Etikettarkiv: COP25

Slutrapport från Katowice

Katowice slutade i en stor framgång för FN-processen: Parisavtalets regelbok är antagen. Det innebär att den första versionen av mjukvaran för att föra Parisavtalet från ord till handling är på plats. Nu återstår att genomföra flera uppdateringar. Och att leverera i den riktigt stora frågan: ambitionshöjning i klimatomställningen.

Inför Katowice såg förutsättningar för att anta en regelbok minst sagt dystra ut. Det Polska ordförandeskapet anklagades för att gå på lågvarv; Bolsonaro vann presidentvalet i Brasilien som, ett par dagar innan förhandlingarna öppnade, drog tillbaka sitt erbjudande om att arrangera nästa års förhandlingsrunda; gulvästarna i Frankrike protesterade mot höjda dieselskatter; USA:s skuld till Gröna klimatfonden kvarstod och deras bidrag till av Klimatpanelens verksamhet har dragits undan.

Dessutom saknades en formell förhandlingstext. Det extrainsatta Bangkokmötet i september gav visserligen mandat till ordföranden för de olik förhandlingsorganen att sammanställa en sammanhållen informell text med regelbokens samtliga kapitel. Texten på över 300 sidor innehöll nästan 3000 hakparenteser, indikationer på avsaknad av konsensus, och vittnade om en otroligt svår uppgift för Katowice. Det ledde ordföranden för processen att meddela sin syn på frågan: ”vi är inte redo”.

Trots dessa dystra förutsättningar öppnade förhandlingarna i god ton. Den informella texten accepterades som utgångspunkt för förhandlingar och mötet tilläts fortgå 24 timmar om dygnet.  När Brasilien backade på att anordna COP25 räckte Costa Rica och Chile upp handen som ersättare. Katowice-tåget var satt i rullning. God ton innebär inte att förhandlingarna var enkla eller inte krävde. Flertalet stora och svårlösta konflikter har länge hemsökt klimatförhandlingarna.

När mötets andra vecka påbörjades och den politiska nivån anlände till Katowice växlade det polska ordförandeskapet om från låg- till högvarv. De tog över rodret och spelade en väldigt aktiv roll i att öka tempot men samtidigt förankra en kompromiss bland alla förhandlingsparter. Ur ett processperspektiv är resultat – Parisavtalets regelbok – helt klart en framgång. Än en gång lyckas FN:s ledande klimatorgan leverera.

Från gungfly till stabilitet

Regelboken är sammansatt av 27 beslut som vart och ett på olika sätt ökar transparensen i det globala klimatarbetet. Besluten reglerar hur klimatplaner ska levereras och utvärderas i femårscykler – eller möjligen tioårscykler, periodiciteten återstår att besluta om – som staplade på varandra ska leda oss fram till 2100. De kapitel som ryms i regelboken tar upp alltifrån vad en klimatplan ska innehålla, mätas och bokföras, till hur det ska rapporteras, verifieras och utvärderas. Med kunskap om hur en cykel i klimatarbetet levererat finns också skrivelser för hur ambitionen ska höjas i påföljande cykel.

Sammantaget innebär det att den gungfly som tidigare gällt nu stabiliserats. Tidigare kunde länderna i princip skicka in och följa upp klimatplaner efter eget huvud, vilket gjort det svårt att utvärderingar vad klimatplanerna faktiskt kan förväntas leverera förutsatt att de också genomförs.

Reglerna kunde helt klart varit mer stringenta. En mer robust regelbok skulle ge en stabilare grund att stå på. Men att regelboken nu är på plats bör förstås som en framgång i sig självt. Nu återstår att täppa till luckor – vissa kapitel har lämnats blanka i brist på konsensus – och att skärpa reglerna över tid.

Regelbokens kapitel

Klimatplanernas innehåll
Regler för Artikel 4 i Parisavtalet

Innehållet i klimatplanerna ska beskrivas med utgångspunkt i gemensamma riktlinjer utformade av FN:s klimatpanel. Information om basår, målår, omfattning, metodval med mera ska specificeras. Det kommer göra det lättare att utvärdera hur långt det planerade klimatarbetet tar oss. Samtidigt tillåts en hel del flexibilitet. Som exempel kan nämnas att om ett lands klimatarbete uttrycks i termer som inte låter sig fångas av Klimatpanelens riktlinjer får använda egna metoder förutsatt att de förklarar hur dessa är utformade.

