsning på förnybar energi sker där. I Sverige har både miljöpartiet och socialdemokraterna kongressbeslut på att erkänna Västsahara, och FN:s eget CDM-system avvisar uttryckligen satsningar på energi där. Ändå blev diskussionen minimal och Marockos pr-apparat närmast oemotsagd.

Det finns fler som borde vara med på listan. Kina, John Kerry och Fiji bland vinnarna. Turkiet, Bolivia och clean coal bland förlorarna. Men så här ser min dubbla topp-5 ut. Hur är din?

/Mattias

COP22: Positioneringsmöte präglat av Trump

COP22 i Marrakesh skulle bli ”genomförandemöte” men präglades av positionering och av Trumpvalet. Framstegen skedde i sido-initiativen, menar Fores som också ifrågasätter Sveriges fokusering på oceaner.

– Trump blev den yttre fiende som klimatmötet behövde för att Parisavtalet inte bara skulle överleva utan få förstärkt stöd. Det är mycket välkommet när nu positioneringarna förtydligas inför avtalets konkretisering, säger Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores, på plats i Marrakesh.

På den för Parisavtalet så centrala frågan om hur utsläpp och länders nationella klimatplaner ska mätas och rapporteras finns inga stora framgångar att rapportera.

– Eftersom arbetsplanen nu säger att detaljerna ska vara klara först 2018, var det förväntat att delegationerna skulle känna på varandra, snarare än förhandla för att nå framåt redan här i Marrakesh, säger Daniel Engström Stenson, som följt förhandlingarna på plats för Fores räkning.

Låga förväntningar till trots, måste man ändå konstatera att flera positioner är de samma som något år före Parismötet, inte minst frågan om vilka åtaganden länderna ska ha. Här ser vi hur ett antal länder är kvar i Kyotoprotokollets tudelning länder, vilket behöver lösas upp för det fortsatta arbetet, anger Daniel.

Mötets avslutande beslut är en konkretisering av att Anpassningsfonden tänks leva vidare under Parisavtalet, men är i övrigt mest skrivningar om att fortsätta diskussioner under 2017 och 2018.

– Marrakeshmötet var som återträffen efter nyårsfesten. Feststämningen har lagt sig, det går trögt med att infria vad man lovat och man börjar slingra sig från löftena eller omtolka dem så att de ska vara lättare att uppnå, säger Mattias. Han fortsätter:

– Framstegen har skett utanför förhandlingsrummen, med positiva initiativ bland annat för tuffa klimatmål för år 2050, för att hjälpa länder att uppfylla sina klimatplaner och för att påskynda omställningen till effektiva biodrivmedel.

Sverige utlovade på mötet 250 miljoner kronor i klimatfinansiering, varav delar från höständringsbudgeten och delar från budgetpropositionen för år 2017. Sverige ska också tillsammans med COP23-värden Fiji ansvara för en oceankonferens i New York i juni.

– Det ekonomiska stödet till fonder som gapat tomma är välkommet. Konferensen, som är Sveriges största FN-initiativ sedan 1972, känns kopplad till klimatministerns personliga engagemang snarare än en bedömning av var svenskt näringsliv, forskning och civilsamhället kan göra störst skillnad för klimatet. Vår unika sjupartiöverenskommelse om att minska transporternas klimatpåverkan med 70 % till år 2030, som Lövin lyfte fram i Sveriges tal, hade varit mer logisk att bygga på, avslutar Mattias.

Läs mer om Fores rapportering från Marrakesh på klimatforhandling.se, med mängder av bloggar, förklaringar till begreppen som cirkulerar och en utförlig guide till de hittillsvarande 22 COP-klimatförhandlingarna.

För ytterligare information, kontakta:

Mattias Goldmann, 070-309 00 45, mattias.goldmann@fores.se

Daniel Engström Stenson, 0730 88 52 63, daniel.engstrom@fores.se

 

Slutdokumentet förhandlas: Här är texten med vår analys

Nu har vi fått en ny förhandlingstext för det avgörande COP-beslutet, som informellt ska diskuteras klockan 11 (12 svensk tid). Här är vår analys av vad förslaget innebär med fokus på de viktigaste kvarvarande knäckfrågorna. Denna text kommer att uppdateras!

