Etikettarkiv: COP23

Snackisen: Flash-moben på USA:s officiella sidoevent

Intresset för Vita husets officiella seminarium på COP23 var enormt; många av de som ville komma in lyckades inte (och vi själva fick höra om eventet utifrån).

Seminariet handlade om renare kolkraft och kärnkraft, utifrån Trump-administrationens bedömning att fossil energi kommer att finnas kvar under lång tid och att vi därför måste arbeta med att göra den renare och att göra bästa teknologi tillgänglig för alla. Vita Husets representant David Banks angav att efterfrågan på förnybar energi och effektiviseringsteknik är driven av konsumenter, städer och företag – så Parisavtalet är inte så avgörande för omställningen.

Man får se det som ett försök att minska konflikten med övriga världen, där ju inte ett enda land har hakat på USA – alla andra står bakom Parisavtalet. Men försöket lyckades inte; ungefär tio minuter in i seminariet ställde sig en mycket välorganiserad flash mob-kör upp och sjöng en variant av ”Proud to be an American” med en anti-Trumptext;

So you claim to be an American
But we see right through your greed
It’s killing all across the world
For that coal money
We proudly stand up and tell you to
Keep it in the ground
The people of the world unite
And we are here to say (repeat)

I flashmoben ingick ledande politiker från We are Still In-rörelsen; amerikanska politiker, näringslivsrepresentanter och andra som sammantaget har en mycket större och mer synlig närvaro på COP än den officiella amerikanska delegationen.

De som var kvar efter att kören tågat ut, ställde mycket kritiska frågor till Trump-administrationen under q&a-session som fick arrangörerna att se allt mer svettiga och olyckliga ut.

En lärdom, ifall någon på allvar tvivlat, är nog att man inte kan aggressivt utmana Parisavtalet och ifrågasätta klimatförändringarna såsom president Trump gjort, och sedan räkna med att kunna ha en vettig dialog med de man pekat på som Kina-finansierade motståndare. Det går inte att gjuta olja på vågorna om man själv upplevs vara finansierad av kolet och oljan.

Här kan du se en kort video från uppträdandet.

Halvtid i Bonn: hög tid att [återfå][återta]* momentum

Klimatförhandlingarna har passerat halvtid, åtminstone om hänsyn inte tas till att mötet med största sannolikhet kommer att avslutas långt efter utsatt tid. Mötet ska sluta på fredag kväll men risken är stor att det drar ut en hel del på tiden.

Men redan imorgon förväntas tre rådgivande förhandlingsorgan stänga sina möten. De ska då leverera sina förslag till beslut till de beslutsfattande partskonferenserna under de tre avtalen (Klimatkonventionen, Kyotoprotokollet och Parisavtalet).

Flera delegater uttrycker nu stor frustration över att den positiva tempoväxling vi noterade under förra sessionen nu tycks förlorad. Många av förhandlingsgrupperna har fört konstruktiva och klargörande samtal men parterna är fortfarande långt ifrån kompletta och tydliga bilder av var positionerna konvergerar och – i de fall de divergerar, vilket är på otaliga punkter – hur alternativen till positioneringar ser ut.

Förhandlarna kämpar just nu med att undvika beslut i stil med ”vi har diskuterat frågan om [vad det nu är] och beslutar att fortsätta diskutera frågan om [vad det nu är] under nästa session”. Denna typ av beslut gör att kommande förhandlingar måste starta med blankt papper. Det vore en stor förlust för årets förhandlingsrunda eftersom framsteg trots allt har gjorts. Förhoppningen är att under eftermiddag och kväll hitta konstruktiva lösningar som möjliggör att besluten också hänvisar till alla de informella dokument som är i omlopp. En hänvisning till ett informellt dokument gör det nämligen möjligt att ta upp tråden igen under nästa session snarare än att börja om från början.

Nu behövs konstruktiva lösningar. Många grupper börjar tala om beslut om regelboken som samtidigt innehåller mandat till nya förhandlingar. En del grupper går också ”off-line” eller ”under mark” för att medla i centrala konflikter. Ibland kan det räcka att kompromissa mellan ett fåtal parter med ovanligt starka åsikter. Ytterligare andra grupper försöker kopiera och anpassa förslag på texter från liknande men mer framgångsrika grupper.

