Etikettarkiv: CDM

Vi måste prata om Västsahara

På klimatförhandling.se har vi argumenterat för att det kan vara positivt att COP hålls i länder med grova plumpar i protokollet. Det kan sätta igång positiva processer i landet och en diskussion utanför landet. Men för att den positiva inriktningen ska hålla, måste vi prata om det som skaver. På COP22 är det Västsahara.

Överallt på klimatmötet finns marockanska kartor där landet är ungefär dubbelt så stort som de flesta världskartor visar. Skillnaden är förstås Västsahara. Utrikespolitiska Institutet – som vår regering hänvisar till gällande Saudiarabien – anger att ”I söder ligger Västsahara, som Marocko annekterade på 1970-talet”, och ”Västsahara är ett fosfatrikt ökenområde i västra Afrika som sedan 1975 till större delen ockuperas av Marocko.”

morocco_flag-1

Inget land erkänner Marockos rätt till Västsahara, men för varje konferens som kartorna där det är ett och samma land används utan att någon reagerar, så minskar chanserna att få det västsahariska självbestämmande som Afrikanska Unionen senast 2015 påtalade behovet av. Det är ett självbestämmande som båda de rödgröna partierna i vår regering står bakom, socialdemokraterna med ett kongressbeslut före valet, men som regeringen beslutat att inte driva i nuläget.

Frågan är dessutom mycket närmare kopplad till klimatmötet än vad t.ex. frågan om Rysslands agerande var kopplad till deras vinter-OS, eftersom Marocko så tydligt tänker sig producera stora mängder energi för eget bruk i Västsahara. Nyligen invigdes 22 vindkraftverk, som ska ge 95% av elen som behövs för att ta upp fosfat i Västsahara. Totalt avser Marocko etablera över 1000 MW ny vindkraft, varav cirka 40% i Västsahara. Också för solenergi planeras två anläggningar i Västsahara som ska stå för uppemot 30% av Marockos solplan.

Det går säkert att tycka att tillgången till förnybar energi i grunden är positiv – inte bara för klimatet, utan också för ett eventuellt framtida självbestämmande. Problemet är bara att FN uttryckligen inte tycker så. FN:s CDM-system, Clean Development Mechanism, har mycket konkret avvisat att CDM-krediter kan användas för vindprojekt i Västsahara, uttryckligen på grund av Marockos agerande (krediterna säljs istället av det mer tillåtande VCS, tänk på det nästa gång du klimatkompenserar). Den signalen bör mana till eftertanke för alla som tycker att frågan om Västsahara kan förbigås med total tystnad.

Läs gärna denna rapport om Marockos energiplaner i Västsahara http://wsrw.org/files/dated/2016-11-01/poweringplunder_eng_web.pdf

Läs vår analys av Marockos energisatsning här http://klimatforhandling.se/2016/11/10/marocko-klimatet/

Gröna Klimatfonden, Anpassningsfonden och CDM redovisar

Gröna Klimatfonden (GCF) anvisar 28% av sina resurser till klimatanpassning, 27% till utsläppsminskningar och 45% till projekt som täcker båda områdena, rapporterade GCF till COP. En kontaktgrupp ska ta hand om de frågor som uppkommit under detta möte och som inkluderar:

  • Hur fonden kan stödja alternativa ekonomiska utvecklingsmodeller (Bolivia)
  • Vilka kriterier fonden har för bankers medverkan (Nicaragua)
  • Säkerställa att fonden servar alla utvecklingsländer (G77 & Kina)
  • Klargöra fondens långsiktiga överlevnad (Afrikagruppen)
  • Förstärka GCF:s roll i att omvandla NDC:s till konkreta klimatåtgärder (LMDC)
  • Förenkla ackrediteringsprocessen (AOSIS)
  • Förstärka privata sektorns medverkan (USA och Nya Zeeland)

Anpassningsfonden (AF) redovisade att den framtida finansieringen är osäker eftersom man är beroende av frivilliga bidrag efter att CDM-marknaden ”kollapsat” – transaktionsavgiften som går till AF ger nu nästan ingenting. G77-gruppen med Kina efterlyser ökad finansiering för AF, vilket en kontaktgrupp nu ska hantera. COP-sekretariatet efterlyser också konkreta förslag på hur fonden kan inkluderas i Parisavtalet, utifrån ett förslag som togs fram 2015.

CDM:s styrelse redovisade att över 8000 utsläppsminskande projekt registrerats i 111 länder och att över 1,7 miljarder utsläppsreduktioner (CERs) levererats över 15 år. Volymerna minskar nu kraftigt och styrelsen uppmanar till mer frivillig klimatkompensation genom CERs. I anslutning till detta diskuterades den kommande finansiella mekanismen, där det råder bred enighet om att den ska vara centraliserad, bygga på CDM:s erfarenheter och undvika att utsläppsminskningar räknas dubbelt – men hur det ska ske är i dagsläget oklart.

 

Det är klart! Ett globalt klimatavtal

Så var det klart.

Nästan två timmar efter utsatt tid kunde ordförande Fabius klubba texten.

Med några redaktionella ändringar, varav en rörde artikel 4.4 där shall blev should.

Att det var ett önskemål från USA var naturligtvis en tillfällighet.

Lättnad och jubel.

Vänliga anföranden av de stora grupperna. De påtalade att avtalet inte är perfekt och upprepade de ståndpunkter som vi hört i några år nu.

Och så stod Nicaragua för det nu återkommande teatraliska inslaget att i efterhand klaga på att Fabius inte såg dem innan han klubbade. För de hade minsann en massa åsikter om avtalet som inte tagits hänsyns till.

