Etikettarkiv: cop22

Prepare for a changing climate, prepare for new diseases – but fight climate change to avoid them!

If you think you are too small to make a difference, go to bed with a malaria mosquito.

This old saying is more true than ever. The mosquitoes are carrying not only malaria, but also dengue, zika, chikungunya and other infectuous diseases, causing millions of premature deaths, billions of dollars in health related costs, and unmeasurable suffering.

In the indirect sense, the mosquito saying is just as true, and inspiring. An average mosquito only weighs around four milligrams, yet in a few seconds it can cause such a change to our lives. We all know how one person can make this huge impact in the lives of many, for good and for bad, in much the same way. The change to a more sustainable, low-carbon lifestyle is lead by these individuals who manage to influence others, sometimes in mere seconds.

These change-provoking individuals are now much needed, as we see the urgent need to fight climate change more efficiently than we have been doing until now. But we also need to realize that we are well beyond the point where we can focus only on reducing emissions; we need to adapt to a changing climate. Enter the mosquito.

Incidence of mosquito-carried Zika and dengue are currently increasing at alarming rates in many parts of the world; these are called a Public Health Emerging of International Concern and the globe’s most important viral disease carried by mosquito, respectively, by the WHO.

The Aedes aegypti mosquito is the main vector for dengue and Zika. Until now, it has been generally limited to areas of the tropics, where climatic conditions are most conducive for the insects to thrive and reproduce. With climate change, this is now likely to change. The diseases’ area of transmission is likely to expand, the season of transmission to be longer and the intensity of transmission to increase.

Subtropical and temperate areas, including Southern Europe, that do not have much experience with these diseases should prepare for this rapidly changing reality. They may experience individual infections as well as, in some areas, wide spread epidemics. Even areas that will not directly be affected even with a changing climate, will more often have to deal with citizens returning from infected areas carrying the disease – both because the area is getting bigger and because we travel more.

While it is important to prepare for potential outbreaks of the disease, the spreading of Zika and dengue is also an urgent call for climate action. Previously, the discussion on victims of climate change centered around polar bears, future generations, and, perhaps, people living on small islands soon to be under water. We now realize that climate vulnerability is right here, right now, which will help us to act faster and more decisively. It is cynical and tragic, but perhaps paradoxically the spreading of Zika and dengue may be a decisive factor in making us give the fight against climate change top priority. That is how powerful that little mosquito is.

Mattias Goldmann
CEO, Swedish Green and liberal think tank Fores

This is the preliminary foreword for a zika study to be presented by Fores in December 2016. See www.fores.se

COP:s Temadagar

Vid sidan om de formella förhandlingarna men inom ramen för det officiella programmet, har nästa varje dag ett särskilt tema, och därtill finns ett antal stora ”dagar” i direkt anslutning till COP. De kvarvarande är:

Fredag 11 november: Oceaner, transporter och energi

Lördag 12 november: Städer. Formel E i Marrakech. Miljöfesten på kvällen.

Söndag 13 november: World Climate Summit, Transport Forum och Marrakesh Business

Måndag 14 november:  Gender. UNEP Sustainable Innovation Forum. Low-Emissions Solutions Conference. Clean Energy ministerial.

Tisdag 15 november: Finans. UNEP Sustainable Innovation Forum. Low-Emissions Solutions Conference

Onsdag 16 november: Innovation.  Low-Emissions Solutions Conference, High Level Business Summit, UN Caring for Climate

Torsdag 17 november: Jordbruk.

UNFCCC:s Global Action Agenda har en rad teman för dagarna, se http://unfccc.int/paris_agreement/items/9954.php

NDC: Processen diskuteras, skiljelinjerna klarnar

En av de helt stora skiljelinjerna på denna COP är de nationella klimatåtagandena; vad de ska innehålla och hur de ska granskas och skärpas. Det diskuteras i en särskild session under onsdagen, ledd av Singapore och Österrike, där vi fångat upp ett par viktiga tendenser under fyra rubriker.

Perioder

De nuvarande NDC:erna tänks träda i kraft år 2020, men om NDC:er ska gälla i fem eller tio år är inte uppenbart – eller om det blir en kombination av dessa två. Femåriga perioder får starkt stöd av många av de mest utsatta länderna; i Afrikagruppen, AOSIS (små ö-nationer) och CARICOM (Karibien). Deras oro är att alternativet, tioåriga perioder, betyder att klimatåtagandena inte skärps förrän år 2030 – och UNEP:s Gap Report visar att vi behöver skärpta mål.