Det är också viktigt att skilja krav på planernas innehåll från kraven på hur det faktiska klimatarbetet ska mätas och rapporteras. De senare reglerna (se kapitlet om ”Transparens” nedan) tillåter större flexibilitet.

I dagsläget sträcker sig vissa klimatplaner över fem år, andra över tio år. Länderna enades också om att anta gemensamma tidsramar för alla klimatplaner från och med 2031. Exakt vilka dessa tidsramar blir återstår dock att besluta (förmodligen fem- eller tioårscykler).

Marknadsbaserat samarbete
Regler för Artikel 6 i Parisavtalet

Kapitlet om marknadsbaserade lösningar är lämnat helt blankt med mandat till nya förhandlingar som ska leverera förslag till beslut till den andra partskonferensen för medlemmarna till Parisavtalet, CMA2, i Chile, november 2019.

Anledningarna till att dessa förhandlingar var extra svår är många, men en av de viktigaste stötestenarna var regler för att undvika att en utsläppsminskning bokförs i flera utsläppsinventarier, det vill säga att den räknas som en utsläppsminskning i fler än ett land.

I denna fråga ville Brasilien, enligt de rapporter som läckte ut från förhandlingsrummens lyckta dörrar, tillåta dubbelbokföring i en övergångsperiod. Anledningen kan vi bara spekulera om, men det är inte otroligt att de baserat sin nuvarande klimatplan på möjligheten att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar i landet även om dessa genomförts inom ramen för en handelsmekanism. Brasilien har tidigare räknat av utsläppsminskningar som finansierats av Kyotoprotokollets mekanism för ren utveckling, CDM, mot sina tidigare nationella klimatlöften, så kallade NAMAs. Om de räknat med samma möjlighet för sin nuvarande klimatplan, NDC, och reglerna för bokföring skulle förbjuda detta har de alltså baserat sin NDC på felaktiga premisser. Det skulle förklara varför de envist blockerade alla krav på att inte tillåta dubbelbokföring i en övergångsperiod.

Andra svåra frågor rörde exempelvis om och i så fall i hur stor grad internationella transaktioner ska avgiftsbeläggas. En stor majoritet av utvecklingsländerna vill lägga en avgift både på den nya kreditmekanismen (artikel 6.4 i Parisavtalet) och på internationellt överförbara utsläppsreduceringar, så kallade ITMOs (artikel 6.2). Avgiften ska framförallt finansiera anpassningsåtgärder i fattiga länder, finansiering som är tänkt att kanaliseras genom Anpassningsfonden. De rika länderna anser att Parisavtalet inte ger mandat till att avgiftsbelägga ITMOs. Regelboken innebär ett beslut om att det bara är Artikel 6.4 som ska avgiftsbeläggas, dock inte i vilken omfattning.

Rapportering kring anpassningsarbete, klimatfinansiering, tekniköverföring och kapacitetsbyggnad
Regler för Artikel 7 och 9–11 i Parisavtalet

Ländernas anpassningsarbete ska frivilligt kommuniceras för att exempelvis öka antagningsfrågans synlighet gentemot utsläppsbegränsningar, öka kunskapen och lärande och ge underlag till den globala översynen. Dessa rapporter ska inte vara föremål för granskning. Vägledning i hur rapporterna kan (men inte måste) skrivas ska utvecklas för att antas i november 2022. Dessutom ska ett register inrättas för att samla alla rapporter om anpassningsarbetet. En prototyp av registret ska vara klart till mitten på 2019.

Rapporteringen om klimatfinansiering handlar dels om information om kommande utbetalningar samt data om utförda transaktioner. Vad gäller kommande utbetalningar ska det rapporteras om ”tillgänglig information.” Denna flexibla skrivelse infördes för att tillmötesgå länder som menade att de inte kan förutspå budgetar som ska antas av framtida parlament.

Löftet om att mobilisera 100 miljarder i klimatfinansiering har konkretiserats genom att lista transaktioner som får räknas av mot utfästelsen. Listan blev till slut väldigt luftig, med möjlighet att räkna både bidrag, lån och andra instrument som klimatfinansiering. Möjligheten att räkna av hela värdet på ett lån, oavsett om det är givet på kommersiella villkor eller ett lågkostnadslån med en bidragskomponent, urholkar begreppet ”klimatfinansiering.”