COP-ordförandeskapet påpekar i sin inledning att det rått oenighet om besluten om hur Parisavtalet ska implementeras och om de delar av Parisavtalet som ska beslutas vid det första partsmötet efter ikraftträdandet, alltså här.

Parisförhandlingarna stänger inte. I Parisavtalet står en rad viktiga frågor som ska beslutas på första mötet efter att avtalet trätt i kraft. Det skedde som bekant snabbare än många trott, och Marrakech är detta första möte. Men man är inte ens nära att komma överens, bl.a. om den nya finansiella mekanismen som ska användas när länder gör utsläppsminskningar tillsammans. Därför beslutar man enligt förslaget att COP23 senhösten 2017 också blir ”as the meeting of the Parties to the Paris Agreement, at its resumed first session”, mötet ajourneras alltså till dess – i linje med vår bedömning från början att man inte var redo att gå till beslut här. Arbetsprogrammet under avtalet ska avslutas ”så snart som möjligt”.

Detta är baserat på ordförandens analys att ”It is my view, after listening carefully to all Parties, that it would not be possible to reach consensus at this session. The proposed COP decision requests the APA to continue its consideration of additional matters and asks it to forward the outcome in 2017. This approach would allow Parties more time, combined with a clear timeframe and process for reaching an outcome.”

Beslut skjuts upp: Frågorna om hur klimatmålen skärps över tid, om vad varje land ska bidra med, och om vad som ska ske på den särskilda NDC-konferensen 2018, är fortsatt oklara. I maj 2017 ska detta förtydligas, för återrapportering till COP23 i december 2017:

Requests the President of the Conference of the Parties at its twenty-second session, in collaboration with the incoming President of the Conference of the Parties at its twenty-third session, to undertake inclusive and transparent consultations with Parties on the organization of the facilitative dialogue referred to in decision 1/CP.21, paragraph 20, on the margins of the sessions of the subsidiary bodies to be convened in May 2017, and to report back to the Conference of the Parties at its twenty-third session;

Anpassningsfonden in i Parisavtalet: Anpassningsfonden ligger, som vi skrivit om tidigare, under Kyotoprotokollet och upphör därmed 2020. Ska den leva kvar, bör den flyttas till Parisavtalet, men många är skeptiska, för här ligger redan Gröna Klimatfonden som jobbar mycket med anpassning. Skrivningarna indikerar en flytt, presidenten skriver i sin ”explanatory note” att ”It is proposed that the Fund should serve the Paris Agreement, subject to the arrangements and modalities that need to be clarified.”

Länderna ska under våren klargöra sina positioner i denna fråga; ”Invites Parties to submit, by 31 March 2017, their views on the governance and institutional arrangements, safeguards and operating modalities for the Adaptation Fund to serve the Paris Agreement”.

Kyotoprotokollet: I vanlig ordning insisterar FN på att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, Dohatilläggen, måste ratificeras, eftersom det är det nu gällande internationella klimatavtalet, fram till år 2020, ”Underscores the urgent need for the entry into force of the Doha Amendment”, men det kommer inte att ske, bedömer vi.

Marrakesh Partnership for Global Climate Action:  Detta högtidlighetsdokument som vi har bedömt tidigare, ”välkomnas”, vilket förtydligar att det inte har någon egentlig status.

High-level champions, den nya funktionen centralt under UNFCC formaliseras genom att den omnämns, ”Commends the high-level champions and welcomes the Marrakesh Partnership for Global Climate Action”. Man noterar i en senare paragraf att det får finansiella konsekvenser, dvs det tillkommer en ny kostnad.

Övriga delar är enligt ordförande i princip oförändrade jämfört med tidigare förslag, vilket vi får anledning att granska.

Kvarvarande frågor som inte adresseras här är bl.a.

  • Hur klimatfinansieringen ska öka och vilka länder som ska ha tillgång till medel från Gröna Klimatfonden, där Turkiet insisterar på att få full tillgång.
  • Loss & Damage, denna mekanism som beslutades på COP i Warszawa och där länderna ska ge sin syn på finansiering till den 27 februari.
  • Ordförandeskapet för COP23 och 24 är också beslut som fattas separat; 23 blir troligen i Bonn med Fiji som värd och 24 i Polen, som i så fall blir först att ha varit värd för COP tre gånger.

