Etikettarkiv: COP23

Slutrapport från klimatförhandlingarna i Bonn

Mötet i Bonn är avslutat. Här kondenserar vi det viktigaste besluten:

  1. Parisavtalets regelbok: Detta beslut innebär en bekräftelse av att regelboken ska antas under COP24, att Klimatkonventionens sekretariat får mandat att utveckla en webbaserad plattform för att underlätta att överblicka hur arbetet fortskrider samt beredskap skapas för att extra förhandlingsrundor kan komma att behövas. Nästa förhandlingsrunda äger rum 30 april till 10 maj (Bonn). Beroende på resultatet från denna förhandlingsrunda ska den s.k. byrån för COP, CMP och CMA – som framförallt ska vara ett stöd till ordförandeskapet i processfrågor som behöver hanteras mellan de olika mötena – avgöra om ett extrainsatt höstmöte behövs eller om det räcker med förhandlingar i Katowice 3–14 december 2018 för att förhandlingarna om regelboken ska kunna slutföras (se kapitel 1 i beslut 1/CP.23).
  2. Talanoa: Under hela 2018 ska ländernas samlade klimatarbete utvärderas. Processen har fått namnet Talanoua-dialogen vilket på fijianska betyder ungefär ”samtal som hålls i syfte att lösa problem och lära av varandra”. Staterna kommer att fokusera på ”hur vi ligger till i klimatarbetet, vart vi vill nå och hur vi tar oss dit”. Tanken är att lyfta goda exempel på vars basis länderna kan öka sina ambitionsnivåer (se vårt fördjupande blogginlägg samt kapitel 2 i beslut 1/CP.23).
  3. Ambitionsnivå i klimatarbetet före 2020: Klimatarbetet innan 2020 – det år då Parisavtalet ska börja genomföras – seglade upp som en oväntat stor fråga under förhandlingarna i Bonn. Många fattiga länder uttryckte frustration över att de rika länderna inte ratificerat Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (2013–2020) och i övrigt visat otillräcklig ambitionsnivå. Nu har ordförandeskapet fått i uppgift att skicka begäran om ratifikation till berörda kontraktsparter och begärt att Klimatkonventionens sekretariat konsulterar FN:s generalsekreterare om andra sätt att främja ratificering. COP23 beslutade också att genomföra en översyn av ambitionsnivån i samband med COP24. Vi lär alttå få se ett stort fokus på dessa frågor även under nästa år (se kapitel 3 i beslut 1/CP.23).
  4. Handlingsplan för jämställdhet: Handlingsplanen innebär att krafttag nu skall tas för att integrera genusfrågor i Klimatkonventionens arbete. Det handlar bland annat om att öka kunskapen om genusdimensionen i genomförandet av klimatpolicy och -projekt samt att uppnå genusbalans och deltagande på lika villkor i Klimatkonventionens olika processer. En serie workshops – under kommande förhandlingsrundor 2018 och 2019 – ska hållas med fokus på: (a) skillnader i hur kvinnor och män drabbas av klimatförändringar; (b) hur genusdimensionen kan integreras bl.a. i arbetet med att anpassa samhällen, minska utsläppen, bygga kapacitet och jobba för ökad klimatfinansiering; och (c) vilka planer som finns för att uppnå genusbalans i staternas förhandlingsdelegationer (läs hela beslutet här).
  5. Plattform för ursprungsbefolkningar: plattformen inrättades i syfte att stärka ursprungsbefolkningarnas klimatarbete. Plattformen ska: (a) öka  kunskapsutbyten samt stärka och bevara traditionell kunskap; (b) öka kapaciteten bland ursprungsbefolkningarna att delta i Klimatkonventionens arbete; och (c) underlätta att ursprungsbefolkningarnas kunskap integreras i internationell och nationell klimatpolicy (läs hela beslutet här).
  6. Långsiktig finansiering: En rad beslut har fattats för att utvecklade länder ska öka transparensen i arbetet med att skala upp klimatfinansiering. Bland annat uppmuntras de att skicka in rapporter på temat. Ett mandat har också getts till Klimatkonventionens sekretariat att syntetisera dessa rapporter, men också att utforska sätt att hjälpa utvecklingsländer att bedöma sina behov av stöd (läs hela beslutet här).
  7. Jordbruk: Arbetet med frågor om jordbruk – inte minst sårbarhet och matsäkerhet – tar ett rejält kliv framåt. Fem workshops ska hållas i samband med kommande förhandlingsrundor. Dessutom har ett mandat givits för att diskutera hur resultaten från dessa workshops kan implementeras. Jordbruk har länge varit en svår fråga att hantera i förhandlingarna. Nu vankas nystart. Arbetsprogrammet döps efter en kulle på Fiji – Koroniva – som ligger fem meter över havet och som omges av jordbruk som är extra sårbara för effekterna av klimatförändringar (läs hela beslutet här).

