Etikettarkiv: COP21

Climate champions – vad ska vi med dem?

Ett nytt grepp från det franska ledarskapet som nu institutionaliserats är Climate Champions, som nämns i de formella dokumenten och som kommer att ligga direkt under UNFCCC.

Hakima El Haité, Marockos miljöminister och Laurence Tubiana, chefsförhandlare för COP21 med Parisavtalet, lämnar nu över och nya ska utses – vilka är inte klart, och inte heller precis hur de utnämns. Uppdraget är att fram till år 2020 få ökad klimatambitioner, med fokus på markanvändning, oceaner och kustområden, boende, transporter, energi och industri.

Champions arbete med att involvera näringslivet bygger på Marrakech Partnership for Global Climate Action som i sin tur grundar sig i NAZCA-plattformen som lanserades på COP20 i Lima för att kanalisera klimatlöften från näringslivet – och som i Sverige avspeglas i Fossilfritt Sverige. Champions kommer att årligen publicera en bok med inspirerande klimathandlingar.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-18-kl-18-24-16

Tubiana lyfte särskilt fram ett par initiativ vid sin avtackning, däribland Water for Africa,  Marrakech Investment for Adaptation Fund som anges vara den första privata fonden för klimatanpassning någonsin, samt det NDC-samarbete som Tyskland lanserade, och samarbetet för ambitiösa 2050-mål.

Champions får ses som ett sätt att flytta mer inflytande tillbaks till UNFCCC. Det går på tvärs av FN:s och klimatförhandlingarnas mellanstatlighet, vilket vi redan skrivit om här, och hade knappast blivit av om det inte vore för att den oerhört populära och erkänt skickliga Laurence Tubiana var först ut som champion. I vad mån nyttan återspeglar kostnaden – i kronor och i arbetsformer – återstår att se.

/ Mattias

Mellanstatliga förhandlingar?

Flygplanen dundrar in: Nu är ledarna här! (och de gör nytta)

Mötena på COP22 störs av flygplan efter flygplan som går ner för landning på flygplatsen alldeles intill. Det är ett säkert tecken på att high-level-delen av COP22 har börjat; nu kommer statschefer, ministrar och troligen en och annan Hollywoodstjärna till klimatmötet. Av fyra skäl är det goda nyheter för klimatet.

Efter fiaskot i Köpenhamn 2009 har många en tvehågsen inställning till politikernas närvaro; det var när de kom som allt föll ihop tänker man. Så i Paris kom politikerna i början för att markera hur viktigt arbetet var, och förhandlarna fick slutföra jobbet utifrån de instruktioner man fått. I Marrakech är vi tillbaks till att politikerna kommer på slutet, vilket fått en och annan miljöorganisation och förhandlare att ifrågasätta om det hjälper eller stjälper.

Varje gång jag hör ett flygplan landa på Marrakech flygplats blir jag glad – det kan verka konstigt från en som tog tåget ända från Stockholm (se www.coptrain.se), men jag är övertygad om att det politiska trycket gör all skillnad, särskilt på denna COP. Och jag tror inte att alla politiker kan komma med tåget, däremot är jag glad att våra egna ministrar Lövin och Skog flög reguljärt.

Det vi behöver nu, både i klimatförhandlingarna specifikt och klimatfrågan allmänt, är tryck. Visserligen tror jag inte att valet av Trump kraschar Parisavtalet (se www.klimatforhandling.se/trump), men det skapar ett enormt behov av ledare som tydligt säger att klimatfrågan är viktigare och mer akut än någonsin, och höjer sina ambitioner. De närmaste dagarna kommer vi att få se detta tryck på och kring COP på ett antal sätt:

– Nya pengar. Den kanske tydligaste effekten av Trump som president är att USA näranog garanterat ställer in återstoden av sina finansieringslöften till Gröna Klimatfonden. För att det inte ska starta en negativ dominoeffekt inom finansiering, behöver andra träda fram – annars kommer en rad utvecklingsländer att tveka på löftet om 100 miljarder dollar i internationell klimatfinansiering år 2020, och den tvekan leder till att man backar ur sina klimatåtaganden. En relativt välfylld Gröna Klimatfonden var en nyckel till framgång i Paris, På COP22 uppmärksammas Anpassningsfonden särskilt eftersom den gapar tom.  Som världens största givare till klimatfonden per capita har Sverige stora möjligheter att visa vägen här; vad har Lövin i plånboken?

– Fler ratificeringar. Efter att Parisavtalet nått de 55 länder och de 55% av utsläppen som krävs för att träda i kraft, trodde många att det skulle gå trögare att få med sig fler länder. Det har blivit tvärtom, under COP har vi kommit upp i 110 länder som ratificerat och bland de som nu anslutit sig är Australien – långtifrån givet efter Trumps seger och markering mot klimatavtalet. Varje ny ratificering förstärker signalen att detta är ett tåg som för länge sedan lämnat stationen.