Vi har analyserat texten nedan och menar att den i stort är det bästa som går att nå i FN-sammanhang.

Det går inte att underskatta vilken roll det franska ordförandeskapet med Laruence Tubiana och Laurent Fabius i spetsen spelat. Det är i hög utsträckning en diplomatisk framgång. Med en stor diplomatisk kår och realistiska förväntningar rodde de detta i land. Under veckan har de sedvanliga långrandiga klagomålen över processen varit nästan frånvarande.

Därtill har naturligtvis verkligheten utanför spelat roll. Länderna är mer medvetna om klimatförändringens negativa konsekvenser. Och att priset för omställning sjunkit.

Men att det på inte sätt innebär att klimatet är ”räddat”.

Nu är det upp till alla 196 parter och alla som ryms däri att se till att utsläppen minskar i enlighet med avtalets mål. Med hjälp av avtalet har vi fått några verktyg och en bättre möjlighet till internationell samordning.

 

 

—-

Den nya avtalstexten som presenterades är i många avseende bättre än vi väntade oss.

Den ger femåriga utvärdering av nationella utsläppsmål, den gör möjlighet för länkade utsläppsmarknader och det etableras ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp. 1,5 grader finns kvar i texten, men utsläppsmålet på långt sikt är rejält otydligt; en balans mellan utsläpp och sänkor.

Såhär tolkar vi huvudpunkterna. En genomgång av nyckeldelarna finns nedan.

  • Det långsiktiga temparturmålet blir “well below” 2 grader med sikte på 1,5. Det hade vi inte väntat oss när vi åkte till Paris.
  • Det långsiktiga utsläppsmålet är otydligt. Peaka så snart som möjligt och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpp och sänkor under seklets andra hälft. Det är bindande att lämna in dem, men inte att uppfylla dem.
  • De nationellt bestämda bidragen ska lämnas in vart femte år, för alla parter (med undantagsmöjlighet för LDC), och de ska innehålla klimatmässiga skärpning.ar
  • Avtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål
  • Finansieringen innehåller i avtalstexten ingen referens till 100 miljarder USD, det står bara att finansiering ska öka från nuvarande nivåer. Utvecklade länder har ansvaret för detta. Andra får bidra friviliigt. Däremot finns i beslutstexten att länderna senast 2025 med 100 miljarder USD som golv ska ha tagit fram ett nytt kvantifierat mål.
  • Loss&Damage: Man fortsätter med Warszawamekanismen som kan skärpas vid senare möten. Det nämns en rad ämnen för samarbete, och i beslutstexten nämns uttryckligen att det inte innebär ”liability or compensation”.
  • Transparens. Ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp,med inbyggd flexibilitet upprättas. Ingen tydlig indelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, men minst utvecklade länder och små ö-stater nämns särskilt. 

Nu sitter alla och analyserar texten. De initiala reaktionerna från civilsamhället verkar positiva. Frågan är hur utvecklingsländerna reagerar på att siffersatta mål för klimatfinansiering flyttas till beslutstext.

Med tanke på den triumfatoriska stämningen Hollande och Fabius försökte skapa under mötet tidigare idag vore det närmast en förödmjukelse om texten nu inte antas under eftermiddagen. Det gör också att tröskeln för att faktisk kräva att få ändra i texten är hög.

 

LONG TERM GOAL 
Målet är ”klart under” (well below) 2 grader, och vidta ansträngning för att nå under 1,5 grader. Peaka så snart som möjligt, och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpps och sänkor under seklets andra hälft.

NATIONELLT BESTÄMDA BIDRAG (Artikel 4)
4:2 Varje land ska förberedera och kommunicera NDC som de har intentionsen att uppnå

4:3 Varje NDC ska vara en progression, utifrån CBDR (gemensamt men delat ansvar) och i ljuset av nationella omständigheter

4.4. Utvecklade länder ska leda genom att ha nationella mål (economy wide) medan utvecklingsländer uppmuntras att gå mot nationella mål eller begränsande utsläppsmål i ljuset av olika nationella omständigheter

4.9 Varje part skall kommunicera NDC vart femte år

Artikel 14
En global stocktake ska ske vart femte år.

I beslutstexten står också att det blir en facilitativ dialog år 2018 för att se hur länderna kollektivt presterar gentemot målen i avtalet.

MARKNADER (Artikel 6)
6:1 Erkänner att länder kan samarbeta frivilligt för att gemensamt uppnå NDC.

6:2 När man använder sig av internationellt överförbara reduceringsenheter (utsläppsrätter) ska man ha robust bokföring som förhindrar dubbelräkning.

6:4. En mekanism för att bidra till minskade utsläpp och hållbar utveckling. Regler utvecklas senare.

6.8 Non market based approaches erkänns. 

LOSS&DAMAGE (Artikel 8)
Warszawamekanismen blir kvar, kan stärkas vid framtida COP, samt nämner ett antal saker där man kan samarbeta. I beslutstexten paragraf 52 nämns uttryckligen att artikel 8 i avtalet inte inkluderar eller skapar grund ansvar och kompensation ”liability or compensation”

FINANSIERING (Artikel 9)
Utvecklade länder ska bidra med finansiering till utvecklingsländer. Övriga parter uppmuntras att på bidra frivilligt.

Finansiering ska öka från nuvarande nivåer, men ingen siffra om 100 mdr USD i avtalstexten. Däremot står i beslutstexten att man senast 2025 ska ha kommit fram till ett nytt kvantifierat mål, med 100 mdr USD som golv.