Inför 2020

Vad som ska hända innan NDC:erna börjar gälla år 2020 diskuteras egentligen på andra håll, men tangerades också här. Flera olika förhandlande parter föreslår att FN 2017 anordnar workshops kring hur NDC ska uppfyllas. Brasilien vill att dessa ska vara slutna för observatörer och USA att det ska vara ett “non-intrusive” åsiktsutbyte.

År 2018 ska hållas en första dialog kring NDC:erna, då vill bland annat miljörörelsen att en första skärpning ska kunna ske, men många förhandlande parter håller emot med argumentet att de inte ens trätt i kraft än. Kanada önskar att 2018 ska användas för förtydliganden och konkretiseringar, så att länderna kan uppdatera sina NDC:er till 2020.

Jämförbarhet

CBDR-principen; Common but differentiated responsibilities, är den grundläggande principen som Parisavtalet utgår ifrån, men den är förstås öppen för tolkningar och det märks när nu NDC-åtagandena ska konkretiseras.

Aosis betonar att NDC:s måste vara transparenta och jämförbara, hur vet vi annars vart vi står gentemot 1.5 graders målet? Afrikagruppen betonar istället att reglerna för NDC ska vara flexibla, så att utvecklingsländers NDC:s kan vara mindre specifika, en inställning Indien delar.

Schweiz anger att NDC:erna måste ange utsläppsminskningar som man klarar på egen hand, alltså utan finansiellt stöd utifrån.

Saudi Arabien anger att det inte finns något krav I Parisavtalet på att NDC:er ska vara kvantifierade eller kvantifierbara; vill man få in detta så kan det leda till att hela avtalet behöver förhandlas om.

Anpassning eller ej?

Afrikagruppen poängterar vikten av att NDCer inkluderar klimatanpassning, vilket stöttas av bl.a. Iran och Saudi Arabien. De anger att det saknas krav på att NDC:er ska vara kvantifierade eller kvantifierbara. Om detta ska med så kan det leda till att hela Parisöverenskommelsen behöver förhandlas om.

Allt på en gång?

Föga överraskande kom den klassiska svårigheten upp: det går inte att diskutera NDC:er utan att också prata finansiering och tekniköverföring, anger bland annat Indien. Men vi kan inte diskutera allt överallt, utan måste kunna begränsa förhandlingarna, anger bland annat USA.

Gröna Klimatfonden, Anpassningsfonden och CDM redovisar

Gröna Klimatfonden (GCF) anvisar 28% av sina resurser till klimatanpassning, 27% till utsläppsminskningar och 45% till projekt som täcker båda områdena, rapporterade GCF till COP. En kontaktgrupp ska ta hand om de frågor som uppkommit under detta möte och som inkluderar:

  • Hur fonden kan stödja alternativa ekonomiska utvecklingsmodeller (Bolivia)
  • Vilka kriterier fonden har för bankers medverkan (Nicaragua)
  • Säkerställa att fonden servar alla utvecklingsländer (G77 & Kina)
  • Klargöra fondens långsiktiga överlevnad (Afrikagruppen)
  • Förstärka GCF:s roll i att omvandla NDC:s till konkreta klimatåtgärder (LMDC)
  • Förenkla ackrediteringsprocessen (AOSIS)
  • Förstärka privata sektorns medverkan (USA och Nya Zeeland)

Anpassningsfonden (AF) redovisade att den framtida finansieringen är osäker eftersom man är beroende av frivilliga bidrag efter att CDM-marknaden ”kollapsat” – transaktionsavgiften som går till AF ger nu nästan ingenting. G77-gruppen med Kina efterlyser ökad finansiering för AF, vilket en kontaktgrupp nu ska hantera. COP-sekretariatet efterlyser också konkreta förslag på hur fonden kan inkluderas i Parisavtalet, utifrån ett förslag som togs fram 2015.