– Nya Carbon Clubs. Marrakech blir en av de COP:s med flest nya initiativ i anslutning till – men inte formellt sett inom – klimatförhandlingarna, alltifrån sådana som jobbar med en viss teknik (t.ex. International Solar Alliance) över sådana som gäller ett visst område (t.ex. oaser) till sådana som avser specifika delar av Parisåtagandet (NDC-samarbetet som Tyskland leder). Några av dessa kommer att vara långsiktiga och effektiva – som arbetet om kortlivade klimatgaser som Sverige var med att sätta igång – medan andra främst är till för att skapa uppmärksamhet just nu och ge ministern något att skriva under medan kamerablixtarna ljungar.

– Uttalanden. High-level dialogue ger ett forum för politiska ledare att göra uttalanden som egentligen har hemmapubliken som målgrupp. Någon kan tycka ”men säg det hemma då”, men det behövs ett forum som ger anledning att göra detta, och den internationella kontexten hjälper till att få länderna att höja sina ambitioner.

Nu går ännu ett flygplan in för landning i Marrakech. Jag är glad, för klimatets skull.

Trump och klimatavtalet

“I think one of the dumbest statements I’ve ever heard in politics, in the history of politics as I know it, which is pretty good, was Obama’s statement that our No 1 problem is global warming.” Så sade Donald Trump i samband med klimatmötet i Paris, och i maj sade han till Reuters att ”I will be looking at that very, very seriously, and at a minimum I will be renegotiating those agreements, at a minimum. And at a maximum I may do something else.

Trump menar att andra länder, särskilt Kina, inte följer avtalet. 2012 sade han att The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive”. Det har fått bl.a. the Guardian att slå fast att Trump skulle bli den enda globala ledaren som förnekar klimatförändringarna, men på senare tid har han uttalat att det troligen finns en viss klimatförändring;  ”I would say it goes up, it goes down, and I think it’s very much like this over the years”. Så frågan är vad händer med avtalet om Donald Trump blir amerikansk presidentVi har svaret i fem delar:

Avtalet av-ratificeras inte. Alla som var på plats i Paris minns hur COP-ordförande Fabius på mötets sista dag, efter en lång och oroande försening, förklarade att man gjort vissa redaktionella förändringar i texten, som han sen mycket snabbt gick igenom. En av dem stack ut; där det stod ”shall” skulle det stå ”should”. I en slags global tyst överenskommelse lät alla det passera som vore det redaktionellt, men denna förändrade ordalydelse betyder just att avtalet är så pass lite bindande att USA:s president kunde ratificera det utan att gå till senaten.  

Just detta hände;  USA under president Obama var tillsammans med Kina bland de absolut första länderna att ratificera avtalet. Det var helt avgörande för att skapa ett momentum som ledde till att  avtalet kunde ratificeras långt snabbare än man tidigare trott, och träda i kraft några dagar före COP22 i Marrakech.

När avtalet nu ratificerats finns ingen återvändo; det upphör inte att gälla om något land – t.ex. USA – drar sig ur. Dessutom tar det fyra år, en mandatperiod för en amerikansk president, att lämna avtalet. Därmed är det knappast troligt att Trump ger sig på detta. Mer oroande är hur en Trump-administration skulle förhandla i frågorna om att konkretisera avtalet, bl.a. avseende finansiella mekanismer (läs Fores särskilda rapporter om detta), hur utsläpp beräknas och jämförs och hur den långsiktiga klimatfinansieringen ska ske. I alla dessa frågor skulle USA:s förhandlare under en Trump-ministär få klart sänkta ambitioner både jämfört med idag och jämfört med Clinton.

Läs mer om detta i Fores rapporter Climate Action Beyond Paris och Carbon Trading in Paris Agreement.

Sidoavtal hotas. Klimatavtalet i sig räcker inte för att nå det ”väl under två grader” som är målet, de nationella åtagandena är avgörande. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Trumps uttalande om ett handelskrig med Kina och en mur mot Mexiko, som mexikanerna dessutom ska finansiera, gör det svårt att tro att avtalen har en framtid under Trump. Också det nya HFC-avtalet, som antogs i Kigali i oktober 2016, hotas eftersom det till skillnad från Parisavtalet inte antagits av USA ännu.

Pengarna uteblir. “We will also cancel billions in global warming payments to the United Nations, and use that money to support America’s vital environmental infrastructure and natural resources”, sade Trump den första november. USA har lovat tre miljarder dollar till Gröna Klimatfonden och hittills betalat ut 500 miljoner dollar – resten fryser troligen inne om Trump väljs. ” “We’re spending hundreds of billions of dollars. We don’t even know who’s doing what with the money”, sade Trump och utlovade att istället satsa medlen bl.a. i Floridas Everglades – ett område som av miljöexperter pekas ut som särskilt hotat av klimatförändringarna.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, och kan förvärras av att det får följdverkningar. Många länder skulle se det som en chans att backa från sina löften om klimatfinansiering, och många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

USA backar. Trump anger avvecklandet av stimulans för förnybart som en av sina prioriteringar för de första hundra dagarna som president. Nya investeringar i fossilsektorn skulle underlättas, ”I will lift restrictions on the production of $50tr worth of job-producing American energy reserves including shale, oil, natural gas and clean coal and we will put our miners back to work.” Men mycket av det Trump vill avvecka kommer att finnas kvar eftersom han inte har diktatorisk makt. Det gäller t.ex. Obamas Clean Air Act som är ett resultat av att högsta domstolen slog fast att hög klimatpåverkan är ett hot mot hälsan. Inte heller kan Trump göra särskilt mycket åt att förnybar energi nu är lönsamt och konkurrenskraftigt utan subsidier i mycket stora delar av USA.