TRANSPARENS: MÄTNING OCH RAPPORTER (Artikel 13)
Det etableras ett nytt system för mätning och rapportering, med inbyggd flexibilitet och som tar hänsyn till parterna olika kapacitet. Varje land ska återkommande rapportera in vad som krävs för att att förstå hur väl landet är på väg att uppnå sina NDC och mäta utsläpp och sänkor enligt metoder som är accepterade av IPCC.

I beslutet står också att man etablerar ett kapactitetsbyggande initiativ särskilt för transparens.

IKRAFTTRÄDANDE (Artikel 21)
När 55 länder och 55 procent av utsläppen lämnat in papper på att de accepterat eller ratificerat avtalet, träder avtalet i kraft.

Det är inte tillåtet att göra reservationer mot enskilda artiklar (vilket Venezuela ska ha hotat med i samband med diskussion om marknadsmekanismer).

UTTRÄDE (Artikel 28)
Det finns en explicit skrivning om att länder när som helst, efter att det gått tre år sedan avtalet trädde i kraft, kan lämna det genom en skriftlig notifering.

Förslaget granskat: 40% enighet, 30% kohandel, 30 % oenighet

Övergripande
De stora frågorna är ännu olösta i den text som nu lagts fram:

  • Hur ansvarsfördelningen ska se ut mellan olika länder, den långa “common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances” finns alldeles i inledningen men förklaras inte
  • Vilket det långsiktiga klimatmålet är, såväl avseende temperaturmålet som hur mycket utsläppen måste minska i procent
  • Om Loss&Damage är en särskild fråga eller en del av klimatanpassning
  • Målet för klimatfinansieringen, hur det ska räknas och vem som ska bidra

LÄS OCKSÅ: INGÅNGSVÄRDEN FÖR SLUTFÖRHANDLINGARNA

Däremot finns vissa klara framsteg, och vi har en text av väsentligt mindre omfång och med klart färre hakparenteser än förut. Sammantaget räcker det för att vi – och många andra bedömare – ska våga tro att vi landar i ett avtal i Paris, om än inte så precist, eller ambitiöst som vi önskat (och kanske inte till fredag).

En konkret framgång är att oron att allt skulle kunna gå om intet för att för få ratificerar avtalet i praktiken är undanröjt; ikraftträdandet kräver bara 60 medlemsstaters signaturer vilket bör vara lätt att uppnå.

Nedan preciserar vi område för område vad förslagen innebär:

Långsiktiga mål
Två förslag om temperaturmål med 1,5 grader. Ett som tydligt säger att 1,5 är målet. Ett som säger att målet är så långt som möjligt under 2 grader, men att man bör skala upp ambitionerna för att hålla ökningen under 1,5 grader. Blir det skrivningar om 1,5 grader, vilket inte framstår som omöjligt, måste det ses som en oväntad framgång

LÄS OCKSÅ: ALL POLITICS IS LOCAL

För utsläppsmål finns två alternativ. Det ena handlar om kvantifierade utsläppsmål till 2050, som en väg mot nollnettoutsläpp vid århundradets slut. Det andra är tydligare med att det handlar om ett klimatneutralitet eller liknande till århundradets slut. Utan tvekan får det första ses som mer ambitiös och den andra kan lätt bli så fluffig att den knappt kan ses som en framgång.

Klimatanpassning
Klimatanpassningstexten är i huvudsak skriven i enighet, men också med stor vaghet; ”Each Party shall, as appropriate, submit an adaptation communication, which may include its priorities, support needs, plans and actions.” Oenighet råder om vilka länder som kan få särskilt stöd från FN:s mekanismer; är det baradeveloping country Parties” eller – som i hakparentesen – ”and other countries”, utan begränsning?

Finansiering
Avsnittet om finansiering innehåller ett nytt inledande stycke, där det anges att “Developed country Parties shall provide [new,] [additional,] [adequate,] [predictable,] [accessible,] [sustained] and [scaled-up] financial resources to assist developing country Parties with respect to both mitigation and adaptation.” Som synes är inte enigheten särskilt stor om ordvalet.

Sedan finns tre olika förslag om mobilisering av finansiering, där det tredje förslaget är delvis nytt och troligen kommer från ordförandeskapet. Det öppnar upp för “a wide variety of sources, instruments and channels, including public, private, bilateral, multilateral, domestic, and international.”

För det långsiktiga finansieringsmålet finns också tre alternativ, där ena alternativet nog är klart orealistiskt eftersom det föreslår “a clear burdon shall be scaled up from a floor of US$100 billion per year, including a clear burden-sharing formula, and in line with needs and priorities identified by developing country Parties”

Loss&Damage
Skrivningen om Loss&Damage har inte utvecklats jämfört med tidigare alternativ och det är i textförslaget fortsatt oklart om den ska ingå i Anpassning, eller om den ska få ett eget avsnitt. Det är också oklart om Loss&Damage ska innehålla finansiering för rehabilitering och om man ska utröna finansiell kompensation för “slow onset events” såsom havsnivåhöjningar.

LÄS OCKSÅ: ROMSONS HUVUDVÄRK – LOSS&DAMAGE

INDC, översyn, skärpning av nationella bidrag
Artikel 3:2 beskriver att parterna ska (shall, alltså starkt bindande) förbereda och kommunicera sina INDC (eller det de framöver ska kallas). Därefter finns ett antal förslag på hur bindande det ska vara att implementera dem. Det är framförallt oenigheten mellan USA och EU avseende juridisk bindning finns.

Redan i Artikel 2 bis finns nu skrivningar om att framtida bidrag ska innebära en skärpning, och att länder efter global stocktake ska innebära “progression” utifrån ländernas gemensamma men fördelade ansvar och i ljuset av nationella omständigheter (en gammal favorit från USA och Kinas överenskommelse. Liknande formuleringar återkommer i 3:6, där det står att progression ska avspegla högsta möjliga ambition. Frågan blir om det föregås av ett shall/should/will vilket ungefär avspeglar graderingen av hur bindande det blir.