CDM:s styrelse redovisade att över 8000 utsläppsminskande projekt registrerats i 111 länder och att över 1,7 miljarder utsläppsreduktioner (CERs) levererats över 15 år. Volymerna minskar nu kraftigt och styrelsen uppmanar till mer frivillig klimatkompensation genom CERs. I anslutning till detta diskuterades den kommande finansiella mekanismen, där det råder bred enighet om att den ska vara centraliserad, bygga på CDM:s erfarenheter och undvika att utsläppsminskningar räknas dubbelt – men hur det ska ske är i dagsläget oklart.

 

Intervju: Mattias Goldmann

Tricorona lyckades få några ord med Mattias Goldmann, CEO på Fores och 2030-sekretariatet, som just nu är på väg ner till COP22 i Marrakech med tåg.

-Du har ju i klimatvänlig anda valt att resa med tåg ned till COP22 i Marrakech, berätta om det.

Åh vad roligt det är, som en tågluff fast i kostym och med möten längs vägen. Det tar fem dagar, men det är för att jag har seminarier och rundabordssamtal i Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Bryssel, Paris och Barcelona på vägen – på så vis lyfter vi med COPtrain.se både värdet av tåg och bidrar till mer av klimatprat längs vägen.

-För de som inte har tid att resa med tåg, kan flygresor ursäktas?

Vår satsning COPtrain kritiserar inte flyget, utan slentrianflygandet. För mig passade det bra att ta tåget denna gång; tågkupén blir min arbetsplats och jag jobbar faktiskt mer koncentrerat och effektivt än på kontoret. Men till klimatmötet i Lima för två år sen flög jag och jag förstår den som till exempel av familjeskäl inte har tid att ta flyget när resan är lång. Men den som flyger bör ta hand om sin klimatpåverkan och kompensera utsläppen riktigt ordentligt!

-Vad skiljer årets förhandlingar från förra årets i Paris?

Paris var nyårsfesten med högtidliga löften och festligheter. Marrakech är mötet med vännerna en tid efteråt, när vi ska hjälpa varann att uppfylla det vi lovat. Det är inte lika festligt och en och annan kommer att försöka hitta sätt att komma undan sina klimatlöften, med kreativ bokföring, genom att skjuta dem på framtiden eller villkora med att andra måste göra annat först. Därför är COP22 egentligen mycket viktigare, det är nu vi ser till att det inte går att lova runt men hålla tunt i klimatfrågan.

-Vad har du för förväntningar på COP22?

Vi kommer ju till COP22 glatt överraskade av att ha slagit rekord i hur snabbt ett FN-avtal kan antas, och nu snabbstarter förhandlingar om sådant som många hade trott skulle dröja ett år. Det ger oss den tid och det utrymme som behövs för att höja ambitionerna, i linje med UNEP:s Emissions Gap-rapport som slår fast att vi är på väg mot tre graders temperaturhöjning snarare än de ”klart under två” som beslutades i Paris. Vi kommer att göra viktiga framsteg i hur klimatlöften beräknas, bedöms och jämförs, och vi kommer en bra bit på väg mot en finansiell mekanism som förlänger CDM och tjänar som grund för länder som vill samarbeta i att minska klimatpåverkan. Men väl så viktigt är det som sker lite vid sidan om det formella förhandlingarna, där bland annat vi på Fores med 2030-sekretariatet kommer att lyfta fram svenska positiva exempel på hur omställningen av transportsektorn kan gå till.

-Vad kan våra kunder göra för att bidra till uppfyllandet av Parisavtalet som trädde i kraft förra veckan och för att sätta press på EU och de svenska politikerna?

Både globalt och i Sverige ser vi nu hur näringslivet, inklusive de riktigt stora drakarna, driver på för tuffare, långsiktiga styrmedel för förnybart och effektivt, och hur politiken försöker hänga med i denna nya situation. Men läget är fortfarande bräckligt; när vi på klimatmötet nu kommer fram till att ambitionerna måste öka finns en risk att de stora branschorganen går tillbaks till sin gamla position att vara rädda för förändringen. Här kan den som välkomnar skärpta regler göra stor skillnad, särskilt om det kombineras med att själv vara den förebild vi så väl behöver!

Just nu är det dags för seminarium i EU-parlamentet, där vi visar hur omställningen till förnybart också minskar Europas sårbarhet. Det finns så många fördelar!

Värdlandet granskat: Vad gör Marocko för klimatet?