Drivet uteblir. Bortom avtalen, krävs en stark medverkan från det civila samhället; alltifrån näringslivet till forskningen. Trump, som uttryckligen sagt att “I am not a great believer in manmade climate change” står för motsatsen till ett sådant engagemang, vilket smittar av sig. Just detta varnar Frankrikes tidigare COP21-ordförande Laurent Fabius särskilt för; ”Vi får inte tänka att allt är klart.”

Mattias Goldmann, VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores

Nu sak Parisavtalet träda ikraft!

I december 2015 enades 195 av världens länder om att den globala uppvärmningen ska hållas ”klart under” två grader. Den historiska Paris-överenskommelsen har redan fått politiska effekter, trots att avtalet ännu inte är juridiskt bindande. Först efter att minst 55 länder, som ska representera minst 55 % av de globala växthusgasutsläppen, har ratificerat avtalet kommer det vinna laga kraft.

Den 22 april i år (2016) hålls en högtidlig signerings-ceremoni på FN:s högkvarter i New York. Därefter kommer ledare för världens länder kunna skriva under avtalet löpande under ett års tid. Runt 12o länder förväntas skriva under avtalet och eftersom Paris-överenskommelsen fått så mycket uppmärksamhet väntas de flesta närvara vid ceremonin i april. Några länder har dock redan godkänt överenskommelsen, Fiji blev först i världen!

I december antogs alltså Paris-avtalet, i april kommer det signeras och efter det måste länderna som skriver under också bli så kallade ”Parties to the Paris Agreement” genom att formellt sett godkänna att avtalet blir bindande. Utöver det ska planer bli verklighet. Grunden till förhandlingarna i Paris lades genom Intended Nationally Determined Contributions (INDCS) som de respektive medlemsländerna frivilligt kunde skicka in. Dessa kommer nu övergå i Nationally Determined Contributions (NDCS), alltså steget längre än föresatser och ska beskriva hur länderna som godkänt avtalet ämnar uppnå dess målsättningar. Även här är det några som går före, i slutet av mars skickade Papua Nya Guinea som första land in sina NDCS. Strax därefter skickade Nauru, också en ö-nation i Stilla havet, in sina planer.

Kajsa Resare Sahlin

Vive la France: 5 avgörande punkter för fransk klimatdiplomati

Vive la France!

Att ro världens första långsiktiga, globala klimatavtal i hamn är en arbetsseger för alla inblandade, och många förtjänar att nämnas – men alldeles särskilt det franska värd- och ordförandeskapet. Frankrike är världens främsta diplomatination och det har märkts under dessa dagar. Här är deras arbete i fem punkter!

1. Bygga från grunden
Till skillnad från både Kyotoprotokollet och försöket att nå ett avtal i Köpenhamn, så bygger detta avtal på åtaganden från de 196 parterna, INDC (Intended Nationally Determined Contributions). Detta har knappast undgått någon som följt förhandlingarna, även om vi kanske inte stannat upp vid språkbruket ”nationellt beslutade” som för många länder är väldigt viktigt och hanterar motviljan – eller de rent legala problemen – många har med ett avtal som uppfattas som bindande.

INDC:erna som sådana är ju inte Frankrikes påfund, men alla har nog inte uppmärksammat hur oerhört pådrivande Frankrike in i det sista varit med att få in dem, med alltifrån diplomatiska påtryckningar till teknisk assistans.

Till den första deadlinen sista mars (”for those in a position to do so”) hade långt under hälften av världens länder lämnat in, när förmötet hölls några veckor innan COP såg det fortfarande inte lysande ut, men under konferensen låg 185 INDC:s av 196 möjliga på bordet. De som saknas är failed states utan riktig regering (Libyen, Somalia) och Nicaragua och Venezuela som ville markera mot kapitalismen genom att inte lämna in – och i slutplenaren angav Venezuela att också de skulle lämna in sin INDC. Dessa INDC gav förhandlarna ett slags lugn; misslyckas allt annat så häftar man ihop INDC:erna och kallar det avtal.

2. Långsiktig diplomati
Frankrike är världens främsta diplomatination och det har märkts under året. Alla ambassader har prioriterat klimatfrågan och arbetat brett med näringsliv, tankesmedjor, miljöorganisationer, fackförbund… ofta med förhandlingsledaren Laurence Tubianas personliga engagemang. I Sverige har vi varit särskilt gynnade genom att Frankrikes förre förhandlingsledare Jacques Lapouge nu är ambassadör (och en större del i ett framgångsrikt avtal än vad många inser och han själv skulle erkänna), men alla vi talar med vittnar om ett starkt engagemang runt hela jordklotet. På stat-till-stat-nivå har utrikesminister Faibus mött nästan all världens ledare under året.