NDC:s (alltså de INDC som lämnats in) ska förnyas vart femte år (art 3, para 8); detta såg ut att bli en stridsfråga inför COP och det har sagts att Indien krävt tioåriga perioder, men nu synes alla eniga. Global “stocktake” ska också ske vart femte år, med start 2023 eller 2024, och där det inte preciseras särskilt väl vad det ska innebära. Därtil finns i beslutstexten en paragraf som antingen bjuder in eller beslutar om en facilitetsdialog 2018 eller 2019 för att utvärdera nuvarande bidrag, vilket ska informera de som utformat NDC, utan några krav på att det ska leda till skärpning. Sammantaget är “skärpningsmekanismen” svag.

Marknadsmekanismer
Jämfört med det förslag som EU och Brasilien tagit fram är texten om “cooperative approaches” kortare och reducerad till en paragraf, men som sannolikt är tillräcklig. Den innehåller krav på att undvika dubbelräkning, men möjliggör för länder som vill använda varandras utsläppsrätter att göra så för att uppnå sina NDC. Denna paragraf, som är den viktigaste paragrafen avseende marknader, står som helhet inom brackets vilket innebär att det inte är säkert (men troligt) att den blir kvar.

När det gäller mekanismen för hållbar utveckling (en kreditmekanism efter 2020 som eventuellt innehåller en utvecklinga av dagens CDM) har EU-Brasilien texten sällskap av ett förslag som framstår som mindre marknadsorienterad.

EU:s och Brasiliens förslag har också berikats med en extra omgång hakparenteser, kring skrivningen om att det bara är länder med absoluta utsläppsmål som ska få använda sig av mekanismen. Det underlättar om deltagande länder har absoluta mål, men är inte nödvändigt. I beslutstexten finns också en text om “modalites and procedures” för den nya mekanismen ska tas fram under första mötet i APA (den grupp som ska jobba med beslut tillhörande Parisavtalet fram till 2020)

På många utvecklingsländers begäran finns en särskild referens till skogsskyddsmekanismen REDD+ (artikel 3 bis), med stärkt fokus på “non-carbon benefits” och på tillvägaggångssätt som kombinerar utsläppsminskningar och klimatanpassning. Men hela denna paragraf är inom hakparentes och kan alltså utgå, i linje med att EU inte önskat att REDD+ lyfts fram specifikt när andra mekanismer inte gör det.

Transparens (MRV)
Här är man överens sånär som på den avgörande differentieringen mellan vilka krav man ställer på olika länder, där det i paragraf 1 finns tre alternativ. Alternativ 1 skriver tydligt att ramverkt för MRV ska skilja sig mellan utvecklade länder, medan det i alternativ 2 och 3 skrivs om flexibilitet och nationella förutsättningar.

Kopplat till MRV etableras enligt beslutstexten ett initiativ för kapacitetsbyggande just för att stärka möjligheten att mäta och rapportera utsläppen. Här har bland annat Sverige och USA varit drivande.

Gender &ursprungsbefolkningar
Vissa grupper har engagerat sig mycket i att ursprungsbefolkningar, unga och gender ska skrivas in i avtalet, de finns alla med i den  inledande texten men inom hakparentes – det är alltså ännu oklart om det kommer med.

Vad händer nu?
Nu behandlas den existerande texten av alla ländernas förhandlare, med kvällsmöten i de nationella delegationerna och därefter i sina respektive grupper (Sverige t.ex. i EU). Ikväll kl 19:30 ska de ge sina första reaktioner i plenum. Kommer de lugna stämningen från igår fortsätta – eller är det nu tumult uppstår?

Oavsett reaktionerna kommer nya ministerkonsultationer att vidta. Ordförande Fabius lyfte i sitt anförande att man då särskilt skulle fokusera på:

  1. Differentiering
  2. Finansiering
  3. Ambition

Nu börjar också kohandeln mellan de olika frågorna. De viktigaste frågorna där är då:

  • Vad krävs för att EU och USA ska vara nöjda med hur det står skrivet att medelinkomstländer också ska minska sina utsläpp framöver?
  • Vad behövs för att i-länder ska godta att Loss&Damage får en egen rubrik, alternativt för att utvecklingsländer ska acceptera att det arbetas in i anpassning? Och hur länkas det till 1,5-gradersmålet?
  • Vilket temperaturmål, vilken utsläppskurva och vilken process för successiva skärpningar kan vi enas om?
  • Hur ser skrivningarna ut som tillfredsställer både USA:s krav på att utsläppsmålen inte ska vara bindande, och EU:s och många utvecklingsländers krav på att de ska vara bindande?
  • Hur precisa eller allmänt hållna kan vi vara när det gäller hur vi ska uppnå 100 miljarder USD i samlad klimatfinansiering till år 2020 och hur ska en eventuellt uppskalning därefter se ut; och vad ingår i begreppet?