Fores har undersökt värdlandet Marockos klimatarbete och utlovade åtaganden och finner världens största solcellspark och konkreta utsläppsmål – men också ett krav på att andra ska ta större delen av klimatnotan.

Drivkraft: Minska energiimporten

Till skillnad från många andra länder i regionen har Marocko i princip ingen produktion av fossila drivmedel; de importerar 96% av sin energi i form av fossila bränslen och energianvändningen bedömt framgent  öka med 5% årligen. Därtill livnär sig hälften av Marockos befolkning på jordbruk, fiske och skogsindustri, och inom alla dessa tre sektorer ser man nu negativa effekter av klimatförändringarna. Ökenspridning, erosion, degradering av skogsområden, minskade vattenresurser samt förorenade hav och oaser är några av Marockos många miljöproblem som också påskyndas av klimatförändringarna. Detta har sammantaget inneburit ett omställningstryck som inte självklart finns i granländerna.

Ambitiösa klimatmål – om någon annan betalar

Marockos andel av de globala växthusgasutsläppen är cirka 0,2%, något större än Sveriges och hittills ökande. Men Marocko har nu åtagit sig att minska utsläppen av växthusgaser med 42% till år 2030 – dock inte jämfört med idag utan jämfört med business-as-usual (BAU). Dessutom är målet villkorat med att Marocko får betydande finansiellt stöd från det internationella samfundet; av den totala omställningskostnaden på 50 miljarder dollar anser sig Marocko behöva få 24 miljarder dollar utifrån. Utan extern finansiering är målet 17% minskade utsläpp jämfört med BAU.

Utsläppsmålen ska uppnås genom åtgärder inom alla sektorer av ekonomin, med fokus på energisektorn. Andelen förnybar energi ska öka till 52% av installerad kapacitet till 2030 samtidigt som energiförbrukningen ska minska med 15%. Målen ska bland annat nås genom att väsentligt minska de offentliga subventionerna till fossila bränslen – men samtidigt ska användningen av naturgas öka, bland annat genom att bygga ut infrastruktur så att landet kan importera flytande naturgas.

Marockos NDC innehåller också en plan för klimatanpassning, med åtgärder för 35 miljarder dollar som syftar till att samordna och förbättra jordbruk, skogsbruk och vattenresurser. Även en plattform och kompetenscentrum har utformats för Marockos klimatanpassning – The Mosaïc portal. Hittills har 64 % av landets totala klimatbudget gått till klimatanpassning.

Strategier på plats

Marockos enväldige kung Mohammed VI införde år 2011 en konstitutionell reform, där hållbar utveckling är inskrivet som en rättighet för alla medborgare och där myndigheter har i uppdrag att säkerställa detta. Marocko har nu en rad av nationella strategier och program med fokus på en socioekonomiskt hållbar utveckling inklusive miljö- och klimatinsatser, där de mest framträdande är: National Strategy for Sustainable Development (NSSD), National Strategy to Combat Global Warming (NSGW), Green Morocco Plan (GMP), Green Investment Plan (GIP) och Morocco Solar Plan (MSP). För att främja finansiellt stöd, tekniköverföring och informationsutbyte från aktörer på olika nivåer, har Marocko etablerat ett kompetenscentrum för klimatförändringar (4C Maroc).

Utmaningar

Marocko måste nu se till att strategier, program och mål fullföljs och hänger ihop – de har fått kritik för att programmen är siloliknande och saknar koppling till varandra, och att ansvar därför faller mellan stolarna. Det saknas också tydlig mätbarhet, uppföljning och auktoritet och lagstiftning som sätter press på att målen faktiskt uppnås – i linje med att en av de stora frågor som ska tacklas på klimatmötet i Marrakech är hur världssamfundet ska mäta och följa upp ländernas åtaganden och se till att de faktiskt genomförs.

Case – Världens största solcellspark

Pärlan i Marockos energistrategi är solcellsparken Ouarzazate Solar Power Station (OSPS), också kallad Noor vilket på arabiska betyder ljus. Noor är också ett bra exempel på hur landet med hjälp av nationella och bilaterala investeringar, från både privata investerare och offentliga stödfonder, driver sin utveckling framåt.

