Etikettarkiv: Goldmann

Talanoa: Snacka duger inte

Onsdag eftermiddag avslutades Talanoa-dialogen. Ordet kommer från COP23 då värdlandet Fiji introducerade konceptet, som står för en inkluderande, deltagande och öppen dialog där ska nå kloka beslut för det gemensamma bästa. UNFCCC anger att ”Under processen i Talanoa-dialogen kommer parterna att bygga förtroende och fördjupa kunskap genom empati och förståelse.” Den som vill har i två omgångar under året kunnat lämna in sina förslag till denna dialog, med över hundra sessioner runt om i världen. Talanua kulminerade nu i att 138 länder och 42 icke-statliga organisationer i dialogform och rundabordssamtal på COP försökt finna en väg framåt, med fokus på att skärpa klimatkraven.

Det är lätt att ha stor sympati för talanoa-processen, men när man lyssnar på inläggen, är det lätt att förstå att COP-ordförande och FN:s generalsekreterare ursäktar sig så fort de inlett sessionen, och lämnar mötet. Det vi sedan hör från de länder och förhandlingsgrupper som medverkar, är i princip samma som i inledningsanföranden. De icke-statliga organisationerna är också förutsägbara, även om det fortfarande är uppfriskande att höra näringslivet (BINGO) uppmana regeringar att skärpa sina åtaganden för att nå nettonoll i utsläpp så fort som möjligt, helt i linje med vad miljöorganisationerna (ENGO) genom Climate Action Network (CAN) efterlyser. För oss som inte upprörs över att också unga får höras i klimatsamtalet, är det också välgörande att se två barn med lika delar blyghet och tydlighet adressera klimatmötet; ni måste skärpa er!

Vad som händer med talanoa framgent är inte helt givet. COP23-ordförande Voreqe Bainimarama angav att ”nu måste dialogen vra över, och vi övergår till Talanoa Call for Action”, men flera vill att konceptet ska fortsätta, på nästa COP och på klimat-toppmötet nästa höst. Sverige och Costa Rica har en särskild roll i att utforma vad som ska hända framgent – vi återkommer när det klarnar!

Mattias Goldmann

COP: EU presenterar skärpt 2050-mål, men ingen väg dit

Idag presenterar EU-kommission sitt förslag till långsiktig klimatstrategi på COP. I dessa dagar är det en välkommen och viktig signal att de utgår från att vi ska klara att begränsa uppvärmningen till 1.5°C, alltså det högre målet och det som IPCC i sin av USA inte välkomnade rapport visar hur det kan ske.

EU:s förslag innebär nettonoll i klimatpåverkan 2050, en tydlig skärpning jämfört med tidigare målet på 80% till 2050. Nettonoll betyder inte nollutsläpp, eftersom utsläpp kan buffras i hav och skog, utan betyder ungefär 93% minskade utsläpp. Många frågor till EU på COP rör målen för 2030, som inte föreslås skärpas, vilket innebär en väldigt snabb utsläppsminskning efter år 2030 och högre ackumulerade utsläpp än om delmålen skärps. Kommissionen säger nästan uttryckligen att man inte vill öppna förhandlingar om 2030-målet för att man riskerar att det nuvarande urholkas. Kommissionen anger att utsläppen förväntas minska med 46% med existerande styrmedel 1990-2030, alltså mer än målet på 40%, delvis genom att förnybarhetsmålet, effektiviseringsmålet och andra mål och policies ”bakvägen” skärper klimatarbetet.

Vissa EU-länder, som Nederländerna, och Europaparlamentet föreslår ett mål på minst 55 %, och bland annat Naturskyddsföreningen kräver att EU uttalar ett sådant mål här på COP. Det kommer inte att hända, eftersom medlemsstaterna i ministerrådet inte medverkat i processen och inte gör så på COP heller. En ”best case” kan då vara att EU till nästa år skärper sitt NDC-utsläppsåtagande, och att de tidigt uttalar att det kommer att ske vilket ökar trycket på andra länder att göra så. Det vore i linje med den förhoppning om skärpta NDC:s 2020 som bl.a. Sverige uttryckt, och som vore rimligt givet IPCC:s tydliga rapport om 1.5-gradersmålet och UN Environments Emissions Gap, som visar att vi med nuvarande mål är på väg mot tre graders temperaturhöjning eller mer.

Mattias Goldmann

Polsk elektromobilitet: Mål en miljon elbilar 2025

COP24-ordförandelandet Polen får mycket kritik för sitt kol, men de har också en ny elektromobilitetslag med målet en miljon elbilar till 2025 – och en rad incitament för att göra det möjligt. Upphovsmannen är samma minister som nu är ordförande för COP24!

Försiktigt uttryckt så har Polen inte alltid varit en starkt pådrivande kraft i klimatarbetet på EU- och FN-nivå, även om delar av den polska regeringen bedyrar att man tvärtemot oberoende analytikers bild kommer att klara klimatmålet inom EU för år 2020. Klimatet är inte heller i fokus för elbilssatsningen, utan luftkvaliteten. I nästan alla Polens större städer är luften tidvis så dålig att den bryter mot EU:s bindande luftkvalitetsnormer för både kväveoxid och partiklar. På nationell nivå står energisektorn, framför allt förbränningen av kol – inklusive uppvärmning av enskilda hushåll -, för merparten av luftföroreningarna och trafiken för bara 12 %, men i Warszawa står bilen för 60 %.

Elbilar kan också öka intresset för att investera i det sedan länge dåligt underhållna elnät och bidra till att bättre balansera elnätet. I nuläget handlar det om att öka efterfrågan på el nattetid – då elbilar kan laddas – medan det längre framåt handlar mer om att lagra tillfälligt elöverskott från framtida havsbaserad vindkraft, anger Polityka Insight i rapporten ”Silent revolution in the energy sector”.

EU är orsak och verkan
EU-kommissionen har återkommande markerat mot medlemsstater – även Sverige – att fortsatt olagligt dålig luft på sikt leder till dryga böter, vilket är en viktig drivkraft för omställningen. Också EU:s krav på att alla medlemsländer ska ha en alternativ-bränslestrategi var varit viktigt; här har Polen varit mer ambitiösa än Sverige, som fick underkänt från kommissionen. Eldrift, fordonsgas (CNG) och vätgas är EU:s prioriterade alternativa drivmedel, och också de som – i denna ordning – nu lyfts av Polen.

Målet: Egen industri
Polen hade fram till nittiotalet en egen bilindustri, som tillverkade bilar med namn som Polonez och Polda. Idag är tillverkningen större men de egna märkena borta. Det vill Polen råda bot på med hjälp av elbilarna; med statligt stöd ska en mindre, helt ny elbil tillverkas i Polen från 2019, hoppas man. Dessutom vill man att nya företag ska växa fram inom innovativ bildelning, med elbilen som grund.
På bussidan ligger man bättre till; Solaris säljer elbussar på många marknader och Volvo har all sin busstillverkning för Europa i Polen. Alla deras stadsbussar är nu elektrifierade i någon form.
I Polen finns också storskalig batteriproduktion för elfordon, inklusive NorthVolt som börjar montera batterier här. Polen vill nu ta steget och bli tillverkare från grunden, och kan dra nytta av att EU är alltmer oroliga att hamna på efterkälken i batterifrågan.

Ambitioner och stimulans
Målet en miljon elbilar 2025 uttrycks inte i lagen, men återkommande av regeringen. Det ska uppnås genom en rad konkreta satsningar:

Elbilar befrias från accis som annars står för en stor del av nya bilars kostnad i Polen, beroende på bilens cylindervolym. Beroende på bil och jämförelseobjekt blir stimulansen väl så stor som den svenska elbilspremien/bonusen. Momsbefrielse, som i Norge, har diskuterats men ingår inte i nuläget, däremot kanske närmare år 2025.

 Elbilar ska få köra i bussfilen och parkera gratis, vilket ju visat sig vara en viktig och kostnadseffektiv del av Norges elbilsboom och vilket en rad polska städer redan infört. I motsats till Norge anger Polen dock inget slutdatum eller maxantal elbilar för stimulansen.

Laddplatser: 2020 ska det finnas 6400, delfinansierade av staten. Om målet inte är i det närmaste uppfyllt i slutet av 2019, ankommer det på kommunerna att komplettera med vad som saknas. Kommuner med över en miljon invånare och minst 600 000 fordon ska ha minst 1000 laddplatser vid 2020 års utgång, de med över 300 000 invånare minst 210 laddplatser, över 150 000 invånare ska ha 100 och över 100 000 ska ha 60 laddplatser.

Miljözoner för personbilar får införas av kommunerna, där de som inte uppfyller kraven antingen förbjuds från att köra in eller måste betala 30 PLN, cirka 75 kronor för passagen.

Offentlig upphandling går före. Statliga myndigheter ska nå 10 % elbilar i sina flottor 1 januari 2020 och 20 % 2023. Kommuner med upp till 50 000 invånare ska nå minst 30 % elbilar i sin totala flotta, och kollektivtrafiken ska till minst 30 % drivas med el eller fordonsgas, i linje med EU-kommissionens inriktning för offentligt upphandlade transporter som nu förhandlas. Andelen nollutsläppsbussar ska vara 5 % från 1 januari 2021, 10 % 2023 och 20 % 2025.

Laddplatser. Offentliga byggnader, flerfamiljshus och externa parkeringsplatser i större kommuner ska utrustas med laddpunkter med en effekt på minst 3,7 kW.

Statligt stöd. År 2018 anslår regeringen 4 010 000 PLN för elektromobilitet, vilket år 2020 når 13 716 000 PLN för att därefter kraftigt minska och sedan åter höjas, till 19 689 000 PLN år 2025(1 PLN = 2,43 kr), varefter stödet fasas ut till år 2027.

Böter. Nio böteskategorier med nivåer upp till två miljoner PLN (ca 4.5 miljoner kronor) för de som inte uppfyller kraven.

Läs mer här

Storbritannien: 100 miljoner pund till förnybar energi Afrika

Bäst som alla räknat ut Storbritannien, så ökar de kraftigt finansieringen för förnybar energi där den kanske gör som störst skillnad – i Afrika söder om Sahara.

Brittiska regeringen genom energi- och ren tillväxtminister Claire Perry meddelar idag på COP24 en betydande ökning av finansieringen för Renewable Energy Performance Platform, med 100 miljoner pund som går till upp till 40 nya förnybara energiprojekt i Afrika söder om Sahara. Medlen ska fördelas de kommande fem åren, med fokus på småskaliga sol-, vind-, vatten- och geotermiska anläggningar som ska ge ny eller förbättrad tillgång till ren energi för upp till 2,4 miljoner människor per år. Utsläppen ska därmed minska med totalt omkring tre miljoner ton koldioxid, motsvarande nästan en miljon bilar.

”Hemma är vi världsledande för att minska utsläppen samtidigt som vi i utlandet visar vårt internationella ledarskap genom att ge länderna en hjälpande hand att byta till grönare och renare ekonomier”, sade Perry, som också betonade de många gröna jobben som skapas. Satsningen är är en del av Storbritanniens åtagande att investera 5,8 miljarder pund i internationell klimatfinansiering senast 2020.

Stödet går till REPP, Renewable Energy Performance Platform, som redan har 18 förnybara energiprojekt i Afrika, bl.a. vattenkraft i Kenya, solenergi i Tanzania och mini-nät i Nigeria.

Den brittiska regeringen har också stöttat länder som är utsatta för klimatförändringar att delta i COP-förhandlingarna, bidragit med 45 miljoner pund till NAMA-faciliteten, och ytterligare 1 miljon pund för Global Innovation Lab, som syftar till att hjälpa innovativa klimatfinansieringsförslag att snabbare nå genomförandefasen.

Satsningen kan vara värdefull ur tre perspektiv:

  • Storbritannien visar att de varken tappat klimatambitionerna eller sitt internationella engagemang med Brexit.
  • Britterna ökar trycket på andra aktörer att leverera mer av klimatfinansiering – på samma sätt som Sverige gör med sitt stöd till Anpassningsfonden och LDC-fonden.
  • Britterna visar genom att ge pengar till REPP att att internationell klimatfinansiering inte alltid måste gå genom de officiella FN-kanalerna; låt kostnadseffektivitet och snabbhet vara avgörande!

Mattias Goldmann

Modeindustrin är med: klimatneutralt 2050-initiativ

43 ledande företag lanserar på COP Fashion Industry Charter for Climate Action, med klädmärkena bl.a. H&M, Burberry, Esprit, Guess, Gapm Hugo Boss, Levi Strauss, Puma SE och Stella McCartney (bilden), transportören Maersk och WWF International. Initaitivet har 16 principer och mål, som ska leda till klimatneutralitet 2050. Produktionen ska bli fossilfri, transporterna effektivare, dialogen med konsumenterna bättre och arbetet med den finansiella sektorn intensifieras. På vägen dit ska utsläppen till 2030 minska med 30%, jämfört med 2015 eller senare. Alla tre scope ingår, alltså även t.ex. transporter och tillförd energi. UN Climate Change ska övervaka att målen efterföljs.

Läser man UFCCCs sammanfattning så ska kol inte längre användas i egna anläggnignar efter år 2025, men läser man den faktiska chartern (finns inte på nätet än) så är det mer försiktigt; ”As soon as possible and latest by 2025, commit to not installing new coal-fired boilers or other sources of coal-fired heat and power generation”. I gengäld får det sägas vara rejält tufft att ha med hela scope tre, som med en vid tolkning också inbegriper hur kläderna används.

USA håller kol-seminarium, Keep It In The Ground avbryter med sång

Under måndagen höll USA det kanske hetast emotsedda seminariet eller sidoeventet på COP. Syftet var enligt US State Department att ”showcase ways to use fossil fuels as cleanly and efficiently as possible”. Upplägget påminde om USAs seminarium på COP23 i fjol, och är ett led i USAs strävan att skapa en fastare konstellation av länder med stora fossilbränsleindustrier, i linje med hur USA, Saudiarabien, Kuwait och Ryssland inte kunde ”välkomna” IPCC:s 1.5 gradersrapport. Det är också i linje med hur USA:s naturvårdsverk EPA förra torsdagen, mitt under COP, ändrade reglerna så att kolkraftverk tillåts släppa ut 35% mer koldioxid; 1900 pund per MWh mot 1400 pund under Obamas regler som var en del i att över 250 kolkraftverk stängts sedan 2010.

Om USA lyckades med sitt uppsåt eller inte beror på vem man frågar. Seminariet var fullsatt, men till stor del av #Keepitintheground som efter en stund avbröt mötet för att fredligt men ljudligt protestera och markera att klimatmålen förutsätter en mycket snabb minskning av användningen av fossila bränslen. Därmed blev detta sideevent måndagens snackis, och kanske har delar av miljörörelsen och kollobbyn i alla fall något gemensamt; önskan om konfrontation och synlighet?

Se Keep It In The Ground här och bestäm själv om du vill sjunga med! Själv är jag skeptisk mot att avbryta seminarium och konferenser, men när det sker så här snyggt och dessutom mot den aktör som kanske mer än någon annan försvårar förhandlingarna är det svårt att inte känna sympati.

Sverige öppnar klimatplånboken – och förhandlingarna?

Sverige ger 55 miljoner till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden för de minst utvecklade länderna – kan det bidra till att öppna upp förhandlingarna?

Som på så många andra COP:s är finansieringsfrågan helt central för att komma framåt i andra frågor; det är sättet många utvecklingsländer och miljöorganisationer mäter vilka ambitioner länder med höga utsläpp verkligen har att göra bot och bättring. År 2020 ska ju de globala klimatfinansieringsströmmarna vara uppe i 100 miljarder dollar per år, och från 2025 ska ett nytt mål med minst samma summa per år slås fast (Läs UNFCCCs beskrivning här). Framför allt vissa u-länder vill redan nu slå fast 2025-skrivningarna, men det är inte realistiskt – bland annat eftersom förhandlarna fortsatt inte är ense om hur man räknar till 100; vad ingår i internationell klimatfinansiering?

Oenigheten gör det än viktigare att visa framsteg i praktisk handling, och Karolina Skog, miljöminister i övergångsregeringen, fick i COP-plenaren applåder för att Sverige skjuter till 55 miljoner kronor till Anpassningsfonden och lika mycket till LDC-fonden för de minst utvecklade länderna. Det är inga enorma summor, men i en tid då diskussionen mer präglas av att USA drar sig ur sina finansiella åtaganden och lämnar ett stort hål efter sig, är det mycket välkommet. Eftersom pengarna anslogs redan i vårändringsbudgeten (”VÄB18” som Karolina Skog skriver i sin tweet till oss), beslutades de innan valet – men det är nog klokt att annonsera det på COP eftersom det sätter press på andra att också annonsera nya eller utökade stöd. Ingen ska tro att 110 miljoner kronor i sig öppnar förhandlingarna, men tillsammans med andra länders finansieringslöften kan det vara en välgörande nyckel för de sista dagarna.

I Fores guide till COP24 finns båda fonder beskrivna, och många beskriver åtminstone Anpassningsfonden som obyråkratisk och snabbfotad. LDC-fonden är per definition förbehållen LDC-länder, där det kan vara intressant att notera att det inte specifikt handlar om hur fattigt landet är, utan också om bl.a. andelen läskunniga vuxna och ekonomisk sårbarhet. Flera länder som uppfyller kriterierna har vägrat vara med; Ghana, Papua Nya Guinea och Zimbabwe. I nuläget är 47 länder med.

Vi återkommer om andra finansieringslöften, inklusive Gröna Klimatfonden, samt förstås om konkreta skärpningar av utsläppsåtaganden ges.

Mattias Goldmann

Uppdatering: COP på paus – ett chicken race som tar allt längre tid

FN sägs tillämpa ”stop the clock”. Mötet ska sluta idag fredag, så hur länge det än dröjer utanför förhandlingsrummen är det fortfarande fredag inne på COP. Klimatmötet COP17 i Durban höll på till söndag förmiddag. I nuläget är de offentliga delarna av förhandlingarna på paus medan de mest centrala förhandlarna i mindre, slutna rum försöker lösa de återstående knutarna. En central sådan är Anpassningsfonden; i vad mån den ska arbetas in i Parisavtalet och när det ska ske. Andra knutar, såsom GEF (Global Environment Facility, under Världsbanken), har lösts under eftermiddagen, men innan alla är lösta kan vi inte gå in i pleniren för att steg för steg klubba igenom de olika avsnitten av klimatförhandlingarna.

Å ena sidan är det förstås futtigt att diskutera sluttider för mötet; det viktiga är ju att få bra beslut som alla kan stå för – inte att bli klara till en viss tid. Å andra sidan är oförmågan eller oviljan att bli klar i tid ett tecken på något; att alla parter har spelat ungefär samma spel 23 år i rad och därför håller fast vid sina initiala positioner allt längre. Ett slags globalt chicken race med klimatet som gisslan. Och denna gång handlar det inte bara om hur långt in på helgen ”fredag” håller på, utan i vad mån frågor helt enkelt skjuts på framtiden – i en annan bloggpost har vi skrivit om att det i alltför hög grad präglat denna COP.

Och att mötet drar ut på tiden betyder att allt färre är kvar för att fatta besluten, och för att observera processen. Många av ministrarna har åkt hem, Sveriges klimatminister Lövin igår torsdag, och vi ser alltfler som med reseväskor checkar ut från konferensen en sista gång. Därtill vet vi förstås att beslut som tas långt in på natten, eller nästa morgon efter förhandlingar natten igenom, riskerar att vara en smula mindre perfekta än annars. Men dit är det ännu långt; jag gissar att vi blir klara medan det ännu är fredag kväll. Och då menar jag inte bara FN-tid utan även den tid övriga världen tillämpar.

Klimatmötet och transporterna

Transportfrågorna har alltmer kommit in i FN:s klimatarbete, framför allt genom att:

  • Kopplingen till energifrågan blivit tydligare, främst genom elektrifieringen av transporter
  •  Länder i högre utsträckning själva tar ansvar för sina klimatåtaganden, genom NDC:er, där transporter är en viktig utmaning som alltfler tar upp
  • Transporter är en naturlig utgångspunkt för samverkan mellan staten och icke-statliga aktörer.
  • Klimatanpassningen på senare tid fått en tydlig transportkoppling genom att vägar och järnvägar behöver säkras mot extremt väder.

I 2030-sekretariatets tidigare sammanställning av alla världens länders klimatåtaganden fann vi att allmänt hållna åtaganden inom transportsektorn är mycket vanliga, liksom omställning
från fossil till förnybar energi. Åtgärder inom transporter på land är mycket vanligare än för sjöfart och flyg, och elektrifiering nämns oftare än biobränslen eller minskat transportbehov.

På finansieringssidan har Gröna Klimatfonden ännu inte finansierat ett enda transportrelaterat projekt, inte heller Anpassningsfonden, medan GEF har en rad sådana projekt. Det är istället i de frivilliga, icke-statliga initiativen vi ser mycket konkret hända på transportområdet. En viktig startpunkt var när FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon 2014 uppmanade till konkreta icke-statliga transportsatsningar inom klimatarbetet. Lima Paris Action Agenda på COP20 samma år hade 15 transportinitiativ, vilket på COP22 år 2016 utvecklades till Marrakech Partnership for Global Climate Action (MPGCA), med totalt 21 transportinitiativ.
Enligt IEA skulle dessa satsningar sammantaget inte bara ge stor klimateffekt utan också vara mycket lönsamma för både konsument och samhälle i form av minskade utgifter för energianvändning.

På COP23 var fokus mer på att utveckla och konkretisera de befintliga initiativen, även om också några nya tillkom. Initiativen finns samlade här http://www.ppmc-transport.org/transportinitiatives/, nedan presenterar vi några av de mest relevanta varav de flesta är öppna för den aktör som vill ansluta sig och uppfyller inträdeskraven:

COPs vinnare och förlorare: 2 gånger Topp-5

Jag vet, det är lite kvällstidningsaktigt, men jag kunde inte hålla mig, här är fem vinnare och fem förlorare från COP22 i Marrakesh.

Vinnare

  1. Parisavtalet. Ibland behövs det en yttre fiende för att man ska stå upp för det man har, och denna gång gjorde valet av Trump mitt i klimatförhandlingarnas första vecka att hela världen samlades kring Parisavtalet. Även om framstegen i att konkretisera det var små, är avtalet som sådant kraftigt stärkt.
  1. Klimatanpassning. Efter att i alla år varit ”lillasystern” till utsläppsminskningar, var klimatanpassning COP22:s stora vinnare. Hur den relativt lilla Anpassningsfonden ska hanteras framgent var en av förhandlingarnas stora knäckfrågor, medan den stora Gröna Klimatfonden redovisade att man satsar mer på anpassning än utsläppsminskning. Också valet av nästa års COP-värd Fiji, en önation som känner av klimatförändringarna völdigt starkt, signalerar klimatanpassning.
  1. NDCs. Alla räknar på ländernas klimatåtaganden, alla funderar på hur de ska jämföras, hur och när de ska kunna skärpas… på mycket kort tid har denna beståndsdel ur Parisavtalet blivit en helt självklar del i hur vi värderar länders klimatambitioner, hur vi hittar ingångar för näringslivet att göra gröna affärer och hur vi bedömer möjligheten att klara ”väl under två grader”

4. Carbon clubs. På ett COP där procedur- och tekniska frågor dominerar, är initiativen som lanseras strax intill de formella förhandlingarna extra viktiga. På COP22 slogs nytt rekord i sådana initiativ, och många var stora och viktiga, som samarbetet för att stärka klimatåtaganden (NDCs), samarbetet kring 2050-mål eller samverkan för att nå 100% förnybar energi. UNEP visade redan före COP att ”carbon clubs” kan få stor betydelse för att klara utsläppsmålen, det är ännu tydligare efter Marrakesh

5. Näringslivet. Flera av de viktigaste initiativen i anslutning till COP var starkt näringslivsdrivna, och sällan har näringslivet varit så populärt som när över 300 företagsledare skrev ett COP-brev till Donald Trump där de uppmanade honom att medverka i, snarare än motverka, klimatarbetet.

Förlorare

  1. Trump. Det tog inte många timmar efter att Trump valts, så hade såväl förhandlingsledare från jordens alla hörn som företagsledare från näringslivets alla grenar tagit avstånd från Trumps klimatskepticism. Hans hot om att lämna klimatförhandlingarna fick mycket mindre negativ inverkan på förhandlingarna än många förutspått, och gav många en extra sporre att visa upp ett tydligt klimatengagemang.
  1. Öppenheten. Sällan har ett COP varit så slutet. Förhandlande länder upplevde att de fick mindre information än tidigare, Marockos eget högtidlighetsdokument var inte tänkt att förhandlas alls, observatörer fick mindre tillgång till mötena än förut och uppenbart fredliga manifestationer som CAN:s Fossil of the Day fick inte genomföras som förr. Denna jämförelse gäller inte bara med Paris, utan också t.ex. med COP i Qatar, som ju inte heller är ett under av öppenhet generellt, men som var mycket öppnare som COP.
  1. Gröna Klimatfonden. Ropen ”fill the fund” gällde inte längre gröna klimatfonden, vars tält mitt på COP:s huvudstråk ofta stod tomt. Fonden redovisade förvisso hur medlen tänks spenderas, men alltfler i korridorerna undrar hur smart det egentligen var att gå ”all in” på en fond som vi inte vet om den kan leverera, som inte har egen utförandekapacitet och som har skyhöga overhead-kostnader. Sverige var inte ensamma om att diskret markera ett begynnande ifrågasättande genom att ge medel till diverse andra fonder, men inte GCF.
  1. Kyotoprotokollet. På COP i Doha 2012 var den stora stridsfrågan att få till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, som är det internationella klimatavtalet fram till år 2020. Men det är ännu inte ratificerat, och skrivningarna från COP22 om att det är ”urgent” att anta KP2 möts med en gäspning även i Sverige som inte har några planer på att göra det.
  1. Västsahara. Inför COP trodde många att det skulle bli en diskussion om Marockos ockupation av Västsahara, särskilt som en stor del av Marockos (i övrigt mycket positiva) satsning på förnybar energi sker där. I Sverige har både miljöpartiet och socialdemokraterna kongressbeslut på att erkänna Västsahara, och FN:s eget CDM-system avvisar uttryckligen satsningar på energi där. Ändå blev diskussionen minimal och Marockos pr-apparat närmast oemotsagd.

Det finns fler som borde vara med på listan. Kina, John Kerry och Fiji bland vinnarna. Turkiet, Bolivia och clean coal bland förlorarna. Men så här ser min dubbla topp-5 ut. Hur är din?

/Mattias