Topp- och flopplistan från COP21

Flopp-nedräkningen först:

Läs också: Vad handlar sista veckan om

  1. Ikraftträdande. Ett avtal är inte mycket värt om det inte faktiskt träder i kraft – och vad som gäller för detta är inte klart. EU har den luddiga formuleringen att ”a significant share” av världens utsläpp ska ha antagit avtalet för att det ska träda i kraft, men Polen kräver att minst 90 % av utsläppen ska vara representerade för att avtalet ska gälla, och stora utsläppsländer som Indien och Kina har liknande tankar. I så fall räcker det med att någon av de stora utsläpparna inte är med för att vi får ett avtal i Paris som sedan inte träder i kraft.
  1. Finansiella mekanismer. Ett sjuttiotal INDCs – ländernas egna föreslagna klimatåtgärder – närmast förutsätter för full implementering någon form av finansiell mekanism som underlättar att andra genomför en del av sin utsläppsminskning i dessa länder. Men arbetet med att få fram dessa mekanismer går trögt, och framtiden för befintliga mekanismer som CDM och REDD+ är osäker, särskilt som tunga förhandlare som Kinas Su Wei, uttryckligen inte prioriterar frågan.

Läs också: hur öka privat finansiering till anpassning

  1. Gradexercis. Frågan om temperaturmål skapar heta känslor; många länder vill skärpa skrivningarna till 1.5 grader eller ”så nära som möjligt” eller liknande. Men så länge det inte finns någon trovärdighet bakom att ens klara tvågradersmålet, är det en lek med siffror som flyttar uppmärksamheten från centrala frågor.
  1. Mätbarhet. Om utsläppen inte rapporteras och sammanställs på ett enhetligt och robust sätt, är inte klimatmålen mycket värda. Men någon enhetlig rapportering blir det inte; diskussionen handlar om vilka som ska få rapportera på en lägre nivå – LDC:s, SIDS, kanske alla utvecklingsländer…
  1. Finansiering. Sverige några få länder till, Quebec som region och Paris som kommun kom med lite nya klimatfinansieringspengar, men det räckte inte långt för att skapa enighet. EU och USA:s insisterande på att ”those in a position to do so” ska medverka till den långsiktiga klimatfinansieringen möts av protester från G77+Kina som menar att i-världen smiter från sitt ansvar. Är det en punkt avtalet verkligen kan spricka på, så är det denna.

Topp-nedräkningen:

  1. Leva som man lär. I skarp kontrast mot tidigare klimatkonferenser, är COP21 klimatsmart i sig själv. 200 elbilar, vattenflaskor till alla deltagare, minimal pappersförbrukning och mycket annat. Kul – och viktig symbol.
  1. Föregångsländer. Sverige, Tyskland, Storbritannien, Danmark och Nederländerna annulerar alla sina oanvända utsläppsrätter, totalt 634 miljoner ton CO2. Sverige lyfter också fossiloberoende fordonsflotta och det ännu ganska esoteriska ”fossilfritt Sverige”, vilket allt pekar på att alltfler ser värdet av att agera föregångsland.

Läs också. Topp-5 förbättringspotential i Paris

  1. Loss&Damage. Inför COP såg loss&damage ut att bli tuvan som kunde stjälpa hela lasset, men nu verkar man kunna hitta en kompromiss alla kan acceptera, troligen att L&D arbetas in i anpassningsskrivningarna men där får en hög synlighet och någon form av finansieringsspår inom de existerande fonderna.
  1. Periodicitet. Inför förhandlingarna lyfte bland annat Naturskyddsföreningen fram att avtalet måste ha femårsperioder, så att det blir lätt att skärpa målen. Det ser nu ut att inte ens bli en diskussionsfråga – alla tycks gå med på femåriga avtal, däremot är det inte klart hur skärpningsproceduren ser ut. Det ökar ändå hoppet inför framtiden.
  1. INDC. COP:s stora framgång är att 185 av 196 möjliga parter har tagit fram sina Intended Nationally Determined Contributions, ofta med spännande (men inte alltid konkretiserade eller finansierade) klimatsatsningar. De enda som inte gjort det är ”failed states” samt Nicaragua som avstår i någon sorts protest mot vad de i förväg bedömt som ett svagt avtal – och det kan det bli, om INDC:erna i princip häftas ihop och sen kallas det för avtalet.

Så ser listorna ut just nu – och med dem vad som framför allt behöver fokuseras på de sista dagarna för att få ett meningsfullt, utsläppsminskande avtal. Följ uppdateringarna här!

Läs mer:
Dragning från svenska delegation 7 december
Vad handlar sista veckan om?
Till vårt nyhetsbrev

Mattias COP
Mattias Goldmann

Ny utsläppsmarknad: Gabon

När det går trögt på klimatförhandlingarna, får vi glädja oss åt det som trots allt rör sig i rätt riktning. Som att Gabon etablerar en helt ny utsläppsmarknad. Vi granskar – outtröttligt!

Gabon har stora intäkter från off-shore olja, medan 88 % av landets yta är täckt av tropisk regnskog. Så när Gabon bestämde sig för att ta fram en National Climate Plan med målet halverad klimatpåverkan till år 2050, blev det naturligt att fokusera på att bättre hantera oljeindustrin och skydda urskogen. Det förra ska ske bland annat genom att ta hand om naturgasen vid oljeproduktionen som idag facklas. Mängden har redan halverats sedan år 2010 och ska år 2020 nästan vara noll.

Eftersom Gabon nästan inte haft någon avskogning så har man svårt att få medel och stöd via mekanismen för minskad avskogning, REDD+. ”Skogen kan inte vara ett museum utan ska användas hållbart”, säger Tanguy Gahouma, ansvarig för skogsfrågorna i regeringen, som nu vill dela upp skogen i ungefär lika delar nationalpark och produktiv skog, med en zonindelning av marken. För att säkerställa att marken används som det är tänkt etableras ett nytt observationscenter som med hjälp av satelliter ska övervaka skogen.