Projektet är uppdelat i tre faser, där Noor I med kapacitet på 160 MW färdigställdes i december 2015 och Noor III beräknas vara klar år 2018 med en kapacitet på 580 MW. Stationen, som är belägen i utkanten av Saharaöknen, blir då lika stor som landets huvudstad, och ska  ge el till 1,1 miljoner människor. Det motsvarar 18% av Marockos befolkning, men en del av elen tänks exporteras till Europa och nordafrikanska grannländer. En elkabel till Spanien finns redan på plats, som idag används för att importera 5 TWh från Spanien, likaså ett elhandelsavtal med Tunisien.

De tre faserna beräknas tillsammans kosta 9 miljarder dollar, varav Marocko har fått in 3,9 miljarder dollar från German Investment Bank KfW, African Development Bank, European Investment Bank, Världsbanken och privata investerare.

Läs också vår text som sätter frågetecken för Marockos ambition att producera stora mängder energi för eget bruk i Västsahara. Nyligen invigdes 22 vindkraftverk, som ska ge 95% av elen som behövs för att ta upp fosfat i Västsahara. Totalt avser Marocko etablera över 1000 MW ny vindkraft, varav cirka 40% i Västsahara. Också för solenergi planeras två anläggningar i Västsahara som ska stå för uppemot 30% av Marockos solplan. Västsahara anges av Utrikespolitiska Institutet vara ockuperat av Marocko, och FN:s eget CDM-organ har uttryckligen avvisat propåer om att stötta vindkraft i Västsahara under den nuvarande politiska situationen.

Yrsa Lindberg,
Utsedd Topp 33 unga talanger i hållbarhetssverige 2016

Praktikant för programmet Digitala samhället och 2030-sekretariatet, Fores

COPtrain – när går ditt flyg?

När går ditt flyg? Vill du ha skjuts till flygplatsen? Vilken väg flyger du till Marrakech? Trots att varje seminarium, rundabordssamtal, intervju och konferens har inletts med en beskrivning av att jag åker tåg till Marrakech, så kommer dessa frågor ofelbart. Flyget har blivit normen och slentriansvaret, och det är vad COPtrain vill utmana.

COPtrain är inte en kampanj mot flyget, som en del har tolkat det som. Ibland behöver vi flyga – jag gjorde det själv till klimatmötet i Lima och jag har kollat flygtider för att snabbt kunna åka hem om en närstående som inte mår bra blir sämre. Många personer med samma klimatengagemang som jag, eller mer, flyger till klimatmötet. Kanske för att de har ett seminarium hemma de inte kan missa, kanske för att familjesituationen inte tillåter flera dagar på tåget.

Innan man bokar flygresan bör man fundera på om den går att undvika. Det är det tänkesätt vi vill stimulera med COPtrain. Ta tåget åtminstone ena vägen; då nästan halveras klimatpåverkan (inte riktigt, för tåget har inte nollutsläpp). Eller ta tåget en del av vägen, så långt du orkar eller hinner med, eller till ett ställe på vägen du har anledning att besöka; klimatpåverkan minskar förstås mer ju längre del av resan tåget står för. Och kom ihåg att ibland ska flyget inte ersättas av en tågresa, utan med ett distansmöte eller ett webinarium.

Att vidga definitionen av arbetsplats är också ett syfte, precis som med Jobba Hemma-dagen som vi driver. Denna text skriver jag på ett TGV-tåg, med snabb uppkoppling via mobilen, och roamingen är ju numera i princip gratis inom hela EU. Därmed fungerar tåget näranog lika bra för det jag vill göra som min vanliga arbetsplats och ärligt talat jobbar jag nog lite för mycket när jag ändå sitter på tåget med datorn och landskapet utanför fönstret bara är förtrollande vackert en del av tiden. För kollegor och andra är jag fortsatt tillgänglig; vi har haft Skypemöten, anställningssamtal och telefonintervjuer och sällan svarar jag så snabbt på mejl som när jag sitter framför datorn på tåget.