Ett exempel på det senare är förhandlingarna om ett register för staternas anpassningsarbete (Adaptation Communications, AC). Dessa förhandlingar bör vara några av de enklaste men har komplicerats av misstag från ordföranden. Nu föreslår Kina att förhandlingarna om NDC-registret, vilka gått mycket bättre, används som förebild. Förslaget är att kopiera den informella texten från dessa förhandlingar och ersätta alla referenser till ”NDC” med ”AC”.

Samtidigt är detta förslag också ett exempel på hur allting i förhandlingarna hänger ihop. Kina har klargjort att om det inte går att hitta en lösning om text kring AC-registret så kommer de inte heller att stödja att texten om NDC-registret förs vidare till nästa session. Med mängder av parallella dagordningspunkter blir denna typa av förhandlingsstrategi både förståelig och väldigt försvårande.

Även om vissa informella texter nu börjar bli otroligt långa så är det av yttersta vikt att detta möte för dem vidare till nästa session. Om grupperna misslyckas med detta kommer det vara i det närmaste omöjligt att enas om en regelbok under COP24 i Katowice om drygt ett år.

__________________________________________________
* Hakparenteser används i förhandlingarna för att signalera att visa på alternativa formuleringar i text där förhandlarna inte ännu kommit överens.

Talanoa: Den stödjande dialogen

Under 2018 ska den s.k. stödjande dialogen hållas. Numera går den informellt under betäckningen Talanoa, ett ord som delas av Fijianer, Tonganer och Samoaner. Ordet är svåröversatt men betyder ungefär ”samtal” och används för att beskriva både formella och informella diskussioner som hålls i syfte att lösa problem och lära av varandra. Det är i denna Talanoa-anda som det fijianska ordförandeskapet vill genomföra dialogen.

Mandatet för dialogen är relativt tydligt: att göra en lägesbedömning av staterna samlade klimatarbete med fokus på utsläppsminskningar. Vid närmare analys visar det sig dock – som så många gånger förr – att det går att tolka mandatet på mängder av olika sätt. Det har lett till svåra diskussioner, t.ex. om dialogen bara ska fokusera på utsläppsminskningar eller även på anpassningsarbete och stöd till genomförande. Att komma till ett formellt beslut i denna fråga hade förmodligen varit väldigt svårt för COP23; tiden för att reda ut alla frågetecken är helt enkelt för kort. Det är därför bra att staterna lagt över ansvaret för hur dialogen ska utformas i ordförandeskapets händer.

Fiji har redan arrangerat flera informella konsultationer om hur dialogens ska utformas. De har valt att fokusera på de vägledande frågorna: vart står vi idag, vart vill vi komma och hur tar vi oss dit?

Allt pekar nu på att dialogen kommer utformas som en process snarare än en enskild aktivitet, vilket vi på Fores anser är bra. Tanken är att hålla en serie aktiviteter på en teknisk nivå, med fokus på att bedöma vart vi står gällande utsläppsminskningar och vart vi vill komma. På detta område finns god tillgång på data. Först efter denna fas, i samband med COP24, kommer diskussionerna att föras upp på en politiks nivå och fokusera på hur vi tar oss dit vi vill komma. För att besvara den frågan kommer den politiska fasen förmodligen också att behöva diskutera frågor om genomförandestöd, inklusive finansiering, i en kontext av rättvisa.

Vår förhoppning är att resultatet av dialogen också kan förhandlas i syfte att nå ett formellt beslut under COP24, ett beslut som:

  1. Uppmärksammar glappet mellan dagens klimatarbete och Parisavtalets målsättningar,
  2. Välkomnar förslagen på hur ambitionsnivån i det globala klimatarbetet kan höjas, vilket vi förutsätter kommer vara ett resultat av dialogen,
  3. Uppmuntrar staterna att använda resultaten för att aktivera artikel 4.11, d.v.s. att höja ambitionsnivån i sina existerande klimatplaner (NDC:er)

Konsultationerna om dialogen pågår för fullt. Förhoppningsvis kommer resultatet att vara acceptabelt för alla länder. En av de svårare frågorna att lösa är just om och i så fall hur begreppet ”rättvisa” ska operationaliseras i dialogen. Samtidigt kan länderna lära sig mer av denna Talanoa än att söka svar på de tre vägledande frågorna; dialogen kan också visa sig vara en värdefull pilotstudie för de mycket liknande diskussionerna som förs om hur den cykliskt återkommande så kallade ”globala översynen” kan utformas. Översynen ska utvärdera den samlade effekten av ländernas klimatplaner och är en viktig pusselbit för att förstå hur väl staterna levererar i arbetet med att nå Parisavtalets målsättningar.