En rad andra beslut togs också – till exempel döptes Klimatkonventionens klareringshus för försäkringar mot kostnader för väderrelaterade naturkatastrofer till ”Fiji-klareringshuset” – men de sju listade ovan är de mest centrala.

Inom så gott som alla områden gällande Parisavtalets regelbok så har text också förts vidare från den nyligan avslutade till nästa förhandlingsrunda. Texterna är visserligen långa och snåriga, men de kommer utgöra grund för fortsatta diskussioner istället för att förhandlarna måste börja om från början.

Vi hade önskat än mer konkreta texter men när staterna ska gå från att i ord och genom inskick uttrycka sina preferenser till att sammanställa dessa i gemensamma texter så sker vanligtvis det  som också skedde i Bonn; texterna sväller. Det hänvisas i förhandlingarna till ”ballongeffekten”, något som alla vill undvika så länge det inte sker på bekostnad av att just deras hjärtefrågor hamnar utanför den sprickfärdiga gummihinnan.

Nu gäller det att nästa förhandlingsrunda sakta men säkert lyckas pysa ut luften ur ballongen utan att de spricker. Texterna måste krympa – och helst också formaliseras i konkreta förhandlingstexter – för att skapa bättre förutsättningar för slutförhandlingar i samband med COP24.

Nu är det klubbat: Klimatförhandlingarna har avslutats och talanoa-dialogen inletts

Under de två veckor som klimatförhandlingarna pågått har det fijianska ordförandeskapet samtidigt först informella konsultationer om hur talanoa-dialogen ska utformas. Nu har klimatförhandlingarna avslutats. Beslutet från COP23 innebär också att dialogen är påbörjad.

Fiji, tillsammans med Polen, kommer att stå värd för dialogen under hela 2018, även i samband med COP24. Dialogen ska undvika konfrontation och uppmuntra samarbete, vara lösningsorienterad och involvera ett brett spektrum av aktörer. Målet är framförallt att främja ambitionshöjningar i klimatarbetet. Dialogen kommer också uttryckligen att fokusera på ambitionsnivån i perioden före 2020 och innehålla diskussioner både om klimatarbete och genomförandestöd.

Dialogen börjar med en förberedande fas. Stater, intressenter och expertorgan uppmuntras att arrangera Talanoa-aktiviteter under hela 2018. Detta inkluderar att genomföra analys vars resultat kan skickas in som underlag till staterna diskussioner i samband med SB48 i maj och COP24 i december. All input ska samlas på en webbaserad plattform. Deadline för inspel till diskussion i samband med SB48 är 2 april och underlag till diskussion i samband med COP24 är 29 oktober.

Under SB48 kommer staterna, i parallella tematiska rundabordssamtal, att diskutera en nulägesbeskrivning (vart står vi i dag), vart de vill ta sig (riktningen framåt) och hur de ska tas sig dit. Rapporterna från dessa diskussioner sammanfattas sedan i en syntes på vars basis ytterligare diskussioner kan föras och nya inspel kan göras inför COP24. Särskilt utrymme är också avsatt till att diskutera IPCC:s kommande rapport om 1.5°C. Under COP24 kommer sammanfattande diskussioner att föras varpå fokuserade rundabordssamtal kommer hållas om hur målen ska nås och hur ambitionsnivån kan skalas upp. Efter att dialogen stängs sammanfattas hela processen i en rapport.

Utformningen är alltså mycket bred – med fokus på alla Parisavtalets aspekter av klimatarbetet; utsläppsminskningar, anpassningsarbete och genomförandestöd. Och dialogen uppmuntrar alla typer av aktörer att komma med inspel.

Det finns få ledtrådar till hur utkomsterna (rapporterna och sammanfattningarna) ska användas. Kanske kommer några stater att fånga upp tråden att förhandla ett formellt beslut på basis av resultatet under COP24. Därom lär vi bli varse i sinom tid. För stunden är det istället dags att kavla upp ärmarna och jobba hårt på konstruktiva och lösningsorienterade inspel till dialogen.

Förutom talanoa-dialogen innebär beslut 1/CP.23 att fortsatt stort fokus – under COP24 – kommer att läggas på frågor om finansiering och ambitionsnivå i klimatarbetet innan 2020. Vi återkommer med en slutanalys under veckan som kommer.