Att resan är målet med vår färd stämmer i diktens värld och kanske på semestern men sällan på jobbet; huvudsyftet är ju att komma fram, i detta fall till COP i Marrakech. Men istället för en resa som i flygets fall bara innebär en förlorad arbetsdag, så har jag meningsfulla möten längs vägen. Därför är också frågan ”hur lång tid tar det?” egentligen fel ställd; vore det tre dygn utan utbyten under tiden så skulle det ha varit för länge, men fem dygn med sju konferenser på vägen är effektivt och gör att jag kommer fram med mer i det kunskapsmässiga bagaget. Smörrebröd i Köpenhamn, en espresso i Eiffeltornets skugga, tapas på Barcelonas trottoarer och mintte i Tanger förgyller också arbetsdagen.

Flyget skärper sig när fler tar tåget. När tåget upplevs som ett reellt alternativ, måste flyget fungera bättre som arbetsplats och arbeta hårdare med sin klimatpåverkan, som behöver minskas kraftfullt bl.a. genom effektivare flygplan, smartare rutter och byte till biobränslen. När vi själva överväger tåget som alternativ till flyget, blir vi också mer benägna att ta ansvar för den klimatpåverkan vår flygresa ger upphov till; vi ser vilka stora skillnader det faktiskt finns mellan bolagen och vi kommer ihåg att klimatkompensera resans utsläpp.

Tågbolagen behöver också press på sig, och när fler överväger att resa också lite längre med tåg får de anstränga sig mer att vara riktigt bra arbetsplatser och att verkligen minimera sin klimatpåverkan. Erfarenheterna och beräkningarna från COPtrain förmedlas till dem, förhoppningsvis till gagn för andra resenärer.

COPtrain vill vara mer än en tågresa till Marrakech, mer än stoppen Göteborg-Malmö-Köpenhamn-Hamburg-Köln-Bryssel-Paris-Barcelona-Tanger. Det vill vara en liten pusselbit  i den framväxande bilden av ett systematiskt hållbarhetstänk kring våra resor. Har det förstärkt en tanke hos dig så har vi lyckats.

Mattias Goldmann
Vd, Fores med 2030-sekretariatet

President Donald Trump – så påverkas klimatpolitiken

Det omöjliga blev ofrånkomligt – så sa Ban Ki Moon när tillräckligt med länder ratificerade Parisavtalet och det trädde ikraft tidigare än någon förväntat. Nu har det omöjliga blivit ofrånkomligt – Donald Trump är USA:s näste president och för den internationella klimatpolitiken är det ett hårt slag. Ännu vet ingen hur Trump faktiskt kommer att agera som president. Men följande är tänkbara scenarier:

 Den federala amerikanska klimatpolitiken stannar av – och det internationella engagemanget påverkas. Vid oro över att de institutioner och värderingar som styrt västvärlden sedan Andra världskrigets slut är på väg att falla isär, är det inte uppenbart att klimatfrågan får fortsatt samma fokus. Det gäller såväl inhemska politiker som är rädda för att förlora röster till Trumpliknande figurer, som de internationella samtalen. Säkerhetspolitik, ekonomi och rörelsefrihet vinner istället politisk mark.

Förhandlingarna kring Parisavtalet fortsätter och USA förblir en part. Men knappat en aktiv sådan. Delegationen som är på plats i Marrakech kan fortsätta förhandla med sitt nuvarande mandat, men alla i rummet är medvetna om att USA till nästa möte, COP23, kommer inta en motsatt position. Förhandlingarna påverkas åt två håll; å ena sidan kommer Obama-administrationen att ro i land så mycket som möjligt på COP22, å andra sidan kommer förhandlare från andra länder att lägga mindre vikt vid USA:s position eftersom den kommer att ändras till COP23. Detta påverkar inte minst internationellt samarbete och vågskålsländer som Indien och Kina. De är med, under förutsättning att utvecklade länder tar ett inledningsvis större ansvar.

Domstolen skyddar klimatet – av hälsoskäl. Många missar att den senaste tidens klimatåtgärder i USA till stor del grundar sig i att högsta domstolen slagit fast att klimatförändringarna är ett hot mot människans hälsa, och att staten är förpliktigad att skydda sina medborgare. Det ändrar Trump inte på i en handvändning. Även om han tidigare uttryckt en vilja att styra domstolarna så är den amerikanska maktbalansen tydlig och starkt skyddad. 