3. Ledarskap
Att förhandlingarna leddes av utrikesminister Fabius snarare än miljöminister Royal var en uppgradering av frågan som inte passerat obemärkt, och som betydde mer pondus och manöverutrymme när svåra frågor måste lösas – både för Frankrike själva och när Fabius kan kontakta sin motsvarighet i andra länder.

Att ha statscheferna med från början och få deras starka signal om vikten av ett avtal betydde också att det politiska ledarskapet fanns med från början, i motsats till Köpenhamn där det kom in då det närmast var för sent. President Hollande har också själv varit mycket involverad, med en sakkunskap vida överstigande statschefer som mer ceremoniellt invigt eller avslutat andra COP (jämför t.ex. med president Zuma i Durban).

4. Symbolbruk
”Vi fortsätter nu i indaba-form”, sade COP-ordförande Fabius flera gånger. Det betyder bara mer informella grupper och hade utmärkt kunnat kallas ”réunions informelles”, men att plocka upp zulu-uttrycket från klimatmötet i Durban är en passning till afrikanska delegater som uppskattas. Samma sak gäller den framträdande roll förre COP-ordförande från Lima Manuel Perez Vidal fick; inte bara en avlastning och tillförande av kompetens utan en viktig symbol att det inte är i-världens konferens utan att alla är med på lika villkor.

5. Lugnt & bekvämt
När förhandlingarna redan gått en bra bit in på övertid och texten som skulle läggas fram uppenbart fortfarande skulle innehålla flera svårsmälta skrivningar – då kallade fransmännen till lunch. Mellan det att ordförandeskapet klubbade av mötet och att texten gjordes tillgänglig, var det en dryg timmas paus för att äta i lugn och ro. Ett annat ordförandeskap hade släppt texten direkt och så hade folk skyndat att läsa och kommentera på bekostnad av lunch, och kanske hade resultatet blivit sämre.

Journalister kommenterar hur välstädade toaletterna är, miljöorganisationer gläds åt att man kan få en fyllig crêpe för fyra euro, tankesmedjor njuter av att hitta en soffhörna där man kan analysera texter i lugn och ro. Uppkoppling funkar nästan jämt – vilket är oerhört svårt när tusentals vill lägga upp bloggar och filmsnuttar samtidigt – och det finns uttag nog för alla. Ingen kö är längre än en kvart, säkerhetskontrollen går på minuter trots terrordåden några veckor tidigare – jämför med Köpenhamn där många köade i fem timmar eller mer, utomhus i snöglop.

Inget av detta är slump, Laurence Tubiana berättar hur hon själv engagerat sig i förhandlarnas bekvämlighet ner på detaljnivå. Bland annat ersatte hon den typiskt hårda kongressbelysningen med mildare, varmare belysning.

Det är lätt att avfärda mycket av detta som petitesser – ett fint franskt ord – som inte ska påverka förhandlingarna. Men i slutändan är vi bara människor och det har fransmännen förstått.

/Mattias

Idag besegrade mänskligheten fossilerna

Golvet är lagt – nu bygger vi vidare!

Det går inte att hålla tillbaka tårarna och rösten stockar, för det är så stort det här. Efter alla års arbete, efter alla misslyckanden längs vägen och med de oerhörda insatser som varit, så har vi fått ett globalt och långsiktigt klimatavtal. Yes! Oui! Ja!

Vi vet, och vi har skrivit blogg på blogg, analys på analys, om att detta inte räcker. Om att det är synd att det inte finns konkreta utsläppsmål, att det saknas delmål, att finansieringen är för otydlig, att det finns för många ”aim to” och ”invite” istället för skarpare skrivingar. Att ”1.5 grader” mest är en bonad på väggen än så länge.

Visst, det är inte fullt ut enligt min eller någon annans önskelista,  men denna golvläggarfest har blivit så bra den kunde bli – vi har lagt ett stabilt golv att bygga vidare. För EU och andra regioner att prestera Energiunioner och liknande, för Sverige att konkretisera Fossilfrihet och Fossilbränsleoberoende, för kommuner att göra än mer, för näringslivet att göra verklighet av allt de utlovat, och för oss alla att vara de klimathjältar vi vill vara. Vi bygger klimathuset tillsammans, vi måste göra det själva, men utan golvet som lades idag hade det inte gått.

Någon kan säkert klaga på en minister, en förhandlare, en miljöorganisation, ett land – alla hade i något läge kunnat göra mer, mycket hade kunnat hända tidigare. Men alla har tillsammans lagt detta golv som vi nu står stadigt på, som lägger grunden för att verkligen rädda klimatet och bygga en bättre framtid. Alla behövdes, alla kommer att behövas, för idag den 12 december 2015, i Paris, började vi den nya eran. Stora ord, floskler kanske, men i grunden sant. Golvet är lagt, nu bygger vi vidare. Idag besegrade mänskligheten fossilerna!