Läs mer om den stödjande dialogen här.

Differentiering: Inget nytt under solen?

Parisavtalet hänvisar återkommande till ”gemensamt men differentierat ansvar”, t.ex. i Artikel 2.2:

This Agreement will be implemented to reflect equity and the principle of common but differentiated responsibilities and respective capabilities, in the light of different national circumstances.

Frågan om ansvarsfördelning är djupt polariserad och daterar ända tillbaka till 1991, då förhandlingarna om Klimatkonventionen påbörjades. I Klimatkonventionen manifesteras differentieringen framförallt genom att dela in länderna i olika bilagor (annex). Dessa används sedan för att tillskriva olika typer av ansvar till olika grupper av länder. Till exempel är det, enligt Klimatkonventionen, länderna i Bilaga 1 som förväntas leda arbetet med att minska utsläpp medan länderna i Bilaga 2 ansvarar för att stödja klimatomställning i länder som inte listas i någon bilaga.

Flera förslag till hur principen kan operationaliseras har lagts i Klimatkonventionens snart 30-åriga förhandlingshistoria. Bl.a. har det föreslagits att ansvar för utsläppsminskningar ska stå i proportion till historiska utsläpp eller utsläpp per capita (eller kombinationer därav). Andra har föreslagit att det är utsläpp per landareal som ska gälla som fördelningsnyckel. Vissa länder har också föreslagit att straffavgifter ska betalas för utsläpp för att finansiera utveckling i fattiga länder.

I förhandlingarna om regelboken börjar det bli allt tydligare att frågan om ansvarsfördelning ännu inte avgjorts. Frågan återkommer nu allt oftare, alltifrån i förhandlingarna om reglerna för transparens i klimatplanernas, utformning bokföringsregler samt efterlevnadsmekanismen till förhandlingar om en global översyn av ländernas klimatarbete samt hur ofta klimatplanerna ska uppdateras. I stora drag – även om diskussionen ser lite olika ut i olika kontaktgrupper – är det dessa två alternativ som lyfts:

  1. Differentiering mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Sådan differentiering är väldigt lik Klimatkonventionens indelning av länderna med olika ansvar i olika bilagor och hänvisas till som bifurkation (tudelning). Vissa utvecklingsländer förespråkar till och med att de redan existerande bilagorna används även under Parisavtalet. De flesta utvecklade länder är helt emot bifurkation och klagar på att de är alldeles för statiska.
  2. Differentiering baserat på olika typer av åtaganden snarare än kategorier av länder. Det skulle innebära en mer nyanserad operationalisering av ”gemensamt med differentierat ansvar” där karaktären av ländernas klimatplaner avgör vilka regler för t.ex. mätning och rapportering av utsläpp som skall gälla. Många utvecklade länder förespråkar denna modell i kombination med att alla länder ska sträva efter att, efter hand, anta nationella mål för utsläppsminskningar snarare än t.ex. intensitetsmål. På så vis görs differentiering dynamisk.

I många avseenden återupprepar sig historien. Diskussionerna i Bonn är väldigt lika de som fördes i Bali för tio år sedan. Å andra sidan har de ständigt ökande koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären, i kombination med tvågradersmålet, gett nya ramar för samtalen. Det står i dagsläget helt klart att klimatmålen inte kan nås utan aktivt deltagande från utvecklingsländerna. Åtminstone i detta avseende är diskussionen ny. Det har också gjort att frågan om stöd till fattiga länder – inte minst finansiering – växt i betydelse. Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2°C kan – i ljuset av differentierat ansvar – omöjligtvis uppnås utan att frågan om finansiellt och annat stöd tas på största allvar. Pusslet är svårt att lägga men under pågående förhandlingar så börjar som sagt åtminstone skönja dess konturer.