Uppdatering: COP på paus – ett chicken race som tar allt längre tid

FN sägs tillämpa ”stop the clock”. Mötet ska sluta idag fredag, så hur länge det än dröjer utanför förhandlingsrummen är det fortfarande fredag inne på COP. Klimatmötet COP17 i Durban höll på till söndag förmiddag. I nuläget är de offentliga delarna av förhandlingarna på paus medan de mest centrala förhandlarna i mindre, slutna rum försöker lösa de återstående knutarna. En central sådan är Anpassningsfonden; i vad mån den ska arbetas in i Parisavtalet och när det ska ske. Andra knutar, såsom GEF (Global Environment Facility, under Världsbanken), har lösts under eftermiddagen, men innan alla är lösta kan vi inte gå in i pleniren för att steg för steg klubba igenom de olika avsnitten av klimatförhandlingarna.

Å ena sidan är det förstås futtigt att diskutera sluttider för mötet; det viktiga är ju att få bra beslut som alla kan stå för – inte att bli klara till en viss tid. Å andra sidan är oförmågan eller oviljan att bli klar i tid ett tecken på något; att alla parter har spelat ungefär samma spel 23 år i rad och därför håller fast vid sina initiala positioner allt längre. Ett slags globalt chicken race med klimatet som gisslan. Och denna gång handlar det inte bara om hur långt in på helgen ”fredag” håller på, utan i vad mån frågor helt enkelt skjuts på framtiden – i en annan bloggpost har vi skrivit om att det i alltför hög grad präglat denna COP.

Och att mötet drar ut på tiden betyder att allt färre är kvar för att fatta besluten, och för att observera processen. Många av ministrarna har åkt hem, Sveriges klimatminister Lövin igår torsdag, och vi ser alltfler som med reseväskor checkar ut från konferensen en sista gång. Därtill vet vi förstås att beslut som tas långt in på natten, eller nästa morgon efter förhandlingar natten igenom, riskerar att vara en smula mindre perfekta än annars. Men dit är det ännu långt; jag gissar att vi blir klara medan det ännu är fredag kväll. Och då menar jag inte bara FN-tid utan även den tid övriga världen tillämpar.

Förhandlingarna drar ut på tiden över åsiktsskillnader om finansiering

Trots att klimatförhandlingarna är schemalagda att avslutas i dag så är flera frågor fortfarande olösta. Den gemensamma nämnaren är i de flesta fall finansiering.

Två grupper har visserligen kunnat stänga sina förhandlingar – de rådgivande organen för implementering (SBI) och för vetenskap och teknik (SBSTA) – som lyckades anta beslut eller slutsatser i de flesta frågor. Men även om SBI tvingades skicka några olösta frågor vidare till COP (bl.a. om rollen för den s.k. Finansieringskommittén) så har båda grupperna också lyckats samla åsikter i s.k. icke-papper för de flesta av sina dagordningspunkter. Det hade varit bra om texterna varit betydligt mer kondenserade och innehållit tydligare alternativ i frågor där förhandlarna inte är överens, men dessa icke-papper har i vart fall förts vidare till nästa session i maj. Det är bra, då slipper förhandlarna att börja om på blankt papper.

Nu pågår också slutförhandlingar (får vi hoppas) under den rådgivande arbetsgruppen för Parisavtalet (APA) och COP. Att dessa ännu inte är klara innebär att det förmodligen kommer bli rejält med övertid för förhandlarna. Samtidigt som SBI och SBSTA stängt och ytterligare förhandlingar pågår bakom lyckta dörrar så håller de olika beslutsfattande organen – inklusive Partskonferenserna till Klimatkonventionen (COP) och Kyotoprotokollet (CMP) – plenumsessioner för att anta de beslut som redan förberetts. Precis innan lunch antogs till exempel beslut om en plattform för ursprungsbefolkningar, om skador och förluster och om en handlingsplan för jämställdhet.

Det går alltså skapligt i delar av förhandlingarna. Svårigheterna ligger som sagt framförallt i frågor relaterade till finansiering.

Anpassningsfonden (AF): Denna fråga handlar bl.a. om när ett beslut ska fattas om att AF ska tjäna Parisavtalet (eller inte). Här vill utvecklade länder reda ut frågetecken t.ex. rörande hur överlappningar mellan AF och den Gröna klimatfonden ska undvikas innan beslutet fattas. Dessutom är beslutet inte förväntat förrän 2018. Utvecklingsländerna vill tidigarelägga beslutet redan till COP23 i Bonn, och reda ut detaljerna i efterhand. De menar att det är viktigt för att upprätthålla en balans i förhandlingarna om å ena sidan utsläppsminskningar och å andra sidan anpassningsåtgärder.