M

Det är klart! Ett globalt klimatavtal

Så var det klart.

Nästan två timmar efter utsatt tid kunde ordförande Fabius klubba texten.

Med några redaktionella ändringar, varav en rörde artikel 4.4 där shall blev should.

Att det var ett önskemål från USA var naturligtvis en tillfällighet.

Lättnad och jubel.

Vänliga anföranden av de stora grupperna. De påtalade att avtalet inte är perfekt och upprepade de ståndpunkter som vi hört i några år nu.

Och så stod Nicaragua för det nu återkommande teatraliska inslaget att i efterhand klaga på att Fabius inte såg dem innan han klubbade. För de hade minsann en massa åsikter om avtalet som inte tagits hänsyns till.

Vi har analyserat texten nedan och menar att den i stort är det bästa som går att nå i FN-sammanhang.

Det går inte att underskatta vilken roll det franska ordförandeskapet med Laruence Tubiana och Laurent Fabius i spetsen spelat. Det är i hög utsträckning en diplomatisk framgång. Med en stor diplomatisk kår och realistiska förväntningar rodde de detta i land. Under veckan har de sedvanliga långrandiga klagomålen över processen varit nästan frånvarande.

Därtill har naturligtvis verkligheten utanför spelat roll. Länderna är mer medvetna om klimatförändringens negativa konsekvenser. Och att priset för omställning sjunkit.

Men att det på inte sätt innebär att klimatet är ”räddat”.

Nu är det upp till alla 196 parter och alla som ryms däri att se till att utsläppen minskar i enlighet med avtalets mål. Med hjälp av avtalet har vi fått några verktyg och en bättre möjlighet till internationell samordning.

 

 

—-

Den nya avtalstexten som presenterades är i många avseende bättre än vi väntade oss.

Den ger femåriga utvärdering av nationella utsläppsmål, den gör möjlighet för länkade utsläppsmarknader och det etableras ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp. 1,5 grader finns kvar i texten, men utsläppsmålet på långt sikt är rejält otydligt; en balans mellan utsläpp och sänkor.

Såhär tolkar vi huvudpunkterna. En genomgång av nyckeldelarna finns nedan.

  • Det långsiktiga temparturmålet blir “well below” 2 grader med sikte på 1,5. Det hade vi inte väntat oss när vi åkte till Paris.
  • Det långsiktiga utsläppsmålet är otydligt. Peaka så snart som möjligt och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpp och sänkor under seklets andra hälft. Det är bindande att lämna in dem, men inte att uppfylla dem.
  • De nationellt bestämda bidragen ska lämnas in vart femte år, för alla parter (med undantagsmöjlighet för LDC), och de ska innehålla klimatmässiga skärpning.ar
  • Avtalet möjliggör för länder som vill länka sina utsläppsmarknader att samarbeta för att uppnå sina utsläppsmål
  • Finansieringen innehåller i avtalstexten ingen referens till 100 miljarder USD, det står bara att finansiering ska öka från nuvarande nivåer. Utvecklade länder har ansvaret för detta. Andra får bidra friviliigt. Däremot finns i beslutstexten att länderna senast 2025 med 100 miljarder USD som golv ska ha tagit fram ett nytt kvantifierat mål.
  • Loss&Damage: Man fortsätter med Warszawamekanismen som kan skärpas vid senare möten. Det nämns en rad ämnen för samarbete, och i beslutstexten nämns uttryckligen att det inte innebär ”liability or compensation”.
  • Transparens. Ett nytt system för mätning och rapportering av utsläpp,med inbyggd flexibilitet upprättas. Ingen tydlig indelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, men minst utvecklade länder och små ö-stater nämns särskilt. 

Nu sitter alla och analyserar texten. De initiala reaktionerna från civilsamhället verkar positiva. Frågan är hur utvecklingsländerna reagerar på att siffersatta mål för klimatfinansiering flyttas till beslutstext.

Med tanke på den triumfatoriska stämningen Hollande och Fabius försökte skapa under mötet tidigare idag vore det närmast en förödmjukelse om texten nu inte antas under eftermiddagen. Det gör också att tröskeln för att faktisk kräva att få ändra i texten är hög.

 

LONG TERM GOAL 
Målet är ”klart under” (well below) 2 grader, och vidta ansträngning för att nå under 1,5 grader. Peaka så snart som möjligt, och därefter snabba minskningar som ger balans mellan utsläpps och sänkor under seklets andra hälft.

NATIONELLT BESTÄMDA BIDRAG (Artikel 4)
4:2 Varje land ska förberedera och kommunicera NDC som de har intentionsen att uppnå

4:3 Varje NDC ska vara en progression, utifrån CBDR (gemensamt men delat ansvar) och i ljuset av nationella omständigheter

4.4. Utvecklade länder ska leda genom att ha nationella mål (economy wide) medan utvecklingsländer uppmuntras att gå mot nationella mål eller begränsande utsläppsmål i ljuset av olika nationella omständigheter

4.9 Varje part skall kommunicera NDC vart femte år

Artikel 14
En global stocktake ska ske vart femte år.