Svårt att se skogen för alla träden

Många av förhandlingsgrupperna rör sig i riktning mot förhandlingstexter. I vissa grupper börjar konturerna till struktur att skönjas, i alla fall om man anstränger sig noga för att uttolka logiken i texterna. Som vanligt när diskussionerna ska bli mer konkreta och texterna rör sig i riktning mot formell status – även om det ska erkännas att det fortfarande är långt kvar tills vi är där – så ökar nervositeten. De tidigare relativt slimmade utkasten till texter sväller nu över i långa listor av staternas önskelistor. Rädslan bland staterna att just deras önskemål annars kommer bort är påtaglig. Det lutar just nu åt att detta möte kommer resultera i en lång rad av var för sig väldigt långa texter, men att dessa texter samtidigt accepteras som underlag för fortsatta förhandlingar.

Det faktum att texterna sväller upp – många ordförande talar om risken för en ”ballongeffekt” – gör det svårare både att se var perspektiven konvergerar och var de divergerar. Det, i sin tur, gör det svårare att ta fram tydliga alternativ till formuleringar i olika sakfrågor som staterna kan ta ställning till. Strukturen på dokumenten blir också otydlig. Risken att inte kunna urskilja skogen för alla träden är överhängande. Men om mötet lyckas anta utgångspunkter för fortsatta diskussioner i samtliga arbetsgrupper så är mycket vunnet.

Våga stänga dörren

Tidigt under Bonn-veckorna hölls, som på varje COP, en ”Presidency’s Open Dialogue”. Det är ett unikt tillfälle för förhandlande parter och observatörer att sitta runt samma bord och diskutera. På de formella förhandlingarna sker ju inte det; observatörerna sitter längst bak och – just det – observerar. I de stora plenarerna får de olika observatörsgrupperna, såsom unga, ursprungsbefolkningar, jordbruk, näringsliv och forskning, ett par minuter på sig att framföra sina synpunkter.

Många av förhandlingarna är helt stängda för observatörer; vilka man har tillgång till framgår på monitorerna och dörrvakterna ser till att det efterlevs. En vanlig sport bland observatörer är att ändå komma in på sådana möten där man tänks inte närvara; man håller en pappershög framför sin ackreditering så det inte syns vilken grupp man tillhör och hoppas kunna slinka in, eller man går till mötesrummet så tidigt att vakterna inte hunnit komma och hoppas att inte bli utslängd. Bakom allt detta ligger en känsla av att man i grunden gör rätt, att det är något skumt och fel med en stängd dörr.

Presidency’s Open Dialogue hade två teman; hur NDC ska skärpas och implementeras, och hur observatörer ska få ökad tillgång till förhandlingarna. Det första temat har varierat över åren, men det andra är återkommande – observatörer vill helt naturligt observera. Från ordförandeskapet utlovades – som på så många COP förut – att man skulle göra vad man kan för ökad öppenhet.

Öppenhet är bra, men med förnuft. Kom ihåg att COP är conference of the parties; det är de förhandlande parternas konferens. Och målet med konferensen är inte att icke-förhandlande som vi ska observera så mycket som möjligt, utan att resultatet ska bli så bra sm möjligt. För att det ska lyckas, kan det vara viktigt att ibland få tala fritt, utan att någon rapporterar vidare, och utan att påtryckargrupper sitter i lokalen.

Jag har själv tidigare smugit in på möten jag egentligen inte hade access till och då fått höra ”I just want to make sure there are no observers in the room”, och när så verkade vara fallet kunde en ledande förhandlare fritt förklara skillnaden mellan sitt lands officiella position och vilka eftergifter man var beredd att göra. Med observatörer på plats försvåras det förstås – och kom ihåg att observatörer är alltifrån de som bevakar naturens intressen till de som företräder de fossila bränslena; någon uppdelning att ”de goda” är välkomna och de andra inte låter sig inte göras.

I ett mikroperspektiv påminner det om hur Fores är uppbyggt; vi har öppna seminarier med gratis inträde, webbsändning för de som inte kan komma och stora glasrutor så att alla kan se vad som föregår. Men vi har också ett litet rum utan fönster, där politiker och andra beslutsfattare kan träffas utan att någon annan ser eller hör, och flytta fram positionerna för klimatets bästa mycket bättre än om de skulle behöva stå till svars för vartenda ord de sagt.