Fossila bränslen på väg. Trump vill gynna olje- och kolutvinning i USA, men både tjärsandsoljan och kolkraftsindustrin har svårt att nå lönsamhet med dagens oljepriser och konkurrens från förnybara energikällor. Förmodligen kommer Trump upphäva den rätt naturvårdsverket har att begränsa utsläppen från kolkraftverk, men på strikt marknadsmässiga grunder är förnybar energi allt oftare en vinnare, och det kan Trump bara rå på med utökade subventioner till fossil utvinning.

Internationella samarbeten hotas. De nationella bidragen är grundläggande för att nå målet om en global uppvärmning “väl under två grader”. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Efter Trumps mycket aggressiva retorik mot Kina – som han beskyllt för att mer eller mindre hittat på klimathotet för egen vinning – är det inte troligt att samarbetet överlever. Också den regionala överenskommelsen med Kanada och Mexiko får svårt att överleva, både på grund av Trumps hårda linje mot Mexiko, och på grund av själva sakinnehållet.

Pengarna sinar. Helt avgörande för klimatframgången i Paris i fjol var löftena om omfattande klimatfinansiering. USA har utlovat tre miljarder dollar till gröna klimatfonden, och hittills utbetalat 500 miljoner. Trump har kraftfullt kritiserat dessa utbetalningar och troligt är att han inte betalar ut den återstående summan.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, men även många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

Lokala initiativ avgörande. Den amerikanska maktdelningsprincipen försvårar för Trump att snabbt riva upp klimatpolitiken, och där den verkliga verkstaden sker på delstatsnivå. En handfull delstater har redan visat prov på välvilja till en grönare omställning. Utan statligt stöd och finansiella incitament på arbeten inom grön industri, energi och teknik ger lokal välvilja begränsat resultat i ett större perspektiv då tiden är knapp och en omfattande omställning fordras för att klimatmålet ska nås i tid. Företag, städer, delstater är dock inte mindre viktiga – utan kan göra all skillnad. Intressant blir att följa utvecklingen i delstater som Florida, där Trump vann en knapp seger över Clinton, och som av klimatexperter pekas ut som riskzoner särskilt hotat av klimatförändringarna.

Marknaden fortsatt stark. I sitt vinnartal talade Trump om att fördubbla USA:s ekonomiska tillväxt, lyfta de svaga, skapa jobb och utvidga infrastruktur. För att uppnå detta bör USA satsa på modern teknik, utbildning, forskning och hållbara städer – så skapas jobben och tillväxten, medan ökade satsningar på fossila bränslen och minskade anslag till utbildning och forskning riskerar ge motsatt effekt. Det är till detta vi får sätta vår lit; marknadens omställningen till förnybart och effektivt kommer påverka Trump-administrationen och ge vind i delstaternas segel. Internationell sammanslutning kring Parisavtalet är ett viktigt steg och på plats på det pågående klimatmötet i Marrakech sitter Obamas delegation. Donald Trump är inte ensam om USA:s klimatpolitik.

Daniel Engström Stenson, klimatpolitisk analytiker, Fores
Mattias Goldmann, vd Fores med 2030-sekretariatet

Trump och klimatavtalet

“I think one of the dumbest statements I’ve ever heard in politics, in the history of politics as I know it, which is pretty good, was Obama’s statement that our No 1 problem is global warming.” Så sade Donald Trump i samband med klimatmötet i Paris, och i maj sade han till Reuters att ”I will be looking at that very, very seriously, and at a minimum I will be renegotiating those agreements, at a minimum. And at a maximum I may do something else.

Trump menar att andra länder, särskilt Kina, inte följer avtalet. 2012 sade han att The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive”. Det har fått bl.a. the Guardian att slå fast att Trump skulle bli den enda globala ledaren som förnekar klimatförändringarna, men på senare tid har han uttalat att det troligen finns en viss klimatförändring;  ”I would say it goes up, it goes down, and I think it’s very much like this over the years”. Så frågan är vad händer med avtalet om Donald Trump blir amerikansk presidentVi har svaret i fem delar:

Avtalet av-ratificeras inte. Alla som var på plats i Paris minns hur COP-ordförande Fabius på mötets sista dag, efter en lång och oroande försening, förklarade att man gjort vissa redaktionella förändringar i texten, som han sen mycket snabbt gick igenom. En av dem stack ut; där det stod ”shall” skulle det stå ”should”. I en slags global tyst överenskommelse lät alla det passera som vore det redaktionellt, men denna förändrade ordalydelse betyder just att avtalet är så pass lite bindande att USA:s president kunde ratificera det utan att gå till senaten.  