I beslutstexten står också att det blir en facilitativ dialog år 2018 för att se hur länderna kollektivt presterar gentemot målen i avtalet.

MARKNADER (Artikel 6)
6:1 Erkänner att länder kan samarbeta frivilligt för att gemensamt uppnå NDC.

6:2 När man använder sig av internationellt överförbara reduceringsenheter (utsläppsrätter) ska man ha robust bokföring som förhindrar dubbelräkning.

6:4. En mekanism för att bidra till minskade utsläpp och hållbar utveckling. Regler utvecklas senare.

6.8 Non market based approaches erkänns. 

LOSS&DAMAGE (Artikel 8)
Warszawamekanismen blir kvar, kan stärkas vid framtida COP, samt nämner ett antal saker där man kan samarbeta. I beslutstexten paragraf 52 nämns uttryckligen att artikel 8 i avtalet inte inkluderar eller skapar grund ansvar och kompensation ”liability or compensation”

FINANSIERING (Artikel 9)
Utvecklade länder ska bidra med finansiering till utvecklingsländer. Övriga parter uppmuntras att på bidra frivilligt.

Finansiering ska öka från nuvarande nivåer, men ingen siffra om 100 mdr USD i avtalstexten. Däremot står i beslutstexten att man senast 2025 ska ha kommit fram till ett nytt kvantifierat mål, med 100 mdr USD som golv.

TRANSPARENS: MÄTNING OCH RAPPORTER (Artikel 13)
Det etableras ett nytt system för mätning och rapportering, med inbyggd flexibilitet och som tar hänsyn till parterna olika kapacitet. Varje land ska återkommande rapportera in vad som krävs för att att förstå hur väl landet är på väg att uppnå sina NDC och mäta utsläpp och sänkor enligt metoder som är accepterade av IPCC.

I beslutet står också att man etablerar ett kapactitetsbyggande initiativ särskilt för transparens.

IKRAFTTRÄDANDE (Artikel 21)
När 55 länder och 55 procent av utsläppen lämnat in papper på att de accepterat eller ratificerat avtalet, träder avtalet i kraft.

Det är inte tillåtet att göra reservationer mot enskilda artiklar (vilket Venezuela ska ha hotat med i samband med diskussion om marknadsmekanismer).

UTTRÄDE (Artikel 28)
Det finns en explicit skrivning om att länder när som helst, efter att det gått tre år sedan avtalet trädde i kraft, kan lämna det genom en skriftlig notifering.

COP: Därför dröjde det (dessa strulade…)

Missförstå mig inte. Jag tror på ett avtal. I Paris. I kväll. Men podiet var länge tömt på folk, vi blev nästan två timma senar och ryktena började surra. Nu hoppas vi att strulet är över och att dessa potentiella skärmytslingar inte stjälper hela alltet:

  • Lågoddsaren: Icke-LDC Afrika, som är upprörda på att LDC-länder och SIDS får särskild behandling. I Gröna Klimatfonden särbehandlas hela Afrika, och det har funnits förslag på det. Läs mer om hur LDC utses här (det är inte som du tror…)
  • Indien, som tycker att man för tidigt får en slags ansvar för både utsläppsminskningar – med femåriga NDC:s som ska vara kvantifierbara – och för finansiering, där nya regler ska införas 2025. Men jag tror de sväljer det.
  • USA kan det ha kunnat vara, även de har sett så leende ut att de verkar tåla det “shall” i ”continue taking the lead by undertaking economy-wide absolute emissions targets” som de egentligen är emot – det är för skarpt (byt till ”should” säger de). Det löstes till slut med att förklara det som ett ”korrfel”.
  • Kina; har gett tummarna upp trots att de har ungefär samma NDC-förbehåll som Indien och samma önskemål att behålla en tudelad värld lite längre. Men de ser inhemska utsläpp som snart peakar och har funnit USA i klimatfrågan – men har USA och Kina en kompromiss på gång om shall/should?
  • Saudiarabien med kompisar är inte nöjda, men de har fått ganska fina skrivningar om att balansera utsläpp med sänkor och sluppit procentsatta utsläppsmål så de får låta sig nöjas.
  • Ryssland, Ukraina och Vitryssland vet man inte var man har, de har inte sagt mycket och har tidigare (bl.a. Doha) varit besvärliga i sista stund.

Återstår att se hur detta slutar…

 

COP: Vad vill civilsamhället?

Civilsamhället är inte parties (som i COP – conference of the parties), och därför är det inte riktigt fokus på dem i förhandlingarna. Dessutom är civilsamhället så mångfacetterat att deras synpunkter ibland tar ut varann; hur mycket har forskarnas Ringo egentligen överens med barnens och ungdomarnas Youngo? Lägg till att varje del av civilsamhället ska representera aktörer från hela världen, så näringslivets Bingo ska ena vad svenskt, ryskt, och colombianskt näringsliv tycker, samt vad både cleantech och oljeindustrin önskar. Inte undra på att det kan bli utslätat.