Det är också upp till givarländerna att definiera vad  kravet på att pengarna ska vara ”nya och additionella” egentligen betyder, förutsatt att de ger information om detta i sin rapportering. Länderna måste också rapportera information exempelvis om prioriterade stödmottagare och målsättningen med finansieringen (anpassning, utsläppsbegränsning, kapacitetsbyggnad, tekniköverföring etc). Dessutom ska länderna själva beskriva på vilket sätt privat finansiering bedöms ha ”mobiliserats” genom offentligt finansierade interventioner.

Enklare regler tillämpas också för kapacitetsbyggnad och tekniköverföring. Slutligen kan också nämnas att reglerna också omfattar utvecklingsländer. Dessa ska rapportera både om vilka behov av stöd de har och vilket stöd de erhållit.

Transparens, global översyn, granskning och uppföljning
Regler för Artikel 13–15 i Parisavtalet

Reglerna för ökad transparens specificerar hur och hur ofta länderna ska rapportera kring hur klimatarbetet fortskrider. Det rör sig om rapportering kring utsläpp, anpassningsarbete och finansiering.

Kina argumenterade länge för olika regler för utvecklade länder och utvecklingsländer. USA och EU argumenterade för lika regler för alla kontraktsparter. Kompromissen blev lika regler men med möjlighet för utvecklingsländer, som anser sig sakna kapacitet, att göra undantag. Det finns ingen tidsbegränsning för hur länge att land får göra undantag. I teorin kan de välja att undantaget ska gälla ända fram till 2100. Men länder som väljer att göra undantag måste beskriva varför, sträva efter att anta den striktare graden av transparensregler och förklara när de förväntar sig att ha full kapacitet att rapportera enligt de gemensamma reglerna. Utvecklingsländer måste också rapportera kring behov av stöd för att leva upp till reglerna om transparens.

Rapporterna ska också granskas av en teknisk expertgrupp som bland annat ska bedöma hur väl informationen följer riktlinjer för rapportering, om ett lands klimatarbete räcker till för att uppfylla utfästelserna i sin klimatplanen och om det finns utrymme för förbättringar. Granskarna får dock inte uttala sig om ambitionsnivån i en klimatplan.

De nya rapporteringsreglerna ska börja användas från och med 2024. Den första globala översynen, i syfte att utvärdera progressionen i ländernas kollektiva klimatarbete, ska genomföras redan 2023. Den kommer alltså att behöva baseras på bristande underlag. Men från och med 2024 och framåt, och inför den andra globala översynen som ska ske 2028, kommer tillgänglig data att vara betydligt bättre. Översynen ska bedöma hur väl länderna är på väg att uppfylla Parisavtalets olika målsättningar, inklusive att begränsa uppvärmningen till väl under 2°C.

Regelboken beskriver också hur uppföljningsmekanismen ska fungera. Kontraktsparterna till Parisavtalet är inte lagligt bundna att uppfylla sina klimatplaner. Däremot är de bundna till att skicka in nya klimatplaner vart femte eller tionde år, hur ofta återstår att besluta. De är också bundna till att rapportera hur klimatarbetet fortskrider. Den kommitté som ansvarar för uppföljningsmekanismen ska därför fokusera på om länderna bryter mot dessa lagligt bindande åtaganden, det vill säga om de inte skickar in klimatplaner eller rapporter med rätt frekvens. Kommittén jobbar inte med strafförelägganden. Ett land som bryter mot sina åtaganden ska istället stödjas; få hjälp att åter kunna uppfylla dem.

Den stora utmaningen kvarstår, att leverera en ny industriell revolution

Jämte förhandlingarna om regelboken fördes en rad diskussioner och förhandlingar om den nu återstående utmaningen: att leverera klimatomställning på massiv skala. Omfattningen på de åtgärder som krävs för att nå målen i Parisavtalet skvallrar om inget annat än en stundande industriell och social revolution. Nya beteenden måste på plats. Energibesparingar, men också minskad efterfrågan genom exempelvis nya res- och levnadsmönster, behöver införas. Existerande och ny teknik för utsläppsbegränsningar ska rullas ut, för att fasa ut det fossila. Skogarna ska växa i omfång, inte krympa. Jordbruket måste ställas om för att binda mer kol i marken. Och helt ny teknik ska på plats för att i framtiden fånga in och lagra koldioxid.