Har du kompletterande tankar eller frågor om förslaget till avtal? Hör av dig!

Mattias Goldmann

Anpassningsfonden i mål – detta COP:s ”Fill the Fund” avbockat

När det inför Paris skanderades att ”fill the fund”, gällde det Gröna Klimatfonden. Denna gång har bokstäverna varit mindre och beloppen likaså, men Anpassningsfondens mål på 80 miljoner dollar är nu uppnått med råge.

Som vi redan skrivit om, ger Sverige 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden, varav 50 miljoner från höständringsbudgeten och 50 miljoner är i budgetpropositionen för 2017 (som ännu inte är beslutad). Italien ger 5 miljoner euro, Flandern 6.25 miljoner euro, Vallonien 3.25 miljoner och Brysselregionen så vitt det går att förstå också 3.25 miljoner. Tyskland är giganten i sammanhanget med 50 miljoner euro. Detta sammantaget gör att målet på 80 miljoner dollar nu är passerat, med 1 miljon i ”överskott”.

Från delegationsrummen hördes någon ledande europeisk förhandlare som ifrågasatte om fonden kan hantera så mycket medel. Den som delar denna oro kan eventuellt finna lugn i att fonden sedan 2010 har fördelat 357.5 miljoner dollar till 55 konkreta projekt inom klimatanpassning och resiliens i 48 länder, och att en nyligen genomförd oberoende tredjepartsgranskning slog fast att fonden är effektiv och relevant.

Däremot finns en oro för var Anpassningsfonden finns efter 2020; i nuläget befinner den sig organisatoriskt under Kyotoprotokollet som ju tar slut 2020. Många u-länder vill se en skyndsam flytt till Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden redan ligger – andra menar att GCF redan hanterar klimatanpassning och att det kan vara onödigt att dubblera fonderna som arbetar med detta. Men, säger Anpassningsfondens förespråkare, det är väsensskillnad i storlek och inriktning på projekten. Ett slutligt beslut lär dröja.

Mattias

dsc_0391-300x200

Slutspurten på COP: Sveriges positioner och roll

Efter ett trevligt och utförligt möte mellan svenska observatörer och klimatminister Lövin och efter att ha lyssnat och talat på möten och i korridorerna, har vi fått en samlad bild av kvarvarande stötestenar, Sveriges prioriteringar för slutspurten, vilka samarbeten Sverige valt att ingå i, hur klimatfinansieringen fördelas och vad prioriteringen av en havs-konferens innebär.

Stötestenar & prioriteringar

Inför förhandlingarnas slutspurt nämner delegationen Anpassningsfondens framtida hemvist och själva COP-beslutet om hur man går vidare som två stötestenar att hantera.

Sveriges prioriteringar under detta mötet är transparensen och regelverket. Gällande när nästa CMA-möte, för att konkretisera Parisavtalet, så har Sverige ingen bestämd position om det ska ske 2017 eller 2018. Man är positiva till att det nu finns en agenda som innebär att arbetet rullar på fram till nästa möte, som bör ske ”när det finns substans för ett möte”.

Sverige bedömer att vi måste ha en tydlig mekanism för att höja ambitionerna, men vill inte förhandla exakt hur det ska se ut, för att inte riskera att fastna i detaljer. Den mellanväg som nu lanseras ser man som positiv, inte minst kopplat till att Fiji som troligen blir ordförande för COP23, vill ha en hög ambitionsnivå för utsläppsminskningar. Till våren ska länderna lämna in bilagor, hur man tycker att processen ska se ut.

Lövin lyfter också balansen i finansieringspotten som en svensk prioritering, där hon bedömer att förnybar energi av rena ekonomiska intressen kommer att få rejäla flöden medan de minst utvecklade länderna, konfliktdrabbade länder och små östater kan behöva mer stöd.