Fores är med i Ringo (research) och har särskild insyn i Bingo (business), och har sett skrivningarna urvattnas till minsta gemensamma nämnare innan de lämnas en eller läses upp för en mestadels ganska måttligt intresserad församling, där någon från förhandlingens presidium eller dess närhet bedyrar att just denna grupp är fantastiskt viktig för klimatförhandlingarna och att man lyssnar alldeles särskilt på dem: Ursprungsbefolkningars rättigheter är helt centrala, ungdomarna är vår framtid, utan näringslivet går inte detta, jordbruket är grunden för allt, fackförbunden når ut till de som ska göra jobbet, miljöorganisationerna och vi står på samma sida, de lokala myndigheterna är närmast verkligheten…

Vid ett möte med Frankrikes miljöminister Ségolène Royal framförde organisationerna bland annat följande:

  • BINGO (Business, näringsliv): Vill bli omnämnda i avtalets inledning, vill se internationella mekanismer inklusive utsläppshandel för att påskynda utsläppsminskningar.
  • ENGO (Environmental, miljöorganisationer): Förtydliga utsläppsmål och särskilda mekanismer för att uppfylla åtaganden, revidera målen redan 2020.
  • Farmer (lantbruket): Mycket besvikna på att de inte nämnas i texten, önskar särskilt stöd för jordbrukets omställning.
  • RINGO (research, forskning): Önskar fokusera på hur forskningen kan bidra till att klimatavtalet implementeras efter COP21.
  • TUNGO (Trade Unions, fackförbund): Inkludera mänskliga rättigheter, Loss and damage och en mekanism för uppföljning av åtaganden.
  • YOUNGO (unga): Alla ska bidra till anpassningsfonden, avtalet bör mer lyfta fram utbildning, gender, hälsa, mänskliga rättigheter och rättvisa mellan generationer, samt en egen artikel om Loss&Damage.

Ursprungsbefolkningar avgav inget konkret utlåtande, men har under COP21 arbetat mycket för att få skrivningar som nämner dem i avtalet.

I preambeln till klimatavtalet anges ”recognising the importance of engagements of all levels of government and various actors, in accordance with respective national legislations of Parties, in addressing climate change,” dvs de flesta av dessa grupper är ”various actors”, och det kanske skär i själen…

Vilka är grupperna och vad får de göra? Det beskriver FN här.

Läs mer om förhandlingarna i guiden!

 

Nya avtalsförslaget analyserat!

Övergripande

  • Detta förslag har svagare skrivningar om klimatmål än tidigare; visserligen nämns att man ska hålls sig klart under två grader och försöka nå 1.5, men varken procenttal eller årtal anges. Däremot att parterna ska sträva mot att utsläppen ska “peaka” så snart som möjligt, för att under århundradets andra hälft “aim to” nå växthusgasutsläppsneutralitet.
  • Uppdelningen mellan i- och u-länder är i stora delar kvar, särskilt vad gäller finansiering, medan utsläppsminskningar ska ske “in light of national circumstances”
  • Den långsiktiga finansieringen tydliggörs till minst 100 miljarder USD/år från år 2020, som ska komma från utvecklade länder, med stor flexibilitet kring vad som ingår och hur medlen används. Gröna Klimatfonden nämns t.ex. inte specifikt här.
  • Loss&Damage är fortsatt oklart, det kan bli en egen mekanism eller Warszawa-avtalet kan fortsätta gälla.
  • Kring transparens (mätning och rapportering av utsläpp) finns allternativ kring differentiering som skiljer sig mycket åt.
  • Flyg och sjöfart är inte med alls
  • Det finns fortsatt tydliga öppningar till utsläppshandel, men de är som helhet inom hakparantes. REDD+ finns inte med, men väl skrivningar om minskad avskogning.
  • Förutom kring marknader och Loss&Damage är det få hakparenteser kvar, dvs vi är troligen relativt nära en färdig text.

Temperaturhöjning (paragraf 2.1)
“Hold the increase in the global average temperature to well below 2 °C above pre-industrial levels and to pursue efforts to limit the temperature increase to 1.5 °C”. Detta ligger väl i linje med vad man kunde vänta. EU och USA har accepterat skrivning om 1,5, men inte som mål – detta bör vara en kompromiss alla kan leva med även om en del ö-stater kommer att mena att det är för svagt.

Långsiktigt utsläppsmål (3:1)
Skrivningana att parterna siktar mot att utsläppen ska  “Peak as soon as possible” och genomföra kraftiga utsläppsminsknignar som leder “towards reaching greenhouse gas emissions neutrality in the second half of the century” är svagare än väntat. Det påminner om ett löfte om en ambition, vilket kommer att leda till protester. Även utvecklingsländer har ett ansvar, och differentieringen är så otydligt beskriven att det bör vara acceptabelt för alla parter; “recognizing that peaking will take longer for developing country Parties”

NDC, stock take och uppföljning (2 bis m fl)
Det blir bindande (shall) att förbereda NDC, och att vidta åtgärder för att uppfylla dem. Men vad gäller att uppnå sina mål används “intend”.