Transparens och öppna dörrar är bra, och det arbete vi och tusentals andra observatörer gör på COP-mötena är viktigt. Men ibland måste förhandlarna också våga stänga dörren, och vi observatörer måste respektera restriktionerna. För klimatets skull.

Nya regler för EU ETS stärker EU:s position under COP23

EU:s parlament och ministerråd har nått en överenskommelse: Unionens system för  för handeln med utsläppsrätter, EU ETS, ska skärpas. Överenskommelsen gäller perioden 2021–2030 och innebär att  ett av de viktigaste instrumenten för att uppfylla EU:s initiala utfästelser under Parisavtalet nu är beslutat.

Efter flera år av diskussioner innebär överenskommelse ett krafttag mot överskottet av utsläppsrätter. Vissa analytiker menar att upp till 3 miljarder utsläppsrätter kommer att annulleras under handelsperioden. Det kan återställa systemets prissignal vilket i så fall skulle vara den enskilt viktigaste vinsten för systemets förmåga att leverera EU:s målsättningar enligt Parisavtalet, anser Hanna Stenegren, assisterande chef för Fores klimat- och miljöprogram.

Överenskommelsen innebär att reglerna för tilldelningen av gratis utsläppsrätter till industrin förändras. En mer flexibel tilldelning, som följer produktionsförändringar och uppdaterade riktmärken, väntas minska tidigare problem med att vissa sektorer fått fler gratis utsläppsrätter än nivåerna på deras faktiska utsläpp. Dessutom innebär överenskommelsen att resurserna för investeringar i förnybar energi, koldioxidavskiljning och -lagring och koldioxidsnål innovation ökar. Resurserna ökar också för moderniseringsåtgärder av energisystemen i de tio medlemsländerna med lägst BNP per capita, med begränsade  möjligheter till nyinvesteringar i kolbaserade energisystem.

För mer information, kontakta Hanna Stenegren, 0708-300 99

COP23: Är USA i vägen?

Obstruerar USA förhandlingarna i Bonn? Svaret är: Nej. Efter några dagar av förhandlingar står det klart att USA:s vaga öppningsanförande (läs om detta här) inte innebär att de är på plats med instruktioner att bromsa förhandlingarna eller urholka Parisavtalet genom att försvaga regelboken.

Den amerikanska delegationen som består av knappt 50 personer (exakt lika stor som den svenska delegationen) har hittills inte agerat obstruktivt i de nu pågående mindre förhandlingsgrupperna. Snarare tvärt om; USA fortsätter att göra inspel i linje med hur de agerat i förhandlingarna under Obamas presidentur. Den amerikanska delegationen leds av Thomas Shannon – en diplomat med lång erfarenhet och som tidigare uttalat stor oro över klimatförändringarna – vilket är en fingervisning om att USA vill hålla en låg profil under hela mötet. Alternativet hade t.ex. kunnat vara en politiskt tillsatt och mer klimatskeptisk representant. Sådana tjänstemän har Trump tillsatt på flera ledande positioner inom den amerikanska administrationen.

Shannon anländer i början på nästa vecka, i samband med att mötets högnivå öppnas. Förhoppningen är att USA då fortsätter att hålla låg profil.

Bild | USA:s särskilda sändebud för klimat, Trigg Talley,
levererar  ett kort öppningsanförande. Till vänster, Roger Sedin, Sverige

Debattinlägg om klimatförhandlingarna i Sydsvenskan

”Klimatkonfrontation hotar Sveriges möjlighet att agera föregångsland.

Sverige har något som ingen annan har; de mest radikala klimatmålen i världen och en demokratisk förankring som saknar motstycke, skriver Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores.

Det pågående klimatmötet COP23 i Bonn är en unik chans för Sverige att visa ledarskap i klimatfrågan. Tar klimatminister Isabella Lövin (MP) chansen – eller är inhemska partipolitiska poäng viktigare?”

Idag skriver Mattias Goldmann om klimatförhandlingarna i Sydsvenskan, läs hela artikeln här.