Gällande Anpassningsfondens hemvist, så ligger den nu under Kyotoprotokollet, som löper ut under 2020. Om den ska ligga under Parisavtalet, där Gröna Klimatfonden med väldigt mycket pengar för anpassning redan ligger, så har EU och Sverige velat försäkra sig om att det inte innebär en dubblering av uppgifterna. Samtidigt bedömer Sverige att Anpassningsfonden fungerar, är bra på små bidrag och har upparbetade kanaler, och att det vore fullt försvarbart att den fortsätter finnas om det finns intresse av det.

Pengarna

Som vi tidigare skrivit om, har Sverige på COP presenterat 250 miljoner kronor i klimatpengar. Vi har nu fått klarhet i hur de antas och fördelas. Från höständringsbudgeten 2016 går 30 milj till CBIT (Capacity Building Initiative for Transparency), 50 miljoner till Anpassningsfonden och 50 milj till LDC-fonden. Från statsbudgeten för år 2017 tänks 50 miljoner kronor gå till Anpassningsfonden och 50 miljoner kronor till LDC-fonden. Här finns ju en brasklapp i att riksdagen ju inte antagit budgetpropositionen ännu. Sverige gläds också åt att Tyskland nu annonserat 50 miljoner euro till Anpassningsfonden.

Samarbeten

Sverige har nu gått med i NDC-partnerskapet, ett tyskt initiativ, där man holistiskt kan utveckla sina nationella klimatåtaganden. Vi har också gått med i Biofuture Platform och en rad andra samarbeten, däremot inte till exempel i samarbetet för transparenta marknadsmekanismer. Det var svårt att  uppfatta en tydlig linje för vilka samarbeten Sverige är med i respektive avstår från, men det har vi nog gemensamt med många andra länder – initiativ dyker upp med kort varsel och det kan se illa ut att inte medverka.

Idag går Sverige med i 2050-plattformen, lite likt Fossilfritt Sverige; en plattform för länder, företag och akademi för att utbyta best practise med syftet att minska den politiska risken i omställningen och göra det lättare att ta djärva steg. Sverige, Peru, USA, Tyskland, Kanada, Marshallöarna och många andra kommer att vara med.

Havs-satsningen

Lövin lanserade i tisdags att Sverige tillsammans med Fiji blir värd för en femdagars FN-konferens om hav, i New York juni 2017. Det är Sveriges största FN-satsning sedan Stockholmskonferensen 1972, och på pressträffen sade Lövin att ”det är Sveriges högsta prioritet” vilket nu klargjorts att det gäller själva konferensens genomförande. Hon angav också att Sverige har stor kompetens inom havsmiljöfrågor, och att det är en klimatfråga som diskuteras för lite.

Sverige prioriterar även i övrigt arbete med Stilla Havs-öarna och Karibien, som ”varit väldigt viktiga i förhandlingarna inför Paris” och Lövin anger att ”det ryktas att Fiji står värd för nästa COP” (vilket nästan är bekräftat).

Vad händer nu?

Förhandlingarna fortsätter in i det sista, delvis för att mycket finns kvar att lösa, men också – anger luttrade förhandlare – för att förhandlingarnas natur är att man aldrig blir klara före utsatt tid. En joker i leken är den särskilda deklaration som Marocko insisterar på, och där ordvalen kan ställa till det för förhandlingarna.

Nu lanseras Climate champions, en ny institution för att under FN-sekretariatet bidra till höjda ambitioner, och en särskild plattform tas fram för länder med långsiktiga klimatmål för år 2050, där Tyskland och USA är först in i klubben (Sveriges miljömålsberedning har föreslagit ett långsiktigt klimatmål för år 2045, men till skillnad mot bilden Lövin gav i Sveriges tal så är det inte ett antaget mål – det är inte ens presenterat för, riksdagen).

”Marrakech business action for climate” lanseras nu, vilket stärker bilden av näringslivet som pådrivande i klimatfrågorna. Globala Aktionsagendan växer snabbt och samlar ambitioner på ett sätt som de formella förhandlingarna har svårt att göra.

 

 

Lövin lovar anpassningspengar – så fördelas de

När Isabella Lövin förde Sveriges talan på High-Level segmentet onsdag förmiddag utlovade hon ungefär 27 miljoner dollar i klimatfinansiering. 