Gröna klimatfonden (GCF) och den Globala miljöfaciliteten (GEF): Här klagar många av världens fattigaste länder på att det är för svårt att få tillgång till de pengar som avsatts i fonderna. De lyfter Anpassningsfonden som ett föredöme och påpekar att även om det finns stöd att söka från GCF och GEF så är ansökningsprocessen ofta snårig och tar lång tid. Fattiga länder vill därför ha skrivelser om att förenkla för dem att få tillgång till hela utbudet av fondernas finansiella instrument.

Att mäta och rapportera klimatfinansiering: En av de snårigaste frågorna tycks vara ett beslut kring COP:s dagordningspunkt 10(f) om hur klimatfinansiella flöden ska mätas och rapporteras. Frågan relaterar till Parisavtalets artikel 9.5 som lyder:

Developed country Parties shall biennially communicate indicative quantitative and qualitative information related to paragraphs 1 and 3 of this Article, as applicable, including, as available, projected levels of public financial resources to be provided to developing country Parties. Other Parties providing resources are encouraged to communicate biennially such information on a voluntary basis. 

Afrikagruppen trycker på för maximal transparens och förutsägbarhet. Det är inte så lustigt med tanke på att det, som vi tidigare rapporterat, saknas en samsyn i hur begreppet klimatfinansiering ska definieras. Den frågan är svår att enas om. Genom att jobba bakvägen – genom ett detaljerat regelverk för hur klimatfinansiering ska mätas – så går det också att komma åt frågan om hur begreppet definieras. Många utvecklade länder motsätter sig denna strävan, vilket gör frågan mycket komplicerad. Dessutom vill många utvecklingsländer ha ökad förutsägbarhet i klimatfinansiella flöden, men det försvåras bl.a. av att nationella budgetprocesser endast sträcker sig över ett år och att löften på längre sikt endast kan bli indikativa. Å andra sidan har Sveriges nuvarande regering visat att förutsägbarhet är möjligt; Sveriges löfte om 4 miljarder SEK till Gröna klimatfonden som annonserades 2014 har nu levererats över en fyraårsperiod. Behovet av ökad transparens kopplar också till frågan om att skala upp den långsiktiga mobiliseringen av klimatfinansiering bortom de tidigare utlovade 100 miljarder US$ per år från 2020 och framåt.

Med ökande krav på utvecklingsländernas arbete med utsläppsminskningar utan att samtidigt veta vad klimatfinsniering betyder – och med en fortsatt närvarande besvikelse över att utvecklade länder inte menade offentligt finansierade ”bidrag” då de 2009 lovade att ”mobilisera” klimatfinansiering – så är det svårt att bygga den tillit i förhandlingarna som krävs för att våga fatta långtgående kompromissbeslut.

Öka ambitionsnivån: Icke-statliga aktörers påverkan

Klimatförhandlingarna sprudlar av aktivitet. Över 11 000 statsrepresentanter är registrerade. Ytterligare 6 000 observatörer är på plats, jämte 1 600 representanter för media. Därtill kommer tusentals deltagare vid sidoaktiviteterna i nära anslutning till förhandlingsområdet.

Men spelar de ickestatliga aktörerna någon roll? Svaret är mångfacetterat. Icke-statliga aktörer skapar opinion, bidrar med analys, implementerar beslut, förmedlar vad som pågår (t.ex. denna blogg), stödjer emellanåt framförallt fattiga länder i att ta fram positioner och mycket mer.

Figur | Antal registrerade representanter per aktörkategori

Ett bra exempel utgörs av Climate Action Tracker som dagarna släppte sin nya analys om hur ambitiösa de olika ländernas klimatplaner (NDC:er) är. Marocko och Gambia toppar listan, tätt följd av fem särskilt sårbara länder (Butan, Costa Rica, Indien, Etiopien och Filippinerna).

Analysen har lett till att Filippinerna i dagarna annonserade att de ämnar revidera sin NDC. De ska, enligt senator Loren Legarda, göra allt som står i deras makt för att hamna i samma kategori som de mest ambitiösa länderna, vars klimatplaner anses kompatibla med ett scenario för att begränsa den globala medeltemperaturen till 1,5°C.

Det är ett fantastiskt exempel på hur icke-statliga organisationer, genom analys och opinionsbildning, kan påverka staterna att jobba för att höja ambitionsnivån i sitt klimatarbete.

Figur 2 | CAT:s bedömning av den Filippinska klimatplanen (NDC)

 

Vad förklarar förra årets minskade volymer av klimatfinansiering?