De länder vars INDC täcker hela ekonomin ska fortsätta ha det. Övriga länder ska sikta mot ha heltäckande utsläppsmål, i enlighet med nationella omständigheter (light of national circumstances).

Vad de nationella utsläppsåtagandena ska innehålla är oförändrat sedan COP20 i Lima. NDC ska rapporteras vart femte år, med undantag för LDC (och inom hakparantes ö-stater och afrikanska länder) som kan kommunicera dem enligt “discretion”, när de så finner lämpligt. Avseende kontinuerlig skärpning av NDC innehåller båda paragraferna i 2bis, samt 3:6, att efterföljande NDC ska innebära en successiv förbättring och avspegla högsta möjliga ambitionsnivå. Vid första mötet för avtalets parter ska man enas om gemensamma årtal för NDC. Global stocktake sker vart femte år med start 2023 (Artikel 10, paragraf 2).

Därutöver ska det enligt det medölföljande beslutet ska det 2019 hållas en “facilitative dialogue among Parties to take stock of the collective efforts of Parties” (paragraf 20), men 2023 bör vara första reella tillfället att skärpa ambitionerna.

Marknader och utsläppshandel
Allt om marknader är skrivet inom hakparentes. Texten om cooperative approaches, innehåller en öppning för fortsatt utsläppshandel mellan länder, “internationally transferred emission reductions”, som måste gynna hållbar utveckling och miljömässig integritet och som ska undvika dubbelräkning av utsläppsminskningar. Varje land bestämmer själv om man vill medverka inom denna del (artikel 3, paragraf 20)

Texten om en ny mekanism finns kvar. Försvunnit har en skrivning om “avoidance” av utsläpp, vilken av somliga tolkades som en möjlighet att använda skogskrediter för att “offsetta” alla sina utsläpp. I beslutstext står att “modalitites and procedures” för denna mekanism ska utformas vid möte mellan parterna, tidigare stod vid det första. REDD+ nämns inte, men man kan vidta “positive incentives for reducing emissions from deforestation and forest degradation” i utvecklingsländer.

Loss & Damage (artikel 5)
L&D ligger nu i en egen artikel (5), men i en fotnot anges att det inte betyder att det blir en egen artikel – denna stridsfråga är alltså inte löst. Inte heller är det löst om en egen mekanism ska etableras eller om Warsaw International Mechanism for Loss and Damage finns kvar och hanterar L&D

Finansiering (artikel 6)
Redan första paragrafen visar på stor oenighet om hur finansieringsfrågan ska hanteras, “Developed country Parties shall provide [new,] [additional,] [adequate,] [predictable,] [accessible,] [sustained] and [scaled-up] financial resources to assist developing country Parties”

USD 100 mdr/år i klimatfinansiering från utvecklade länder etableras som ett golv, men det slås fast att det kan komma från många olika källor, instrument och kanaler, där offentlig finansiering särskilt lyfts fram men inte kvantifieras. Det ska vara en balans mellan utsläppsminskningar och klimatanpassning i finansieringen. Fördelning mellan länder eller typer av länder preciseras inte mer än att särskild hänsyn ska tas till sårbara stater, med LDC, SIDS och afrikaska stater i hakparentes.

Utvecklade länder ska vartannat år ge transparent information om vilket stöd man gett till utvecklingsländer.

Transparens (MRV)
Här finns det olika alternativ på två ställen, på båda ställen handlar det om differentiering.

I 9:1 finns tre alternativ för hur “transparensramverket” ska se ut: Förslag 1 utifrån uppdelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, baserat systemet på nuvarande system enligt Cancunavtalet. Förslag 3 utgår också från “existing arrangements” men utan lika tydlig differentiering, medan förslag 2 inte innehåller differentiering.

I 9:7 finns två olika förslag om hur rapporterna som länderna lämnar ska utvärderas. Förslag 1 innehåller är mer omfattande men innehåller undantag för de minst utvecklade länderna. Förslag två innehåller tydlig uppdelning mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, där de förras ska utvärderas utifrån efterlevnad, medan utvärderingen av utvecklingsländernas ska leda till dialog och slutsatser som respekterar nationella suveräniteten.

 

Juridisk karaktär
Avtalet kallas “Agreement”, dess juridiska karaktär är ännu oklar men det viktigaste är ordvalen, där “shall” är bindande, “should”, “aim to” etc inte är det. Några sanktioner nämns inte utan ska utformas vid senare möten, och tidigast tre år efter att avtalet trätt i kraft kan undertecknande parter lämna det utan några konsekvenser annat än att man inte längre ingår i avtalet.

Ikraftträdande (artikel 18)
Minst 55 medlemsstater ska skriva under, som ska representera minst 55 eller 70 % av de totala utsläppen (två förslag) såsom de var vid den mest uppdaterade mätningen (det preciseras inte mer än så)

Analyserat av Daniel Engström Stenson & Mattias Goldmann