Just detta hände;  USA under president Obama var tillsammans med Kina bland de absolut första länderna att ratificera avtalet. Det var helt avgörande för att skapa ett momentum som ledde till att  avtalet kunde ratificeras långt snabbare än man tidigare trott, och träda i kraft några dagar före COP22 i Marrakech.

När avtalet nu ratificerats finns ingen återvändo; det upphör inte att gälla om något land – t.ex. USA – drar sig ur. Dessutom tar det fyra år, en mandatperiod för en amerikansk president, att lämna avtalet. Därmed är det knappast troligt att Trump ger sig på detta. Mer oroande är hur en Trump-administration skulle förhandla i frågorna om att konkretisera avtalet, bl.a. avseende finansiella mekanismer (läs Fores särskilda rapporter om detta), hur utsläpp beräknas och jämförs och hur den långsiktiga klimatfinansieringen ska ske. I alla dessa frågor skulle USA:s förhandlare under en Trump-ministär få klart sänkta ambitioner både jämfört med idag och jämfört med Clinton.

Läs mer om detta i Fores rapporter Climate Action Beyond Paris och Carbon Trading in Paris Agreement.

Sidoavtal hotas. Klimatavtalet i sig räcker inte för att nå det ”väl under två grader” som är målet, de nationella åtagandena är avgörande. Här har USA under våren visat vägen med regionala avtal med Kanada och Mexiko och bilaterala avtal med Kina och Indien. Konkretiseringen av dessa avtal är starkt beroende av en president som dels är engagerad i frågan, dels respekterar den andra parten. Trumps uttalande om ett handelskrig med Kina och en mur mot Mexiko, som mexikanerna dessutom ska finansiera, gör det svårt att tro att avtalen har en framtid under Trump. Också det nya HFC-avtalet, som antogs i Kigali i oktober 2016, hotas eftersom det till skillnad från Parisavtalet inte antagits av USA ännu.

Pengarna uteblir. “We will also cancel billions in global warming payments to the United Nations, and use that money to support America’s vital environmental infrastructure and natural resources”, sade Trump den första november. USA har lovat tre miljarder dollar till Gröna Klimatfonden och hittills betalat ut 500 miljoner dollar – resten fryser troligen inne om Trump väljs. ” “We’re spending hundreds of billions of dollars. We don’t even know who’s doing what with the money”, sade Trump och utlovade att istället satsa medlen bl.a. i Floridas Everglades – ett område som av miljöexperter pekas ut som särskilt hotat av klimatförändringarna.

Minskad eller utebliven amerikansk finansiering för klimatfonder och internationellt klimatarbete är allvarligt i sig, och kan förvärras av att det får följdverkningar. Många länder skulle se det som en chans att backa från sina löften om klimatfinansiering, och många projekt där USA är part skulle troligen ställas in om de drar sig ur. Det gäller t.ex. Power Africa, där svenska Sida samarbetar med USAID.

USA backar. Trump anger avvecklandet av stimulans för förnybart som en av sina prioriteringar för de första hundra dagarna som president. Nya investeringar i fossilsektorn skulle underlättas, ”I will lift restrictions on the production of $50tr worth of job-producing American energy reserves including shale, oil, natural gas and clean coal and we will put our miners back to work.” Men mycket av det Trump vill avvecka kommer att finnas kvar eftersom han inte har diktatorisk makt. Det gäller t.ex. Obamas Clean Air Act som är ett resultat av att högsta domstolen slog fast att hög klimatpåverkan är ett hot mot hälsan. Inte heller kan Trump göra särskilt mycket åt att förnybar energi nu är lönsamt och konkurrenskraftigt utan subsidier i mycket stora delar av USA.

Drivet uteblir. Bortom avtalen, krävs en stark medverkan från det civila samhället; alltifrån näringslivet till forskningen. Trump, som uttryckligen sagt att “I am not a great believer in manmade climate change” står för motsatsen till ett sådant engagemang, vilket smittar av sig. Just detta varnar Frankrikes tidigare COP21-ordförande Laurent Fabius särskilt för; ”Vi får inte tänka att allt är klart.”

Mattias Goldmann, VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores