Etikettarkiv: Fridahl

Slutrapport från klimatförhandlingarna i Bonn

Mötet i Bonn är avslutat. Här kondenserar vi det viktigaste besluten:

  1. Parisavtalets regelbok: Detta beslut innebär en bekräftelse av att regelboken ska antas under COP24, att Klimatkonventionens sekretariat får mandat att utveckla en webbaserad plattform för att underlätta att överblicka hur arbetet fortskrider samt beredskap skapas för att extra förhandlingsrundor kan komma att behövas. Nästa förhandlingsrunda äger rum 30 april till 10 maj (Bonn). Beroende på resultatet från denna förhandlingsrunda ska den s.k. byrån för COP, CMP och CMA – som framförallt ska vara ett stöd till ordförandeskapet i processfrågor som behöver hanteras mellan de olika mötena – avgöra om ett extrainsatt höstmöte behövs eller om det räcker med förhandlingar i Katowice 3–14 december 2018 för att förhandlingarna om regelboken ska kunna slutföras (se kapitel 1 i beslut 1/CP.23).
  2. Talanoa: Under hela 2018 ska ländernas samlade klimatarbete utvärderas. Processen har fått namnet Talanoua-dialogen vilket på fijianska betyder ungefär ”samtal som hålls i syfte att lösa problem och lära av varandra”. Staterna kommer att fokusera på ”hur vi ligger till i klimatarbetet, vart vi vill nå och hur vi tar oss dit”. Tanken är att lyfta goda exempel på vars basis länderna kan öka sina ambitionsnivåer (se vårt fördjupande blogginlägg samt kapitel 2 i beslut 1/CP.23).
  3. Ambitionsnivå i klimatarbetet före 2020: Klimatarbetet innan 2020 – det år då Parisavtalet ska börja genomföras – seglade upp som en oväntat stor fråga under förhandlingarna i Bonn. Många fattiga länder uttryckte frustration över att de rika länderna inte ratificerat Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (2013–2020) och i övrigt visat otillräcklig ambitionsnivå. Nu har ordförandeskapet fått i uppgift att skicka begäran om ratifikation till berörda kontraktsparter och begärt att Klimatkonventionens sekretariat konsulterar FN:s generalsekreterare om andra sätt att främja ratificering. COP23 beslutade också att genomföra en översyn av ambitionsnivån i samband med COP24. Vi lär alttå få se ett stort fokus på dessa frågor även under nästa år (se kapitel 3 i beslut 1/CP.23).
  4. Handlingsplan för jämställdhet: Handlingsplanen innebär att krafttag nu skall tas för att integrera genusfrågor i Klimatkonventionens arbete. Det handlar bland annat om att öka kunskapen om genusdimensionen i genomförandet av klimatpolicy och -projekt samt att uppnå genusbalans och deltagande på lika villkor i Klimatkonventionens olika processer. En serie workshops – under kommande förhandlingsrundor 2018 och 2019 – ska hållas med fokus på: (a) skillnader i hur kvinnor och män drabbas av klimatförändringar; (b) hur genusdimensionen kan integreras bl.a. i arbetet med att anpassa samhällen, minska utsläppen, bygga kapacitet och jobba för ökad klimatfinansiering; och (c) vilka planer som finns för att uppnå genusbalans i staternas förhandlingsdelegationer (läs hela beslutet här).
  5. Plattform för ursprungsbefolkningar: plattformen inrättades i syfte att stärka ursprungsbefolkningarnas klimatarbete. Plattformen ska: (a) öka  kunskapsutbyten samt stärka och bevara traditionell kunskap; (b) öka kapaciteten bland ursprungsbefolkningarna att delta i Klimatkonventionens arbete; och (c) underlätta att ursprungsbefolkningarnas kunskap integreras i internationell och nationell klimatpolicy (läs hela beslutet här).
  6. Långsiktig finansiering: En rad beslut har fattats för att utvecklade länder ska öka transparensen i arbetet med att skala upp klimatfinansiering. Bland annat uppmuntras de att skicka in rapporter på temat. Ett mandat har också getts till Klimatkonventionens sekretariat att syntetisera dessa rapporter, men också att utforska sätt att hjälpa utvecklingsländer att bedöma sina behov av stöd (läs hela beslutet här).
  7. Jordbruk: Arbetet med frågor om jordbruk – inte minst sårbarhet och matsäkerhet – tar ett rejält kliv framåt. Fem workshops ska hållas i samband med kommande förhandlingsrundor. Dessutom har ett mandat givits för att diskutera hur resultaten från dessa workshops kan implementeras. Jordbruk har länge varit en svår fråga att hantera i förhandlingarna. Nu vankas nystart. Arbetsprogrammet döps efter en kulle på Fiji – Koroniva – som ligger fem meter över havet och som omges av jordbruk som är extra sårbara för effekterna av klimatförändringar (läs hela beslutet här).

En rad andra beslut togs också – till exempel döptes Klimatkonventionens klareringshus för försäkringar mot kostnader för väderrelaterade naturkatastrofer till ”Fiji-klareringshuset” – men de sju listade ovan är de mest centrala.

Inom så gott som alla områden gällande Parisavtalets regelbok så har text också förts vidare från den nyligan avslutade till nästa förhandlingsrunda. Texterna är visserligen långa och snåriga, men de kommer utgöra grund för fortsatta diskussioner istället för att förhandlarna måste börja om från början.

Vi hade önskat än mer konkreta texter men när staterna ska gå från att i ord och genom inskick uttrycka sina preferenser till att sammanställa dessa i gemensamma texter så sker vanligtvis det  som också skedde i Bonn; texterna sväller. Det hänvisas i förhandlingarna till ”ballongeffekten”, något som alla vill undvika så länge det inte sker på bekostnad av att just deras hjärtefrågor hamnar utanför den sprickfärdiga gummihinnan.

Nu gäller det att nästa förhandlingsrunda sakta men säkert lyckas pysa ut luften ur ballongen utan att de spricker. Texterna måste krympa – och helst också formaliseras i konkreta förhandlingstexter – för att skapa bättre förutsättningar för slutförhandlingar i samband med COP24.

Nu är det klubbat: Klimatförhandlingarna har avslutats och talanoa-dialogen inletts

Under de två veckor som klimatförhandlingarna pågått har det fijianska ordförandeskapet samtidigt först informella konsultationer om hur talanoa-dialogen ska utformas. Nu har klimatförhandlingarna avslutats. Beslutet från COP23 innebär också att dialogen är påbörjad.

Fiji, tillsammans med Polen, kommer att stå värd för dialogen under hela 2018, även i samband med COP24. Dialogen ska undvika konfrontation och uppmuntra samarbete, vara lösningsorienterad och involvera ett brett spektrum av aktörer. Målet är framförallt att främja ambitionshöjningar i klimatarbetet. Dialogen kommer också uttryckligen att fokusera på ambitionsnivån i perioden före 2020 och innehålla diskussioner både om klimatarbete och genomförandestöd.

Dialogen börjar med en förberedande fas. Stater, intressenter och expertorgan uppmuntras att arrangera Talanoa-aktiviteter under hela 2018. Detta inkluderar att genomföra analys vars resultat kan skickas in som underlag till staterna diskussioner i samband med SB48 i maj och COP24 i december. All input ska samlas på en webbaserad plattform. Deadline för inspel till diskussion i samband med SB48 är 2 april och underlag till diskussion i samband med COP24 är 29 oktober.

Under SB48 kommer staterna, i parallella tematiska rundabordssamtal, att diskutera en nulägesbeskrivning (vart står vi i dag), vart de vill ta sig (riktningen framåt) och hur de ska tas sig dit. Rapporterna från dessa diskussioner sammanfattas sedan i en syntes på vars basis ytterligare diskussioner kan föras och nya inspel kan göras inför COP24. Särskilt utrymme är också avsatt till att diskutera IPCC:s kommande rapport om 1.5°C. Under COP24 kommer sammanfattande diskussioner att föras varpå fokuserade rundabordssamtal kommer hållas om hur målen ska nås och hur ambitionsnivån kan skalas upp. Efter att dialogen stängs sammanfattas hela processen i en rapport.

Utformningen är alltså mycket bred – med fokus på alla Parisavtalets aspekter av klimatarbetet; utsläppsminskningar, anpassningsarbete och genomförandestöd. Och dialogen uppmuntrar alla typer av aktörer att komma med inspel.

Det finns få ledtrådar till hur utkomsterna (rapporterna och sammanfattningarna) ska användas. Kanske kommer några stater att fånga upp tråden att förhandla ett formellt beslut på basis av resultatet under COP24. Därom lär vi bli varse i sinom tid. För stunden är det istället dags att kavla upp ärmarna och jobba hårt på konstruktiva och lösningsorienterade inspel till dialogen.

Förutom talanoa-dialogen innebär beslut 1/CP.23 att fortsatt stort fokus – under COP24 – kommer att läggas på frågor om finansiering och ambitionsnivå i klimatarbetet innan 2020. Vi återkommer med en slutanalys under veckan som kommer.

Förhandlingarna drar ut på tiden över åsiktsskillnader om finansiering

Trots att klimatförhandlingarna är schemalagda att avslutas i dag så är flera frågor fortfarande olösta. Den gemensamma nämnaren är i de flesta fall finansiering.

Två grupper har visserligen kunnat stänga sina förhandlingar – de rådgivande organen för implementering (SBI) och för vetenskap och teknik (SBSTA) – som lyckades anta beslut eller slutsatser i de flesta frågor. Men även om SBI tvingades skicka några olösta frågor vidare till COP (bl.a. om rollen för den s.k. Finansieringskommittén) så har båda grupperna också lyckats samla åsikter i s.k. icke-papper för de flesta av sina dagordningspunkter. Det hade varit bra om texterna varit betydligt mer kondenserade och innehållit tydligare alternativ i frågor där förhandlarna inte är överens, men dessa icke-papper har i vart fall förts vidare till nästa session i maj. Det är bra, då slipper förhandlarna att börja om på blankt papper.

Nu pågår också slutförhandlingar (får vi hoppas) under den rådgivande arbetsgruppen för Parisavtalet (APA) och COP. Att dessa ännu inte är klara innebär att det förmodligen kommer bli rejält med övertid för förhandlarna. Samtidigt som SBI och SBSTA stängt och ytterligare förhandlingar pågår bakom lyckta dörrar så håller de olika beslutsfattande organen – inklusive Partskonferenserna till Klimatkonventionen (COP) och Kyotoprotokollet (CMP) – plenumsessioner för att anta de beslut som redan förberetts. Precis innan lunch antogs till exempel beslut om en plattform för ursprungsbefolkningar, om skador och förluster och om en handlingsplan för jämställdhet.

Det går alltså skapligt i delar av förhandlingarna. Svårigheterna ligger som sagt framförallt i frågor relaterade till finansiering.

Anpassningsfonden (AF): Denna fråga handlar bl.a. om när ett beslut ska fattas om att AF ska tjäna Parisavtalet (eller inte). Här vill utvecklade länder reda ut frågetecken t.ex. rörande hur överlappningar mellan AF och den Gröna klimatfonden ska undvikas innan beslutet fattas. Dessutom är beslutet inte förväntat förrän 2018. Utvecklingsländerna vill tidigarelägga beslutet redan till COP23 i Bonn, och reda ut detaljerna i efterhand. De menar att det är viktigt för att upprätthålla en balans i förhandlingarna om å ena sidan utsläppsminskningar och å andra sidan anpassningsåtgärder.

Gröna klimatfonden (GCF) och den Globala miljöfaciliteten (GEF): Här klagar många av världens fattigaste länder på att det är för svårt att få tillgång till de pengar som avsatts i fonderna. De lyfter Anpassningsfonden som ett föredöme och påpekar att även om det finns stöd att söka från GCF och GEF så är ansökningsprocessen ofta snårig och tar lång tid. Fattiga länder vill därför ha skrivelser om att förenkla för dem att få tillgång till hela utbudet av fondernas finansiella instrument.

Att mäta och rapportera klimatfinansiering: En av de snårigaste frågorna tycks vara ett beslut kring COP:s dagordningspunkt 10(f) om hur klimatfinansiella flöden ska mätas och rapporteras. Frågan relaterar till Parisavtalets artikel 9.5 som lyder:

Developed country Parties shall biennially communicate indicative quantitative and qualitative information related to paragraphs 1 and 3 of this Article, as applicable, including, as available, projected levels of public financial resources to be provided to developing country Parties. Other Parties providing resources are encouraged to communicate biennially such information on a voluntary basis. 

Afrikagruppen trycker på för maximal transparens och förutsägbarhet. Det är inte så lustigt med tanke på att det, som vi tidigare rapporterat, saknas en samsyn i hur begreppet klimatfinansiering ska definieras. Den frågan är svår att enas om. Genom att jobba bakvägen – genom ett detaljerat regelverk för hur klimatfinansiering ska mätas – så går det också att komma åt frågan om hur begreppet definieras. Många utvecklade länder motsätter sig denna strävan, vilket gör frågan mycket komplicerad. Dessutom vill många utvecklingsländer ha ökad förutsägbarhet i klimatfinansiella flöden, men det försvåras bl.a. av att nationella budgetprocesser endast sträcker sig över ett år och att löften på längre sikt endast kan bli indikativa. Å andra sidan har Sveriges nuvarande regering visat att förutsägbarhet är möjligt; Sveriges löfte om 4 miljarder SEK till Gröna klimatfonden som annonserades 2014 har nu levererats över en fyraårsperiod. Behovet av ökad transparens kopplar också till frågan om att skala upp den långsiktiga mobiliseringen av klimatfinansiering bortom de tidigare utlovade 100 miljarder US$ per år från 2020 och framåt.

Med ökande krav på utvecklingsländernas arbete med utsläppsminskningar utan att samtidigt veta vad klimatfinsniering betyder – och med en fortsatt närvarande besvikelse över att utvecklade länder inte menade offentligt finansierade ”bidrag” då de 2009 lovade att ”mobilisera” klimatfinansiering – så är det svårt att bygga den tillit i förhandlingarna som krävs för att våga fatta långtgående kompromissbeslut.

Öka ambitionsnivån: Icke-statliga aktörers påverkan

Klimatförhandlingarna sprudlar av aktivitet. Över 11 000 statsrepresentanter är registrerade. Ytterligare 6 000 observatörer är på plats, jämte 1 600 representanter för media. Därtill kommer tusentals deltagare vid sidoaktiviteterna i nära anslutning till förhandlingsområdet.

Men spelar de ickestatliga aktörerna någon roll? Svaret är mångfacetterat. Icke-statliga aktörer skapar opinion, bidrar med analys, implementerar beslut, förmedlar vad som pågår (t.ex. denna blogg), stödjer emellanåt framförallt fattiga länder i att ta fram positioner och mycket mer.

Figur | Antal registrerade representanter per aktörkategori

Ett bra exempel utgörs av Climate Action Tracker som dagarna släppte sin nya analys om hur ambitiösa de olika ländernas klimatplaner (NDC:er) är. Marocko och Gambia toppar listan, tätt följd av fem särskilt sårbara länder (Butan, Costa Rica, Indien, Etiopien och Filippinerna).

Analysen har lett till att Filippinerna i dagarna annonserade att de ämnar revidera sin NDC. De ska, enligt senator Loren Legarda, göra allt som står i deras makt för att hamna i samma kategori som de mest ambitiösa länderna, vars klimatplaner anses kompatibla med ett scenario för att begränsa den globala medeltemperaturen till 1,5°C.

Det är ett fantastiskt exempel på hur icke-statliga organisationer, genom analys och opinionsbildning, kan påverka staterna att jobba för att höja ambitionsnivån i sitt klimatarbete.

Figur 2 | CAT:s bedömning av den Filippinska klimatplanen (NDC)

 

Syrien ratificerar Parisavtalet

Parisavtalet har fått sin 170:e kontraktspart: Syrien. Både Nicaragua och Syrien – som tidigare inte skrivit under Parisavtalet – har nu ratificerat i samband med klimatförhandlingarna. Ytterligare 27 länder har skrivit under avtalet och  förväntas därmed så småningom att ratificera. I och med Syriens ratificering är USA numera alltså det ända landet i välden som uttryckligen tar avstånd från avtalet – samtliga andra länder har antingen ratificerat eller skrivit under avtalet.

Om USA fullföljer sitt påannonserade utträde så kommer det att träda i kraft först i sent hösten 2020, bara några månader innan Trumps nuvarande ämbetsperiod löper ut.

Halvtid i Bonn: hög tid att [återfå][återta]* momentum

Klimatförhandlingarna har passerat halvtid, åtminstone om hänsyn inte tas till att mötet med största sannolikhet kommer att avslutas långt efter utsatt tid. Mötet ska sluta på fredag kväll men risken är stor att det drar ut en hel del på tiden.

Men redan imorgon förväntas tre rådgivande förhandlingsorgan stänga sina möten. De ska då leverera sina förslag till beslut till de beslutsfattande partskonferenserna under de tre avtalen (Klimatkonventionen, Kyotoprotokollet och Parisavtalet).

Flera delegater uttrycker nu stor frustration över att den positiva tempoväxling vi noterade under förra sessionen nu tycks förlorad. Många av förhandlingsgrupperna har fört konstruktiva och klargörande samtal men parterna är fortfarande långt ifrån kompletta och tydliga bilder av var positionerna konvergerar och – i de fall de divergerar, vilket är på otaliga punkter – hur alternativen till positioneringar ser ut.

Förhandlarna kämpar just nu med att undvika beslut i stil med ”vi har diskuterat frågan om [vad det nu är] och beslutar att fortsätta diskutera frågan om [vad det nu är] under nästa session”. Denna typ av beslut gör att kommande förhandlingar måste starta med blankt papper. Det vore en stor förlust för årets förhandlingsrunda eftersom framsteg trots allt har gjorts. Förhoppningen är att under eftermiddag och kväll hitta konstruktiva lösningar som möjliggör att besluten också hänvisar till alla de informella dokument som är i omlopp. En hänvisning till ett informellt dokument gör det nämligen möjligt att ta upp tråden igen under nästa session snarare än att börja om från början.

Nu behövs konstruktiva lösningar. Många grupper börjar tala om beslut om regelboken som samtidigt innehåller mandat till nya förhandlingar. En del grupper går också ”off-line” eller ”under mark” för att medla i centrala konflikter. Ibland kan det räcka att kompromissa mellan ett fåtal parter med ovanligt starka åsikter. Ytterligare andra grupper försöker kopiera och anpassa förslag på texter från liknande men mer framgångsrika grupper.

Ett exempel på det senare är förhandlingarna om ett register för staternas anpassningsarbete (Adaptation Communications, AC). Dessa förhandlingar bör vara några av de enklaste men har komplicerats av misstag från ordföranden. Nu föreslår Kina att förhandlingarna om NDC-registret, vilka gått mycket bättre, används som förebild. Förslaget är att kopiera den informella texten från dessa förhandlingar och ersätta alla referenser till ”NDC” med ”AC”.

Samtidigt är detta förslag också ett exempel på hur allting i förhandlingarna hänger ihop. Kina har klargjort att om det inte går att hitta en lösning om text kring AC-registret så kommer de inte heller att stödja att texten om NDC-registret förs vidare till nästa session. Med mängder av parallella dagordningspunkter blir denna typa av förhandlingsstrategi både förståelig och väldigt försvårande.

Även om vissa informella texter nu börjar bli otroligt långa så är det av yttersta vikt att detta möte för dem vidare till nästa session. Om grupperna misslyckas med detta kommer det vara i det närmaste omöjligt att enas om en regelbok under COP24 i Katowice om drygt ett år.

__________________________________________________
* Hakparenteser används i förhandlingarna för att signalera att visa på alternativa formuleringar i text där förhandlarna inte ännu kommit överens.