Den 1 augusti 2014 antog Gabon en lag om hållbar utveckling, som ligger till grund för en kommande inhemsk mekanism för att skydda biodiversitet och minska klimatpåverkan. Denna tas fram i samarbete med SilvaCarbon och USAID, ska tredjepartsverifieras och resultera i ”Sustainable Development Credits”, som ska vara kompatibla med internationella utsläppsmarknader. Det nationella klimatrådet ansvarar för hur krediterna utformas och vilken verifiering som ska användas – vid presentationen i Lima var det inte klart om det blir med FN-systemet CDM, Voluntary Carbon Standard, eller tillägget Gold Standard.

Ett nationellt register med möjliga projekt tas nu fram, liksom standarder och metodiker. Ett pilotprojekt har startats med 16 företag i olika branscher bl.a. oljebolaget Total, hotellkedjan Meredien och livsmedelskedjor, som identifierar möjliga utsläppsminskningar de kan göra men som inte genomförs utan extern medfinansiering.

Det återstår att se hur bra detta blir, och vi ska inte hymla med att Gabon är en diktatur med olja som huvudsaklig inkomstkälla. Men alla behöver bättra sig om vi ska klara klimatmålen och rätt utformat är detta en spännande fingervisning om hur det kan se ut när afrikanska stater börjar röra på sig.

Den 28-29 maj presenteras ett färdigt koncept på Climate South Initiative i Gabon. 

Goldmann cop

Är LDC en bra grund för klimatstöd – egentligen?

Att LDC, Least Developed Countries får speciella villkor i det kommande klimatavtalet får anses helt klart efter Lima. De kommer att få minimala eller obefintliga krav att minska sina utsläpp, inte bara i absoluta termer utan även jämfört med business as usual. De kommer inte att behöva ta fram lika tydliga planer för sitt klimatarbete. 50 % av Gröna Klimatfondens medel ska gå till LDC, utöver den särskilda klimat-LDC-fond som redan finns. Sedan tidigare godkänner EU bara CDM-utsläppsrätter (CERs) från LDC-länder. Varenda miljörörelse jag träffat vill gynna LDC. Men jag har ännu aldrig träffat någon som vet vad LDC faktiskt innebär. Så låt mig förklara, så får du bedöma om det är ett bra kriterium för på/av-knappen som FN nu använder.

  • Är LDC statiskt 48 länder? Nej, det kan variera. År 2017 förväntas de bli 50.
  • Är LDC världens fattigaste länder? Nej, BNP är bara en av tre faktorer. De andra två är HAI (Human Assets Index, bl.a. kaloriintag, men bara för de under 55 år, och hur många som gått minst i gymnasiet) och EVI (sju indikatorer, bl.a. hur stor exportindustrin och hur stor del av denna export som kan påverkas av plötsliga efterfrågeförändringar).
  • Bestäms LDC-kriterierna av FN:s generalförsamling? Nej, utan av Committee for Development Policy (CDP) of the UN Economic and Social Council (ECOSOC). Senast FN bedömde kriterierna var 2009.
  • Är Zimbabwe med? Nej, Zimbabwe, Ghana och Papua Nya Guinea uppfyller kraven för att vara LDC, men vill inte. Så LDC innebär inte ens att de som uppfyller de grumliga kriterierna nås.
  • Är Maldiverna med? Nej, Maldiverna är sedan 2011 inte en LDC. Att de är ett av de länder som drabbas allra värst och tidigast av klimatförändringarna ingår inte i LDC-kriterierna, som inte alls fokuserar på klimat.
  • Bonusfrågan: Är det rimligt att ha LDC som på/av-knapp för pengar, klimatmål och mycket annat? Bestäm själv…

Mattias Goldmann

Ett av tre kriterier för LDC-status.
Ett av tre kriterier för LDC-status.

CDM slutförhandlat – hur blir det?

Onsdag kväll slutförhandlades CDM, Clean Development Mechanism,  FN:s främsta mekanism för utsläppshandel. På tio år har CDM levererat över 1.5 gigaton i uteblivna utsläpp av koldioxidekvivalenter, genom investeringar i över 100 GW förnybar energi och effektiviseringar i u-länder. Över 7800 projekt har registrerats, till en början främst i Kina och Brasilien, men med tiden blev det allt starkare fokus på LDC-länder. Samtidigt har CDM enligt UNFCCC sparat 3-6 mdr USD i kostnader för måluppfyllelse för Kyotoprotokollets åtaganden och gett 138 mdr USD i klimatfinansieringsinvesteringar. Det är uppemot tio gånger mer än det offentliga stödet, bl.a. bistånd.

”Att ge en tydlig plats för utsläppsmarknader och bättre koppla dem till varann är ett mycket viktigt mål för Lima och Paris”, sade Robert Stavins som leder Harvard-universitetets projekt för klimatavtal. ”Vi har gjort många misstag de senaste tio åren, men vi har lärt oss av dem och det vore absolut galet att slänga iväg denna kunskap när vi går vidare in i ett globalt avtal”, säger Hugh Sealy, ordförande för FN:s CDM Executive Board.

”Vi riskerar att förlora CDM”. Orden är Dirk Forristers, vd för IETA, branschorganet för utsläppshandel, men de kunde lika gärna ha tillhört något av utvecklingsländerna. I det korta perspektivet minskar CDM:s betydelse i takt med att de svaga klimatmålen gör att ingen behöver investera i externa utsläppsminskningar, och att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod inte ens ratificerats. Priset på en CER, motsvarande ett ton koldioxid, är nu långt under en dollar och därför startas inte många nya projekt medan befintliga och godkända projekt läggs i malpåse. I post-2020-perspektivet är den stora risken att en stor frihet att uppnå sina klimatmål på det sätt man önskar leder till att ingen behöver använda sig av finansiella mekanismer. Å andra sidan kan CDM vara direkt med i inrikes prissättning på utsläpp, antingen direkt eller indirekt som en form av betalning för koldioxidskatter. CDM:s metodik för att beräkna utsläppsminskningar och säkerställa att de verkligen skett kommer troligen att användas, oavsett själva CDM:s framtid.

Utifrån detta kändes CDM-förhandlingarna, som avslutades sent onsdag kväll och som jag följt så gott jag hunnit, lite som en låtsasvärld. Vad spelar detaljförbättringar av ett system för roll, om själva systemets framtida roll är högst osäker? Också gällande besluten bidde det en tumme; av de 65 paragrafer som stötts och blötts ströks alla utom 17. De flesta ”överlevande” handlar om att arbetet bör fortsätta och förenklas, bland annat med större möjligheter att samla flera mindre projekt i ett större (Program of Activities), även över landgränser, vilket förbättrar utsikterna för projekt i Afrika. Därtill ska man arbeta vidare med att låta vissa typer av projekt vara automatiskt additionella, alltså att FN-processen inte kräver bevis för varje projekt att utsläppsminskningen inte skulle hänt ändå. Det kan t.ex. gälla småskaliga projekt för energieffektiva spisar eller vattenrening.

Flera stora knäckfrågor är olösta och kommer garanterat upp igen:

– Hållbar utveckling. Varje CDM-projekt måste bidra till hållbar utveckling, men det är värdlandet för projektet som själv avgör detta, utan tydliga och standardiserade kriterier. EU och andra vill förtydliga detta, ha med det i verifieringen av projekten, och watchdog-organisationer vill möjliggöra att att hållbarhets-intyget kan dras tillbaks.
– Nettoutsläpp. EU insisterar på att CDM ska ha ”net mitigation”, vilket anges som ”typ 80%” av den utsläppsminskning som tidigare angetts. Men hur det ska beräknas är oklart och inom EU är man inte eniga om begreppet. Stora CDM-länder vill absolut inte ha detta, och menar att CDM ju redan har ca 20% nedräkning av CERs som safeguard, samt en konservativ bedömning av tredjepartsverifierare
– Dubbelräkning. Schweiz är starkt pådrivande för att alla länder ska kunna använda CDM som en del av sina framtida utsläppsminskningar, vilket de menar kräver nya regler för att undvika dubbelräkning när både värdlandet (t.ex. Kina) och köparlandet (t.ex. Sverige) ska minska sina utsläpp. Brasilien, Kina, LDC och Arabgruppen menar att det inte finns någon sådan risk med CDM, som man föredrar framför nya och oprövade marknadsmekanismer.
– Additionalitet. Norge menar att det behövs en förändrad bedömning av additionalitet, med koppling till nationella policies.
– JI. CDM:s styrelseordförande föreslår att CDM slås ihop med JI, Joint Implementation, en separat men liknande mekanism för utsläppsminskningar i framför allt Östeuropa.
– CDM+. CDM är i grunden projektbaserat, medan det framtida avtalet tänks fokusera på länder och sektorer. Därför bedömer många att CDM, som formellt sett avslutas när Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod slutar år 2020, behöver bli mer sektoriellt, kanske som CDM+.
– Frivillighet. Brasilien, som aldrig försummar ett tillfälle att berätta att de klimatkompenserade fotbolls-VM (men inte är lika tydliga med att det bara gällde inrikes flygresor), vill ändra reglerna så att det blir lättare för exempelvis företag att frivilligt kompensera för sina utsläpp med hjälp av CDM. Riktigt hur detta ska utformas är oklart; aktörer såsom 2050 AB och Tricorona erbjuder ju redan detta utan stora problem för kunden.
– Klagomål. AOSIS önskar införa en ”grievance mechanism” där civilsamhället kan framföra klagomål på CDM-projekt. Bl.a. Kina och Indien är emot detta.
– Skogsskydd. Många länder vill införa återbeskogning i CDM, men andra är rädda att det ökar tillgången på billiga krediter och därmed slår undan benen för investeringar i förnybar energi.
– Verkliga utsläppsminskningar. CDM anges idag av vissa enbart innebära undvikande av utsläpp, medan andra anger att det redan nu sker absoluta utsläppsminskningar, vilket ändå eventuellt bör förenklas.

Som EU-land har Sverige ingen egen position om CDM, men har genom Energimyndigheten varit starkt bidragande till att CDM utvecklats. Klimatminister Åsa Romson markerade på sin dragning här i Lima att hon har en stark tilltro till CDM och ser en viktig roll för sådana marknadsmekanismer i post-2020-avtalet.

Regeringen är positiv till marknadsmekanismer som CDM .- men hur ska de användas framgent?
Regeringen är positiv till marknadsmekanismer som CDM .- men hur ska de användas framgent?
Mattias har tidigare jobbat med CDM-marknaden och är besviken att systemet inte används mer.
Mattias har tidigare jobbat med CDM-marknaden och är besviken att systemet inte används mer.

Klimatet ÄR en genderfråga (men borde inte vara det)

Idag är det Gender Day på klimatförhandlingarna. Egentligen bör inte klimatfrågan vara en genderfråga. Men så länge världen inte är jämställd, så är den det. Klimatet drabbar de fattigaste och mest utsatta värst, och 70% av världens fattigaste är kvinnor. I dagens värld är kvinnor också överrepresenterade i de yrken och sysslor som först drabbas av klimatförändringarna.

Klimatsatsningar ger inte per definition ökad jämställdhet. FN varnar själva för att klimatanpassning faktiskt kan försämra jämställdheten, men pekar också på att exempelvis den finansiella mekanismen CDM har lett till miljardinvesteringar i jämställdhetsstärkande och utsläppsminskande teknik, såsom energieffektiva spisar och vattenrening.