Som vi tidigare rapporterat så minskade de volymerna av klimatfinansiering under 2015 till 2016 (Figur 1). Men förklaringen till minskningen är inte enbart negativ.

Figur 1 | Klimatfinansiering [miljarder US$, nominella värden]

Det råder ingen tvekan om att klimatinvesteringar behövs. Det globala energisystemet domineras fortfarande av fossila bränslen (Figur 2). Minskningen under 2016, jämfört med 2015, sker framförallt i den privata sektorn. En delförklaring till minskningen är, enligt CPI, att klimatvänlig teknik appliceras i mindre utsträckning än 2015. Den andra delförklaringen – som är betydligt mer positiv – är minskande kostnader för klimatvänlig teknik. Att klimatfinansieringen sjunker har alltså inte enbart att göra med ett minskat intresse. I takt med att teknik för t.ex. förnybar energi nu rullas ut i stor skala (Figur 3) så minskar också kostnaden per producerad enhet el. Denna dynamik är mycket lovande och sänder en starkt positiv signal till klimatförhandlingarnas diskussioner om ambitionsnivå.

Figur 2 | Global energikonsumtion per energikälla [%]

Figur 3 | Installerad kapacitet av utvald kraftproduktion [kum. GW]

Bloomberg: klimatinvesteringarna minskade under 2015–2016

Åtta år efter de rikare ländernas utfästelse i Köpenhamn – att mobilisera 100 miljarder dollar årligen till klimatåtgärder från och med 2020 – verkar ett förverkligande av detta åtagande alltmer avlägset. Under klimatförhandlingarnas första dag släpptes en ny rapport av Bloomberg New Energy Finance (BNEF) som avslöjade att mellan 2015 och 2016 skedde den största minskningen av investeringar i ren energi (förnybar energi och kärnkraft) som uppmäts.

Medan 2015-års ökande offentliga investeringar förväntades att skala upp den privata sektorns investeringar – vilket fick de rika länderna att inför Marrakeshmötet förra året att deklarera att de var på banan att uppfylla 2020-målet – ser läget för närvarande något dystrare ut. BNEF varnar nu för att om inte investeringarna i förnybara energi axar ikapp eller övrig klimatfinansiering överkompenserar kommer 2020-målet vara i fara, vilket i sin tur kan underminera tilliten till hela den internationella klimatförändringsprocessen.

De minskade privata kapitalflödena, som också bekräftas i Climate Policy Initiatives årliga rapport Global Landscape of Climate Finance publicerad i oktober, ligger kanske bakom den ovilja till kompromisser som flera utvecklingsländer uppvisade under klimatförhandlingarnas första vecka. Under finansmötena uttryckte koalitioner och enskilda utvecklingsländer återkommande önskemål om att ta ett steg tillbaka och börja med att enas om vad klimatfinansiering är. Bernarditas Muller från Filipinerna, som talesperson för G77 och Kina, uttryckte det ungefär såhär under ett av de informella förhandlingsmötena:

Vi för avancerade förhandlingar om finansiella volymer och hur dessa ska mätas och rapporteras, men vi vet i grunden inte vad vi pratar om; vi saknar samsyn i vad klimatfinansiering betyder.

Dessutom förs kärva diskussioner om hur klimatkapitalflödet från rikare till fattigare länder ska kunna säkerställas på längre sikt. Såväl rika som fattiga länder uppvisade frustration över bristen på framsteg i diskussionerna och många möten saknade i slutet av veckan en tydlig väg framåt. Totalt är det åtta dagordningspunkter som uttryckligen relaterar till finansiering, sex direkt under partskonferensen till Klimatkonventionen (COP) och två under det rådgivande organet för implementering (SBI). Finansiering kopplas också till många andra frågor på dagordningarna. Det gör att förhandlarna måste vara extra vaksamma på att inte kliver utanför mandatet för just deras grupp, vilket bidragit till bristen på framsteg.

Syrien ratificerar Parisavtalet

Parisavtalet har fått sin 170:e kontraktspart: Syrien. Både Nicaragua och Syrien – som tidigare inte skrivit under Parisavtalet – har nu ratificerat i samband med klimatförhandlingarna. Ytterligare 27 länder har skrivit under avtalet och  förväntas därmed så småningom att ratificera. I och med Syriens ratificering är USA numera alltså det ända landet i välden som uttryckligen tar avstånd från avtalet – samtliga andra länder har antingen ratificerat eller skrivit under avtalet.

Om USA fullföljer sitt påannonserade utträde så kommer det att träda i kraft först i sent hösten 2020, bara några månader innan Trumps nuvarande ämbetsperiod löper ut.