Etikettarkiv: Bonn

Tempoväxling i Bonn

Många klagar, med rätta, på den samlade ambitionsnivån i ländernas bidrag till Parisavtalets målsättning. Ländernas klimatplaner ligger inte i linje med scenarion för kostnadseffektiva sätt att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2°. Däremot är det svårt att klaga på ambitionsnivån i ländernas målsättning att ha förhandlat fram Parisavtalets regelbok redan till 2018. Frågan är om denna målsättning är möjlig att realisera.

Just nu pågår sluttampen av de senaste av FN:s klimatmöten, denna gång enbart på tjänstemannanivå. De rådgivande organen för vetenskap och teknik (SBSTA), implementering (SBI) och Parisavtalet (APA) träffas för att driva processen om regelboken så långt framåt som möjligt innan nästa stora partskonferens i november. Det pågående mötet är det första att testköra det maskineri för fortsatta förhandlingar som började byggas i Paris och färdigställdes i Marrakech sent förra året. Och det såg inledningsvis ut att fungera ganska bra, även om uppgiften är herkulisk. Såhär i slutet på konferensen, när diskussionerna ska kokas ned till slutsatser och dagordningarna ska stängas, så kärvar det lite mer i maskineriet.

Om regelboken ska kunna färdigställas innan 2018 är det helt avgörande att förhandlingarna snabbt går från en politisk till en teknisk nivå. Problemet är den internationella klimatpolitikens ständiga behov av så kallade ”konstruktiva oklarheter”, d.v.s. tillräckligt luddiga formuleringar för att kunna nå beslut som, bakom tvetydigheterna, döljer politiska konflikter. De som följt förhandlingarna en längre tid minns med fasa hur klimatmötet i Haag kollapsade år 2000, då Kyotoprotokollets motsvarighet till Parisavtalets regelbok skulle färdigställas. Då var det den tillträdande presidenten George W. Bush som skapade orosmoln. Oklarheter i hur Trump kommer att agerande under de kommande åren är en tråkig inramning på redan svåra förhandlingar (läs mer om Trumps handlingsutrymme i vår slutrapport från Marrakech).

När Bonn växlar upp från att förhandla procedurfrågor till innehåll tvingas tjänstemännen hantera både de konstruktiva oklarheterna de ärvt från Paris och den oro som nya geopolitiska förhållanden skapar. Det kräver skickligt manövrerande mellan politiska bränningar för att förhandlingarna inte ska gå på grund. Vissa länder föreslår att, så långt som möjligt, använda sig av redan utstakade farvatten i form av tidigare mödosamt framförhandlade regler för instrument och områden som liknar de som finns i Parisavtalet. Det rör sig t.ex. om regler för att garantera utsläppsminskningar från avtalets nya marknadsmekanism (d.v.s. om den ens behöver regleras under Klimatkonventionen, som vi rapporterat om tidigare) och regler för att mäta, rapportera och verifiera utsläppsminskningar, men också om erfarenhet t.ex. från konstruktiva konsultationer om hur olika typer av nationalrapporter utformats.

Några större bränningar i form av mer politiska konflikter är oundvikliga. Det rör sig inte minst om hur principen om gemensamt men differentierat ansvar (Parisavtalets artikel 2.2 och Konventionens 3.1) ska operationaliseras i frågor om utformningen av riktlinjer för de nationella klimatplanerna, i krav på transparens och rapportering samt i omfattning av och fokus för mekanismen för att främja efterlevnad. Betydelsen av principen har alltid omgärdats av vitt skilda tolkningar, åsikterna på det pågående Bonn-mötet utgör inget undantag.

Utformningen av den nya marknadsmekanismen (artikel 6.4) är en annan knäckfråga med stort politiskt sprängstoff, där vissa länder är väldigt skeptiska till dess klimatnytta medan andra är pådrivande för en omfattande mekanism med argument att det ökar kostnadseffektiviteten och därmed möjligheten att höja ambitionsnivån i kommande klimatplaner.

Slutligen bör också nämnas att det är skarp deadline för den så kallade ”stödjande dialogen” (beslut 1/CP.21, §20) som ska inledas redan 2018. Även om det exakta syftet fortfarande diskuteras så ska dialogen, i stora drag, inriktas på att utvärdera om ländernas samlade ambitionsnivå ligger i linje med Parisavtalets långsiktiga mål. Tanken är att dialogen ska kunna ligga till grund för utformandet av de nationella klimatplanerna. Knäckfrågorna för denna dagordningspunkt roterar kring vad dialogen ska fokusera på (företrädesvis utsläppsminskningar eller ett bredare perspektiv), om det ska följas av ett beslut med rekommendationer eller ej, och exakt vad som ska utvärderas (klimatplanerna som ska börja genomföras efter 2020 eller ländernas nu pågående klimatarbete). Mycket av oklarheterna tycks handla om att beslutet från Paris tolkas på två olika sätt (en tolkning med fokus på pre-2020 och en som utvärderar klimatplaner som tar vid efter 2020).

Bonn-mötet kommer förmodligen inte att leda till några revolutionerande slutsatser. Däremot kan mycket av diskussionerna förhoppningsvis fungera som en utgångspunkt för fortsatta förhandlingar. Processen måste nämligen inom kort gå från att sammanställa ländernas åsikter i olika frågor till att börja leta samförstånd och bygga beslutstexter. I annat fall kommer chansen att regelboken ska kunna antas i slutet på 2018 att gå förlorad. I dagsläget, utan konkreta förhandlingstexter, är det svårt att överblicka alla de hundratals kompromisser som måste nås innan boken är i hamn.

Hur det går med målsättningen från Marrakech – att regelbokens färdigställts till partskonferensen i Polen 2018 – återstår att se. I värsta fall finns en liten marginal till dess att Parisavtalet ska implementeras, d.v.s. från 2020 och framåt. Bland de positiva tecknen i utkasten till beslutstext från Bonn kan nämnas att diskussion om vissa frågor som är mindre centrala för regelboken skjuts upp till 2019. Även om inte alla dagordningar avancerar lika snabbt så utgör Bonn en markant tempoväxling. Förhoppningsvis kan detta momentum användas när förhandlingarna oundvikligen stöter på snårigare farvatten. Vi lär också få höra mer om utformningen av den stödjande dialogen redan under innevarande år. Eftersom dialogen ska inledas under 2018 behöver dess former förhandlas klart redan under 2017. Det kommer förmodligen bli en stor fråga för årets partskonferens, COP23, vilken även den hålls i Bonn fast i november och under Fijianskt ordförandeskap.