Samtidigt är ett kvinnligt beteende en del av lösningen. Världen över, inte minst i Sverige, åker kvinnor mer kollektivt och mindre bil, väljer snålare bilar och kör mer bränsleeffektivt. Könsuppdelningen i Naturvårdsverkets och Trafikverkets Bilindex är förfärande läsning för killar.

Ingen naturlag säger att besluten blir bättre med bättre jämställdhet, men sannolikheten ökar – och att de blir mer representativa är självklart. Därför är det bekymmersamt att åtskilliga av FN:s egna klimatorgan, etablerade under Kyotoprotokollet, har under 30% kvinnor, i vissa fall bara drygt 10%.

När UNFCCC idag firar Gender Day, är det bara för tredje gången. På COP18 i Doha uppmanades alla delegationer att förbättra genderbalansen, och på COP19 diskuterades ”gender sensitive climate policies” formellt. På COP20 menar samordnarna för jämställdhet att nya steg har tagits, men vill se tydligare skrivningar om kvinnor i klimatavtalen. Det är inte helt lätt, eftersom män, barn eller andra arter inte heller omnämns annat än helt i förbigående – texterna handlar om procentsatser, årtal, dollar, fonder…

Det är lätt att trampa fel i genderfrågan. Christiana Figueres fick hård kritik när hon i fjol uppmanade kvinnor att inte fokusera på enskilda detaljer i protokollen utan på visionerna. Säkert är flera av mina ordval dåligt gendersäkrade. Det stärker bara min tes; klimatfrågan bör inte vara en genderfråga. Men idag är den det.

Läs mer om UNFCCC och gender här. 

Rimligt jämställd i ledningen av klimatförhandlingarna - men inte i förhandlingarna i stort.
Rimligt jämställd i ledningen av klimatförhandlingarna – men inte i förhandlingarna i stort.

Fem områden vi skulle behöva snacka mer om på COP20

Klimatförhandlingarna har bara börjat, vilket resultatet blir vet vi inte än – även om jag är optimistisk. Men redan nu vet vi vilka frågor som knappt finns på dagordningen, i förhandlingarna, på sidoeventen, i påtryckarorganisationernas skrifter eller i media. Här är fem områden vi skulle behöva snacka mer om på COP20:

– Pre-2020. Om vi, rent teoretiskt, skulle stoppa alla utsläpp idag, skulle vi ändå ha stora svårigheter att klara oss under 1.5 graders temperaturhöjning, och utsläppen ser ut att 2014 ånyo nå rekordnivåer. Alla är överens om att betydande utsläppsminskningar måste göras redan nu, och FN-processen ger i sig lika hög prioritet åt detta som åt det långsiktiga målet. Men allt fokus hos delegationerna vi bevakar, intresseorganisationerna vi träffar och medierna vi läser är på målet post-2020.

– KP2. Christiana Figueres har fräst ifrån men få har hakat på; Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod är idag långt ifrån att träda i kraft. Alltför få av de tilltänkta undertecknarna – som i sig var alltför få redan från början – har ratificerat protokollet. I Durban och Qatar hade miljörganisationer en mycket aktiv kampanj för KP2 (inklusive t-shirttryck och mycket annat), och och utvecklingsländer slog fast att KP2 var förutsättningen – ”the stepping stone” för att nå ett långsiktigt avtal. Så varför har alla släppt KP2 nu, när det rimligen bara behövs en push för att få de länder som redan lovat att de ska ratificera att faktiskt göra det?

– CDM. FN:s utsläppsmekanism CDM, Clean Development Mechanism, har på tio år levererat över 1.5 gigaton utsläppsminskningar, gett 138 mdr USD i klimatfinansieringsinvesteringar – uppemot tio gånger större än det offentliga stödet – och levererat över 100 GW ny grön energi och sparat minst tre miljarder dollar. För post-2020-avtalet ska mekanismer för utsläppsminskningar tas fram, med fokus på mätbarhet, verifierbarhet och rapportering, en process CDM utvecklat efter över 5000 godkända projekt. Varför tas inte dessa erfarenheter bättre till vara – och varför är marknadsmekanismer som CDM ett rött skynke för så många som förespråkar den besläktade men svårgenomförbara globala koldioxidskatten?

– Transporter. Skog och jordbruk diskuteras i varje hörn av COP, med massor av side events, med mekanismer som REDD och LULUCF och med ett självklart fokus när biodiversitetens mästare Peru har ordförandeskapet. Men ska klimatfrågan lösas är transportfrågorna minst lika viktiga. De diskuteras bara på ett futtigt side event, och flygets och sjöfartens respektive organ ICAO och IMO verkar mycket nöjda med att hålla sig under radarn.

– Ikraftträdandet. 2015 ska ett avtal beslutas om i Paris för att träda i kraft år 2020. Det ”vet” vi alla vid det här laget. Men det finns tre skilda alternativ till vad som ska krävas för att avtalet ska träda i kraft; ett minsta antal undertecknare, eller en minsta andel av världens utsläpp, eller en ”dubbeltröskel” med båda dessa krav. Hur många länder och/eller vilka utsläppsprocent som ska uppnås råder det också vitt skilda meningar om, och det är lätt att misstänka att en del gärna ser ett avtal som får stora svårigheter att träda i kraft. Eftersom alla ansträngningar att få till ett bra avtal är mycket lite värda om avtalet inte träder i kraft, bör vi diskutera detta i Lima.

Så ser min topp-fem ”Vi måste snacka”-lista ut. Hur ser din ut? Mejla mig – mattias.goldmann@fores.se!