Dessa 250 miljoner kronor fördelas, enligt vad vi erfar, på 100 miljoner kronor till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden, 30 miljoner till nya Capacity Building Initiative for Transparency och några mindre poster vi inte fått specificerade.

Detta är positiva besked . Anpassningsfonden gapar tom efter att inkomstströmmen från CDM-transaktioner nästan helt torkat ut och fokus för statlig finansiering hamnat på Gröna Klimatfonden. Detta trots att vi vet att Anpassningsfonden varit effektiv i sina projekt men – och här uttrycker jag mig försiktigt – inte vet hur kostnadseffektiv Gröna Klimatfonden är.

Anpassningsfondens framtid har också blivit central i förhandlingarna här på COP22, eftersom det är oklart och förhandlarna är oeniga om och hur den ska flyttas från att ligga under Kyotoprotokollet till det nya Parisavtalet. Dess roll gentemot Gröna Klimatfonden behöver också klargöras.

LDC-fonden är jag mer osäker på nyttan av. Fonden  är sällan med i samtalen och själva den avgränsade fokuseringen försvårar för den typ av syd-nord och syd-syd-samarbete som många pekar på en nyckel i klimatfrågan.

Men pengarna är preciserade snarare än nya. De är redan anslagna i höständringsbudgeten samt budgetpropositionen för 2017,  men hur de ska användas har inte preciserats förrän nu. Noga räknat är budgetpropositionen inte heller antagen av riksdagen än, så brasklappen ”pending parliament approval” är värd att ha med sig.

Men man får inse politikens logik; att det finns ett behov av att presentera något på COP och att det mycket väl kan inspirera andra att höja sina åtaganden – på samma sätt anslog Tyskland 50 miljoner euro till Anpassningsfonden här i Marrakech.

I tider där mycket kring Trump är osäkert, men det får ses som självklart att han drar tillbaks USA:s internationella klimatfinansiering, är det svenska bidraget en viktig signal.  Då får vi tåla att det är pengar som redan aviserats förut.

Mattias

Lövins anförande finns här.

Gröna Klimatfonden, Anpassningsfonden och CDM redovisar

Gröna Klimatfonden (GCF) anvisar 28% av sina resurser till klimatanpassning, 27% till utsläppsminskningar och 45% till projekt som täcker båda områdena, rapporterade GCF till COP. En kontaktgrupp ska ta hand om de frågor som uppkommit under detta möte och som inkluderar:

  • Hur fonden kan stödja alternativa ekonomiska utvecklingsmodeller (Bolivia)
  • Vilka kriterier fonden har för bankers medverkan (Nicaragua)
  • Säkerställa att fonden servar alla utvecklingsländer (G77 & Kina)
  • Klargöra fondens långsiktiga överlevnad (Afrikagruppen)
  • Förstärka GCF:s roll i att omvandla NDC:s till konkreta klimatåtgärder (LMDC)
  • Förenkla ackrediteringsprocessen (AOSIS)
  • Förstärka privata sektorns medverkan (USA och Nya Zeeland)

Anpassningsfonden (AF) redovisade att den framtida finansieringen är osäker eftersom man är beroende av frivilliga bidrag efter att CDM-marknaden ”kollapsat” – transaktionsavgiften som går till AF ger nu nästan ingenting. G77-gruppen med Kina efterlyser ökad finansiering för AF, vilket en kontaktgrupp nu ska hantera. COP-sekretariatet efterlyser också konkreta förslag på hur fonden kan inkluderas i Parisavtalet, utifrån ett förslag som togs fram 2015.

CDM:s styrelse redovisade att över 8000 utsläppsminskande projekt registrerats i 111 länder och att över 1,7 miljarder utsläppsreduktioner (CERs) levererats över 15 år. Volymerna minskar nu kraftigt och styrelsen uppmanar till mer frivillig klimatkompensation genom CERs. I anslutning till detta diskuterades den kommande finansiella mekanismen, där det råder bred enighet om att den ska vara centraliserad, bygga på CDM:s erfarenheter och undvika att utsläppsminskningar räknas dubbelt – men hur det ska ske är i dagsläget oklart.