I denna fråga nådde förhandlingarna i Katowice inte särskilt långt. Den så kallade Talanoa-dialogen erbjöd ett tillfälle till förhandlingar om ambitionshöjning. Dialogen, som tidigare gick under namnet ”den stödjande dialogen”, har pågått under hela 2018 i syfte att utvärdera var vi står, vart vi vill ta oss och hur vi tar oss dit. Under Fijianskt ledarskap vid COP23 organiserades dialogen i ett talanoa-format, ett format för att lösa konflikt som traditionellt använts på många önationer. En talanoa innebär att dela berättelser om ett visst tema i syfte att bygga förståelse och lyfta goda exempel. Efter ett år av ”talanoande” har en imponerande meny av möjliga sätt att öka ambitionsnivån i ländernas klimatarbete växt fram. Katowice erbjöd en möjlighet till förhandlingar om hur denna kunskapsbank ska förvaltas. Tyvärr blev skrivelserna om detta väldigt svaga; ländernas uppmuntras att ”överväga” resultatet från Talanoa-dialogen i sitt arbete med att uppdatera klimatplanerna.

Regelboken bör inte ses som lösningen, snarare början på en utmanande period av planerad, snabb och global omställning. Alternativet, att inte omfamna denna revolution, stavas också omställning. Att misslyckas med att begränsa den globala uppvärmningen innebär istället en forcerad, troligen illa koordinerad och helt klart betydligt mer kostsam omställning för att anpassa samhällena till effekterna av ett förändrat klimat.

Dagordningen för det kommande åren

På dagordningarna till partskonferensen för medlemmarna till Parisavtalet, CMA2, samt COP25, står flera svårlösta frågor, bland annat:

  • Regler för marknadsbaserat samarbete
  • Gemensamma tidsramar för framtida klimatplaner
  • Utveckling av samarbete kring kapacitetsbyggande

På dagordningen för COP26, år 2020, står också den ännu svårare frågan om ökade klimatfinansiella volymer efter 2025.

Inför partskonferenserna arrangerar António Guterras ett högnivåmöte, i september 2019. Guterras menar att mötet utgör en möjlighet för föregångsländer att ”höja ambitionsnivån och mobilisera de resurser som är nödvändiga för klimatomställningen.”

COP25/CMA2 kommer anordnas i Chile med förmöten i Costa Rica. Samtidigt har både Italien och Storbritannien uttryckt intresse för att arrangera COP26/CMA3.

COP25: Om inte Brasilien, så vem?

Vad sker i kölvattnet av att Brasilien dragit tillbaka sitt erbjudande om att anordna nästa års COP. Vi rätar ut frågetecknen.

Bakgrund: ordförandeskapet roterar mellan FN:s fem regioner (Afrika, Asien, Latinamerika och Karibiska övärlden, centrala och östra Europa samt västra Europa och övriga). Varje region föreslår själva en värdnation. Varje COP diskuterar sedan förslagen till kandidatur och beslutar om vart nästa COP skall hållas. Normalt inkommer endast ett förslag, ett förslag som välkomnas av COP. Om inga förslag inkommer arrangeras COP automatiskt – i enlighet med paragraf tre i de processregler som tillämpas – på platsen för Sekretariatets högkvarter, det vill säga i Bonn.

Att arrangera en COP är ingen enkel uppgift. I Sverige har det återkommande diskuterats om vi ska erbjuda oss att vara värdnation. Viljan finns, men slutsatserna från dessa diskussioner har hittills varit att Sverige saknar de förutsättningar som krävs för att kunna arrangera ett så omfattande möte. För att ge ett mått på omfattningen: antalet delegater som nominerats till mötet i Katowice överstiger 20,000.

Innebär Brasiliens tillbakadragande av sitt erbjudande nästa möte sker i Bonn? Det hade varit en naturlig slutsats givet de enorma utmaningar som det innebär att nu, med knappt ett år kvar till nästa COP, tackla uppgiften. Det får också stora budgetimplikationer; att arrangera en COP är långt från gratis.

Trots dessa utmaningar har fler länder från Latinamerika och den Karibiska övärlden visat sitt intresse för att arrangera COP25. Hittills har ett land, Costa Rica, officiellt erbjudit sig att vara värdnation. Men fler röster har hörts i informella diskussioner.

Hur denna situation sedan hanteras i praktiken är en öppen fråga. Vi kan inte förvänta oss att det land som slutligen tar sig an frågan kan lösa det helt på egen hand. Det troliga är att det kommer ske i partnerskap med andra organisatörer. Förutom de logistiska utmaningarna kostar det som sagt mycket pengar att arrangera en COP; Polen har lagt ut stora summer på sitt värdskap. Även på denna punkt är det troligt att den slutgiltiga värdnationen förmodligen söker stöd hos partners.